Libyen just nu är ett av de viktigaste länderna för vänstern över hela världen. Detta eftersom Libyen kan användas som ett farligt prejudikat – ett exempel – för en ny våg av imperialistiska attacker världen över. Med Libyen har imperialismen skaffat sig något som kan skyla över de negativa exemplen Irak, Afghanistan, Libanon (2006) och Gaza.
Nu kan de hänvisa till ”parallellen Libyen” för att attackera Gaza en gång till, för att angripa Syrien, för att invadera Iran, för att slå till mot Egypten om detta land skaffar sig en utrikespolitik i enlighet med folkets vilja, kanske t.o.m. för att invadera Venezuela, och för att slå till mot vilket land som helst som i framtiden börjar utmana imperialismens vilja.
Bushs invasion av Irak 2003 skapade en ny anti-imperialistisk medvetenhet. Miljontals människor världen över demonstrerade mot det planerade kriget, och den press vi då byggde upp lyckades hindra FN:s medlemsstater från att ge invasionen FN-godkännande, vilket verkade oerhört hämmande på imperialismens fortsatta invasionsplaner trots det snabba militära krossandet av Irak.
Men nu har en bild av ”den välvilliga imperialismen”, ”det goda bombandet” skapats och slagit rot i många människors sinnen.
Det är en bild som lanserats av högerregeringarna i Frankrike och Storbritannien i samarbete med det NATO-allierade NTC, och denna bild har tacksamt tagits emot och spridits av corporate media.
Det riktigt farliga är att vi fått en ”bombvänster” som i falsett skrikit ut att Sarkozys och Camerons bild av ”den välvilliga imperialismens” ”goda bombande” är sann – i stora medier som Aftonbladet såväl som i vissa av våra egna vänstertidningar och vänsterbloggar. I likhet med ”Sovjetunionens/Stalins vänner” på 1930-talet och ”FNL:s vänner” på 1970-talet har de aggressivt tecknat världen i svart och vitt, där varje ifrågasättande av deras ”älskade rebeller” brutalt stämplas som ”stöd åt diktatorn Khadaffi”. (Precis som när stalinisterna fördömde Trotskijs kritik av Stalin som ”stöd åt fascism” eller som när maoisterna med våld fördrev trotskister från Vietnamdemonstrationer.) Detta har urholkat inte bara den antiimperialistiska medvetenheten, utan också debattklimatet inom vänstern.
Vi vet inte hur vi ka tolka den monumentala tystnaden från den tidigare så högljudda ”bombvänstern” – de som så gott som dagligen skrek högt om att det behövdes mer NATO-bomber för att skydda civilbefolkningen – nu när civilbefolkningen i Libyen drabbas hårt av den sida som de så enögt och ihärdigt tagit parti för.
Vi vet inte hur vi ska tolka den ovilja att debattera frågan som den tidigare så debattsugna ”bombvänstern” uppvisade, nu när det visar sig att deras stöd till Sarkozys och Camerons bild av ”den välvilliga imperialismens” ”goda bombande” skapat ett farligt prejudikat för imperialismen.
Skäms de? Har deras argument tagit slut? Har deras engagemang för det libyska folket och den libyska arbetarklassen tagit slut? Det enda de säger, om de någonsin uttalar sig, går ut på att ursäkta sig med att de ”visst” såg ”brister” hos NTC-ledningen, att de ”visst inte” till 100 % köpte Sarkozys och Camerons bild – fast vi andra, vi som följde vad de skrev och sade, vet att det inte är sant. Vi förstår också varför ”bombvänsterns” debattlusta tagit slut, varför de gömmer sig bakom en arrogant avvisande hållning till varje form av socialistisk utvärdering av de olika hållningarna under den gångna fasen av Libyenkriget. Vi förstår varför ”bombvänstern” nu övergivit Libyen, trots att kriget är långt ifrån över, trots att deras sida, NTC-armén, just nu går in i några av sina största ansträngningar sedan kriget bröt ut.
Vi kan konstatera att Libyen just nu är ett av de viktigaste länderna för vänstern över hela världen, och att det är en viktig uppgift för vänstern att avslöja det monumentala misstag ”bombvänstern” begick när denna på helt känslomässiga grunder lät sig lockas av Sarkozys och Camerons locktoner.
Libyen har inte blivit ett dugg bättre genom imperialismens bombningar och de NATO-allierade väpnade gruppernas övertagande av vissa delar av landet. Tvärtom:
* Det mänskliga lidandet har om något ökat på grund av NATO:s bombningar och NTC:s ensidiga betoning av väpnad konflikt på den politiska masskampens bekostnad.
* Situationen för de mänskliga rättigheterna i Libyen har knappast förbättrats – med den skillnaden att det nu är andra grupper (bl.a. ”svarta” människor) som utsätts för tortyr, godtyckliga fängslanden och mord.
* Situationen för Libyens arbetande folk har absolut inte förbättrats – kriget har förstås försämrat den sociala situationen, och det finns ingenting över huvud taget som tyder på att libyska arbetare kommer att få större möjligheter att organisera sig under ett NTC som domineras av konservativa och nyliberala NATO-allierade.
