Arkiv | november, 2011

Libyen: ”Eskalerande strider” mellan olika ”rebell”-miliser

13 Nov


Olika ”rebell”-miliser slåss hänsynslöst om krigsbytet. Till de som till äventyrs sympatiserar med just Zawia-”rebell”-milisen (som just nu utkämpar en blodig strid med en annan ”rebell”-milis), vill vi på Klassperspektiv understryka att epitetet ”Zawia dogs” är satt av den youtubeanvändare som vi lånade detta klipp ifrån. Klassperspektiv kallar inte ens rasister för ”dogs” (”hundar”).


Zawia-”rebell”-milisen i full aktion 12 november 2011.

Rami al-Shaheibi från nyhetsbyrån AP rapporterar om nya blodiga strider mellan olika rivaliserande ”rebell”-miliser i Libyen idag söndag, för fjärde dagen i rad.

Den här gången är det kontrollen över en välutrustad militärbas mitt i Tripoli som de krigar om, givetvis utan hänsyn till civilbefolkningen som hamnar mitt i korselden.

Libyens interimledare, Mustafa Abdul-Jalil, säger sig i ett uttalande som är typiskt för hur NTC handskas med detta slags problem:

”Jag kan garantera det libyska folket att allt är under kontroll.”

AP:s al-Shaheibi kommenterar:

”Emellertid, medan han talade fortsatte striderna att rasa.”

Alice Fordham från Washington Post skriver om ”eskalerande strider” mellan olika rebellmiliser. Fordham rapporterar om flera andra strider som det inte rapporterats om i media – bland annat tre sammandrabbningar om ett luxuöst bostadsområde som milisen från Zintan satt sig i besittning av.

En av milismännen citeras i Washington Post:

”Nu är det en stor strid, en ny front!”


NTC-vänliga Al Jazeera visar vilka stora mängder vapen som finns i Zintan-milisens ägo.


Under tiden lever offren för de rasistiska ”rebell”-milisernas rasistiska härjningar i tiotusental i vidriga flyktingläger i Libyens grannländer.


I Tripoli har några modiga människor under den gångna natten vågat sig ut för att ge luft åt sitt missnöje med ”rebell”-miliserna.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Annonser

Benghazi – reaktionens maktbas i Libyen

13 Nov

John Rosenthal från National Review rapporterar om ett Benghazi där de mest reaktionära klickarna tycks dominera.

Vi har tidigare sett fotografiet från mainstream-media där uppmärksamma tittare noterade det som redaktionen inte sett: Över domstolsbyggnaden i Benghazi vajar Al Qaidas hotfulla flagga – symbolen för den extremt reaktionära saudiska wahabismen.

De NATO-vänliga medierna gick snabbt ut och spekulerade i att det rörde sig om ”en engångshändelse” – utan att redovisa något som de kunde stödja detta påstående på. Men sedan dess har det kommit många rapporter om att Al Qaidas flagga ostört har fortsatt att vaja över symbolen för makten i Benghazi.

John Rosenthal från National Review rapporterar nu om ett ”hav av Al Qaida-flaggor” i Benghazi (vilket också är rubriken på hans artikel från den 5 november).

Vi har fått frågor om de reaktionära och rasistiska ”rebellernas” övergrepp förekommer i hela Libyen, och om de förekommit hela tiden.

Faktum är att övergrepp, rasistiska lynchningar, rasistiska etniska rensningar, mord och tortyr har präglat de som ”ägt” upproret (dvs de väpnade ”rebell”-miliserna) från den allra första dagen, och har präglat ”rebellernas” aktivitet överallt i hela Libyen där de etablerat sig, och hela tiden.

Det var i Benghazi som upproret startade, och det är också i Benghazi som den arbetarfientliga NTC-regimen sitter förskansad, stödd på de reaktionära ”rebell”-milisernas bajonetter, koncentrationsläger och tortyrkamrar. Det är från Benghazi som de kvinnofientliga lagarna påförts hela det libyska folket.

Rapporten ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict” skriver så här om upprorets början i just Benghazi:

”I Benghazi den 12 februari leddes folkets uppror av en advokat. Sedan han arresterats av libysk polis, dök en folkmassa, anförd av tre- till fyrahundra aktivister, upp igen den 15 februari – två dagar före demonstrationerna som det uppmanades till i sociala medier – och gick till attack mot polisstationer, baracker och offentliga byggnader. Två professorer från universitetet i Benghazi – som vi träffade i Djerba – berättade för oss att de såg ’studenter’ som de aldrig förr hade sett, storma ut från universitetet för att ta ledningen över demonstrationerna. Dessa ’studenter’ hotade och angrep professorer som inte deltog i deras aktion och som inte uttryckte stöd för deras paroller.
Ända från demonstrationernas första början utnyttjade islamister och kriminella element situationen genom att angripa högsäkerhetsfängelserna i utkanten av Benghazi där deras vänner satt inspärrade. Efter att ha fritagit dessa män, attackerade mobben polisstationerna och de offentliga byggnaderna och stadens invånare vaknade upp till att se kropparna av poliser som hängde från broarna. Många övergrepp och angrepp förekom mot svarta afrikaner som samtliga anklagades för att vara ’legosoldater’. Det förekom mord, fängslanden och tortyr.”

En rapport från amerikanska West Point som bygger på beslagtagna Al Qaida-dokument, ”Al-Qaida’s Foreign Fighters in Iraq: A First Look at the Sinjar Records”, visar att redan 2007 var Benghazi den tredje största staden i världen när det gällde att förse Al Qaida med rekryter. Men den allra största staden i världen i fråga om rekryter till Al Qaida, var Benghazis grannstad Derna (Darnah)! Rapporten konstaterar:

”Both Darnah and Benghazi have long been associated with Islamic militancy…”

Det var i Derna som det Islamiska Emiratet proklamerades av ”rebellerna” redan en av de första upprorsdagarna i februari.

