Arkiv | augusti, 2011

Libyen: Stoppa Natos bombningar!

31 Aug

Media rapporterar att Nato bombar Libyen i samma omfattning som tidigare, trots att slutstriden i Libyen ser ut att gå mot sitt slut. Varje dag genomförs flygbombningar av runt fyrtio mål. Enligt Natorapporten bombades 38 olika platser enbart i städerna Sirte, Bani Walid och Hun i går.

Språkbruket från Nato är verkligen intressant. Det påstås att Nato bombar när de ”upptäcker ett hot mot befolkningen”. Man kan ju fråga sig hur en trängd befolkning i en belägrad stad kan hota befolkningen.

Vissa borgerliga medier är snabbare än den bombvänliga delen inom vänstern med att börja ifrågasätta hur detta går ihop – exempelvis Sky News, som även ger en del information om Natos bombkrig mot Sirte, Bani Walid och Hun:

ITN News visar raketbeskjutningen av staden Sirte

Tillbaka till bloggens huvudsida

Libyen: Stoppa kriget!

30 Aug

Lärdomarna av Natos krig i Libyen blir allt tydligare, allt viktigare.

I en kommentar till den Nato-bombningsvänliga bloggen Kildén & Åsman skriver signaturen ”Palma”:

”Jag har väldigt svårt att förstå hur ni har landat i ett bejakande av bomber från Nato!
Era argument för NATO-bomber var att hindra en massaker i Benghazi.
Vad har ni för argument för att inte kräva NATO-bomber över rebellerna nu när man bombar Sirte?”

Kildén & Åsmans svar är intressant, eftersom det med fog kan betraktas som representativt för den impressionism som delar av vänstern sjunkit till under intryck av borgarpropagandan i samband med Libyenkriget:

”Vi hade inte i första hand humanitära skäl för att bejaka rebellernas begäran om vapenhjälp från NATO. Vi såg det som ett sätt för revolutionen att överleva. Döda revolutionärer gör ingen revolution. […] När det gäller Sirte kan vi självfallet inte bedöma vad som är rätt militär taktik eller strategi. Men som under hela upproret är v i emot flyginsatser från NATO som riktar sig mot det civila samhället.”

Intressant att de som i ett halvårs tid varit mycket verbala självutnämnda militära stateger som resonerat kring betydelsen av flygunderstöd i rent militära termer, nu plötsligt säger sig ”självfallet inte” kunna bedöma vad som är rätt militär taktik eller strategi.

Nej, döda revolutionärer gör ingen revolution. Döda människor kan över huvud taget inte göra någonting – t.ex. kan de inte vinnas för ett motstånd mot imperialismen på klassbasis. Det är t.o.m. svårt att vinna de överlevande människorna i Sirte för ett motstånd mot imperialismen på klassbasis så länge som ”rebellerna” är allierade med imperialismen; så länge som många av de som borde ha fört fram sådana paroller stillatigande ser på medan imperialismen bombar och svälter ut Sirtes invånare, och från sina bekväma horisonter tvår sina händer och säger att de ”självfallet inte” kan bedöma vad som är rätt militär taktik eller strategi. (”Carl Bildt-vibbar”, någon?)

För ”självfallet” kan väl inte Kildén & Åsman bedöma huruvida imperialismens bombningar drabbar det civila samhället i Sirte? Eller? ”Självfallet” får vi väl utgå ifrån att Nato i just Libyen bara bombar militära mål, och att dessa militära mål bara utgör hot mot oskyldiga civila från onda Khadaffi-legoknektar? ”Självfallet” får vi väl utgå ifrån att de där ”militära målen” inte alls handlar om vanliga Sirte-arbetare som organiserat sig självständigt för att försvara sig själva mot sådana massakrer och övergrepp som ”rebellerna” utsatt sina motståndare för i orter som de erövrat i västra Libyen, i östra Libyen och i Tripoli? Eller vad?

Sirte, en stad med 100 000 invånare, är nu belägrad och utsatt för bombningar från luften och av raketer och artilleri. Genom belägringen har stadens elektricitet skurits av. I den belägrade staden börjar både livsmedel och medicin ta slut, och både gas och bensin är på upphällningen.

Som en följd av flygbombningar, artilleribeskjutning och raketeld rapporteras sjukhusen i Sirtes nu vara helt överhopade av sårade och skadade människor.

En journalist rapporterar från det belägrade Sirte:

”Vägarna ut från staden är helt blockerade. Varken kvinnor eller barn tillåts lämna staden. Män som tagits tillfånga när de försökt lämna staden tillsammans med sina familjer, blir skjutna. Deras familjer skickas tillbaka till staden som befinner sig under bombanfall. Det finns knappt någon möjlighet längre att begrava liken. […] Natos flygplan befinner sig ovanför staden nästan 24 timmar om dygnet.”

Det låter som Leningrads belägring under andra världskriget.

Ja, det är ju det en belägring av en stad går ut på – att tvinga den till underkastelse genom att svälta ut befolkningen, genom att beröva staden elektricitet, vatten, mat och mediciener. Men ”självfallet” kan socialister inte ”bedöma vad som är rätt militär taktik eller strategi” i det här läget… Eller hur? Eller?

Var är de indignerade rösterna nu? Var är kraven på att belägringen ska upphöra, på att FN ska föra in mat och mediciner till de belägrade, så som många krävde när invånarna i Misrata var belägrade av Khadaffis styrkor?

Nu hotar rebellerna och Nato invånarna i Sirte med en ”total militär attack” om de inte underkastar sig och överlämnar makten åt rebellrådet före lördag. Minns hur Khadaffi i mars i år hotade de som hade rest sig mot honom. Nu yttrar sig en av företrädarna för Nato, den brittiske utrikesministern William Hague, i blodisande ordalag:

Han säger, apropå Sirte, att tiden håller på att rinna ut för de som han kallar ”Khadaffi-trogna”, och understryker att Storbritannien helst inte vill se ”onödig blodspillan”.

Där måste vi ge Nato-representanten rätt. Attacken mot Sirte är verkligen helt onödig. Det borde inte finnas någon anledning att angripa denna stad. Det finns ingen anledning att ”lösa” de motsatta synsätten hos Sirtes invånare och ”rebellerna” med våld. Sirte kan inte hota hela Libyen – det är som att föreställa sig att Halmstad skulle kunna utgöra ett hot mot hela Sverige. Vad det handlar om är imperialismens och dess allierades anspråk på total makt, och den benhårda linjen att det ska lösas med våld eller hot om massivt våld.

Sveriges Radio Ekot får det att låta väldigt humanitärt genom att beskriva situationen som att det pågår ”samtal” mellan belägrarna och de belägrade. Men den ”fredliga lösning” som de belägrande imperialiststyrkorna och deras libyska allierade föreslår Sirtes invånare är total underkastelse, total kapitulation. Om vi går med på att betrakta det som ett ”fredsförslag” så rymmer varje militär aggression – inklusive Hitlers många invasioner under andra världskriget – ett ”fredsförslag”.

I verkligheten uppställer alltså Nato och ”rebellerna” en ”onödig blodspillan” som ett alternativ – på lördag! – för Sirtes invånare ifall de inte underkastar sig.

– Klockan noll närmar sig. Vi vill att alla ska veta att vi är redo för en sista strid, säger ”rebellrådets” militärchef Ahmed Omar Bani.

Det rapporteras att omkring 50 000 människor i Libyen har fått sätta livet till i det krig som Nato och imperialismen bär det fulla ansvaret för. Att samma dag som detta kablas ut i media tala om att ”klockan noll” närmar sig för Sirtes invånare, som bara har att välja mellan underkastelse och blodspillan, är ganska magstarkt.

Allra mest märkvärdigt blir det när vi kan konstatera att de inom vänstern som i flera månader försvarat Natos bombningar med att det handlar om att rädda ”revolutionärers liv” plötsligt blivit helt tysta inför den hotande massakern på Sirtes invånare.

Tänk så fel det kan bli när man inte kan skilja på en diktator och vanligt folk.

En kommentator på Sky News förutser ett ”stort slag” om Sirte som kan komma att pågå ”i flera månader”.

De libyska revolutionärer som finns utanför Sirte kan just nu inte ha någon viktigare uppgift än att med all kraft protestera mot det pågående – och planerat eskalerade – blodbadet på Sirtes invånare. Hur ska annars enhet på klassbasis förstås?

Alla vi utanför Libyen som inte lät oss ryckas med av Natos krigspropaganda, måste fortsätta att föra fram den paroll som vi hela tiden haft under bombningarna:

Stoppa kriget!

Tillbaka till bloggens huvudsida

Libyen – en balansräkning

28 Aug

Ingen konflikt har skapat större förvirring inom vänstern än upproret och kriget i Libyen. Klassperspektiv ger här ett bidrag till denna viktiga debatt.