* NTC-regimen kommer uppenbarligen att spela exakt samma roll som EU:s gränsvakt som Khadaffi-regimen gjorde.
* NTC-regimen kommer av allt att döma att vara en ännu trognare allierad till imperialismen än vad Khadaffi var.
* Med NTC-regimen kommer imperialismen förmodligen att få ett ännu större inflytande över den Afrikanska Unionen, ifall nu NTC-regimen släpps in i AU.
* Risken är uppenbar att imperialismen ytterligare kan förstärka sin militära närvaro i Medelhavsregionen och Nordafrika.
Debatten måste föras i hela vänstern!
Klassperspektiv 
Tack för dessa utmärkta artiklar om kolonialkriget mot Libyen. Mycket bra och informativa.
Inte många rätt där inte. Har du/ni ens försökt förstå t ex Kilde’n & Åsmans resonemang ? Jag tycker ni diskuterar som Goebbels. Rent oärliga är ni. Ni borde skämmas.
Kerstin: Stort tack! Vi gör vårt bästa för att lyfta fram sådan information som av politiska skäl döljs av bogerliga media.
Tim: Vad är det som är felaktigt? Debatten skulle underlättas av att du var mer specifik.
Faktum är ju att vissa av de inom vänstern som försvarat NATO:s bombningar har stämplat ifrågasättande av deras ”älskade rebeller” som ”stöd åt diktatorn Khadaffi” – i likhet med hur ”Sovjetunionens/Stalins vänner” på 1930-talet och ”FNL:s vänner” på 1970-talet bemötte kritik. (Som när stalinisterna fördömde Trotskijs kritik av Stalin som ”stöd åt fascism” eller som när maoisterna med våld fördrev trotskister från Vietnamdemonstrationer.) Vill du ha konkreta exempel på detta? Detta har absolut urholkat inte bara den antiimperialistiska medvetenheten, utan också debattklimatet inom vänstern.
Faktum är att de inom vänstern som försvarat NATO:s bombningar – de som så gott som dagligen skrek högt om att det behövdes mer NATO-bomber för att skydda civilbefolkningen – nu iakttar en monumental tystnad över att civilbefolkningen i Libyen drabbas hårt av den sida som de så enögt och ihärdigt tagit parti för. Vi vet inte hur vi ska tolka den ovilja att debattera frågan som den tidigare så debattsugna ”bombvänstern” uppvisade. Vad tror du att det beror på?
Det kan på goda grunder antas att NTC-regimen kommer att vara en ännu trognare allierad till imperialismen än vad Khadaffi var. Har du något som talar emot detta?
Det kan på goda grunder antas att situationen för de mänskliga rättigheterna i Libyen har knappast förbättrats – med den skillnaden att det nu är andra grupper (bl.a. ”svarta” människor) som utsätts för tortyr, godtyckliga fängslanden och mord. Har du något som talar emot detta?
Tim, den här frågan är oerhört viktig att debattera och genomlysa – alltför viktig för att någon ska hänfalla åt demagogi i stil med ”ni diskuterar som Goebbels”; alltför viktig för att någon ska slänga ur sig beskyllningar om oärlighet utan att ge exempel på vad man menar.
Vi välkomnar en öppen och ärlig debatt med respekt för varandras åsikter!
Bombvänstern är inte tysta längre. De framhärdar. Jag blir alltmer förundrad över deras ställningstaganden. Börjar undra om de inte kan läsa engelska kanske. Jag ger dem artikel på artikel att ta ställning till och får bara otidigheter till svar. Mycket märklig debatteknik.
Intrycket är att de inom vänstern som stödde NATO:s bombningar börjar inse att de kanske gått för långt, men istället för att göra självkritik känner de sig pressade och reagerar på detta kontraproduktiva vis. Det är svårt att förstå att de inte verkar se att de bara underminerar sin egen trovärdighet och skapar intrycket att de innerst inne börjat tvivla på den politiska linje som de tidigare fört fram. I allmänhet är det ju så att den som inte har något att frukta av en öppen debatt, behöver inte heller vare sig ta till brösttoner eller undfly debatten – och vice versa.
Här på Klassperspektiv välkomnar vi en öppen debatt från alla åsiktsriktningar (som inte är explicit rasistiska, sexistiska eller homofoba) och vi kommer aldrig någonsin att förfalla till sådant som att förolämpa besökare som har en annan åsikt, klistra påhittade åsikter på folk (typ ”diktaturers rövslickare”), eller att censurera åsiktsuttryck. Vi menar att vi alla har allt att vinna på en öppen, ärlig och fri debatt, vi kan alla lära av att möta olika åsikter.
Jag och många med mej väljer att föra samtalet på den utmärkta Kilde’n och Åsman-bloggen. Välkomna dit… jag finns där under peudonym…det kan ni också fortsätta göra… Och vi som kritiskt försvarat Anti-khadaffi-styrkorna har inte på något sätt tystnat. Tvärtom… och det är inte vi som ska skämmas…