Franklin Lamb rapporterar från Benghazi i denna veckas upplaga av Counter Punch:

”Det ‘nya Libyen’ har inlett sin egen ‘Terror’, som sprider sig som en löpeld […]
I den nuvarande atmosfären hör man ofta att någon ‘har försvunnit’, vilket, beroende på vilken politisk åsikt man har, vanligtvis är goda nyheter och betyder att personen i fråga gått under jorden och gömt sig eller flytt landet. Alternativt heter det att en person ‘är försvunnen’, vilket betyder att hon eller han har gripits av den nya regimen och är borta, förmodligen för evigt, utan ett enda spår som de närmaste har att följa. […]
De människor som i allt större utsträckning råkar ut för ‘försvinnande-skvadronerna’ är familjemedlemmar och vänner, till och med tidigare hemanställda såsom trädgårdsmästare, vaktmästare och hushållsanställda till folk associerade med den förra regimen. Tortyr har blivit det normala sättet att få information om var det finns människor som misstänks för att fortfarande stödja den gamla regimen.”


Filmklipp från igår: Den ena ”rebell”-milisen förbereder sig för att attackera den andra ”rebell”-milisen. (Undrar vilken sida ”rebellernas” beundrare inom den svenska vänstern tycker att vi ska stödja? Kanske båda på en gång?)


”Rebell”-miliser beskjuter varann, med den skräckslagna civilbefolkningen fångad i korselden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Medan kaoset växer i det reaktionärt styrda Libyen, fantiserar vissa inom vänstern om den revolution som aldrig inträffat

11 Nov

Medan kaoset växer i Libyen, vidgas klyftan mellan NTC:s så kallade ”rebeller” – de väpnade miliser som i realiteten ockuperat Libyen – och det libyska folket.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar idag om nya blodiga sammandrabbningar mellan olika ”rebell”-milisgrupper (som kallas ”revolutionärer” av mindre nogräknade) som slåss om krigsbytet.

Den senaste ”rebell”-striden ägde rum i Imaya-området. Tunga kulsprutor och raketdrivna granater användes i konfrontationen mellan de två ”rebell”-miliserna som rasade genom hela den gångna natten och en bit in på fredagsmorgonen. Den här gången var det Zawiyah-milisen som slogs med Wershifanna-milisen.

”De kidnappade krigare från Zawiyah”, beklagade sig en av Zawiyah-milismännen för nyhetsbyrån Reuters’ utsände.

Fler strider är att vänta. Zawiyah-milismän berättade att de förberedede sig för att frita sina kidnappade kollegor från Wershifanna. Nyhetsbyrån Reuters konstaterade att krigare från en tredje milis, från Bani Walid, också ryckte in i området.

Andra journalister rapporterar om fortsatta övergrepp som begås av ”rebell”-milisen – kidnappningar, bortföranden till deras privata koncentrationsläger, tortyr, plundring, väpnade rån och mord. ”Rebell”-miliserna vet att de kan agera ostört – förutom då när rivaliserande miliser attackerar dem i strid om krigsbyte och lokala maktpositioner. Men som Jan de Haan rapporterar, vidtar NTC-regimen inga åtgärder för att sätta stopp för denna våg av övergrepp:

”Hittills har rapporter om övergrepp av Libyens miliser bemötts med förnekanden. ’Vi är i fullkomlig harmoni. Om något har hänt som strider mot lagen så kommer en utredning att genomföras’, sade biträdande försvarsminister Fawzi Abu Katif.”

Klassperspektiv har tidigare rapporterat om hur människor över hela Libyen är rasande på de brutala ”rebell”-miliserna, som de betraktar som tjuvar och maffia. Protesterna är inte begränsade till västra Libyen – vilket man kunde få intrycket av, men det beror förmodligen på att det knappast funnits några utländska reportrar i östra Libyen den senaste tiden.

Men nu har nyhetsbyrån AFP sänt ett reportageteam till Benghazi, och fann att där är människorna lika rasande på ”rebellerna”.

AFP rapporterar om en demonstration mot ”rebellerna” mitt i Benghazi idag. De paroller som demonstranterna skrek var t.ex:

”Nej till väpnade miliser!”

”Vi vill inte ha ett andra Hezbollah!”

En tidigare flygvapenöverste förklarade för AFP hur det kunde komma sig att NTC-regimen visade sådan flathet gentemot ”rebell”-miliserna. Enligt honom är det ”den islamistiska strömningen, stödd av Qatar” som blockerar formerandet av en ny nationell armé.

Under tiden fortsätter vissa inom vänstern att leva i en fantasivärld. För bara några dagar sedan gjorde t.ex. Socialistiska Partiets partistyrelse ett uttalande där de fullkomligt grundlöst fantiserar om att dessa ”rebell”-milisers väpnade maktövertagande skulle göra så att det ”öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga”! (Eller är det kanske några andra som ”i hemlighet” gripit makten i Libyen, och av någon anledning tillåter dessa mordiska, reaktionära miliser att härja med dem själva? Upplys oss gärna om det i så fall – det har i alla fall inte funnits några rapporter om det, förutom möjligtvis på Socialistiska Partiets partiråd.)

Socialistiska Partiets partistyrelse går så långt att den uttrycker en förhoppning om att det följande skall förverkligas av de som just de som nu med våld tagit makten över det libyska folket (vilket inte kan syfta på några andra än de som tagit makten, alltså de mordiska, rasistiska och plundrande, reaktionära ”rebell”-miliserna) :

* Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.
* Fria val till en konstituerande församling.
* Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.
* Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.
* Inga främmande trupper eller baser i Libyen.
* Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Socialistiska Partiets partistyrelse talade om att ge ”allt stöd” åt ”oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning”.

Fanns det inga reservationer alls? Jo, som en liten brasklapp kastade de in att de ”tror” att detta är ”några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande”!

