Arkiv | Ekonomi RSS feed for this section

Dubbelmoral

11 Aug

Dubbelmoralen hos de stora aktörerna inom massmedia är iögonenfallande när det gäller den kapitalistiska krisen. Ibland tränger sig verkligheten fram och insiktsfulla analyser släpps igenom. Men då handlar det endast om fragmentariska detaljer utan sammanhang. Giriga bankdirektörer visas upp, lata greker hånas, etc – men tanken att arbetarklassen och samhället kan ta kontroll över banker och företag är fortfarande tabu

”Staten kan inte driva företag”. Så lyder det ideologiska testamente som Maud Olofsson lämnar efter sig. Åtminstone inte i Sverige Annat är det med staten i Kina (det kapitalistiska ”kommunist”-partiets stat) som med statligt långsiktigt kapital kan rädda Volvo och kanske också Saab. Tystnaden när det gäller de slavliknade förhållanden som den kinesiske arbetaren lever under är öronbedövande. Regeringarna i de rika länderna är så beroende av att Kina kan fortsätta som ekonomisk motor för den allt knackigare ekonomin i USA, EU och Japan att de är livrädda för att stabiliteten i Kina ska gå förlorad. Kina är på många sätt kapitalisternas våta dröm. En icke fungerande fackförening, en järnhård kontroll av det arbetande folk och oerhört låga löner för majoriteten av arbetarna. Inga hinder finns för att skapa oerhörda förmögenheter.

I längden håller inte detta förtryck. Få tidningar drar dock slutsatsen att en diktatur inte kan bevara social stabilitet hur länge somhelst. Redan idag ökar protesterna i Kina ordentligt. Enligt vänstertidningen Offensiv (för övrigt en av de få tidningar som har relevant information om de sociala och ekonomiska förhållanden i Kina) har det hittills i år varit 180 000 demonstrationer och strejker. Ännu inte så samordnande, men med stor sannolikhet pågår kontakter och diskussion mellan olika protestcentra.

Den kinesiska ekonomin lever farligt och kan inte undgå de problem som resten av världen lever under. Eftersom Kina är en kapitalistisk ekonomi kommer landet att råka ut för samma problem som överallt annars. Inflation, bankkrascher, kreditrestriktioner m.m.

Varför läser man så litet om dessa naturliga följder av det kapitalistiska ekonomiska systemet i Kina?

Inflationen närmar sig en farlig nivå. I juni i år hade den stigit till 6,4 %. Även om tillväxten fortfarande är hög jämfört med OECD-länderna så har den sjunkit fem kvartal i rad.

Kina står också inför en växande skuldkris med ”dåliga” lån. Skulden motsvarar 89 % av BNP (ungefär motsvarande Portugals situation).

Räddningsaktioner på 2000-3000 miljarder genomfördes för att rädda de lokala bankerna.

Men Kina har trots allt varit motorn i den globala tillväxten (lika mycket som G7-länderna)

Och detta har drivit upp inflation, och därmed också räntenivån. Många tvingas vända sig till den grå lånemarknaden där räntorna är skyhöga . Stimulansåtgärder medför att sedelpressarna går för högvarv. Penningmängden har ökat med 20 %, mer än dubbelt så snabbt som BNP. Enligt en av den klassiska nationalekonomin basteorier – den s.k. kvantitetsteorin – innebär det att prisnivån måste höjas. Satsningen på byggsektorn är oerhörd stor. 35 % av all världens produktion av stål går till byggsektorn i Kina . Pengarna från stimulansåtgärderna har inte gått till produktiva investeringar . Större delen av pengarna har använts till spekulation.