Borgare har stött den libyske diktatorn Khadaffi, stalinister har uttryckt sitt stöd för honom, liksom vissa regeringar i Afrika och t.o.m. somliga vänsterregeringar i Latinamerika. Det är bara åtta månader sedan EU-kommissionen belåtet konstaterade att Libyen eftersträvade att ”fördjupa relationerna med EU”, och för tio månader sedan reste folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström till Libyen och skrev ett avtal om att den blodsbesudlade diktatorn i Tripoli skulle få 50 miljoner euro under tre år för att stoppa flyktingar. Jesús Alcalá skrev i februari i år om hur de ”flyktingläger” Khadaffi upprättade åt EU mest av allt liknade koncentrationsläger. En av EU-staternas utrikesministrar deklarerade så sent som för ett halvår sedan att det skulle vara ”en katastrof” om Khadaffi störtades.

För konsekventa revolutionära socialister som utgår från arbetarklassens intressen har det alltid varit helt omöjligt att befinna sig någon annanstans än i total opposition till Khadaffi. Den libyske diktatorns fall är odelat positivt.

Ändå är det omöjligt att som revolutionär socialist utifrån arbetarklassens perspektiv okritiskt hylla den senaste händelseutvecklingen, med undantag alltså för just Khadaffis fall. Imperialismen har nu skaffat sig ett rejält och farligt inflytande i Libyen, och har politiskt flyttat fram sina positioner i världen. Men vi måste samtidigt konstatera att Khadaffis fall enbart har undanröjt ett hinder, eller ett stickspår, i de libyska massornas frigörelsekamp. Situationen är mycket komplex. Den motsatta händelseutvecklingen – att Khadaffi skulle ha krossat upproret – skulle sannolikt ha fördröjt de libyska massornas verkliga frigörelse, samtidigt som imperialismen ändå skulle ha kunnat flytta fram sina positioner i världen.

Ändå finns det egentligen ingenting som säger att Khadaffi skulle ha lyckats att underkuva upproret. De syriska massornas hjältemodiga kamp, trots oupphörliga massakrer från regimens sida, tyder på motsatsen. (Dessutom nådde den libyska revolutionen före Natos intervention en nivå som syrierna ännu är mycket långt ifrån.)

Det är tyvärr inte särskilt sällsynt att folk inom vänstern (i vid bemärkelse) tror att Natos bombkrig mot Libyen har varit något slags undantag från imperialismens allmänna agerande. I själva verket är det tvärtom – Libyen är ett skolboksexempel på imperialistiskt agerande.

Vissa menar att eftersom imperialismen redan hade goda politiska förbindelser med Khadaffi, och dessutom att den libyska oljan redan kunde exploateras av imperialistiska storbolag, så kan det inte ha funnits några imperialistiska ”baktankar” med att bomba Libyen – att det den här gången uteslutande handlade om en ”humanitär insats”. (Nåja, bombkrigets hyllare inom t.ex. Socialistiska Partiet – där de utgjorde en liten men högljudd minoritet – var inte riktigt så naiva, utan här handlar det mer om socialdemokrater och andra; jag skrev ju att jag avser vänstern i vid bemärkelse.)

Det räcker med att studera de imperialistiska reaktionernas kronologi för att se vad det var som fick imperialismen att ta steget till att de facto ingripa i kriget på rebellernas sida.

När den libyska folkresningen började den 15 februari, hördes knappast några jubelrop från Khadaffis imperialistiska vänner – snarare lät det tvärtom.

Vi minns nog alla hur Sveriges utrikesminister Carl Bildt den 21 februari, inför EU:s utrikesministermöte, förklarade för media att EU inte stödjer protesterna mot Khadaffi. En reporter på Sveriges Radio Ekot frågade vad Bildt sade om kritiken mot att EU varit lamt med att stödja demonstranterna, och Bildt svarade:

– Nu är det inte det vi gör, utan vi ägnar oss framför allt åt att fördöma våldet. Det kan finnas våld från båda sidor. Det handlar inte om att stödja den ena eller andra sidan, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.

Lyssna på intervjun här:

I efterhand har vissa velat få det till att Bildt utryckte en privat åsikt, men det finns ingenting som stöder versionen att andra inom EU skulle ha haft en annan uppfattning. Den 19 februari hade t.ex. Italiens premiärminister Berlusconi – känd för sina goda personliga relationer med diktatorn i Tripoli – fällt sitt nu ganska ökända uttalande om att han inte ville ”störa Khadaffi”. Samma dag uttalade Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg att det skulle innebära en ”tragedi” om Khadaffi föll, och sade: ”Ingen skulle tjäna på att vi intervenerade högljutt bara för att bevisa vår egen betydelse.” I själva verket har pratet om att Bildt uttalade en privat åsikt snarare tjänat att rädda ansiktet åt EU och Nato.

Redan dagen efter Bildts uttalande om de facto neutralitet mellan Khadaffi och revolutionärerna, demonstrerade upprörda exil-libyer tillsammans med bl.a. folk från Rättvisepartiet Socialisterna utanför riksdagen med bl.a. parollen ”Avgå Bildt” i talkörer och på plakat. Se:

I samma Aktuellt-sändning som detta visades – alltså dagen efter Bildts klargörande på mötet för EU-staternas utrikesministrar – svarade Carl Bildt på Aktuellts fråga om vad han hade att säga om den skärpta kritiken mot uttalandet:

-Vi tog ställning mot våld och för frihet och för en nationell dialog. Vi tar inte ställning för enskilda personer i det här sammanhanget.

Men några dagar senare såg allt annorlunda ut. Revolutionen i Libyen hade framgångar som imperialisterna uppenbarligen inte hade väntat sig. Den 21 februari – samma dag som Bildt gjorde sitt välkända klargörande av EU:s position – tog revolutionärerna kontroll över gatorna i Benghazi. Den 23 februari – alltså dagen efter det att Bildt för andra gången försvarat EU:s vägran att ”ta ställning” – rapporterade den brittiske utrikesministern att det fanns ”många tecken på att den libyska statsstrukturen håller på att kollapsa” – dvs att revolutionen var på väg att segra. Den 24 februari segrade revolutionen i Tobruk och flera andra libyska städer. Nästa dag demonstrerade tusentals revolutionärer i Tripoli.

Sedan gick allt snabbt.

Den 25 februari – när större delen av Libyen rapporterades befinna sig under revolutionärernas kontroll, och journalister vittnade om att libyska trupper gick över på revolutionärernas sida – uttalade den franske premiärministern Sarkozy som första västlige ledare att Khadaffi ”måste avgå”. Tre dagar senare föreslog den brittiske premiärministern Cameron en ”flygförbudszon” över Libyen. Wikipedia har en bra tidslinje, med tydliga källhänvisningar.

Vad det handlade om var att imperialismen ville se till att hamna på den segrande sidan i detta oljerika land, och då kunde man kosta på sig att dumpa sin gamla allierade Khadaffi. Till detta kommer förmodligen vad Svenska Dagbladets Jan Blomgren i ett ögonblick av klarsyn uttalade:

– Det utländska intresset handlar framför allt om att få vara med när nya oljekällor exploateras och det är en förklaring till vissa staters stora hjälp till rebellerna.

Det kanske allra mest märkvärdiga i den libyska kampen för att störta Khadaffi är den totalt oväntade och dramatiskt framgångsrika motoffensiven från Khadaffis sida. Efter att ha varit på gränsen till att kollapsa – Khadaffi hade redan den 25 februari i ett TV-tal pratat om att ”dö som en martyr” – lyckades regimen helt otroligt åstadkomma en total vändning. Den 6 mars gick diktaturens styrkor till motoffensiv från Sirte – dit den trängts av revolutionärerna – och ryckte på några dagar fram 600 kilometer i en blixtoffensiv som skulle ha fått Rommel att blekna av avund. Den 17 mars röstade FN:s säkerhetsråd igenom resolution 1973 och två dagar senare inledde imperialisterna sin bomboffensiv mot Libyen.

Det sägs att bomboffensiven hindrade Khadaffis styrkor från att gå in i Benghazi. Det finns ingen anledning att tvivla på att det är sant. Men två frågor kräver ett svar:

* Hur kunde det komma sig att en regim som uppenbarligen höll på att kollapsa – och där dess trupper i stora skaror gick över på revolutionärernas sida – så plötsligt lyckades vända alltsammans så att det såg ut som om regimen skulle vinna en snabb och avgörande seger?

* Reducerade Natos bombningar verkligen totalt sett lidandet för civilbefolkningen i Libyen, vilket är syftet med FN-resolution 1973?

Den första frågan kommer säkert inte att få ett uttömmande svar på många år. Men den andra frågan är intressant, eftersom den utgör grunden för alla illusioner om imperialismens ”goda” bombningar av Libyen.

Helt visst räddade Natos bombningar livet på många människor i Benghazi, som annars troligtvis skulle ha blivit skådeplatsen för bittra gatustrider och regimstyrkornas mord på oppositionella. Men hur ser nettoresultatet ut?

Erfarenheten av Khadaffis metoder säger oss att obeväpnade civila i Benghazi skulle ha blivit torterade och avrättade om Nato-bombningarna inte hindrat regimens styrkor från att tränga in i staden i mars. Men hur omfattande sådana övergrepp skulle ha blivit, vet vi inget om. Det har säkert förekommit övergrepp från regimens sida i de andra städer som Khadaffis styrkor återtog i mars – t.ex. Brega och Ajdabiya – men även om de sedan dess åter befriats från diktaturens grepp, har det hittills inte förekommit några rapporter om riktigt så omfattande massmord som de som försvarar Nato-bombningarna hävdar att Benghazi skulle ha utsatts för.

Det finns heller ingenting som talar för att regimens styrkor verkligen skulle ha lyckats erövra Benghazi – en stad med 700 000 invånare, tydligen nästan samtliga starkt fientliga till diktaturen. Det troliga är att ett sådant försök skulle ha misslyckats.

Det mest sannolika är att utan en Nato-intervention skulle Benghazi ha drabbats av ett öde liknande det som Tripoli nu råkat ut för.

Den libyska huvudstaden befinner sig efter månader av flygbombningar och nu också hårda gatustrider i ett katastroftillstånd. Även om vissa västliga journalister försöker tona ned vidden av det mänskliga lidandet – som rapporten från Sveriges Radio Ekot som säger att ”det kaos många väntat sig har inte utbrutit” – så är invånarna i Tripoli allt annat än glada över det helvete de hamnat i. Svenska Dagbladet rapporterar inifrån den plågade staden:

”Det råder skriande brist på nästan allt, och få myndigheter och samhällstjänster fungerar. Ett makabert bevis är att det fortfarande ligger ruttnande kroppar på gatorna efter striderna mellan rebeller och Gaddafi-trogna.”

Tusentals människor har dött, det finns inget vatten, ingen elektricitet, och sjukvården har lamslagits. Dagens Nyheter rapporterar från ett av huvudstadens största sjukhus – ”i fredstid välfungerande, med 450 bäddar och specialist­avdelningar för akutsjukvård och kirurgi”. Nu citeras Muhammad Suleiman, sjukhusets administratör:

– Det finns ingen regering här, ingen som beslutar om åtgärder eller resurser. Vi har ingen medicin, ingen elektricitet och vattnet är tidvis avstängt. Hur ska vi kunna bedriva någon vård, säger Suleiman bakom det munskydd han bär för att nödtorftigt skydda sig från likstanken.

Dagens Nyheters reporter berättar också om omfattande övergrepp från båda sidor:

”Vi ser med egna ögon kulhålet i sjukhusväggen och blodstänken på väggen, och de identitetshandlingar som ligger på de döda kropparna bevisar att Haidar Ali Abdullah Garjani, som han hette, stred för Khaddafi och dödades i sin sjukhussäng.”

”Rapporter om kallblodiga mord från bägge sidor har framkommit de senaste dagarna, vilket bidrar till dystrare stämning i staden där många hälsat Khaddafis fall med glädje.”

Det troliga är att sådana scener skulle ha utspelats i Benghazi om det inte varit för Nato-bombningarna.

Det ironiska är att det är Nato som har bidragit till den katastrofala humanitära situationen i Tripoli. Nato har nämligen tryckt på under hela det libyska inbördeskriget för att rebellerna ska avvisa varje förslag om vapenvila. Detta trots att FN-resolution 1973 har ett omedelbart eldupphör som första krav:

”1. Demands the immediate establishment of a cease-fire.”

Ett eldupphör – vilket den alltmer pressade Khadaffi-regimen gång på gång föreslagit – har hela tiden avvisat av det rebellstyre (med stark närvaro av nyliberaler) som alltmer etablerade sig efter de första dagarnas rent folkliga uppror i Libyen. Det kan tyckas oförklarligt – den sida som har det största folkliga stödet har mest att vinna på ett eldupphör och en fredlig kamp. Men ett eldupphör skulle ha inneburit att Nato och imperialismen blivit helt och hållet bortspelade i Libyen. Det kan inte finnas någon annan förklaring till att rebellstyret – i nära allians med Nato – hela tiden så hårdnackat höll fast vid att konflikten de facto skulle lösas med våld.

Ironiskt nog har en FN-resolution som syftade till att skydda civila fört in en aktör som gjort så att kriget fortsatt, och att det civila lidandet ökat.

Tusentals bombanfall mot Libyen, och månader av krig, har förstört landet så grundligt att det beräknas ta mer än tio år att återuppbygga den förstörda infrastrukturen.

Nu går kriget in i sin sista, helt absurda fas. Nu förbereder sig rebellarmén för att – med ledning av Nato, med hjälp av militära specialstyrkor från Storbritannien och Frankrike, och med direkt taktiskt flygunderstöd som kallas in via radio, anfalla den sista stora stad som ännu inte befinner sig under deras kontroll, Sirte.

Sirte är Khadaffis födelsestad, och befolkas huvudsakligen av folk ur den folkgrupp som han tillhör. Flera internationella observatörer uttalar att majoriteten av Sirtes befolkning av olika skäl troligen är Khadaffi-anhängare.

Nu beskjuter – enligt den brittiske diplomaten Craig Murray – rebellerna Sirte med tungt artilleri och tunga raketer, och de samlar ihop stridsvagnar för att storma staden. Hur det ser ut, visas i denna nyhetssändning:

Förvisso är detta en del av kriget, men Natos samtidiga bombningar av Sirte kunde inte avslöja Natos hyckleri och bomb-anhängarnas naivitet tydligare.

Enligt logiken i bomb-anhängarnas tidigare resonemang borde Nato ha bombat rebellernas artilleripjäser, raketer och stridsvagnar som hotar staden Sirte. Enligt tidigare praxis och följande lydelse i FN-resolution 1973 borde flyganfall mot dessa rebellstyrkor ha varit nästan obligatoriska:

”4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack.”

Men så sker förstås inte. Och ingen kommer att begära Nato-anfall mot de rebellstyrkor som bombarderar staden Sirte. Inte heller vi på Klassperspektiv – om ingen har upptäckt det tidigare, har vi hela tiden varit emot Nato-bombningarna.

Däremot ger vissa av de inom vänstern som försvarat Natos bombningar nu ett häpnadsväckande prov på dubbelmoral. Exempelvis bloggen Kildén & Åsman. Denna, skriven av två medlemmar i Socialistiska Partiet som revolterat mot partilinjen gällande Libyen, har under de gångna månaderna förmodligen ägnat Libyen mer uppmärksamhet än något annat. Klassperspektiv har tidigare tagit upp övergrepp som begåtts av rebeller i kriget i Libyen, och har vänt sig mot att moralisera över detta, eftersom sådana övergrepp faktiskt hör till bilden i krig. ”Varför skulle Libyen vara ett undantag?” skrev vi: ”Trodde någon att varje individ på rebellsidan var ett under av självbehärskning? Det KAN faktiskt ha varit fråga om engångshandlingar, överloppsgärningar av enstaka frustrerade rebeller som kanske blev bestraffade efteråt. Det vet vi inte.”

Det blir något helt annat när Natobombnings-försvarare som Kildén & Åsman i sitt inlägg den 28 augusti 2011 tar upp samma övergrepp begångna av rebeller och skriver:

”De som ställer sig vid sidan av på grund av humanistiska och pacifistiska skäl ska inte klandras. Men de bör i så fall klargöra att de är emot alla krig OCH alla revolutioner som historien känt till. Inte en av dem har genomförts fredligt utan civila offer och övergrepp.”

Till skillnad från Klassperspektiv har Kildén & Åsman nämligen hela tiden fört fram linjen att Natos bombningar är berättigade ur just ett humanitärt perspektiv, alltså för att skydda civila. Att då plötsligt byta fot säga att ”civila offer och övergrepp” hör till bilden – dvs att plötsligt lämna sin tidigare så dominerande humanitära retorik och börja prata politiska och militära realiteter, är ingenting annat än dubbelmoral och avslöjar den politiska förvirringen hos Kildén & Åsman.

Klassperspektiv har i en tidigare artikel beskrivit rebellsidans systematiska rasistiska övergrepp mot ”svarta” afrikaner. Vi har refererat till källor som visar att det inte finns några som helst belägg för att ”svarta” afrikaner har använts som legoknektar av Khadaffi-sidan. Kildén & Åsman visar en häpnadsväckande selektivitet i sin medkänsla när de publicerar en bild på tre uppenbarligen vettskrämda, civilklädda ”svarta” afrikaner som tillfångatagits av beväpnade libyska rebeller, och tillfogar bildtexten: ”Rebellerna tar fångar i Abu Salim. Oskyldiga civila eller legoknektar?” Har det inte slagit Kildén & Åsman att de ”fångar” som de här visar bild på, faktiskt är människor med egna liv? Man måste vara utrustad med en litet väl stor ”distans” till människor som inte automatiskt uppfattas befinna sig på ”den egna” sidan för att sätta en så cynisk bildtext. Vilken grund har Kildén & Åsman till att offentligt framkasta teorin att dessa tre människor skulle kunna vara ”legoknektar”? Det vore klädsamt om Kildén & Åsman refererade till de källor som Klassperspektiv hänvisar till i artikeln om rebellsidans rasistiska övergrepp mot ”svarta” afrikaner, t.ex. denna artikel i Somaliland Press.

För att återgå till FN-resolution 1973 och bombardemanget av Sirte, ger den brittiske försvarsministern Liam Fox ett strålande exempel på orwellianskt nyspråk när han försvarar bombningarna av Sirte:

”Regimen måste inse att spelet är över och att den måste sluta angripa sitt eget folk. Men så länge den fortsätter att angripa sitt eget folk, kommer Nato att fortsätta att agera som vi gjort enligt FN-resolution 1973 för att degradera ledningsstrukturen och de militära resurser som de använder.”

Hela detta blodiga kaos bär imperialismen ansvaret för. Ansatser till en vapenvila, ett slut på striderna, har brutalt krossats – med det tysta medgivandet t.o.m. bland vissa inom den ”vänster” som försvarat bombningarna.

Det förödande kriget har inte bara sopat bort de libyska massornas självständiga organisering och gjort det enklare för det högerstyrda ”provisoriska rådet” att ta makten på rebellsidan – det har också, som sagt, flyttat fram imperialismens positioner.

Mellanösternexperten Phyllis Bennis, chefen för New Internationalism Project vid IPS, ger i nedanstående videoklipp några intressanta perspektiv på konsekvenserna av Natos seger i Libyen.

Förutom det att imperialismen genom kriget fördjupat sitt politiska inflytande i Libyen och skaffat sig argument för fler militära interventioner, kan Libyenkriget användas för att förstärka de repressiva delarna av statsapparaten i de imperialistiska länderna. Liksom kravallerna i London gett högern argument för att undanta polismakten från de stundande nedskärningarna, används nu Libyenkriget på samma sätt för att freda krigsmakten från nedskärningar och således vältra över ännu mer av bördan på arbetarklassens axlar. Ledaren i brittiska Telegraph sätter idag rubriken:

”Libya: Nato must learn from its success – The campaign in Libya demonstrates that Nato cannot afford to reduce its military capability any further.”

För massorna, alla som inte tillhör eliten – i såväl Libyen som annorstädes – innebär Nato-kriget i Libyen nya utmaningar.

Fredsrörelsen måste hitta tillbaka till sin konsekventa anti-imperialistiska hållning om inte Libyen-kriget ska visa sig bli startpunkten för en hel serie imperialistiska väpnade aggressioner. (Vad diskuteras härnäst? Iran? Gaza? Nordkorea? Kuba? Venezuela?)

I Libyen måste – som tidningen Offensiv konstaterar – massorna hitta vägar tillbaka till självorganisering och kamp mot imperialism och kapitalism: ”Det är ett absolut villkor för att säkra att Libyen utan Gaddafi också blir ett fritt och demokratiskt land, ett land där de enorma rikedomarna används för att skapa jobb, bostäder och utbildning.”

Tidningen Internationalen rapporterar om starten för en oberoende facklig federation i Benghazi. Sådana organisationer är nu helt enkelt livsviktiga för den libyska arbetarklassen. Som Internationalen också skriver, ”torde den libyska elitens främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som juniorpartner till västimperialism själv lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet”.

Tillbaka till bloggens huvudsida

http://www.dn.se/nyheter/varlden/rebell-50-000-har-dott

Chile – ungdomar och arbetare besegrade polisförtrycket

14 Aug

Kanske var händelserna på gatorna i huvudstaden Santiago den 4 augusti den psykologiska vändpunkten i det chilenska upproret mot nyliberalismen.

Journalisten Adrian Wright från Green Left ger från Santiago mycket intressanta detaljer kring händelserna den dagen.

Inför den 4 augusti hade de chilenska studenterna kallat till en ny protestdemonstration, men denna förbjöds av president Sebastián Piñeras högerregering. Studenterna beslöt sig för att hålla sin demonstration ändå, och regimen mobiliserade mer än tusen poliser för att stoppa den.

Tiotusentals studenter och många arbetare mötte upp till demonstrationen. I sex timmar försvarade de sig mot attackerande poliser över hela Santiago. När poliserna med våld lyckades driva bort demonstranterna från en gata, dök de istället upp från en annan gata, ofta många fler än tidigare. Klockan fyra på eftermiddagen var de utkommenderade poliserna så utmattade att de – helt unikt i ett sådant sammanhang – utlyste en ”vapenvila”.

När denna ”vapenvila” gick ut klockan 18.30, var poliserna alltför demoraliserade av misslyckandet och av folkmassornas talkörer för att kunna fullfölja sina order om att stoppa demonstrationerna. Vid åttatiden på kvällen lämnade polisen över gatorna till studenterna och de stora delar av befolkningen som stödde dem. Scenen påminde om den i Kairo kvällen innan Tahrirtorget ockuperades under den gångna vinterns revolution.

Adrian Wright kommenterar:

”Staten hade satt in allt den hade mot studenterna och förlorade. Det är svårt att överskatta den psykologiska effekt som detta har inte bara på studenterna utan på befolkningen i stort. Ingen kan säga vad detta kommer att leda till. Regeringen är i kris.”

Nya protestdemonstrationer planeras nu, och dessutom ser det nu ut som om en endags nationell generalstrejk mot privatiseringarna kommer att bli av. Detta är något som lanserats av vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” och Socialismo Revolucionario.

Klassperspektiv har tidigare i sommar skrivit tre artiklar om kampen i Chile, här, här och här.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Inga eftergifter åt högerns attack på demokratin

13 Aug

Som vi skrivit tidigare i Klassperspektiv, utnyttjar de härskande det slags upplopp som vi nyligen sett i England till att urholka demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi får aldrig glömma att den demokrati, de samhälleliga rättigheter som folkflertalet fakitskt har, inte kommit till stånd av någon annan anledning än ett massivt folkligt tryck på den härskande klassen.

Denna härskande klass strävar förstås efter att härska så oinskränkt som möjligt, och önskar innerst inne bort demokratin och rättigheterna för oss andra. Det är bara det att om de inte lättade litet på trycket, skulle de till slut få ett fullskaligt uppror på halsen.

Visst, det moderna ”prästerskapet” – medierna och skolan – försöker slå i oss den naiva uppfattningen att de styrande bara vill oss väl, och att de härskande tycker att det är bra att deras egen totala makt naggats i kanten av eftergifter av demokrati. (Som om ens något av allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt, organisationsfrihet, rätten att bilda fackföreningar, rätten att strejka, etc, etc någonstans tillkommit utan hård folklig kamp mot en motvillig härskande elit.) Visst, många sväljer okritiskt denna katekes på samma naiva sätt som deras förfäder svalde husförhörets sagor om jungfrufödsel etc.

Men det förändrar inte faktum. Så fort det uppstår en spricka bland oss härnere, så fort en ganska stor grupp av oss glömmer lärdomarna och börjar hålla med överheten om att inskränkningar i våra fri- och rättigheter är nödvändiga, så är överheten snabbt som blixten framme med yxan. Vi såg det i USA efter 11 september, och vi ser det nu efter upploppen i England.

Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron har redan sällat sig till de makthavare som diskuterar att begränsa de sociala medierna på internet, som rapporteras av Sveriges Radio Ekot. Det är som Aftonbladet skriver: ”Att försöka begränsa internet är inget nytt. Kina, Nordkorea, Burma och Iran gör det regelmässigt.”

Camerons senaste förslag går, som DN rapporterar, ut på att vräka alla familjer med någon familjemedlem som deltagit i upplopp och kravaller från sina statligt subventionerade bostäder. Med klassiskt konservativt språk påstår Cameron att det därigenom går att ”tvinga fram ansvarsfullhet i samhället”.

Vissa vänsterdebattörer kallar detta för ”ansvarslöst” och menar att det bara förvärrar problemen: ”Ingen blir lugnare av att bli vräkt, de kommer bara att bli ännu mer hatiska om de dessutom kastas ut på gatan”. Någon frågade sig retoriskt vad som blir bättre av att fler blir bostadslösa. En annan vänsterdebattör skrev: ”Korkat, Cameron!”

Men Cameron är inte korkad. Han vet istället – som de härskande alltid och överallt gör – att det nu är läge att utnyttja den del av opinionen som kortsiktigt ropar på ”hårdare tag”.

Ökade befogenheter för polisen, ökad kontroll av sociala medier på internet och nu också eventuellt möjlighet att vräka hela familjer där någon deltagit i sådant som staten väljer att definiera som upplopp, passar de härskande utmärkt när vi nu går mot en höst som ser ut att kunna bli fylld av sociala protester mot ”århundradets nedskärningar” i Storbritannien.

För märk väl – det ska eventuellt bli möjligt att vräka hela familjer där någon deltagit i kanske inte upplopp som sådana, utan i sådant som staten väljer att definiera som upplopp. Det kommer att vara tillräckligt för att få många utblottade britter att tänka sig för både en och två gånger innan de går med i stora protestdemonstrationer mot nedskärningar i ett alltmer polariserat politiskt klimat med alltmer politiserade poliskår och domstolar.

Och det gäller många! Tio miljoner människor bor i statligt subventionerade bostäder i Storbritannien, alltså en sjättedel av landets befolkning.

Man kan invända att staten oundvikligen kommer att urholka demokratin när de härskandes makt hotas av folkflertalets protester. – Ja, självklart. Men det folkmassorna har att möta detta med, är sin egen organisering. Det farliga är när staten kan slå till med en sådan urholkning av våra rättigheter innan vi har hunnit organisera oss till motvärn.

Därför måste vi möta varje kortsiktig reflex från en av de våra om att det ”kanske vore bra med sådana hårdhandskar mot ligister”. Som vi skrivit tidigare i Klassperspektiv, är det slags upplopp som vi sett i England enbart en tragedi. Men lösningen kan aldrig vara att vi kliver över till motståndarlägret, till den härskande klassen, som bara vill utnyttja situationen till att inskränka rättigheterna och möjligheterna för oss alla.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Att finna sig i allt

12 Aug

Med rasande fart privatiserar alliansen samhälleliga egendomar. Varför denna brådska? Förmodligen är det väl så att borgligheten med denna privatiseringsvåg tror sig skapa ett samhälle som för lång (all) framtid cementerar tingens nuvarande ordning och obönhörligt påverkar människornas tänkande.

Som Marx sade så är det människans samhälleliga tillvaro som skapar hennes medvetande. Den borgerliga hegemonin blir alltmer förstärkt. På många sätt agerar alliansen som marxister. Strategin går ut på att genom att i snabb takt privatisera alltmer av samhälleligt ägande, förändra människornas tänkande . Det ska på så vis bli allt svårare att argumentera för långsiktiga lösningar. Till synes små åtgärder blir som droppen som urholkar stenen.

Hur människorna övertar överhetens tankar beskrivs av Antonio Gramsci i ”En kollektiv intellektuell” . Med Gramcis ord blir den styrande klassens världsåskådning upphöjd till ”sunt förnuft”. RUT-avdraget är ett tydligt exempel på hur många människor ändrar uppfattning.

Men det räcker inte med ekonomiska fördelar för att medelklassen ska svälja RUT. Människorna måste också teoretiskt övertygas om det ideologiskt riktiga i en förändring. Även vissa som, åtminstone tidigare, tillhörde den allmänna vänstern använder feministiska (!) argument för att rättfärdiga RUT. Det här beskrivs med all önskvärd tydlighet av Andreas Berg i Aftonbladet 21 juli.

Här har nog borgerligheten (här avseende inte bara alliansen utan även stora delar av socialdemokratin) ett övertag i denna debattfråga just nu. De s.k. ”förnyarna” inom socialdemokratin återkommer hela tiden till att ”vi måste värna om storstadsmänniskornas livspussel om vi ska ha någon chans i nästa val”. (Att deras parti sedan historiskt rasar därför att det vänt ryggen åt arbetarklassen, ser inte dessa välbärgade ”förnyare”.) Enligt en Sifo-undersökning anser 68 % av stockholmarna att RUT-avdraget är bra. Sådana siffor väljer ”förnyarna” selektivt ut som argument för att fortsätta föra (s) närmare (m).

Ibland ger väljarna dessa ”förnyare” smärtsamma uppvaknanden. På socialdemokraternas extrakongress inför valet av partiledare var de flesta av inläggen kritiska mot den alltför snabba privatiseringen av samhällelig egendom. Även Håkan Juholt uttryckte skepsis inför marknadens utbredning inom allt fler områden. Det lät nästan som om (s) kanske skulle återta den reformistiska socialismen. Men naturligtvis finns det för många privilegier att bevaka inom detta parti för att något sådant ska hända. Några månader senare är står klart att allt blir vid det gamla. Det var bara ord.

Men om borgerligheten tycks ha ett tillfälligt övertag i debatten när det gäller RUT/ROT-avdrag, är folkflertalet betydligt mer skeptiskt till andra privatiseringar – speciellt den världsunika privatiseringen av den svenska skolan får alliansen allt svårare att försvara. På den utmärka bloggen Martins diagram visas att en överväldigande andel av det svenska folket dels anser att välfärden ska finansieras med skattemedel och dels att skola, vård och omsorg bäst drivs av en offentlig arbetsgivare.

Även inom mainstream-media börjar funderingar om det egentligen är så klokt att släppa den samhälleliga kontrollen över skolan märkas.

Under några månader fanns det ett hopp bland radikala socialdemokrater om att en förändring var möjlig. Många diskussioner inom socialdemokratin utmynnade i att privatiseringen av offentlig egendom inte är bra . I de praktiska förslagen tar det sedan slut. Den nya socialdemokratiska ledningen kan låta mycket kritisk mot vissa delar av privatiseringarna. Några förslag till förändringar presenteras dock inte.

Ta privatiseringen av den svenska skolan som exempel. På extrakongressen inför partiledarvalet, på många bloggar, i Tvärdrag m.m. framfördes en hård kritik mot privatiseringen. Men förändringar har sedan dess lyst med sin frånvaro. Några kosmetiska förslag har antytts. Inte så att privatiseringen skulle stoppas. Den kan vi inte göra något åt. Det säger Tomas Bodström, själv med båda händerna i syltburkern i egenskap av styrelseledamot i friskolan Pysslingen. (S)-toppen tycks mena att det gäller att ”gilla läget”. Det antyds att man ”möjligen” göra något för att minska ”orimliga” vinster. ”Vi” måste dock acceptera ”skäliga vinster”! Ett sådant modest förslag som att förbjuda vinstdrivande skolar är alldeles för radikalt –

Många frågar sig varför den ”nya socialdemokratin” inte skjuter mot öppet mål och följer folkopinionen och kräver att skolor inte ska vara vinstdrivande. Tja, ledningen inom partiet står helt enkelt för den totalt felaktiga nyliberala dogmen om att vinst är nödvändigt för att driva på förändring av skolan. Det motsvarar klassintresset hos de välbärgade herrar och damer som numera styr detta parti.

Det som gentemot medlemmarna kallas ”att gilla läget” har segrat. Det är meningen att alla ska tro på mantrat om att ”utvecklingen inte går att ändra”. Uppgivenheten är märklig och djupt ohistorisk. Tänk om arbetarrörelsens pionjärer skulle ha resonerat på samma sätt och accepterat den tidens samhälle. Bara det visar att det är ett helt annat (s)-parti idag än när det bildades.

Det är istället upp till alla oss andra att agera och göra oss hörda i samhällsdebatten. Tänk om t.ex. lärarkollektivet inte bara argumenterade för högre lön och olika pedagogiska metoder. Privatiseringen av skolan ändrar hela fundamentet för en samhälligt styrd skola. Marika Lindgren Åsbrink beskriver utmärkt farorna med privatiseringen av välfärdssektorn på sin blogg i inlägget BREAKING- incitament fungerar.

I många länder, t.ex. Chile, tar lärarna till gatan för att protestera mot privatisering, låga löner och dåliga arbetsvillkor (se tre inlägg om Chile på den här bloggen). I Sverige är dock lärarna för det mesta tysta. De deltar sällan i den skoldebatt som förs i media. Att demonstrera på gatorna är inte att tänka på. Även om det är mycket sällsynt med lärare som verkligen tycker att privata skolor är bra, så är det ett långt steg för många lärare att öppet visa sin åsikt. Tyvärr är facket ”neutralt” vilket innebär att de accepterar privatisering. Ändå är jag övertygad om att en mobilisering av lärarna är möjlig och skulle väcka en stor entusiasm.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Dubbelmoral

11 Aug

Dubbelmoralen hos de stora aktörerna inom massmedia är iögonenfallande när det gäller den kapitalistiska krisen. Ibland tränger sig verkligheten fram och insiktsfulla analyser släpps igenom. Men då handlar det endast om fragmentariska detaljer utan sammanhang. Giriga bankdirektörer visas upp, lata greker hånas, etc – men tanken att arbetarklassen och samhället kan ta kontroll över banker och företag är fortfarande tabu

”Staten kan inte driva företag”. Så lyder det ideologiska testamente som Maud Olofsson lämnar efter sig. Åtminstone inte i Sverige Annat är det med staten i Kina (det kapitalistiska ”kommunist”-partiets stat) som med statligt långsiktigt kapital kan rädda Volvo och kanske också Saab. Tystnaden när det gäller de slavliknade förhållanden som den kinesiske arbetaren lever under är öronbedövande. Regeringarna i de rika länderna är så beroende av att Kina kan fortsätta som ekonomisk motor för den allt knackigare ekonomin i USA, EU och Japan att de är livrädda för att stabiliteten i Kina ska gå förlorad. Kina är på många sätt kapitalisternas våta dröm. En icke fungerande fackförening, en järnhård kontroll av det arbetande folk och oerhört låga löner för majoriteten av arbetarna. Inga hinder finns för att skapa oerhörda förmögenheter.

I längden håller inte detta förtryck. Få tidningar drar dock slutsatsen att en diktatur inte kan bevara social stabilitet hur länge somhelst. Redan idag ökar protesterna i Kina ordentligt. Enligt vänstertidningen Offensiv (för övrigt en av de få tidningar som har relevant information om de sociala och ekonomiska förhållanden i Kina) har det hittills i år varit 180 000 demonstrationer och strejker. Ännu inte så samordnande, men med stor sannolikhet pågår kontakter och diskussion mellan olika protestcentra.

Den kinesiska ekonomin lever farligt och kan inte undgå de problem som resten av världen lever under. Eftersom Kina är en kapitalistisk ekonomi kommer landet att råka ut för samma problem som överallt annars. Inflation, bankkrascher, kreditrestriktioner m.m.

Varför läser man så litet om dessa naturliga följder av det kapitalistiska ekonomiska systemet i Kina?

Inflationen närmar sig en farlig nivå. I juni i år hade den stigit till 6,4 %. Även om tillväxten fortfarande är hög jämfört med OECD-länderna så har den sjunkit fem kvartal i rad.

Kina står också inför en växande skuldkris med ”dåliga” lån. Skulden motsvarar 89 % av BNP (ungefär motsvarande Portugals situation).

Räddningsaktioner på 2000-3000 miljarder genomfördes för att rädda de lokala bankerna.

Men Kina har trots allt varit motorn i den globala tillväxten (lika mycket som G7-länderna)

Och detta har drivit upp inflation, och därmed också räntenivån. Många tvingas vända sig till den grå lånemarknaden där räntorna är skyhöga . Stimulansåtgärder medför att sedelpressarna går för högvarv. Penningmängden har ökat med 20 %, mer än dubbelt så snabbt som BNP. Enligt en av den klassiska nationalekonomin basteorier – den s.k. kvantitetsteorin – innebär det att prisnivån måste höjas. Satsningen på byggsektorn är oerhörd stor. 35 % av all världens produktion av stål går till byggsektorn i Kina . Pengarna från stimulansåtgärderna har inte gått till produktiva investeringar . Större delen av pengarna har använts till spekulation.

Om Kina kan betraktas som en tickande bomb så kan USA och EU ses som övermogna frukter. Även om republikaner och demokrater tillfälligt lyckats sy ihop en kompromiss som innebär att USA måste höja lönetaket med ytterligare 2500 miljarder, så behövdes bara några dagar innan bubblan sprack. I dagarna hände det oerhörda att verkligheten trängde igenom de politiska dimridåerna och att ett kapitalistiska centrum, Standard & and Poor’s, inte längre kunde hålla inne med vad som blivit allt mer uppenbart. Genom att nedgradera den amerikanska dollarn med argument som att det amerikanska politiska systemet inte längre klarade av att lösa de ekonomiska problemen sändes chockvågor genom hela det kapitalistiska systemet. Även om de lösningar som förordades – ännu större nedskärningar – måste avvisas bestämt, så går visar analysen hur stora problemen är. Skillnaden mellan USA:s och Greklands lånekriser är att USA genom att trycka dollar slipper låna utomlands. Detta håller så länge omvärlden accepterar dollar som reservvaluta. Vi kanske har nått vägs ände och allt fler länder med Kina i spetsen anser att det inte längre går att utgå från att USA ska klara upp sin situation. Samtidigt accelererar krisen i Europa när Italien och Spanien allt snabbare närmar sig Greklands situation. Läs mer här.

Allt fler ekonomer närmar sig EU-kritikern Sverker Gustavssons ståndpunkt att ”EU är ett fullskaligt experiment” som tidigare aldrig genomförts. Han jämförde för nästan 10 år sedan EU som en tryckkokare som inte hade någon möjlighet att släppa ut ångan. När räntevapnet inte går att använda återstår bara finanspolitiska åtgärder med social oro som följd. EU kan komma att visa sig vara ett experiment som inte höll för den kapitalistiska verklighetens svåra prövningar.

Den svenska ekonomin tycks enligt Borg vara undantaget i en krisande omvärld. Samtidigt som han håller fram motbilden till det ”välskötta” Sverige. Det grekiska folket har sig själva att skylla menar han. Trots att OECD-siffror visar att den grekiska arbetaren tjänar uselt och har en mycket låg pension. Men är den svenska ekonomin verkligen så stabil som det hela tiden framhålls? Många menar att den svenska bostadsbubblan är oundviklig.

Svenskarnas skulder är också bland de högsta i Europa.

Genom att hela tiden framhålla att den svenska ekonomin i grunden är sund och samtidigt håna det grekiska folket som ensamt ansvarig för problemen i Grekland lockas många människor att tro att Sverige är unikt och att det därför är ofarligt att skuldsätta sig långt över vad deras ekonomi tillåter det. Man har blivit invaggade att trots måttliga löner är lån på villaköp för miljoner rimligt. Det behövs bara en räntehöjning på 3-4% för att många ska hamna i akuta ekonomiska problem.

Så sövs många av ett falskt tröstade budskap som säger: ”Dagens ekonomiska problem är bara krusningar på ytan, kapitalismen kommer att gå stärkt ur krisen. Vad som behövs är bara litet mer regleringar”. Diskussionen om nödvändigheten av en radikal samhällsförändring får aldrig tillträde till de stora mediedrakarna utan får hållas i små vänstertidskrifter. Men verkligheten tränger som sagt på och det blir allt svårare att negligera idéer som hävdar att ett helt annat samhälle både är möjligt och nödvändigt.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Världsekonomin eller hur man skaffar information från oväntat håll

11 Aug

2007 var de flesta bland de etablerade nationalekonomerna överens om att några stora problem, speciellt i USA, inte stod för dörren. De få ekonomer som intog en annan ståndpunkt hånades öppet . I en mycket berömd diskussion mellan Peter Schiff (som står TeaParty rörelsen nära) och några andra ekonomer stod Schiff ensam när han förutspådde en framtida finansiell krasch

Några månader senare var den finansiella krisen, som kom att skicka chockvågor bland de klassiska ekonomerna, ett faktum.

Keynes, som för några år sedan i det närmaste rensats ut de nationalekonomiska läroböckerna, togs åter nåder och ofantliga stimulanspaket igångsattes.

I ett av sina mest berömda yttranden svarade Keynes på frågan om det inte i långa loppet vore bättre att låta marknaden verka utan ingripanden. Hans klassiska svar blev ”In the long run are we all dead”. En variant på dessa ord framfördes av Johan Norberg som i onsdagens AXESS (3:e augusti) efter en nattsvart beskrivning av kapitalismens problem på kort sikt menade att på lång sikt (hur lång sa han inget om) är dagens kris bara ett litet hack mot det ödesbestämda kapitalistiska lyckoriket. Även börsanalytikern Peter Malmquist som ständigt förekommer i TV:s nyhetssändningar och gästsoffor föreläste i TV:1:s ( tisdagen 9 aug) ”Godmorgon Sverige” om kapitalismens självläkande krafter

Även Marx kom under en kort tid i ropet och hans texter började åter säljas i boklådorna. Och det är inte så konstigt eftersom han på några rader beskrev kapitalismens inneboende motsättningar bättre och tydligare än de dimridåer som präglar ”mainstreams” ekonomer

Kreditens dubbelnatur Marx i Kapitalet 3

”Kreditsystemet fungerar som en hävstång för överproduktion och överspekulation.

Kreditsystemet påskyndar produktivkrafternas materiella utveckling under en tid men tenderar samtidigt att skapa allt våldsammare kriser och ett enormt svindelsystem”

Men Peter Schiff var inte ensam om att förutse den kommande krisen

I USA finns en mängd udda radio- och TV-kanaler där allsköns konspirationsteorier förs fram. Även i stora mediakoncerner som FOX-News får rent reaktionära och bisarra uppfattningar en arena. En tidigare programledare menade att de ungdomar som var på Utöya i Norge kan jämföras med Hitlerjugend.

Det finns vissa s.k. trendanalytiker och börsmäklare som eftersom de lever på att vara trovärdiga måste ge sådana analyser och beskrivningar av verkligheten, så att kunderna återkommer. Då gäller det att försöka få en så sann bild som möjligt. Alltför dåliga prognoser gör att kunderna vänder dem ryggen och de riskerar att slås ut. De förskönar inte situationen. Med bitande sarkasm beskriver de USA som en stat där företag och stat vuxit samman. Beskrivningen av situationen i USA är skoningslös. Några skönmålningar av hur kapitalismen fungerar är det inte fråga om – även om kritiken ofta går ut på att det är för lite kapitalism. Staten ska inte hjälpa dem som mittsköter sig, brukar det heta. Låt de inkompetenta företagen gå under och låt de kompetenta ta över. Låt de stora bankerna och företagen som är ”too big to fail” krascha. Ur askan kommer då en ren kapitalism som en fågel Fenix att stiga fram. Även om lösningarna präglas av en lika fanatisk som orealistisk tro på marknaden och den ”fria” människan som ”kan lösa alla problem” så finns det mycket att hämta från beskrivningen av situationen främst i USA. Gerald Celente hävdar, med drypande sarkasm, att det är en maffia som kidnappat Vita Huset.

Hans förakt för politiker är bottenlös även om det finns få förslag till lösningar. Besvikelsen över att de ”små människorna” finner sig i utsugningen är stor. Celente förutsåg många av de senaste årens ekonomiska kriser Flera år före bolånekrisen beskrev han vad som skulle hända. Om man bortser från överdrifterna och rekommendationerna och bara ser till beskrivningen av det amerikanska samhället kan man finna häpnadsväckande uppgifter. En av de trender han pekade på 2010 var att 2011 skulle bli det år då ungdomsrevolten skulle komma att spridas över världen.

Hans senaste trendanalys, som skrevs före upproren i Nordafrika, utgår från att Internet kommer att spela en avgörande roll och blixtsnabbt sprida revolutionära idéer och praktik över världen.

Samma förakt för banker och finansiella institutioner visar Max Keiser som varje vecka spyr sin galla över ”bangsters”.

En annan av dessa ”domedagsprofeter”, Porter Stansberry, diskuterar vad som händer om dollarn mister sin ställning som reservvaluta (han jämför med vad som hände i England 1970 i samband med förlusten av sterling som reservvaluta).

Stansberrys huvudtes är att det inte går att ”print money out of thin air.” Enda skälet till att detta varit möjligt är att USA-dollarn fortfarande är världens reservvaluta. Men detta håller inte i längden. Redan idag håller många ledande ekonomier på att förbereda sig att gradvis överge dollarn med förödande konsekvenser för levnadsstandarden i USA Han ger också häpnadsväckande beskrivningar om den prekära situation som de flesta av USA:s delstater befinner sig i. 46 av delstaterna har enorma ekonomiska problem. Kalifornien har inte råd att hålla fångarna fängslade (i och för sig bra eftersom andelen fångar i USA är oerhört stort) utan måste släppa 6500. Arizona säljer offentliga byggnader som rådhus, domstolar mot löfte om att få nyttja dem. Tredagarsvecka för offentligt anställda införs i många delstater. Ett enda jobb som servitör med 14 $ i timmen lockar 700 sökande.

Samma tema om det prekära läget som de flesta av USA:s delstater befinner sig i framgår av följande klipp från Gerald Celente

Även om Gerald Celente döpt sin kommande trendanalys till ”fight” och manar människorna att ta till gatorna och driva fram omröstningar, vill han inte dra den nödvändiga slutsatsen att folket måste organisera sig. Celente är mycket förundrad över att så få demonstrerar i krisländer som Irland och USA. Men det är nog bara lugnet före stormen. Att det finns betydande potential till mobilisering visar händelserna i Wisconsin (se det första inlägget på den här bloggen ”förändringen kommer” – särskilt det fantastiska klippet på youtube där en polisman i det ockuperade kommunhuset stöder de som demonstrerar).

Läget polariseras nu i USA. Även om demokrater och republikaner i stort är överens om att hårda nedskärningar i budgeten är nödvändiga finns det skillnader. Republikanerna drivs allt mer åt en höger av en Tea party-rörelse som anser att staten är upphov till allt ont. Att skatter är stöld från den hårt arbetande amerikanen (vilket underblåses av att stora delar av skattepengarna går till att rädda storbanker och big business).

Samtidigt känner många inom demokraterna stor frustration eftersom överenskommelsen mellan partierna inte ens beskattar de allra rikaste (över 500 000 dollar i årslön).

Även om synen på staten som något som bör begränsas och därmed också att skatterna måste sänkas har trummats in i den amerikanska allmänheten under lång tid, så anser en majoritet av befolkningen att bankdirektörerna på Wall Street är giriga och att de rikaste bör bidra till samhället genom ökade skatter. Här har vänstern sin stora chans genom att mobilisera och organsera de kommande folkliga protesterna. Det finns då mycket information att hämta från delar av den vildvuxna amerikanska debatten. Den inomkapitalistiska kritiken av dagens kapitalism är faktiskt ofta både kunnig och konkret, även om deras slutsatser förstås är helt uppåt väggarna utifrån ett arbetarperspektiv.

Tillbaka till bloggens huvudsida

England idag – de vill att vi ska tycka att det är hopplöst

10 Aug

England brinner.

Det vi alla måste fråga oss nu, är:

1. Vad beror dessa upplopp på?
2. Vilka lösningar finns?

Helt klart gör den brittiska högerregeringen ingenting annat än att slå bensin på elden.

Enligt DN ger Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron nu polisen ”fria tyglar” – förutom s.k. ”batongkulor” kommer vattenkanoner att sättas in inom ett dygn.

Hur farligt är inte detta när sådana ord riktas till en poliskår som redan utreds för misstankar om att hysa element som använder tortyr (s.k. ”waterboarding”)? Vad ger det inte för signaler? Vad ger det inte för motreaktioner?

Cameron deklarerar också att ”mänskliga rättigheter inte ska stå i vägen” för publicerandet av bilder på förövarna på gatorna.

Det är ett recept på förvärrade konfrontationer, ovanpå det som den brittiska regeringen – eller rättare sagt, de senaste decenniernas brittiska regeringar – redan åstadkommit.

Tre män som följt uppmaningarna att gå ut och skydda grannskapet mot plundring har blivit ihjälkörda i London och upploppen fortsätter, rapporterar Sveriges Radio Ekot.

Vi ska återkomma till att diskutera en lösning, men först – vad beror upploppen på?

En polischef citeras av Ekot: ”Det finns ingenting att protestera mot. Det är meningslöst våld och meningslös kriminalitet som jag aldrig upplevt tidigare i min karriär.”

Det är förstås ingenting annat än att sticka huvudet i sanden. Decennier av klasspolitik, av nedskärningar, av ökande klassklyftor, av en växande känsla av främlingskap hos unga i arbetarklassen, av växande förakt från överheten mot underklassen har nu på sistone kulminerat i den nya högerregeringens aviserade gigantiska nedskärningar av välfärden. Resultatet av att högerns eget ekonomiska system, kapitalismen, kraschat.

Aftonbladet skriver: ”Storbritannien är ett av Europas tuffaste klassamhällen. I inget annat industri­land är chanserna till social rörlighet så små som här, enligt OECD. I Tottenham, där kravallerna startade, är arbetslösheten uppe i 8,8 procent och barnfattigdomen är utbredd.”

Men de små radikala grupper som hyllar upploppen som ”början på en brittisk revolution” har knappast heller förstått de sociala grundvillkoren för en social revolution. Upploppen och skadegörelsen är enbart en oerhörd tragedi.

Hannah Sell, vice ordförande för brittiska Socialist Party, ger uttryck för en betydligt mer sansad och mänsklig syn:

”Detta är en oerhörd tragedi för de små butiksägare vars affärer har plundrats eller stuckits i brand, för alla arbetare som fått sina bilar uppeldade, och för alla de som sett sina hem gå upp i rök. Brandmännen har mött ohyggliga svårigheter när de försökt bekämpa eldsvådorna mitt i upploppen.”

Dödsskottet mot Mark Duggan i Tottenham och den fredliga protesten i söndags var bara den tändande gnistan. Den kom åratal av uppbyggt raseri och frustration att flamma upp.

Upploppen borde inte ha kommit som någon överraskning. Socialister, vänsterdebattörer och socialarbetare hade flera månader tidigare varnat för att de nya nedskärningarna av välfärden skulle leda till upplopp och tragedier. Till och med en borgerlig ”mittenpolitiker” som liberaldemokraternas Nick Clegg varnade för detta för bara några veckor sedan.

Statens och medias arrogans bär också ett ansvar. Massiva studentprotester mot nedskärningar i utbildningssystemet och av studenternas ekonomi har bemötts med iskall tystnad av högerregeringen. De marginaliserade arbetarungdomarna i förorterna har helt osynliggjorts av de etablerade medierna.

En ung man i Tottenham sade så här till en journalist från NBC:

”Ni skulle inte prata med mig alls om vi inte gjorde upplopp, eller hur? För två månader sedan tågade vi till Scotland Yard, vi var tvåtusen svarta ungdomar, det var fredligt och lugnt. Och vet du vad? Inte ett ord i pressen!”

En annan invånare i Tottenham sade till BBC:

”Det är så vi får förändring här. Efter -85 [upproret i Broadwater Farm] fick vi en splitter ny swimmingpool. Det fick vi aldrig tidigare!”

Är det verkligen så vi vill ha det? Ja, man skulle kunna tro det att döma av de senaste valresultaten i Storbritannien och Sverige. Men det är en ytlig och felaktig analys. Socialdemokratins politiska bankrutt – där man dumpat all ambition att utjämna klassklyftorna när det faktiskt behövs som bäst – har skapat den förvirring som gjort det lätt för högerpartier att locka till sig folk kring vad som faktiskt är förvanskade marginalfrågor (t.ex. ”ordning i skolan” – som om vantrivsel i skolan inte har med hårda nedskärningar och växande klassklyftor att göra).

I själva verket har flertalet människor behållit sin sociala sans och förnuft, även om de flesta av naturliga skäl (tack och lov) inte tänker i ideologiska termer.

LO-rapporten Väljarnas syn på ökande klyftor – Rapport från Kalla Sverige-projektet ger svart på vitt:

75 procent av svenskarna vill att politikerna ska försöka minska samhällsklyftorna mellan människor.

Ett annat resultat av undersökningen är särskilt intressant: Oavsett partitillhörighet är det endast en mycket liten minoritet som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor.

Men de styrande politikerna – oavsett om det är Göran Perssons eller Tony Blairs ”socialdemokratiska” regeringar eller Fredrik Reinfeldts/David Camerons öppna högerregeringar, gör precis tvärtom, för denna mycket lilla minoritet som de i verkligheten representerar.

LO-rapporten visar att mellan år 1991 och 2007 har inkomstspridningen, mätt som den s.k. ginikoefficienten, bland hushållen ökat med 36 procent. Enbart under de fem åren 2002-2007 skenade inkomstspridningen med 19 procents ökning.

Detta bäddar för ett alltmer oharmoniskt klassamhälle som leder till mer våld, till slut till fler upplopp, och i förlängningen urholkad demokrati och urholkade mänskliga rättigheter. Är det så vi vill ha det? Nej, knappast.

Hannah Sell från Socialist Party ger sin syn på hur disharmonin i det brittiska samhället kan åtgärdas, och det är lärdomar som kan och bör överföras till Sverige och alla andra länder:

”Om, som vi krävde, TUC [brittiska LO] hade fört en seriös kamp för att besegra regeringen genom att mobilisera sina sju miljoner medlemmar, så skulle regeringen ha tvingats avgå vid det här laget.
Om TUC hade utlyst en landsomfattande demonstration mot nedskärningarna i oktober förra året, mobiliserat till gemensam aktion med studenterna i november, och utlyst en endags strejk inom offentliga sektorn, så skulle det ha mött ett enormt folkligt stöd, och det skulle ha fungerat som en attraktionspol för de mest förtryckta grupperna av ungdomar.
Efter att ha försinkat kampen, måste TUC agera med kraft nu. TUC bör genast utlysa en landsomfattande facklig demonstration mot alla nedskärningar och kräva en bättre framtid för ungdomen.
Detta borde vara ett steg på vägen till en ny dag av samordnade strejker under hösten, vilket den här gången borde gälla samtliga 4 miljoner offentliganställda, och kombineras med en endags skolstrejk på alla skolor, gymnasier och universitet.”

Det är sådana röster, sådana vägar ut ur en situation som – felaktigt – tecknas som hopplös, som vi aldrig någonsin får av etablissemangets medier. De vill att vi ska tycka att det är hopplöst, eftersom vad det handlar om är att avskaffa det system som de slår vakt om.

Om vi ska komma framåt i det här avseendet, behöver vi mycket nytt: Nya, fria medier – fria från borgerliga ideologiska skygglappar – och ett nytt, riktigt arbetarparti, styrt av och utgående från arbetarklassens behov. Och så behöver medlemmarna återta makten i fackföreningarna och förvandla dem till kämpande, demokratiska fackföreningar.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Historiska kampdagar i Chile?

10 Aug

I Chile har kampen mot privatiseringarna trappats upp till de mest polariserade sociala protesterna på flera decennier. Landets universitetsstudenter och gymnasieelever går i spetsen, men även gruvarbetare och offentliganställda deltar och stöder anti-privatiseringskampen. Det som mycket väl kan vara historiska dagar i Chile får man – som vanligt – leta förgäves efter i de etablerade medierna såsom DN, SvD, etc. (Det hänger förstås samman med att det som just nu utspelar sig kan vara början på en social revolution där massorna vänder sig mot den politik som dessa medier förespråkar.)

Klassperspektiv har tidigare i sommar skrivit två artiklar om kampen i Chile, här och här.

Det handlar alltså om något mycket djupare än ”studentprotester”, som de etablerade media (i bästa fall) skriver: Vad det handlar om är att den chilenska arbetarklassen och ungdom massivt gått uu i kamp mot nyliberalism och privatiseringar. Därmed sällar sig Chile till raden av andra länder med liknande antikapitalistiska massprotester som vägrar att låta sig kväsas: Egypten, Tunisien, Grekland, Spanien, Storbritannien, Israel…

I går var 150 000 människor ute och protesterade på gatorna i Chiles huvudstad Santiago, och våldsamma konfrontationer ägde rum när regimen satte in tungt utrustad kravallpolis.

Stora protester hölls också i flera andra städer runtom i Chile, t.ex. Arica, Valparaiso och Concepcion, och i grannlandet Argentina hölls solidaritetsdemonstrationer.

Onsdagens protester följde efter de våldsamheter som uppstod i samband med studentdemonstrationen i Santiago i torsdags i förra veckan. Då satte regimen för första gången in kravallpolis mot demonstranterna, och 874 människor arresterades. Detta utlöste en kraftfull motreaktion från studenterna, som slogs med kravallpolis på gatorna och ockuperade en TV-station och begärde att få ge sin version av det inträffade. Det sistnämnda har sitt upphov i att de privata medierna i Chile bedriver vad de protesterande en smutskastningskampanj mot protesterna, som förvränger fakta om vad det handlar om. (”TV ljuger”, är en populär paroll på plakat som demonstranterna bär.)

Den populära studentledaren Camila Vallejo intervjuades av brittiska The Guardian – med tårfyllda ögon som ett resultat av att hon blivit sprejad med tårgas.

”Det är helt oacceptabelt att ett slags undantagstillstånd råder i Santiagos innerstad”, sade hon rasande. ”Människors rätt att samlas har blivit kränkt!”

Den brutala polisinsatsen i torsdags upprörde till och med vissa chilenska borgerliga politiker. Tucapel Jiménez, parlamentsledamot för det borgerliga Partido por la Democracia, krävde åtgärder mot de regeringsmyndigheter som gett klartecken till vad han beskrev som kravallpolisens ”brutala förtryck”.

Helt klart är den chilenska statens ökande repression ett resultat av att de sociala protesterna tilltar i styrka och utsätter den impopulära högerregimen och dess liberala ”reformer” för ett ökat tryck. Enligt en opinionsundersökning som presenterades i torsdags morse, har president Piñera inte längre stöd än av mer än 26 % av chilenarna. Det är de lägsta popularitetssiffror som någon vald chilensk president någonsin haft sedan mätningarna startade.

Studentledaren och medlemmen av Chiles kommunistparti Camila Vallejo uppmanade i torsdags chilenarna att visa sitt stöd för de protesterande och sitt ogillande av polisbrutaliteten genom att slå på grytor och kastruller, en s.k. ”cacerolazo” – ett populärt sätt att visa sitt missnöje under Pinochets högerdiktatur på 1980-talet. Uppropet spreds snabbt på sociala medier som Facebook och Twitter och den följande natten fylldes Chiles städer av ett ohyggligt högt klingande från hundratusentals grytor och kastruller, samtidigt som människor gick ut och startade spontana gatufestivaler.

Se klippet nedan:

Chiles protesternade ungdomar låter sig inte skrämmas av polisbrutaliteten, vilket gårdagens enorma protester visade. Sången Nos tienen miedo porque no tenemos miedo – ”Vi är inte rädda därför att vi inte är rädda” – har snabbt blivit den chilenska sociala kampens signaturmelodi.

Tillbaka till bloggens huvudsida