Vad i hela friden ligger till grund för Socialistiska Partiets uppfattning att dessa mordiska och rasistiska ”rebell”-miliser ska ha några som helst planer på att föra situationen ”framåt för de arbetande”? Behövs det inte längre något som helst stöd i verkligheten för att föra fram vackra paroller? Hur långt kan det fria fantiserandet och rena önsketänkandet egentligen gå?


Den rasistiska etniska rensningen av Tawergha är inget som någon makthavare i det nya Libyen gjort något åt. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas på ”fullständiga demokratiska fri- och rättigheter”.


En av de s.k. ”revolutionärernas” första åtgärder var att införa den reaktionära sharia-lagen. Ingen av ”rebell”-miliserna har motsatt sig detta, utan har däremot jublat över detta – i demonstrationer där man viftat med dussintals Al Qaida-flaggor. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas på ”försvar av kvinnors lika rättigheter”. . .


Systematiska rasistiska attacker på massiv skala mot människor med ”svart” hudfärg karaktäriserar ”revolutionärerna” som bemäktigat sig Libyen. Rasistiskt motiverade mord, tortyr och våldtäkter har hela tiden utövats av de så kallade ”revolutionärerna”. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas att de som utövar dessa vidriga brott ska ställa upp till ”försvar av minoriteters lika rättigheter”. . .


Det finns en massiv och oförvitlig rapportering om att ”rebell”-miliserna som tagit makten ägnar sig åt plundring av och väpnade rån på vanliga libyer på en enorm skala. Men det hindrar inte Socialistiska Partiets partistyrelse från att hoppas att deras maktövertagande ska leda till ett förverkligande av parollen om att ”Libyens tillgångar tillhör dess folk”.

Eller förresten – Socialistiska Partiet skriver ju också ”inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet”. Menar man då att de libyska massorna måste resa sig mot NTC-regimen och de reaktionära ”rebell”-miliserna? Men om det nu inte varit någon revolution i Libyen, om det nu bara är reaktionära klickar som med våld tagit makten – varför då påstå att deras makttillträde ”öppnar möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga”? Deras makttillträde har ju faktiskt blockerat möjligheterna för Libyens arbetare, bönder och fattiga!

Säg som det är istället för att fantisera!

Låt oss på Klassperspektiv upprepa det vi skrev i vårt föregående inlägg:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.
b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.
c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.
d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.
e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.
f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Det är detta som måste uttryckas klart och tydligt – allt annat skapar bara förvirring gällande Libyen.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Upprop till vänstern i Sverige angående bilden av Libyen

9 Nov

SVT 1 inledde i tisdags en mycket intressant källkritisk dokumentärserie om hur medierna kan förvränga verkligheten, Medialized.

Ingenstans kan man hitta ett bättre exempel på detta än gällande konflikten i Libyen, som blivit förvrängd bortom alla proportioner genom en oerhört välorganiserad och påkostad psyop-operation. Effekten har till och med påverkat den annars så kritiskt analyserande vänstern i Sverige.

Fortfarande en månad efter de reaktionära ”rebell”-milisernas upprättande av sitt oinskränkta terrorvälde över den libyska befolkningen i de städer som de ockuperat, kommer den svenska radikala vänstern med påståenden som är helt och hållet ogrundade och inte kan vara något annat än resultatet av att man okritiskt svalt de borgerliga mediernas förmedling av massiv krigspropaganda. Exempel på sådant är:

”Många libyer, särskilt ungdomen, känner att de har en en möjlighet, och kraften, att bestämma över sin egen framtid.”

”Nu öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen.”

”I befriade områden inrättades lokala folkråd.”

”Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning.”

”Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt.”

Det finns förmodligen inga som helst belägg för något av dessa påståenden. Varför då göra sådana påståenden?

Den enda kända oberoende forskningsstudien och analysen av upproret i Libyen har gjorts av en grupp internationella forskare från instituten CIRET-AVT (Centre international de recherche and et d’études sur le terrorisme et d’aide aux victimes du terrorisme, dvs Internationella centret för studier och forskning beträffande terrorism och stöd till offer för terrorism) och CF2R2 (Centre Français de Recherche sur le Renseignement, dvs Franska centret för underrättelsestudier), med stöd av Forum pour la paix en Méditerranée (Forum för fred i Medelhavsområdet). Dessa besökte tidigare i år både östra och västra Libyen och genomförde en grundlig undersökning.

Forskningsdelegationen bestod av följande personer:

* Mrs Sayda Benhabylès (Algeria), ex-minister i Solidarity, grundande medlem av CIRET-AVT, tilldelad FN:s pris för Civil Society
* Mrs Roumiana Ougartchinska (Frankrike/Bulgarien), skribent, undersökande journalist
* Prefekt Yves Bonnet (Frankrike), tidigare fransk parlamentsledamot, tidigare chef för den franska säkerhetstjänsten DST, ordförande för CIRET-AVT
* Mr Dirk Borgers (Belgien), oberoende forskare
* Mr Eric Denécé (Frankrike), ordförande för CF2R
* Mr André Le Meignen (Frankrike), oberoende forskare, vice ordförande för CIRET-AVT

CIRET-AVT presenteras här.

CF2R2 presenteras här.

Deras forskningsresultat presenterades i en rapport med titeln ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict”.

Rapporten finns tillgänglig i pdf-format här.

Denna rapport har blivit effektivt förtigen av massmedia, vilket är mycket synd.

Forskningsgruppen betonar sitt stöd för demokrati och sitt avståndstagande från Khadaffi-diktaturen:

”Ingenting är mer legitimt än längtan efter mer frihet och demokrati. Författarna till denna rapport är övertygade om ärligheten hos libyska demokrater som motsätter sig regimen och som önskar avsluta Khadaffis styre.”

Emellertid kunde forskningsgruppen inte finna något som gav anledning att knyta några större förhoppningar till de som ledde och genomförde upproret mot Khadaffi. De skriver:

”Emellertid leder ett studium av fakta oss att dra slutsatsen att ’revolutionen varken är spontan eller demokratisk.”

De konstaterar att upprorsledningen domineras av f.d. medlemmar av Khadaffi-diktaturen, islamister och monarkister.