Om Kina kan betraktas som en tickande bomb så kan USA och EU ses som övermogna frukter. Även om republikaner och demokrater tillfälligt lyckats sy ihop en kompromiss som innebär att USA måste höja lönetaket med ytterligare 2500 miljarder, så behövdes bara några dagar innan bubblan sprack. I dagarna hände det oerhörda att verkligheten trängde igenom de politiska dimridåerna och att ett kapitalistiska centrum, Standard & and Poor’s, inte längre kunde hålla inne med vad som blivit allt mer uppenbart. Genom att nedgradera den amerikanska dollarn med argument som att det amerikanska politiska systemet inte längre klarade av att lösa de ekonomiska problemen sändes chockvågor genom hela det kapitalistiska systemet. Även om de lösningar som förordades – ännu större nedskärningar – måste avvisas bestämt, så går visar analysen hur stora problemen är. Skillnaden mellan USA:s och Greklands lånekriser är att USA genom att trycka dollar slipper låna utomlands. Detta håller så länge omvärlden accepterar dollar som reservvaluta. Vi kanske har nått vägs ände och allt fler länder med Kina i spetsen anser att det inte längre går att utgå från att USA ska klara upp sin situation. Samtidigt accelererar krisen i Europa när Italien och Spanien allt snabbare närmar sig Greklands situation. Läs mer här.

Allt fler ekonomer närmar sig EU-kritikern Sverker Gustavssons ståndpunkt att ”EU är ett fullskaligt experiment” som tidigare aldrig genomförts. Han jämförde för nästan 10 år sedan EU som en tryckkokare som inte hade någon möjlighet att släppa ut ångan. När räntevapnet inte går att använda återstår bara finanspolitiska åtgärder med social oro som följd. EU kan komma att visa sig vara ett experiment som inte höll för den kapitalistiska verklighetens svåra prövningar.

Den svenska ekonomin tycks enligt Borg vara undantaget i en krisande omvärld. Samtidigt som han håller fram motbilden till det ”välskötta” Sverige. Det grekiska folket har sig själva att skylla menar han. Trots att OECD-siffror visar att den grekiska arbetaren tjänar uselt och har en mycket låg pension. Men är den svenska ekonomin verkligen så stabil som det hela tiden framhålls? Många menar att den svenska bostadsbubblan är oundviklig.

Svenskarnas skulder är också bland de högsta i Europa.

Genom att hela tiden framhålla att den svenska ekonomin i grunden är sund och samtidigt håna det grekiska folket som ensamt ansvarig för problemen i Grekland lockas många människor att tro att Sverige är unikt och att det därför är ofarligt att skuldsätta sig långt över vad deras ekonomi tillåter det. Man har blivit invaggade att trots måttliga löner är lån på villaköp för miljoner rimligt. Det behövs bara en räntehöjning på 3-4% för att många ska hamna i akuta ekonomiska problem.

Så sövs många av ett falskt tröstade budskap som säger: ”Dagens ekonomiska problem är bara krusningar på ytan, kapitalismen kommer att gå stärkt ur krisen. Vad som behövs är bara litet mer regleringar”. Diskussionen om nödvändigheten av en radikal samhällsförändring får aldrig tillträde till de stora mediedrakarna utan får hållas i små vänstertidskrifter. Men verkligheten tränger som sagt på och det blir allt svårare att negligera idéer som hävdar att ett helt annat samhälle både är möjligt och nödvändigt.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Världsekonomin eller hur man skaffar information från oväntat håll

11 Aug

2007 var de flesta bland de etablerade nationalekonomerna överens om att några stora problem, speciellt i USA, inte stod för dörren. De få ekonomer som intog en annan ståndpunkt hånades öppet . I en mycket berömd diskussion mellan Peter Schiff (som står TeaParty rörelsen nära) och några andra ekonomer stod Schiff ensam när han förutspådde en framtida finansiell krasch

Några månader senare var den finansiella krisen, som kom att skicka chockvågor bland de klassiska ekonomerna, ett faktum.

Keynes, som för några år sedan i det närmaste rensats ut de nationalekonomiska läroböckerna, togs åter nåder och ofantliga stimulanspaket igångsattes.