De fann också att den trafficking-maffia i Benghazi som undertrycktes av regimen för ett år sedan, spelat en viktig roll i både finansierandet av upproret och rekryteringen av aktiva ”rebeller”:

”Ett stort antal banditgäng och medlemmar av den undre världen dök fram ur skuggorna…”

De hänvisar också till en rapport av den amerikanska regeringen där det konstateras att just det område i östra Libyen där upproret började – regionen mellan Benghazi och Derna – har ”en av de största koncentrationerna av terrorister i världen, med en krigare som åkt till Irak per 1 000 till 1 500 invånare.”

De beskriver vad de såg av hur upproret yttrade sig redan från de första dagarna:

”Alla offentliga byggnader plundrades, vandaliserades och brändes […] Överallt fanns spår av förstörelse och plundring (vapen, pengar, dokument), utan några spår av strider. […] Affärer och apotek plundrades och droger stals. Det förekom även våldsamma attacker mot befolkningen (kvinnor våldtogs, en del ensamma polisofficerare dödades) och andra civila dödades […] Offren mördades med samma metoder som de algeriska GIA-terroristerna använder (avskurna halsar, ögonen utpetade, armar och ben avhuggna, kroppar brända).”

De skriver att det är ”mycket viktigt att understryka den rasistiska karaktären hos det libyska upproret.”

De konstaterar att från allra första början har ett mycket stort antal ”svarta” människor – såväl gästarbetare från Afrika söder om Sahara som ”svarta” libyer – utsatts för mord och rån. Detta har lett till att 1 miljon afrikaner flytt från Libyen.

Undersökningsgruppens slutsats är att upproret kan leda till att en regim som är ännu mindre demokratisk än Khadaffis installeras.

Deras omfattande undersökning gav följande resultat:

”Trots det som det gav sken av i början, representerar det libyska upproret inte majoriteten av det libyska folket.”

Att denna rapport inte alls använts av den vänster som annars bemödar sig om att vara systemkritisk, kan inte bero på annat än att vänstern den här gången låtit sig duperas av imperialismens krigspropaganda, till den grad att man inte längre anstränger sig för att söka sådan information.

På Klassperspektiv har vi ansträngt oss för att söka relevant information från relevanta källor, och vi avvisar metoden att göra grundlösa påståenden eller påståenden utan hänvisning till vilka belägg vi har för påståendena. Vi skulle inte referera till den ovanstående forskningsstudien, om det inte vore för att händelsernas gång på ett övertygande sätt massivt bekräftar riktigheten i forskningsgruppens ovanstående slutsatser.

Faktum är att de västliga journalister som fortfarande finns i Libyen i huvudsak är överens om att teckna en bild som stämmer överens med huvuddragen i det som forskningsgruppen ovan kom fram till och varnade för.

”Kaos och okontrollerat våld i Libyen efter NTC:s maktövertagande.”

Så lyder rubriken på en artikel av Arab Monitor, News Agency on the Middle East and Arab world.

Andrew Malone har en artikel i Sunday Times med rubriken ”Fred i Libyen? Du skämtar!”

Malone rapporterar om hur ”rebeller” nu ställer krav som, om de realiseras, kommer att resultera i ”masshängningar över hela Libyen”. Han rapporterar att läkare och sjuksköterskor som vårdat sårade Khadaffi-soldater under kriget nu spärras in ”under fruktansvärda förhållanden”, anklagade för att ha varit ”sympatiskt inställda” till dessa soldater.

Sunday Times’ utsände skriver som så många andra reportrar på plats i Libyen:

”Människorna i huvudstaden är rasande på rebellgängen…”

Nyhetsbyrån AP:s utsände rapporterar likaledes att libyerna ”kokar av ilska över vad många av dem ser som interimsregeringens oförmåga att sätta stopp för sina brigader och deras våg av hämndattacker”.

AP-reportern rapporterar om hur ett stort antal människor blivit mördade av ”rebellerna” och beskriver atmosfären som ”bitter” och citerar en libyer:

”Detta är ingen revolution. Det är kaos.”

Tidningen the Australian publicerar en artikel som speglar en av de drabbade familjerna:

”En libysk familj kurar förskräckt i sitt hem i utkanten av Tripoli. Deras fasa är att en knackning på dörren ska komma från rebellmiliserna som fällde Muammar Khadaffi. Situationen är verkligen anmärkningsvärd. För bara några veckor sedan var de här människorna entusiastiska anhängare av resningen mot Khadaffi-regimen.”

Trots att en ung man i familjen kunde visa en legitimation som visade att han deltagit i kampen mot diktaturen, blev han en dag bortförd av en ”rebell”-milis. Det hela rörde sig om en dispyt om pengar. Han lyckades fly. Men då kom rebellerna tillbaka och förde med sig en annan familjemedlem som de sade att de skulle behålla tills den man de sökte överlämnade sig själv. De hotade till och med att föra med sig barnen. Den eftersökta mannen är själv alltför rädd för att själv överlämna sig till ”rebellerna”, eftersom han vet hur de har misshandlat folk till döds.

En av familjemedlemmarna beskriver ”rebellerna” som en ”maffia, precis som den i Colombia eller Ryssland” och säger:

”Khadaffi var hemsk, men jag har aldrig hört att han ska ha fört med sig en familjemedlem ifall de inte hittade den person de sökte. De fortsatte bara att leta. Och jag har aldrig hört att de ska ha hotat att föra bort barn!”

The Australians utsände berättar att kvinnan i familjen börjar gråta när han lämnar dem, och han skriver:

Den här situationen är mångfaldigad över hela Libyen.”

Nick Meo från the Telegraph har också mött åtskilliga libyer som råkat ut för liknande händelser.

En man, ”som stödde revolutionen och var full av förhoppningar för en månad sedan”, berättade för the Telegraphs utsände hur hans svåger Omar fördes bort av ”rebeller” från Misrata:

”De agerade på uppdrag av en rik affärsman från Misrata med vilken Omar hade haft en dispyt för flera år sedan.”