I ett av sina mest berömda yttranden svarade Keynes på frågan om det inte i långa loppet vore bättre att låta marknaden verka utan ingripanden. Hans klassiska svar blev ”In the long run are we all dead”. En variant på dessa ord framfördes av Johan Norberg som i onsdagens AXESS (3:e augusti) efter en nattsvart beskrivning av kapitalismens problem på kort sikt menade att på lång sikt (hur lång sa han inget om) är dagens kris bara ett litet hack mot det ödesbestämda kapitalistiska lyckoriket. Även börsanalytikern Peter Malmquist som ständigt förekommer i TV:s nyhetssändningar och gästsoffor föreläste i TV:1:s ( tisdagen 9 aug) ”Godmorgon Sverige” om kapitalismens självläkande krafter

Även Marx kom under en kort tid i ropet och hans texter började åter säljas i boklådorna. Och det är inte så konstigt eftersom han på några rader beskrev kapitalismens inneboende motsättningar bättre och tydligare än de dimridåer som präglar ”mainstreams” ekonomer

Kreditens dubbelnatur Marx i Kapitalet 3

”Kreditsystemet fungerar som en hävstång för överproduktion och överspekulation.

Kreditsystemet påskyndar produktivkrafternas materiella utveckling under en tid men tenderar samtidigt att skapa allt våldsammare kriser och ett enormt svindelsystem”

Men Peter Schiff var inte ensam om att förutse den kommande krisen

I USA finns en mängd udda radio- och TV-kanaler där allsköns konspirationsteorier förs fram. Även i stora mediakoncerner som FOX-News får rent reaktionära och bisarra uppfattningar en arena. En tidigare programledare menade att de ungdomar som var på Utöya i Norge kan jämföras med Hitlerjugend.

Det finns vissa s.k. trendanalytiker och börsmäklare som eftersom de lever på att vara trovärdiga måste ge sådana analyser och beskrivningar av verkligheten, så att kunderna återkommer. Då gäller det att försöka få en så sann bild som möjligt. Alltför dåliga prognoser gör att kunderna vänder dem ryggen och de riskerar att slås ut. De förskönar inte situationen. Med bitande sarkasm beskriver de USA som en stat där företag och stat vuxit samman. Beskrivningen av situationen i USA är skoningslös. Några skönmålningar av hur kapitalismen fungerar är det inte fråga om – även om kritiken ofta går ut på att det är för lite kapitalism. Staten ska inte hjälpa dem som mittsköter sig, brukar det heta. Låt de inkompetenta företagen gå under och låt de kompetenta ta över. Låt de stora bankerna och företagen som är ”too big to fail” krascha. Ur askan kommer då en ren kapitalism som en fågel Fenix att stiga fram. Även om lösningarna präglas av en lika fanatisk som orealistisk tro på marknaden och den ”fria” människan som ”kan lösa alla problem” så finns det mycket att hämta från beskrivningen av situationen främst i USA. Gerald Celente hävdar, med drypande sarkasm, att det är en maffia som kidnappat Vita Huset.

Hans förakt för politiker är bottenlös även om det finns få förslag till lösningar. Besvikelsen över att de ”små människorna” finner sig i utsugningen är stor. Celente förutsåg många av de senaste årens ekonomiska kriser Flera år före bolånekrisen beskrev han vad som skulle hända. Om man bortser från överdrifterna och rekommendationerna och bara ser till beskrivningen av det amerikanska samhället kan man finna häpnadsväckande uppgifter. En av de trender han pekade på 2010 var att 2011 skulle bli det år då ungdomsrevolten skulle komma att spridas över världen.

Hans senaste trendanalys, som skrevs före upproren i Nordafrika, utgår från att Internet kommer att spela en avgörande roll och blixtsnabbt sprida revolutionära idéer och praktik över världen.

Samma förakt för banker och finansiella institutioner visar Max Keiser som varje vecka spyr sin galla över ”bangsters”.

En annan av dessa ”domedagsprofeter”, Porter Stansberry, diskuterar vad som händer om dollarn mister sin ställning som reservvaluta (han jämför med vad som hände i England 1970 i samband med förlusten av sterling som reservvaluta).