Omar trodde att det var ett missförstånd som snart skulle redas ut eftersom det var känt att han stödde upproret mot Khadaffi, men han tog miste, som hans svåger berättade:

”När de kom till Misrata kastade rebellerna honom i sitt privata fängelse och sade att de skulle piska hans fotsulor tills han erkände. Det är en gammal turkisk tortyrmetod som kallas falakha. Han var vettskrämd men lyckades fly genom att förmå en av vakterna att låta honom undkomma. Nästa dag dök rebellerna upp vid hans hus och hotade hans hustru och barn.”

En libyers omdöme om ”rebellerna” återges i the Telegraph:

”Det är inte klokt, nu har vi hundratals små-Khadaffis, och det finns ingen som kan stoppa dem!”

Nick Meo från the Telegraph har också träffat många libyer som vittnar om hur ”rebellerna” ägnar sig åt systematisk, organiserad rånverksamhet på massiv skala. En man blev bortförd av ”rebellerna”, som kastade honom i ett av sina privata fångläger och vägrade att släppa honom förrän han överlämnade nycklarna och ägarbeviset till hans fina kontorslokal i centrala Tripoli, som ”rebellerna” ville åt. Han beskriver sig själv som ”lyckosam” som undkom fattigare på sina ägodelar – inklusive även de 5 000 dinarer (motsvarande ca 25 000 kronor) som ”rebellerna” stal ur hans bil – men slapp den så vanliga och tortyren i ”rebellernas” fruktade privata fånganstalt.

The Telegraphs utsände rapporterar att han hört mängder av vittnesmål om hur ”rebellerna” stoppar vanliga människor vid vägspärrar bara för att ta ifrån dem deras bilar och bilnycklar. Han återger ”ett skämt som cirkulerar på Tripolis caféer” om ”rebellerna”:

”När de sade ett ’free Libya’ menade de bilarna, kylskåpen och TV-apparaterna…”

Nick Meo rapporterar också om hur ett helt bostadsområde har blivit ockuperat av en milisgrupp ”rebeller” från Zintan:

”Nu ger bostadsområdet ett kusligt, övergivet intryck. Dörrar och fönster har slagits sönder så att plundrarna kan ta sig in lättare, och milismännen har sprayat sin graffiti på väggarna. De enda bilar som finns kvar är sådana lyxbilar som har säkerhetskoder som gör det svårt att stjäla dem. Många av dem har fått sina hjul stulna.”

Ett vittne berättar om Zintan-”rebellernas” plundringståg:

”De körde omkring i sina pick-up-lastbilar med stora kulsprutor och sökte igenom alla hus och tog med sig kylskåp och TV-apparater.”

Nick Meo skriver också om de gängstrids-liknande sammandrabbningar som förekommer mellan de olika ”rebell”-miliser som slåss om krigsbytet – eller, snarare, rånbytet:

”Det har varit tre stora strider bara i huvudstaden enbart under den senaste veckan – eldstrider vid ett sjukhus, vid Martyrtorget och vid militärflygfältet, som krävt många döda och dussintals sårade.”

Gert Van Langendonck, från Christian Science Monitor har också mött många människor som beskriver ”rebell”-miliserna som ”maffia”.

Han rapporterar att ”rebellerna” från Zintan har gjort att ordet ”Zintan” på sistone har kommit att bli synonymt med ”tjuv” bland människorna i Tripoli. Ändå, skriver han, är det ”rebellerna” från Misrata som har det värsta ryktet av dem alla.

Gert Van Langendonck har också talat med en aktivist för mänskliga rättigheter i Libyen. Karaktäristiskt för frånvaron av yttrandefrihet, organisationsfrihet och demokratiska möjligheter över huvud taget i det ”rebell”-kontrollerade Libyen begär denne aktivist för mänskliga rättigheter att vara anonym av rädsla för repressalier från de nya makthavarna.

Van Langendonck berättar att tre framstående libyer, som alla spelade en betydelsefull roll i upproret mot Khadaffi, har bildat en organisation för mänskliga rättigheter som dokumenterar brott mot de mänskliga rättigheterna i det nya Libyen, men arbetar under ytterst svåra omständigheter. Den representant för organisationen som Van Langendonck intervjuade, berättar:

”Om jag har problem med dig, behöver jag bara ringa Misrata, och så kommer du att bli bortförd från ditt hem och tagen till Misrata.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter gav flera exempel på illegala bortföranden, till exempel studenten som angav sin professor, eller ordföranden för en sportklubb som anklagades av någon som ville åt hans plats. Han sade:

”Varje dag får vi telefonsamtal från människor som letar efter saknade anhöriga.”

Christian Science Monitor skriver:

”Han tvekar inte att jämföra situationen med 1980-talet, när Khadaffi-regimens förtryck var som allra värst.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter säger:

”Nu härskar samma klimat av rädsla, där människor inte vågar protestera eftersom de fruktar att de i så fall kan bli anklagade för att vara Khadaffi-anhängare.”

Den svenska vänsterns lika naiva som ogrundade förhoppningar att ”rebellernas” maktövertagande med våld i Libyen ska innebära ”öppningar” gentemot demokrati, emotsägs inte bara av alla dessa konkreta exempel, utan också direkt av Christian Science Monitors utsände, som konstaterar att ”rebellerna” som nu kontrollerar Libyen ”visar oroväckande tendenser som helt klart går emot de demokratiska ambitioner som finns bland libyerna.”

The Guardian har publicerat ett långt reportage som tydligt visar hur ”rebell”-miliserna håller arbetarstadsdelen Abu Salim i ett järngrepp, hur de terroriserar befolkningen, griper dem godtyckligt, förödmjukar dem, torterar dem. Vi på Klassperspektiv rekommenderar en läsning av hela det reportaget – se länken här.

De vänsterskribenter som – utan att ange källa till sitt påstående – hävdar att det här och var vuxit fram lokala kvarterskommittéer som tagit över det politiska styret i bostadsområdena, borde istället begrunda den verklighet som kommer till uttryck i exempelvis the Guardians reportage ovan. Det finns över huvud taget inget utrymme för något dylikt arbetarklassbaserat självstyre så länge inte dessa mordiska ”rebell”-miliser störtats från makten genom en genuin folklig resning mot ”rebellerna” och NTC.

Det finns över huvud taget ingen anledning för någon inom vänstern att uttrycka stöd eller sympati för dessa mordiska, rasistiska, reaktionära ”rebell”-miliser. Där sådant stöd uttalas, bör vi avkräva dem som uttalar dylikt att förse oss med sakliga grunder – konkreta, väl belagda sådana – till ett sådant stöd. Sentimentala, ogrundade förhoppningar hör inte hemma inom vänstern. Alla som går emot en diktator är inte förtjänta av vårt stöd – såvida vi inte ska hylla de liknande banditgäng som exempelvis trängde in i Kabul och lynchade diktatorn Najibulla 1996, eller de mordiska Röda khmerer som 1975 tågade in i Kambodjas huvudstad för att påbörja sina massmord.


Talibanerna lynchade diktatorn Najibulla 1996. Deras uppror mot diktaturen lyckades, men det innebar inget framsteg för de afghanska massorna.

Karlos Zurutuza från nyhetsbyrån IPS rapporterar från Bani Walid:

”Det är nästan omöjligt att hitta ett enda hus i Bani Walid som inte blivit plundrat eller nedbränt.”

Han citerar en av stadens invånare som säger:

”Kallar de detta ’befrielse’? För mig är det inget annat än en regelrätt ockupation!”

Klassperspektiv har tidigare beskrivit de libyska ”rebellernas” kvinnofientlighet. Vi har beskrivit tortyr, mord och massakrer som begås av ”rebellerna”. Vi har beskrivit hur ”rebellerna” uppträder arbetarfientligt.

Vi har också gjort en ganska omfattande beskrivning av de tydliga belägg som finns av en systematisk och omfattande rasistisk terrorverksamhet som präglar ”rebellerna” i Libyen.

Karlos Zurutuza från IPS berättar i ett annat reportage om en annan sida av rasismen bland ”rebellerna”:

Några hundra ”svarta” gästarbetare trotsade dödshotet och lämnade sitt gömställe och tog sig till centrala Tripoli, där de höll en modig protestdemonstration mot den massiva rasism som de utsätts för av de nya makthavarna:

En kvinnlig ”svart” gästarbetare berättade om rasistiska mord och terror samt hur ”rebellerna” våldtar ”svarta” kvinnor. Hon sade:

”Jag föredrar att bli mördad här [på torget]. Jag skulle varken vara den första eller den sista.”

Nyhetsbyrån IPS’ utsände noterade hur en grupp ”rebeller” i närheten reagerade med aggressivitet, och han hörde en av dem ropa åt kvinnorna:

”Jag borde döda er alla för vad ni gjorde i Misrata!”

Det ovanstående utgör inget selektivt urval, ingen ”designad bild”, utan är representativt för vad dessa utländska reportrar som fortfarande befinner sig i Libyen berättar. Som synes, tecknar de en ganska entydig bild av ett Libyen kontrollerat av fullständigt reaktionära ”rebell”-miliser som inte ger oss någon anledning att karaktärisera dem som ”befriare”, ett Libyen där det knappast finns några ”öppningar” för demokrati eller folkstyre.

Snarare än att naivt jämföra de libyska ”rebellerna” med revolutionärerna i Spanien på 1930-talet eller de röda i Finland 1918 (vilket skett på sina håll), kan ”rebellernas” maktövertagande i Libyen jämföras med den reaktionära Mujahedin-milisens våldsamma maktövertagande i Kabul, och det åtföljande lynchandet av diktatorn Najibulla, i september 1996.

Allt detta ger stärkt trovärdighet åt forskarrapportens slutsats att det libyska upproret aldrig stöddes av majoriteten av det libyska folket – att libyerna på ett tidigt stadium vände sig ifrån upprorsmakarna.

Denna slutsats finner även stöd hos Mellanöstern-experten Jeremy Salt som den 2 november skrev i Palestine Chronicle:

”Störtandet av Tripoli-regimen var en västlig operation från början till slut, där de så kallade ’rebellerna’ och ’revolutionärerna’ på marken spelade en understödjande roll.”

Jeremy Salt menar att det finns inte någon som helst tecken på att mer än ett relativt litet antal libyer stödde upproret.

Vi på Klassperspektiv har alltid noggrant understrukit vår fientlighet till Khadaffi-diktaturen.
Men vårt socialistiskt motiverade avståndstagande gentemot Khadaffi-diktaturen innebär inte att vi per automatik sympatiserar med samtliga Khadaffis motståndare, eftersom vi anser att det skulle innebära en allians med alltigenom reaktionära och arbetarfientliga, rasistiska krafter. Vi vill därför uppmana företrädare för den svenska vänstern att rannsaka sina egna föreställningar och påståenden om situationen i Libyen, att göra sig av med uppfattningar som det inte går att finna saklig grund för, och att noggrant ta del av det källmaterial som vi på Klassperspektiv redovisat i både denna artikel och flera andra under den senaste tiden.

Vi är övertygade om att ett uppriktigt och förutsättningslöst granskande kommer att leda till följande slutsatser:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.

b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.

c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.

d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.

e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.

f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Libyen: ”Rebellerna” terroriserar civilbefolkningen och slåss om krigsbytet

1 Nov

Simba Russeau från nyhetsbyrån IPS rapporterar om ett Libyen i händerna på NTC och ”rebell”-miliserna som verkar vara på väg ned i en spiral av kaos, våld och förtryck:

”Rasistiskt hat ökar nu dag för dag.”