Stansberrys huvudtes är att det inte går att ”print money out of thin air.” Enda skälet till att detta varit möjligt är att USA-dollarn fortfarande är världens reservvaluta. Men detta håller inte i längden. Redan idag håller många ledande ekonomier på att förbereda sig att gradvis överge dollarn med förödande konsekvenser för levnadsstandarden i USA Han ger också häpnadsväckande beskrivningar om den prekära situation som de flesta av USA:s delstater befinner sig i. 46 av delstaterna har enorma ekonomiska problem. Kalifornien har inte råd att hålla fångarna fängslade (i och för sig bra eftersom andelen fångar i USA är oerhört stort) utan måste släppa 6500. Arizona säljer offentliga byggnader som rådhus, domstolar mot löfte om att få nyttja dem. Tredagarsvecka för offentligt anställda införs i många delstater. Ett enda jobb som servitör med 14 $ i timmen lockar 700 sökande.

Samma tema om det prekära läget som de flesta av USA:s delstater befinner sig i framgår av följande klipp från Gerald Celente

Även om Gerald Celente döpt sin kommande trendanalys till ”fight” och manar människorna att ta till gatorna och driva fram omröstningar, vill han inte dra den nödvändiga slutsatsen att folket måste organisera sig. Celente är mycket förundrad över att så få demonstrerar i krisländer som Irland och USA. Men det är nog bara lugnet före stormen. Att det finns betydande potential till mobilisering visar händelserna i Wisconsin (se det första inlägget på den här bloggen ”förändringen kommer” – särskilt det fantastiska klippet på youtube där en polisman i det ockuperade kommunhuset stöder de som demonstrerar).

Läget polariseras nu i USA. Även om demokrater och republikaner i stort är överens om att hårda nedskärningar i budgeten är nödvändiga finns det skillnader. Republikanerna drivs allt mer åt en höger av en Tea party-rörelse som anser att staten är upphov till allt ont. Att skatter är stöld från den hårt arbetande amerikanen (vilket underblåses av att stora delar av skattepengarna går till att rädda storbanker och big business).

Samtidigt känner många inom demokraterna stor frustration eftersom överenskommelsen mellan partierna inte ens beskattar de allra rikaste (över 500 000 dollar i årslön).

Även om synen på staten som något som bör begränsas och därmed också att skatterna måste sänkas har trummats in i den amerikanska allmänheten under lång tid, så anser en majoritet av befolkningen att bankdirektörerna på Wall Street är giriga och att de rikaste bör bidra till samhället genom ökade skatter. Här har vänstern sin stora chans genom att mobilisera och organsera de kommande folkliga protesterna. Det finns då mycket information att hämta från delar av den vildvuxna amerikanska debatten. Den inomkapitalistiska kritiken av dagens kapitalism är faktiskt ofta både kunnig och konkret, även om deras slutsatser förstås är helt uppåt väggarna utifrån ett arbetarperspektiv.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Det vi ser just nu är ett system i upplösning

9 Aug

Systemets förespråkare darrar verkligen i alla intervjuer där de framträder under dessa dagar. Även om de givetvis delar allas vår oro för hur det ska gå med ekonomin, finns det något annat som uppenbarligen skrämmer dem ännu mer, och det är risken att flertalet människor ska se igenom deras nät av lögner och upptäcka att det inte handlar om något ”tillfälligt fel” som ”snart kommer att rättas till igen” så att allt blir ”som förr”, utan att det faktiskt handlar om att kapitalismen är slut.

Kapitalismen är egentligen död. David Harvie och Keir Milburne från skribentkollektivet The Free Association skrev i brittiska The Guardian den 5 augusti:

”Neoliberalism no longer ’makes sense’, but its logic keeps stumbling on like a zombie: ugly, persistent and dangerous, a body stripped of its goals. It can only act habitually as it pursues a monomaniacal hunger.”

Och nu håller denna ”zombifierade” ideologi – eller rättare sagt, detta till ideologi förklädda uttryck för överklassens parasitära girighet – på att föra mänskligheten ännu djupare ned i misär och fruktan.

”Det vi ser just nu är ett system i upplösning.” – Det säger Rob Johnson, Senior Fellow på Roosevelt Institute i USA, i en mycket intressant intervju för The Real News Network. Se intervjun nedan.

En av de mest pedagogiska förklaringarna till den akuta ekonomiska kris som vi kastats in i under dessa dagar, och som också förklarar hur det hänger samman med att kapitalismen som system är slut, kan man – inte särskilt förvånande – hitta på en av vänstertidningarnas hemsidor, här. Det finns egentligen ingenting att tillägga.

Där finns inte samma anledning att huka som på borgerliga redaktioner, där man hela tiden (som nu senast i SR:s Studio Ett) känner sig tvungna att släppa fram folk med intressen i börsen, som ska uppmana folk att ”sitta still i båten” etc. Vilket naturligtvis bara är egenintresset som talar.

Som alltid i tider av svår kris upptäcker de intelligentaste borgarna marxismen och hur nödvändiga marxistiska idéer är. Varje gång det är kris dyker det upp ganska många artiklar i borgerliga tindningar som kvidande erkänner att Marx nog hade rätt i alla fall. (Men sedan, när krisen tillfälligt hävs, glömmer man snabbt bort Marx’ varningsord, vilket obönhörligt leder till nästa kris.)

Typiskt nog erkänner nu E 24 – en borgerlig, nätbaserad ekonomitidning – att den borgerliga, liberala politiken gjort total bankrutt vad gäller att motverka krisen. Tidningen skriver idag att alla ”försök av västvärldens politiker och centralbankschefer att lindra och gömma symptomen har misslyckats. I både Europa och USA börjar handlingsalternativen bli färre och svårare”.

Därefter radar E 24 upp de svar som liberalismen har att erbjuda krisen, och konstaterar att inget av dessa har någon chans att lyckas. Det är en mycket intressant läsning, så gå gärna in på E 24:s hemsida och läs artikeln.

Det hela avslutas med att E 24 kapitulerar och erkänner – även om det inte sägs rent ut – behovet av att en gång för alla avsluta det totalt misslyckade nyliberala projektet, för att istället gå åt andra hållet. Det E 24 förespråkar är i princip en global planering av ekonomin. Fast det säger man förstås inte rent ut, utan det lindas fegt in på detta vis:

”En global kris kräver globala åtgärder. USA, EU, Japan, Kina och andra stora länder kommer överens om ett antal långtgående regleringar på valuta-, finans- och handelsområdet samtidigt som en ordnad nedskrivning av dåliga lån kan inledas och världens finansiella system stärkas.
Detta leder på sikt till ny gemensam världsvaluta och en ekonomisk motsvarighet till FN för att motverka framtida kriser. Ett scenario som i dagsläget är en utopi och med enorma politiska utmaningar. Men när världen går in i finanskrisens allvarligaste fas hittills handlar det inte längre om jakten på det perfekta utan det minst dåliga alternativet.”

För naturligtvis är det så, att sådana åtgärder skulle mötas av ett så hysteriskt motstånd från den giriga och kortsiktiga kapitalistiska härskande klassen (som i sin tur är det kapitalistiska systemets fångar) att de inte skulle kunna genomföras med mindre än ett totalt uppror som störtade denna klass från makten och istället förde den arbetande klassen till makten. Detta är grundförutsättningen för en global, demokratiskt planerad ekonomi.

David Harvie och Keir Milburne avslutar sin artikel i The Guardian med att förklara hur den nyliberala ”zombien” ska kunna besegras:

”The only way out of the present impasse is to spark mass political action such as that glimpsed in Greece, Spain and the Maghreb, as well as the student movement in the UK.”

Lyssna på intervjun med Rob Johnson. Även om han inte är någon marxist, inte ens socialist, ger han många intressanta perspektiv:

Tillbaka till bloggens huvudsida