Russeau konstaterar att ”krav från organisationer för mänskliga rättigheter att NTC ska skydda svarta libyer … verkar nå döva öron, och detta kan visa sig varsla om vad som komma skall.”

Barbara Hardinghaus från tyska Der Spiegel rapporterar om hur ”rebeller” nu, efter det att striderna upphört, ger sig av på jakt efter ”svarta” människor från Tawergha, för att ”jaga bort eller döda dem”. Den tyska journalisten kommenterar:

”De jagar Tawergha-borna och förlänger blodbadet med de enda verktyg de känner till, krigets verktyg.”

Vi har hört många rapporter om övergrepp och massakrer begångna av ”rebell”-miliser i och i närheten av Sirte, i Tripoli, i Bani Walid, i Tawergha, i östra Libyen och på många andra ställen. Antagligen är det bara toppen på ett isberg, de fåtaliga rapporter som sipprar ut. Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters besökte i måndags en libysk stad som det hittills inte rapporterat något om, Jemel. Även där fann hon att ”rebell”-miliserna upprätthöll samma skräckvälde som annorstädes:

”Dussintals unga män har ’försvunnit’ och fyra har blivit dödade i [rebellernas] fångenskap.”

Reuters’ utsända i staden Jemel rapporterar om det gravtal som hölls av morbrodern till en av dem som dött i fångenskap:

”I sitt gravtal skakade han av sorg när han höll upp dödsattesten som visade ’elektrisk chock’ som dödsorsaken. Han sade att kroppen hade dumpats utanför fånglägret med tungan och könsorganen avskurna.”

Det påminner mest av allt om situationen i någon av de centralamerikanska republikerna El Salvador eller Guatemala på 1980-talet, när liknande dödsskvadroner härjade på samma sätt mot oppositionella utan att några myndigheter ingrep – ofta i hemligt samförstånd med de reaktionära myndigheterna.


De reaktionära dödsskvadronerna spred död och skräck i El Salvador på 1980-talet. (Varning för mycket starka bilder!)


Samma reaktionära krafter som stödde dödsskvadronerna i El Salvador, stödjer de reaktionära ”rebell”-miliserna i Libyen. Metoderna är ofta desamma. (Varning för mycket starka bilder!)

Bradley Hope från the National rapporterar från den libyska huvudstaden Tripoli, som han beskriver som helt i händerna på terroriserande ”rebell”-grupper, som är hatade och fruktade av befolkningen. Rubriken på hans artikel lyder:

”Efter Khadaffi är Tripoli en våldsam stad av väpnade små feodaldömen” (”After Qaddafi, Tripoli is a violent city of armed fiefdoms”)

En kvinna i Tripoli som Bradley Hope intervjuat säger uppgivet:

”Här finns ingen lag. De här brigaderna [’rebell’-miliserna] är överallt och gör vadhelst det behagar dem. Man måste försvara sig själv.”

Borzou Daragahi från Financial Times har rest runt i Tripoli och träffat mängder av människor som trots hoten från de reaktionära ”rebellerna” vågar uttrycka sin opposition. Han sammanfattar:

”Det blir allt fler invånare i huvudstaden som säger att de har fått nog av dessa svärmar av vapenviftande, självutnämnda revolutionärer som drar fram på gatorna och påstår sig beskydda invånarna mot lurande fiender.”

Financial Times’ utsände beskriver ”rebellernas” attityd mot civilbefolkningen:

”Istället för att visa hänsyn, kör rebellkrigarna omkring i staden i högsta fart. Ofta kör de hänsynslöst rakt in i andra fordon som inte flyttar på sig tillräckligt snabbt. En 20-årig arkitektstuderandes bil blev påkörd tre gånger inom loppet av en vecka av olika krigare. När hon klev ur sin bli för att klaga vid ett av dessa tillfällen, manade rebellen i pickup-lastbilen henne hotfullt att gå och sätta sig i sin bil igen.”

En läkare på Tripolis centrallasarett uttalar sig i Financial Times:

”Alla dessa revolutionära krigare uppträder som om de skydade staden och lasarettet, men vi känner oss inte ett dugg säkra. Jag är utled på att se dem varje dag.”

En annan läkare säger:

”Till och med under de värsta dagarna under kriget kom vi till arbetet. Men nu känner jag mig hotad.”

Situationen på Tripolis centralsjukhus är verkligen helt oemotsvarad. Borzou Daragahi från Financial Times berättar att ”rebeller” vid tre olika tillfällen tryckt en vapenmynning mot en läkares huvud och krävt tillträde till operationsrummet eller för att få veta var en viss patient befinner sig. Financial Times fortsätter:

”En grupp läkare sände ett brev till övergångsmyndigheterna för flera veckor sedan och hotade med att gå i strejk om de inte satte stopp för rebellernas övergrepp.”

Barry Malone från nyhetsbyrån Reuters rapporterar att han hör invånare i Tripoli skrika efter en ”rebell”-patrull:

”Ni är precis som han var! Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

Men sådana protestyttringar kan vara mycket farligt. Vi har hört många rapporter om hur ”rebellerna” godtyckligt tränger sig in hos folk och för bort dem, ofta till egenhändigt upprättade koncentrationsläger där de utsätts för svårt tortyr. Flera tusen människor uppges sitta i dessa koncentrationsläger. Det verkar som om ”rebellerna” också öppet mördar människor som försöker hindra dem i deras smutsiga verk – t.o.m. sådana som själva varit aktiva i kampen mot Khadaffi. Bradley Hope från the National rapporterar om ett sådant fall, som rörde två bröder som stridit mot Khadaffi. Men när de försökte ingripa för att hindra några ”rebeller” från att arrestera en helt oskyldig granne, ”försvann” de båda bröderna. När systern senare ringde den ene av brödernas mobiltelefon, svarade en okänd mansröst:

”Det är game over för dina bröder!”

När nu det väpnade motståndet bombats sönder av NATO, har de reaktionära ”rebell”-miliserna börjat vända vapnen mot varandra i en blodig maktkamp om krigsbytet. Borzou Daragahi från Financial Times rapporterar:

”I synnerhet huvudstaden har förvandlats till ett lapptäcke av väpnade små furstendömen där wannabe-maktmänniskor stödda av sina hemstäders miliser som består av tidigare kontorsanställda, studenter och ingenjörer strider med varandra och med Tripolis invånare om krigsbytet, en skiva av landets rikedomar och en del av makten över landet… Kidnappningar och ’försvinnanden’ är den nya trenden i denna växande konflikt, med regelrätta skottväxlingar som den sista utvägen.”

Financial Times rapporterar om den senaste incidenten, som inträffade vid Tripolis centrallasarett igår:

”Tidigt på måndagsmorgonen hamnade krigare från Zintan i gräl med andra krigare om en patient som misstänktes vara Khadaffi-sympatisör. En ung man drog sitt vapen och fyrade av ett skott som efterlämnade ett kulhål i en vägg. Patienter och läkare skrek, och männen tog striden utomhus framför huvudentrén till lasarettet, där respektive grupp använde sina mobiltelefoner till att tillkalla allierade med lastbilsmonterade tunga vapen. Eldgivningen fortsatte utanför lasarettet, och det lämnade sjukhusfasaden genomsållad med kulhål.”

Även om västliga medier av någon anledning inte gärna beskriver sådana händelser, rapporterades faktiskt denna incident även i brittiska the Telegraph, som citerade en krigare från den ena av de ”rebell”-miliser som gjorde upp vid Tripolis centrallasaratt igår:

”Hundratals män från Zintan anlände utanför lasarettet med tunga vapen och skjutandet började. Vi fick tillkalla förstärkningar från överallt i hela Tripoli. Vi kunde inte tro att de sköt på oss. Jag var tvungen att säga till dem att ni skjuter på ett lasarett, inte på Muammar Khadaffis 32:a brigad. Först efter flera timmar, när en schejk kom från moskén och övertalade dem att sluta, upphörde det…”

Denna krigare från ”Tripoli-brigaden” berättade att en Zintan-krigare och en förbipasserande dödades i denna incident, medan sju man från ”Tripoli-brigaden” sårades.

Den säkerhetsansvarige på Tripolis centrallasarett kommenterade sorgset:

”Jag tror att det kommer att hända igen. De kommer tillbaka för att hämnas.”

En västerländsk diplomat i Tripoli som önskar vara anonym erkände för Financial Times’ utsände att ”det verkar finnas ett växande motstånd i Tripoli” mot vad den västerländska diplomaten kallade ”den vänskapliga ockupationen”.

Motståndet mot ”rebellerna” växer i synnerhet bland Libyens kvinnor, som dominerat de gatudemonstrationer som förekommit mot ”rebellerna”, och som även nu kommer att drabbas av att kvinnofientliga lagar införs som en av de första åtgärderna i det ”nya” Libyen. En ung kvinna på universitetet i Tripoli uttalar sig för Taiwan News om NTC-ledaren Jalils uttalande att sharia-lagar ska införas och att månggifte för män ska legaliseras:

”Alla flickorna är rasande över att han sade så!”

En kvinnlig advokat säger:

”Kvinnorna fick sina rättigheter på 1970-talet och vi vill inte förlora dem nu!”

Missnöjet med de reaktionära ”rebellerna” och deras sätt att ostraffat bete sig hur som helst pyr över hela Libyen. En man sade till Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters:

”Det finns ingenstans att vända sig. Jag önskar att någon kunde kunde avväpna dessa gäng, de håller på att bli riktiga kriminella.”

En annan man sade:

”Om det inte slutar här kommer det att bli en reaktion. När ett tryck byggs upp kommer det att leda till en explosion… Det finns massor av ilska…”

Från Bani Walid rapporterar nyhetsbyrån AFP:s Imed Lamloum, som träffat många invånare som är ursinniga på ”rebellerna” som påstod sig ”befria” staden. En av stadens invånare citeras:

”Det är en revolution av tjuvar. De förstörde allt, de stal allt.”

En annan invånare berättade:

”När thwar (revolutionskrigarna) misslyckades med att hitta Khadaffi-brigaderna som de hade väntat sig, var de rasande. De sköt mot hundar, de plundrade och brände lägenheter och offentliga byggnader.”

I söndags vågade sig Tripoli-bor åter ut på gatorna för att protestera mot de hatade ”rebellerna”.


Denna protestdemonstration mot ”rebellerna” i en av Tripolis arbetarstadsdelar den 14 oktober slogs ned med våld. (Klassperspektiv ställer sig inte bakom hyllningarna till Khadaffi i denna video, utan bäddar in den från youtube därför att den visar storleken på demonstrationen.)

För att Libyen ska bli fritt från det gissel NATO har påfört landet, skulle den arabiska våren behöva spridas även till detta land. De tappra gatuprotesterna mot de hatade, reaktionära ”rebell”-miliserna skulle behöva utvidgas till en massrörelse för demokrati och folkstyre över hela Libyen. Tragiskt nog vill mainstream-medierna, makthavarna i väst och t.o.m. några individer inom vänstern få oss att tro att denna revolution redan redan har ägt rum, att det är på dessa ”rebell”-miliser som friheten kommer att byggas i Libyen. T.ex. är Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (moderat) just nu i Libyen; hon skriver i dagens Expressen att ”vanstyre och skräckvälde är till ända” i Libyen.

Vi hör nästan dagligen libyer uttala sig i radio och TV om att de är nöjda med sakernas tillstånd. Låt oss påminna om att sådana röster även hördes i Khadaffi-regimens medier, då gator och torg fylldes av människor som sade sig hylla Khadaffi-regimen. På den tiden stod det klart för envar att det kunde vara gynnsamt för människor att uttrycka stöd för regimen, även om de inte gjorde det innerst inne. Låt oss i sammanhanget påminna om vad nyhetsbyrån Reuters’ utsända hört folk säga i Tripoli:

”Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida