Arkiv | Imperialistisk offensiv RSS feed for this section

Libyen: ”Eskalerande strider” mellan olika ”rebell”-miliser

13 Nov


Olika ”rebell”-miliser slåss hänsynslöst om krigsbytet. Till de som till äventyrs sympatiserar med just Zawia-”rebell”-milisen (som just nu utkämpar en blodig strid med en annan ”rebell”-milis), vill vi på Klassperspektiv understryka att epitetet ”Zawia dogs” är satt av den youtubeanvändare som vi lånade detta klipp ifrån. Klassperspektiv kallar inte ens rasister för ”dogs” (”hundar”).


Zawia-”rebell”-milisen i full aktion 12 november 2011.

Rami al-Shaheibi från nyhetsbyrån AP rapporterar om nya blodiga strider mellan olika rivaliserande ”rebell”-miliser i Libyen idag söndag, för fjärde dagen i rad.

Den här gången är det kontrollen över en välutrustad militärbas mitt i Tripoli som de krigar om, givetvis utan hänsyn till civilbefolkningen som hamnar mitt i korselden.

Libyens interimledare, Mustafa Abdul-Jalil, säger sig i ett uttalande som är typiskt för hur NTC handskas med detta slags problem:

”Jag kan garantera det libyska folket att allt är under kontroll.”

AP:s al-Shaheibi kommenterar:

”Emellertid, medan han talade fortsatte striderna att rasa.”

Alice Fordham från Washington Post skriver om ”eskalerande strider” mellan olika rebellmiliser. Fordham rapporterar om flera andra strider som det inte rapporterats om i media – bland annat tre sammandrabbningar om ett luxuöst bostadsområde som milisen från Zintan satt sig i besittning av.

En av milismännen citeras i Washington Post:

”Nu är det en stor strid, en ny front!”


NTC-vänliga Al Jazeera visar vilka stora mängder vapen som finns i Zintan-milisens ägo.


Under tiden lever offren för de rasistiska ”rebell”-milisernas rasistiska härjningar i tiotusental i vidriga flyktingläger i Libyens grannländer.


I Tripoli har några modiga människor under den gångna natten vågat sig ut för att ge luft åt sitt missnöje med ”rebell”-miliserna.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Benghazi – reaktionens maktbas i Libyen

13 Nov

John Rosenthal från National Review rapporterar om ett Benghazi där de mest reaktionära klickarna tycks dominera.

Vi har tidigare sett fotografiet från mainstream-media där uppmärksamma tittare noterade det som redaktionen inte sett: Över domstolsbyggnaden i Benghazi vajar Al Qaidas hotfulla flagga – symbolen för den extremt reaktionära saudiska wahabismen.

De NATO-vänliga medierna gick snabbt ut och spekulerade i att det rörde sig om ”en engångshändelse” – utan att redovisa något som de kunde stödja detta påstående på. Men sedan dess har det kommit många rapporter om att Al Qaidas flagga ostört har fortsatt att vaja över symbolen för makten i Benghazi.

John Rosenthal från National Review rapporterar nu om ett ”hav av Al Qaida-flaggor” i Benghazi (vilket också är rubriken på hans artikel från den 5 november).

Vi har fått frågor om de reaktionära och rasistiska ”rebellernas” övergrepp förekommer i hela Libyen, och om de förekommit hela tiden.

Faktum är att övergrepp, rasistiska lynchningar, rasistiska etniska rensningar, mord och tortyr har präglat de som ”ägt” upproret (dvs de väpnade ”rebell”-miliserna) från den allra första dagen, och har präglat ”rebellernas” aktivitet överallt i hela Libyen där de etablerat sig, och hela tiden.

Det var i Benghazi som upproret startade, och det är också i Benghazi som den arbetarfientliga NTC-regimen sitter förskansad, stödd på de reaktionära ”rebell”-milisernas bajonetter, koncentrationsläger och tortyrkamrar. Det är från Benghazi som de kvinnofientliga lagarna påförts hela det libyska folket.

Rapporten ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict” skriver så här om upprorets början i just Benghazi:

”I Benghazi den 12 februari leddes folkets uppror av en advokat. Sedan han arresterats av libysk polis, dök en folkmassa, anförd av tre- till fyrahundra aktivister, upp igen den 15 februari – två dagar före demonstrationerna som det uppmanades till i sociala medier – och gick till attack mot polisstationer, baracker och offentliga byggnader. Två professorer från universitetet i Benghazi – som vi träffade i Djerba – berättade för oss att de såg ’studenter’ som de aldrig förr hade sett, storma ut från universitetet för att ta ledningen över demonstrationerna. Dessa ’studenter’ hotade och angrep professorer som inte deltog i deras aktion och som inte uttryckte stöd för deras paroller.
Ända från demonstrationernas första början utnyttjade islamister och kriminella element situationen genom att angripa högsäkerhetsfängelserna i utkanten av Benghazi där deras vänner satt inspärrade. Efter att ha fritagit dessa män, attackerade mobben polisstationerna och de offentliga byggnaderna och stadens invånare vaknade upp till att se kropparna av poliser som hängde från broarna. Många övergrepp och angrepp förekom mot svarta afrikaner som samtliga anklagades för att vara ’legosoldater’. Det förekom mord, fängslanden och tortyr.”

En rapport från amerikanska West Point som bygger på beslagtagna Al Qaida-dokument, ”Al-Qaida’s Foreign Fighters in Iraq: A First Look at the Sinjar Records”, visar att redan 2007 var Benghazi den tredje största staden i världen när det gällde att förse Al Qaida med rekryter. Men den allra största staden i världen i fråga om rekryter till Al Qaida, var Benghazis grannstad Derna (Darnah)! Rapporten konstaterar:

”Both Darnah and Benghazi have long been associated with Islamic militancy…”

Det var i Derna som det Islamiska Emiratet proklamerades av ”rebellerna” redan en av de första upprorsdagarna i februari.

Franklin Lamb rapporterar från Benghazi i denna veckas upplaga av Counter Punch:

”Det ‘nya Libyen’ har inlett sin egen ‘Terror’, som sprider sig som en löpeld […]
I den nuvarande atmosfären hör man ofta att någon ‘har försvunnit’, vilket, beroende på vilken politisk åsikt man har, vanligtvis är goda nyheter och betyder att personen i fråga gått under jorden och gömt sig eller flytt landet. Alternativt heter det att en person ‘är försvunnen’, vilket betyder att hon eller han har gripits av den nya regimen och är borta, förmodligen för evigt, utan ett enda spår som de närmaste har att följa. […]
De människor som i allt större utsträckning råkar ut för ‘försvinnande-skvadronerna’ är familjemedlemmar och vänner, till och med tidigare hemanställda såsom trädgårdsmästare, vaktmästare och hushållsanställda till folk associerade med den förra regimen. Tortyr har blivit det normala sättet att få information om var det finns människor som misstänks för att fortfarande stödja den gamla regimen.”


Filmklipp från igår: Den ena ”rebell”-milisen förbereder sig för att attackera den andra ”rebell”-milisen. (Undrar vilken sida ”rebellernas” beundrare inom den svenska vänstern tycker att vi ska stödja? Kanske båda på en gång?)


”Rebell”-miliser beskjuter varann, med den skräckslagna civilbefolkningen fångad i korselden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Upprop till vänstern i Sverige angående bilden av Libyen

9 Nov

SVT 1 inledde i tisdags en mycket intressant källkritisk dokumentärserie om hur medierna kan förvränga verkligheten, Medialized.

Ingenstans kan man hitta ett bättre exempel på detta än gällande konflikten i Libyen, som blivit förvrängd bortom alla proportioner genom en oerhört välorganiserad och påkostad psyop-operation. Effekten har till och med påverkat den annars så kritiskt analyserande vänstern i Sverige.

Fortfarande en månad efter de reaktionära ”rebell”-milisernas upprättande av sitt oinskränkta terrorvälde över den libyska befolkningen i de städer som de ockuperat, kommer den svenska radikala vänstern med påståenden som är helt och hållet ogrundade och inte kan vara något annat än resultatet av att man okritiskt svalt de borgerliga mediernas förmedling av massiv krigspropaganda. Exempel på sådant är:

”Många libyer, särskilt ungdomen, känner att de har en en möjlighet, och kraften, att bestämma över sin egen framtid.”

”Nu öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen.”

”I befriade områden inrättades lokala folkråd.”

”Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning.”

”Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt.”

Det finns förmodligen inga som helst belägg för något av dessa påståenden. Varför då göra sådana påståenden?

Den enda kända oberoende forskningsstudien och analysen av upproret i Libyen har gjorts av en grupp internationella forskare från instituten CIRET-AVT (Centre international de recherche and et d’études sur le terrorisme et d’aide aux victimes du terrorisme, dvs Internationella centret för studier och forskning beträffande terrorism och stöd till offer för terrorism) och CF2R2 (Centre Français de Recherche sur le Renseignement, dvs Franska centret för underrättelsestudier), med stöd av Forum pour la paix en Méditerranée (Forum för fred i Medelhavsområdet). Dessa besökte tidigare i år både östra och västra Libyen och genomförde en grundlig undersökning.

Forskningsdelegationen bestod av följande personer:

* Mrs Sayda Benhabylès (Algeria), ex-minister i Solidarity, grundande medlem av CIRET-AVT, tilldelad FN:s pris för Civil Society
* Mrs Roumiana Ougartchinska (Frankrike/Bulgarien), skribent, undersökande journalist
* Prefekt Yves Bonnet (Frankrike), tidigare fransk parlamentsledamot, tidigare chef för den franska säkerhetstjänsten DST, ordförande för CIRET-AVT
* Mr Dirk Borgers (Belgien), oberoende forskare
* Mr Eric Denécé (Frankrike), ordförande för CF2R
* Mr André Le Meignen (Frankrike), oberoende forskare, vice ordförande för CIRET-AVT

CIRET-AVT presenteras här.

CF2R2 presenteras här.

Deras forskningsresultat presenterades i en rapport med titeln ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict”.

Rapporten finns tillgänglig i pdf-format här.

Denna rapport har blivit effektivt förtigen av massmedia, vilket är mycket synd.

Forskningsgruppen betonar sitt stöd för demokrati och sitt avståndstagande från Khadaffi-diktaturen:

”Ingenting är mer legitimt än längtan efter mer frihet och demokrati. Författarna till denna rapport är övertygade om ärligheten hos libyska demokrater som motsätter sig regimen och som önskar avsluta Khadaffis styre.”

Emellertid kunde forskningsgruppen inte finna något som gav anledning att knyta några större förhoppningar till de som ledde och genomförde upproret mot Khadaffi. De skriver:

”Emellertid leder ett studium av fakta oss att dra slutsatsen att ’revolutionen varken är spontan eller demokratisk.”

De konstaterar att upprorsledningen domineras av f.d. medlemmar av Khadaffi-diktaturen, islamister och monarkister.

De fann också att den trafficking-maffia i Benghazi som undertrycktes av regimen för ett år sedan, spelat en viktig roll i både finansierandet av upproret och rekryteringen av aktiva ”rebeller”:

”Ett stort antal banditgäng och medlemmar av den undre världen dök fram ur skuggorna…”

De hänvisar också till en rapport av den amerikanska regeringen där det konstateras att just det område i östra Libyen där upproret började – regionen mellan Benghazi och Derna – har ”en av de största koncentrationerna av terrorister i världen, med en krigare som åkt till Irak per 1 000 till 1 500 invånare.”

De beskriver vad de såg av hur upproret yttrade sig redan från de första dagarna:

”Alla offentliga byggnader plundrades, vandaliserades och brändes […] Överallt fanns spår av förstörelse och plundring (vapen, pengar, dokument), utan några spår av strider. […] Affärer och apotek plundrades och droger stals. Det förekom även våldsamma attacker mot befolkningen (kvinnor våldtogs, en del ensamma polisofficerare dödades) och andra civila dödades […] Offren mördades med samma metoder som de algeriska GIA-terroristerna använder (avskurna halsar, ögonen utpetade, armar och ben avhuggna, kroppar brända).”

De skriver att det är ”mycket viktigt att understryka den rasistiska karaktären hos det libyska upproret.”

De konstaterar att från allra första början har ett mycket stort antal ”svarta” människor – såväl gästarbetare från Afrika söder om Sahara som ”svarta” libyer – utsatts för mord och rån. Detta har lett till att 1 miljon afrikaner flytt från Libyen.

Undersökningsgruppens slutsats är att upproret kan leda till att en regim som är ännu mindre demokratisk än Khadaffis installeras.

Deras omfattande undersökning gav följande resultat:

”Trots det som det gav sken av i början, representerar det libyska upproret inte majoriteten av det libyska folket.”

Att denna rapport inte alls använts av den vänster som annars bemödar sig om att vara systemkritisk, kan inte bero på annat än att vänstern den här gången låtit sig duperas av imperialismens krigspropaganda, till den grad att man inte längre anstränger sig för att söka sådan information.

På Klassperspektiv har vi ansträngt oss för att söka relevant information från relevanta källor, och vi avvisar metoden att göra grundlösa påståenden eller påståenden utan hänvisning till vilka belägg vi har för påståendena. Vi skulle inte referera till den ovanstående forskningsstudien, om det inte vore för att händelsernas gång på ett övertygande sätt massivt bekräftar riktigheten i forskningsgruppens ovanstående slutsatser.

Faktum är att de västliga journalister som fortfarande finns i Libyen i huvudsak är överens om att teckna en bild som stämmer överens med huvuddragen i det som forskningsgruppen ovan kom fram till och varnade för.

”Kaos och okontrollerat våld i Libyen efter NTC:s maktövertagande.”

Så lyder rubriken på en artikel av Arab Monitor, News Agency on the Middle East and Arab world.

Andrew Malone har en artikel i Sunday Times med rubriken ”Fred i Libyen? Du skämtar!”

Malone rapporterar om hur ”rebeller” nu ställer krav som, om de realiseras, kommer att resultera i ”masshängningar över hela Libyen”. Han rapporterar att läkare och sjuksköterskor som vårdat sårade Khadaffi-soldater under kriget nu spärras in ”under fruktansvärda förhållanden”, anklagade för att ha varit ”sympatiskt inställda” till dessa soldater.

Sunday Times’ utsände skriver som så många andra reportrar på plats i Libyen:

”Människorna i huvudstaden är rasande på rebellgängen…”

Nyhetsbyrån AP:s utsände rapporterar likaledes att libyerna ”kokar av ilska över vad många av dem ser som interimsregeringens oförmåga att sätta stopp för sina brigader och deras våg av hämndattacker”.

AP-reportern rapporterar om hur ett stort antal människor blivit mördade av ”rebellerna” och beskriver atmosfären som ”bitter” och citerar en libyer:

”Detta är ingen revolution. Det är kaos.”

Tidningen the Australian publicerar en artikel som speglar en av de drabbade familjerna:

”En libysk familj kurar förskräckt i sitt hem i utkanten av Tripoli. Deras fasa är att en knackning på dörren ska komma från rebellmiliserna som fällde Muammar Khadaffi. Situationen är verkligen anmärkningsvärd. För bara några veckor sedan var de här människorna entusiastiska anhängare av resningen mot Khadaffi-regimen.”

Trots att en ung man i familjen kunde visa en legitimation som visade att han deltagit i kampen mot diktaturen, blev han en dag bortförd av en ”rebell”-milis. Det hela rörde sig om en dispyt om pengar. Han lyckades fly. Men då kom rebellerna tillbaka och förde med sig en annan familjemedlem som de sade att de skulle behålla tills den man de sökte överlämnade sig själv. De hotade till och med att föra med sig barnen. Den eftersökta mannen är själv alltför rädd för att själv överlämna sig till ”rebellerna”, eftersom han vet hur de har misshandlat folk till döds.

En av familjemedlemmarna beskriver ”rebellerna” som en ”maffia, precis som den i Colombia eller Ryssland” och säger:

”Khadaffi var hemsk, men jag har aldrig hört att han ska ha fört med sig en familjemedlem ifall de inte hittade den person de sökte. De fortsatte bara att leta. Och jag har aldrig hört att de ska ha hotat att föra bort barn!”

The Australians utsände berättar att kvinnan i familjen börjar gråta när han lämnar dem, och han skriver:

Den här situationen är mångfaldigad över hela Libyen.”

Nick Meo från the Telegraph har också mött åtskilliga libyer som råkat ut för liknande händelser.

En man, ”som stödde revolutionen och var full av förhoppningar för en månad sedan”, berättade för the Telegraphs utsände hur hans svåger Omar fördes bort av ”rebeller” från Misrata:

”De agerade på uppdrag av en rik affärsman från Misrata med vilken Omar hade haft en dispyt för flera år sedan.”

Omar trodde att det var ett missförstånd som snart skulle redas ut eftersom det var känt att han stödde upproret mot Khadaffi, men han tog miste, som hans svåger berättade:

”När de kom till Misrata kastade rebellerna honom i sitt privata fängelse och sade att de skulle piska hans fotsulor tills han erkände. Det är en gammal turkisk tortyrmetod som kallas falakha. Han var vettskrämd men lyckades fly genom att förmå en av vakterna att låta honom undkomma. Nästa dag dök rebellerna upp vid hans hus och hotade hans hustru och barn.”

En libyers omdöme om ”rebellerna” återges i the Telegraph:

”Det är inte klokt, nu har vi hundratals små-Khadaffis, och det finns ingen som kan stoppa dem!”

Nick Meo från the Telegraph har också träffat många libyer som vittnar om hur ”rebellerna” ägnar sig åt systematisk, organiserad rånverksamhet på massiv skala. En man blev bortförd av ”rebellerna”, som kastade honom i ett av sina privata fångläger och vägrade att släppa honom förrän han överlämnade nycklarna och ägarbeviset till hans fina kontorslokal i centrala Tripoli, som ”rebellerna” ville åt. Han beskriver sig själv som ”lyckosam” som undkom fattigare på sina ägodelar – inklusive även de 5 000 dinarer (motsvarande ca 25 000 kronor) som ”rebellerna” stal ur hans bil – men slapp den så vanliga och tortyren i ”rebellernas” fruktade privata fånganstalt.

The Telegraphs utsände rapporterar att han hört mängder av vittnesmål om hur ”rebellerna” stoppar vanliga människor vid vägspärrar bara för att ta ifrån dem deras bilar och bilnycklar. Han återger ”ett skämt som cirkulerar på Tripolis caféer” om ”rebellerna”:

”När de sade ett ’free Libya’ menade de bilarna, kylskåpen och TV-apparaterna…”

Nick Meo rapporterar också om hur ett helt bostadsområde har blivit ockuperat av en milisgrupp ”rebeller” från Zintan:

”Nu ger bostadsområdet ett kusligt, övergivet intryck. Dörrar och fönster har slagits sönder så att plundrarna kan ta sig in lättare, och milismännen har sprayat sin graffiti på väggarna. De enda bilar som finns kvar är sådana lyxbilar som har säkerhetskoder som gör det svårt att stjäla dem. Många av dem har fått sina hjul stulna.”

Ett vittne berättar om Zintan-”rebellernas” plundringståg:

”De körde omkring i sina pick-up-lastbilar med stora kulsprutor och sökte igenom alla hus och tog med sig kylskåp och TV-apparater.”

Nick Meo skriver också om de gängstrids-liknande sammandrabbningar som förekommer mellan de olika ”rebell”-miliser som slåss om krigsbytet – eller, snarare, rånbytet:

”Det har varit tre stora strider bara i huvudstaden enbart under den senaste veckan – eldstrider vid ett sjukhus, vid Martyrtorget och vid militärflygfältet, som krävt många döda och dussintals sårade.”

Gert Van Langendonck, från Christian Science Monitor har också mött många människor som beskriver ”rebell”-miliserna som ”maffia”.

Han rapporterar att ”rebellerna” från Zintan har gjort att ordet ”Zintan” på sistone har kommit att bli synonymt med ”tjuv” bland människorna i Tripoli. Ändå, skriver han, är det ”rebellerna” från Misrata som har det värsta ryktet av dem alla.

Gert Van Langendonck har också talat med en aktivist för mänskliga rättigheter i Libyen. Karaktäristiskt för frånvaron av yttrandefrihet, organisationsfrihet och demokratiska möjligheter över huvud taget i det ”rebell”-kontrollerade Libyen begär denne aktivist för mänskliga rättigheter att vara anonym av rädsla för repressalier från de nya makthavarna.

Van Langendonck berättar att tre framstående libyer, som alla spelade en betydelsefull roll i upproret mot Khadaffi, har bildat en organisation för mänskliga rättigheter som dokumenterar brott mot de mänskliga rättigheterna i det nya Libyen, men arbetar under ytterst svåra omständigheter. Den representant för organisationen som Van Langendonck intervjuade, berättar:

”Om jag har problem med dig, behöver jag bara ringa Misrata, och så kommer du att bli bortförd från ditt hem och tagen till Misrata.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter gav flera exempel på illegala bortföranden, till exempel studenten som angav sin professor, eller ordföranden för en sportklubb som anklagades av någon som ville åt hans plats. Han sade:

”Varje dag får vi telefonsamtal från människor som letar efter saknade anhöriga.”

Christian Science Monitor skriver:

”Han tvekar inte att jämföra situationen med 1980-talet, när Khadaffi-regimens förtryck var som allra värst.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter säger:

”Nu härskar samma klimat av rädsla, där människor inte vågar protestera eftersom de fruktar att de i så fall kan bli anklagade för att vara Khadaffi-anhängare.”

Den svenska vänsterns lika naiva som ogrundade förhoppningar att ”rebellernas” maktövertagande med våld i Libyen ska innebära ”öppningar” gentemot demokrati, emotsägs inte bara av alla dessa konkreta exempel, utan också direkt av Christian Science Monitors utsände, som konstaterar att ”rebellerna” som nu kontrollerar Libyen ”visar oroväckande tendenser som helt klart går emot de demokratiska ambitioner som finns bland libyerna.”

The Guardian har publicerat ett långt reportage som tydligt visar hur ”rebell”-miliserna håller arbetarstadsdelen Abu Salim i ett järngrepp, hur de terroriserar befolkningen, griper dem godtyckligt, förödmjukar dem, torterar dem. Vi på Klassperspektiv rekommenderar en läsning av hela det reportaget – se länken här.

De vänsterskribenter som – utan att ange källa till sitt påstående – hävdar att det här och var vuxit fram lokala kvarterskommittéer som tagit över det politiska styret i bostadsområdena, borde istället begrunda den verklighet som kommer till uttryck i exempelvis the Guardians reportage ovan. Det finns över huvud taget inget utrymme för något dylikt arbetarklassbaserat självstyre så länge inte dessa mordiska ”rebell”-miliser störtats från makten genom en genuin folklig resning mot ”rebellerna” och NTC.

Det finns över huvud taget ingen anledning för någon inom vänstern att uttrycka stöd eller sympati för dessa mordiska, rasistiska, reaktionära ”rebell”-miliser. Där sådant stöd uttalas, bör vi avkräva dem som uttalar dylikt att förse oss med sakliga grunder – konkreta, väl belagda sådana – till ett sådant stöd. Sentimentala, ogrundade förhoppningar hör inte hemma inom vänstern. Alla som går emot en diktator är inte förtjänta av vårt stöd – såvida vi inte ska hylla de liknande banditgäng som exempelvis trängde in i Kabul och lynchade diktatorn Najibulla 1996, eller de mordiska Röda khmerer som 1975 tågade in i Kambodjas huvudstad för att påbörja sina massmord.


Talibanerna lynchade diktatorn Najibulla 1996. Deras uppror mot diktaturen lyckades, men det innebar inget framsteg för de afghanska massorna.

Karlos Zurutuza från nyhetsbyrån IPS rapporterar från Bani Walid:

”Det är nästan omöjligt att hitta ett enda hus i Bani Walid som inte blivit plundrat eller nedbränt.”

Han citerar en av stadens invånare som säger:

”Kallar de detta ’befrielse’? För mig är det inget annat än en regelrätt ockupation!”

Klassperspektiv har tidigare beskrivit de libyska ”rebellernas” kvinnofientlighet. Vi har beskrivit tortyr, mord och massakrer som begås av ”rebellerna”. Vi har beskrivit hur ”rebellerna” uppträder arbetarfientligt.

Vi har också gjort en ganska omfattande beskrivning av de tydliga belägg som finns av en systematisk och omfattande rasistisk terrorverksamhet som präglar ”rebellerna” i Libyen.

Karlos Zurutuza från IPS berättar i ett annat reportage om en annan sida av rasismen bland ”rebellerna”:

Några hundra ”svarta” gästarbetare trotsade dödshotet och lämnade sitt gömställe och tog sig till centrala Tripoli, där de höll en modig protestdemonstration mot den massiva rasism som de utsätts för av de nya makthavarna:

En kvinnlig ”svart” gästarbetare berättade om rasistiska mord och terror samt hur ”rebellerna” våldtar ”svarta” kvinnor. Hon sade:

”Jag föredrar att bli mördad här [på torget]. Jag skulle varken vara den första eller den sista.”

Nyhetsbyrån IPS’ utsände noterade hur en grupp ”rebeller” i närheten reagerade med aggressivitet, och han hörde en av dem ropa åt kvinnorna:

”Jag borde döda er alla för vad ni gjorde i Misrata!”

Det ovanstående utgör inget selektivt urval, ingen ”designad bild”, utan är representativt för vad dessa utländska reportrar som fortfarande befinner sig i Libyen berättar. Som synes, tecknar de en ganska entydig bild av ett Libyen kontrollerat av fullständigt reaktionära ”rebell”-miliser som inte ger oss någon anledning att karaktärisera dem som ”befriare”, ett Libyen där det knappast finns några ”öppningar” för demokrati eller folkstyre.

Snarare än att naivt jämföra de libyska ”rebellerna” med revolutionärerna i Spanien på 1930-talet eller de röda i Finland 1918 (vilket skett på sina håll), kan ”rebellernas” maktövertagande i Libyen jämföras med den reaktionära Mujahedin-milisens våldsamma maktövertagande i Kabul, och det åtföljande lynchandet av diktatorn Najibulla, i september 1996.

Allt detta ger stärkt trovärdighet åt forskarrapportens slutsats att det libyska upproret aldrig stöddes av majoriteten av det libyska folket – att libyerna på ett tidigt stadium vände sig ifrån upprorsmakarna.

Denna slutsats finner även stöd hos Mellanöstern-experten Jeremy Salt som den 2 november skrev i Palestine Chronicle:

”Störtandet av Tripoli-regimen var en västlig operation från början till slut, där de så kallade ’rebellerna’ och ’revolutionärerna’ på marken spelade en understödjande roll.”

Jeremy Salt menar att det finns inte någon som helst tecken på att mer än ett relativt litet antal libyer stödde upproret.

Vi på Klassperspektiv har alltid noggrant understrukit vår fientlighet till Khadaffi-diktaturen.
Men vårt socialistiskt motiverade avståndstagande gentemot Khadaffi-diktaturen innebär inte att vi per automatik sympatiserar med samtliga Khadaffis motståndare, eftersom vi anser att det skulle innebära en allians med alltigenom reaktionära och arbetarfientliga, rasistiska krafter. Vi vill därför uppmana företrädare för den svenska vänstern att rannsaka sina egna föreställningar och påståenden om situationen i Libyen, att göra sig av med uppfattningar som det inte går att finna saklig grund för, och att noggrant ta del av det källmaterial som vi på Klassperspektiv redovisat i både denna artikel och flera andra under den senaste tiden.

Vi är övertygade om att ett uppriktigt och förutsättningslöst granskande kommer att leda till följande slutsatser:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.

b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.

c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.

d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.

e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.

f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Human Rights Watch rapporterar om omfattande rasistisk terror av Libyens ”rebeller” och talar om ”brott mot mänskligheten” – vad säger Sveriges riksdag?

30 Okt


Reportaget från CBS News visar att ”rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha fortsätter. På en vägg i den tömda staden har någon klottrat: ”Skaffa dig inte en slav om du inte har en piska”.

Human Rights Watch höjer nu tonläget mot NTC och de libyska ”rebellerna” och säger i ett uttalande angående Tawergha, som tömts på sin huvudsakligen ”svarta” befolkning:

”Att tvinga alla invånare i Tawergha att bosätta sig permanent i en annan del av Libyen skulle vara lika med kollektiv bestraffning och skulle vara ett brott mot mänskligheten för för deportationer eller tvångsförflyttningar”. (”Forcing all residents of Tawergha to resettle permanently in another part of Libyawouldamount to collective punishment and would constitute a crime against humanity for deportation or forced transfer.”)

Human Rights Investigations har en lagt upp informativ rapport om Tawergha på nätet, Ethnic cleansing, genocide and the Tawergha.

Att Khadaffi lynchats och allt väpnat motstånd mot NTC och ”rebell”-miliserna bombats sönder av NATO verkar inte spela någon roll – den terror som ”rebell”-miliserna utövar i de erövrade områdena verkar inte avta, snarare tvärtom.

I ett uttalande idag den 30 oktober fokuserar Human Rights Watch på en undersökning som organisationen gjort kring Tawergha och de ”svarta” människorna från Tawergha, och konstaterar:

”Miliserna från Misrata terroriserar flyktingarna från Tawergha”.

Detta pågår även nu. I tisdags den 25 oktober talade undersökningsgruppen Human Rights Watch med en ställföreträdande kommendant för en Misrata-”rebell”-brigad som uppgavs ”vakta” Tawergha:

”Den ställföreträdande kommendanten sade att hans styrkor ’skyddade platsen från förstörelse och plundring’. Men samtidigt passerade lastbilar fulla med möbler och mattor, uppenbarligen plundrade från hemmen, medan männen i lastbilarna tutade och vinkade. Brigadens medlemmar ingrep inte…”

I onsdags, den 26 oktober, såg undersökningsgruppen från Human Rights Watch ytterligare fyra bostäder i Tawergha brinna, och en nyanlagd brand i ett lägenhetskomplex nära basen för den Misrata-brigad som påstods ”skydda” Tawergha.

Ett besök i Tawergha i fredags den 28 oktober visade spår av en fortsatt ”utbredd vandalism”, där bland annat skolan, sjukhuset, butiker och bostäder vandaliserats och plundrats, med flera rum utbrända och innehållet i husen kringströdda på gatorna.

En talesperson för Misratas styrande militärråd säger, enligt en rapport från nyhetsbyrån AP idag 30 oktober, att han ansåg att ”Tawergha skulle utplånas från kartan” (”Tawergha should be wiped off the map”) men att ”det slutliga beslutet” ligger hos NTC.

Talespersonen för Misratas styrande militärråd citeras av AP:

”Om det var mitt beslut skulle Tawergha försvinna. Det skulle inte existera.”

Sådana blodisande ord från ”rebell”-ledningen kan förklara de ohyggliga excesser i mord, plundring och tortyr som de så kallade ”rebellerna” gör sig skyldiga till. Human Rights Watch har genom en ingående undersökning över hela landet funnit klara belägg för att ”rebellerna” gjort sig skyldiga till mord på obeväpnade Tawergha-bor, godtyckliga bortföranden av Tawergha-bor, tortyr på Tawergha-bor, och t.o.m. tortyr till döds av Tawergha-bor.

Vittnen berättar hur ”rebellerna” utövar ren jakt på ”svarta” människor från Tawergha, under hånfulla, rasistiska rop som ”slavar, slavar”!

I ett av många fall blev två män från Tawergha infångade av ”rebeller” långt efter det att Tawergha erövrats. En av de tillfångatagna ”svarta” männen berättade för Human Rights Watch hur det gick till:

”De tvingade oss att ställa oss på knä. En av rebellerna sparkade min kusin på näsan med sin stövel. En av dem riktade sitt vapen mot mig, så för att hindra honom från att skjuta mig sprang jag emot honom. En av dem sade att de skulle lägga oss under bilen och köra över oss… Min kusin grät eftersom hans näsa hade brutits. Sedan började de skjuta, och två kulor träffade mig i sidan och en träffade min kusin i benet. De sade att vi skulle sträcka ut våra händer så att de kunde ta av handklovarna. Jag kunde se skelettet i min handled och svimmade…”

Under sin ingående undersökning av situationen för Tawergha-borna har Human Rights Watch besökt fångläger där de hålls av rebellerna. Enbart i Misrata håller de civila och militära ”rebell”-myndigheterna, enligt organisationen för mänskliga rättigheter, ”långt mer än 1 300” människor inspärrade i utomrättsliga fångläger.

Human Rights Watch har besökt fyra av dessa fångläger – som uppvisar stora likheter med de nazistiska koncentrationslägren på 1930- och 1940-talen. I samtliga dessa hölls Tawergha-bor inspärrade, och i två av dessa verkade ”svarta” Tawergha-bor utgöra majoriteten av de internerade.

De flesta av de inspärrade Tawergha-bor som Human Rights Watch intervjuade vittnade om tortyr och misshandel.

En av de ”svarta” internerna från Tawergha berättade exempelvis om hur han torterats av medlemmar av Murdaz-brigaden från Misrata:

”De krävde att jag skulle säga att jag våldtagit. De kräver att de flesta från Tawergha ska säga att de våldtagit. De slog mig. De använde en elektrisk stång mot min rygg och mage… Det gjorde de om och om igen. Och några av dem slog på våra fötter… De placerade mig i en ensamcell och frågade om jag våldtagit; jag sade nej. De frågade varifrån orderna hade kommit i Tawergha. ’Var är dina vapen?’ Jag sade, ’jag är civil… Jag vet inget om det militära.’ De sade att jag skulle erkänna att jag våldtagit fem människor. Jag vet inte varför de ville säga att jag våldtagit just fem människor. De hängde upp mig med en påle mellan mina ben och mina armar. De pryglade upp mig. De använde en hästpiska och sade att jag skulle erkänna… Det höll på i fem timmar. De piskade mig på mina fötter, mina ben, mina händer. Det var många olika människor i civila kläder. De turades om. Förhörsledaren gav order. När jag hade blivit slagen svimmade jag i fem minuter. När jag vaknade, stod de över mig och spottade på mig och svor åt mig och sade: ’Vi ska skicka tillbaka dig till Afrika!’ ”

Enligt Human Rights Watch hade den här mannen ärr över hela kroppen som stämde överens med hans vittnesmål om den tortyr han utsatts för av rebellerna i deras fångläger.

Just beskyllningarna om våldtäkt verkar vara en vanlig beskyllning som de rasistiska ”rebellerna” riktar mot ”svarta” människor från Tawergha. Men som CBS News konstaterar (se filmklippet ovan) är det svårt att hitta några belägg för att Tawergha-bor utfört några våldtäkter.

I den rasistiska traditionen mot ”svarta” människor är emellertid anklagelser att ”svarta” män våldtagit ”vita” flickor lika vanlig som anklagelsen mot romer att de ”stjäl”. De ”svarta” människorna i Libyen får finna sig i den dubbla anklagelsen från ”rebeller” och (i vissa fall) ”rebellernas” anhängare i väst att de ”utfört våldtäkter” och ”varit legoknektar”. Båda dessa anklagelser finns det väldigt lite, om några över huvud taget, belägg för. Ändå förs anklagelserna vidare som ett led i den rasistiska traditionen, och leder till de mest fruktansvärda övergrepp.

En Tawergha-bo berättade att ”rebeller” i Tripoli utsatte honom för så svår tortyr att han till slut gjorde som de krävde och sade att han gjort sig skyldig till våldtäkt:

”Jag erkände att jag våldtagit kvinnor eftersom jag trodde att de skulle sluta då. Men misshandeln fortsatte.”

När Human Rights Watch träffade mannen, uppvisade han färska sår i ansiktet och på armarna, och han blödde ur munnen. Under intervjun för Human Rights Watch förlorade den svårt medtagne mannen till och med medvetandet vid ett tillfälle.

Två andra Tawergha-bor i fångenskap berättade för Human Rights Watch att ”rebellerna” brutit benen på dem och piskat dem upprepade gånger med tjocka gummislangar.

En Tawergha-bo berättar om den tortyr han fått utstå varenda natt i ”rebellernas” fångläger i Sikt:

”Varenda natt slog de mig på mina fötter i 15 minuter, och några av dem slog mig på baken och ryggen. Jag kunde inte sitta på fyra dagar. De hällde kallvatten över mig och sedan tog de en elektrisk stång och satte den på mina axlar, på ryggen, på armarna – i tio minuter varenda natt. Det fick mig att skaka. Jag kan inte beskriva hur det kändes… De använde drivremmen från en motor, en plastslang, en träkäpp, en hästpiska… Jag hade blod i urinen i fyra eller fem dagar.”

De skador mannen kunde uppvisa för Human Rights Watch stämde överens med hans berättelse, och de var röda och svullna fortfarande en månad efter den grymma tortyren.

Det förekommer även rena mord i dessa rebellernas fångläger. Ibland sker dödsfallen som ett resultat av utdragen, sadistisk tortyr – som i fallet med Ashraf Salah Muhammad, en mentalt handikappad person från Tawergha. Två vittnen gav oberoende av varandra för Human Rights Watch samma skildring av hur ”rebellerna” långsamt tog livet honom i fånglägret:

”De började piska honom klockan tio på förmiddagen… Vid middagstid var han död.”

Andra vittnen berättade oberoende av varandra hur ”rebeller” torterade Emhamid Muhammad Shtaywey – en 42-årig sopåkare från Tawergha – till döds i fånglägret på Baladia-gatan i Misrata:

”De slog honom med allt möjligt, över hela kroppen: en vattenslang, ett läderbälte, en käpp; de till och med sparkade honom på bröstet. Han låg på rygg och de slog honom mycket hårt.”

Enligt vittnena krävde torterarna att sopåkaren skulle säga att han gjort sig skyldig till våldtäkt.

Tre vittnen berättade oberoende av varandra om ett annat fall där rebeller mördade en sjuksköterska från Tawerghas lasarett i ett läger för invånare från Tawergha:

”[En Misrata-rebell] kom med sitt vapen och sade åt mig att gå tillbaka [till gården där de andra i lägret hade samlats ihop]. Han slog oss med kolven på sin Kalasjnikov. Jag blev slagen i bröstet. Medan vi gick, sköt en av Misrata-rebellerna två skott – ett träffade Ihsam i ryggen och ett i benet.”

Vittnesmål berättar också om hur de ”svarta” fångarna från Tawergha utsätts för explicit rasistiska förödmjukelser av ”rebellerna” som vaktar dem. I ett fall blev en mörkhyad fånge från Tawergha i ett fångläger i Misrata piskad av ”rebell”-vakter medan de först tvingade honom att springa runt på lägergården, och därefter beordrade honom att klättra upp i en stolpe och ropa: ’Apan vill ha en banan’.

Sådant leder onekligen tankarna till de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland på 1930-talet. Här utförs dock tortyren av grupper som de facto fått stöd av NATO, inklusive av Sveriges riksdag beslutat militärt understöd.

Medan delegationen från Human Rights Watch besökte rebellernas fångläger vid Wahda i Misrata den 25 september såg de hur en grupp ”rebeller” tvingade en grupp fångar – samtliga av dem sårade – att gå på knä med händerna bakom ryggen på fånglägrets gård. När delegationen från Human Rights Watch ställde frågor till ”rebellerna” om varför de utsatte fångarna för denna grymma behandling, svarade en av dem:

”Det här gör vi varje dag. Det är en sport…”

Föreståndaren för detta ”rebell”-kontrollerade fångläger uppgav till Human Rights Watch att han inte kände till att sådana övergrepp pågick varje natt, men ändå var han närvarande när vakterna tvingade fångarna att springa och gå på sina knän.

”Rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha begänsas inte till Khadaffi-sympatisörer som bodde i staden, utan drabbar även ”svarta” invånare som är födda i Tawergha men sedan dess flyttat därifrån – till och med sådana som bevisligen stått på upprorets sida mot Khadaffi. En man som är född i Tawergha men bott i Misrata i 20 år och som deltog i upproret mot Khadaffi berättade för Human Rights Watch att han ändå utsattes för rasistisk förföljelse. När han klagade hos Misratas Säkerhetskommitté fick han istället för hjälp höra att han skulle lämna ifrån sig sin bil till ”rebellerna”; när han sedan kom hem fann han att hans bil hade blivit tagen.

En mörkhyad, gravid kvinna som är född i Tawergha men bott länge i Misrata berättade att när hon besökte Misratas sjukhus för en graviditetskontroll, blev hon avvisad med orden:

”Här behandar vi inte folk från Tawergha.”

”Rebellernas” rasistiska terror mot ”svarta” från Tawergha går vidare, uppenbarligen sanktionerad från botten och upp i ”rebellernas” hierarki. I dag rapporterar nyhetsbyrån AP att myndigheterna i Misrata låtit riva ett höghus i staden (Misrata) där hundratals ”svarta” människor som är födda i Tawergha bodde. Myndigheterna i Misrata sade till AP att det gjorts ”eftersom huset var en sanitär olägenhet”.

Allt detta är bara en liten del av det som ”rebellerna” utsatt och utsätter ”svarta” människor från en enda stad för. Många andra rapporter tecknar bilden av en ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp” – för att använda Human Rights Watch’ uttryck – utförda av ”rebell”-miliserna.

Att nästan ingenting av detta kommer fram i svenska medier, är en skandal.

Sveriges Radio Ekot – som har reportrar på plats i Libyen – nöjer sig idag, t.ex. med att rapportera om att internationella brottsdomstolen säger att det finns starka bevis mot Khadaffis son Saif al-Islam. Det är mycket möjligt att så är fallet, men ett kritiskt bevakande nyhetsmedium skulle se det som minst lika angeläget att bevaka de övergrepp som utövas i Libyen idag, av grupper som de facto fått stöd genom beslut fattade av Sveriges riksdag.

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skriver om det fortsatta förtrycket i Syrien, men har ingenting att säga om det minst lika omfattande förtryck som utövas av ”rebellerna” i Libyen. Dagens Nyheter har också ett reportage om islamistpartiet i Tunisien, men har ingenting att säga om rasistisk terror i grannlandet Libyen. (Och de små vänstergrupper som, i synnerhet inom Socialistiska Partiet, stött dessa ”rebeller” i bloggar och på debattplats verkar plötsligt inte längre så engagerade i det libyska folkets väl och ve, eller beror deras tystnad på något annat?)

Frågan måste ställas om någon av riksdagsledamöterna kommer att ta upp detta till debatt i den riksdag som fattade beslutet att sända svenskt militärt stöd till NATO – ett stöd gjort det möjligt för dessa ”rebell”-miliser att utöva denna utbredda terror mot civila libyer.

I följande partier röstade man för det svenska deltagandet i den internationella militära instasen i Libyen (med hänvisning till FN-resolution 1973, som kräver skydd av civila i Libyen), och inte en enda av dessa partiers riksdagsledamöter röstade nej till detta:

Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Socialdemokraterna
Centerpartiet
Kristdemokraterna
Folkpartiet
Moderaterna

Klassperspektiv vill uppmana sina besökare att kontakta riksdagsledamöter från dessa partier och partigrupper angående uppgifterna från Human Rights Watch och ställa frågan till dessa riksdagsledamöter och partigrupper vad de avser att göra för att fästa uppmärksamheten på dessa omfattande övergrepp och vad de anser att den svenska riksdagen och deras egna partier kan göra för att sätta stopp för dessa övergrepp och ställa de skyldiga till svars.

Frågan bör också ställas hur långt dessa riksdagsledamöter anser att ansvaret sträcker sig för att dessa ”rebeller” har fått möjlighet att utöva dessa övergrepp i denna skala.


Enligt vad ”rebellerna” rapporterar i detta inslag av BBC News, skedde ”rebellernas” erövring av Tawergha i nära koordination med NATO. Det framgår även i rapporten om Tawergha av Human Rights Investigations

Kontakta gärna Klassperspektiv genom kommentarsfunktionen med information om vad olika riksdagsledamöter och olika partigrupper i riksdagen har att säga om detta.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Mer än 300 avrättade i massgrav i Libyen – imperialisterna tvår sina händer, vad säger ”rebellernas” vänner i Sverige?

28 Okt

(Inlägget uppdaterades 28 oktober kl 22:40)

Reportrarna Kareem Fahim och Adam Nossiter från New York Times kan på plats rapportera om hur platsen för en av massakrerna i Sirte – trädgården utanför Mahari Hotel, där omkring åttio massakrerade människor påträffats – omsorgsfullt skrubbas ren från alla spår av massakern.

Det kan betraktas som symboliskt för hur media, politikerna i väst och de som stött NTC och de mordiska ”rebell”-miliserna hela tiden ansträngt sig för att skrubba ”rebellerna” så ”vita” som möjligt.

Ingen vet hur många försvarslösa människor som blev mördade när de reaktionära och rasistiska ”rebell”-miliserna tog över ett Sirte som bombats till underkastelse av NATO.

Enligt de senaste uppgifterna har man hittills i Sirte funnit mer än 300 döda kroppar av Khadaffi-anhängare, ”skjutna i huvudet och med händerna bakbundna”.

Tidigare hörde vi om liken efter 53 avrättade NTC-motståndare som påträffades utanför Mahari Hotel. Senare hittades fler kroppar på den platsen, så antalet steg till drygt åttio. Och nu är det alltså mer än 300 som läggs i en enda massgrav.

Men nu kommer vi kanske aldrig att få veta exakt hur många människor som slaktades när mördarna löpte amok i den sönderbombade staden, nu när alla spåren sopas undan. Vi kommer sannolikt aldrig att få veta hur många människor som dessa mordiska ”rebell”-miliser har likviderat – ibland på de mest barbariska vis – på olika platser runtom i Libyen sedan upproret började i februari.

More Daniel Williams från nyhetsbyrån Salon kallar dem ”mördarbrigaderna”. Han skriver:

”Medlemmar av dessa miliser har gjort sig skyldiga till tortyr, har förföljt motståndare vitt och brett, har fängslat dem och skjutit dem i fångenskap, enligt vad Human Rights Watch funnit.”

More Daniel Williams fortsätter:

”Misrata-brigaderna är inte ensamma om att utkräva hämnd. Längst bort i väster har anti-Khadaffi-miliser plundrat och bränt bostäder och skolor som tillhör stammar som stödde den störtade diktatorn. Anti-Khadaffi-miliser från Zuwara har plundrat egendomar…”

Nyhetsbyrån Salon skriver vidare:

”Vittnen och offer som vi intervjuat har gett trovärdiga skildringar av hur Misrata-milisen skjutit och sårat obeväpnade människor i Tawergha, och hur de torterat sina fångar, i vissa fall torterat dem till döds.”

Som exempel på ”rebell”-milisernas ohyggliga metoder rapporterar Human Rights Watch hur en överlevande från massakern på de ”svarta” invånarna i Tawergha först sköts i sidan och i benet och därefter slängdes i vägkanten med orden:

”Ni är hundar, hoppas att ni dör!”

Enligt principen att ropa ”ta fast tjuven” börjar nu olika NATO-representanter två sina händer i fråga om de massakrer som de låtit sitt flyg bomba vägen fri för.

Storbritanniens försvarsminister Nick Harvey säger att massakern vid Mahari Hotel kan vara ”ett krigsbrott” och poängterar att den brittiska regeringen kräver att NTC-regimen genomför en ”ordentlig utredning”.

Obama-administrationen i USA låter meddela att den för sin del vill beskriva de summariska avrättningarna som ”ytterst störande”, samt uppmanar NTC-regimen att ”upprätthålla de mänskliga rättigheterna” och att ”respektera kvinnors rättigheter”.

EU uppmanar också NTC-regimen och ”rebell”-miliserna att ”respektera de mänskliga rättigheterna”.

Både bland de besegrade och bland många aktiva Khadaffi-motståndare växer hatet mot de så kallade ”rebellerna”.

En Sirte-invånare säger till Al Jazeera (se filmklippet ovan) :

”Rebellerna behandlar oss som om vi alla var från Khadaffis familj. Alla hus har blivit plundrade, bilarna stulna. Ingen hjälper oss. Rebellkrigarna är rasister. De säger att om man är från Sirte förtjänar man inte att leva.”

En annan, en ung man som från början anslöt sig till ”rebellerna”, säger förtvivlat:

”Jag trodde inte att detta kunde hända, att [rebellerna] skulle gå in i husen för att stjäla och bränna ner dem. Varför gjorde de så här med den här skolan?”

”Jag är rasande på rebellerna”, säger en ung man till nyhetsbyrån AP:s reporter på plats.

En annan säger:

”Folk kommer att vilja hämnas detta!”

En tredje kallar de ansvariga ”rebellerna” för ”råttor”.

Då måste vi komma ihåg att Sirte bara är en av många städer som hemsökts av dessa mördar- och plundrarband. Exempelvis Tawergha har om möjligt råkat ut för ett ännu värre öde – den har blivit helt och hållet tömd på sin ”svarta” befolkning. Från många andra ställen rapporteras det om rasistiska lynchningar, godtyckliga bortföranden och tortyr utförda av de bestialiska ”rebell”-miliserna.

Eftersom mördarna nu tvättar bort alla spår efter sina dåd – och det inte är någon som hindrar dem att göra så – kan vi nog räkna med att den fulla vidden av alla massakrer, bortföranden, ”försvinnanden”, tortyr och plundringar aldrig kommer att avslöjas.

Många av de mördade kommer att rapporteras som ”dödade i kriget” eller så kommer det att skyllas på Khadaffi-sidan. (”Rebell”-företrädare skyller redan massakern på kända Khadaffi-sympatisörer i Sirte på Khadaffi-sidan, och påstår t.o.m. att förstörelsen i staden gjordes av Khadaffi-styrkor ”för att svärta ned bilden av rebellerna”!)

I debatten inom vänstern kommer det att bli intressant att se om de som spridit illusioner om dessa mordiska plundrarband kommer att ta ansvar för en bild de själva gett spridning åt, eller om de kommer att skamset smyga undan i tystnad (vad var då deras ord om solidaritet med det libyska folket värda?). När nu t.o.m. imperialisledarna brännmärker mördarna, vore det onekligen litet magstarkt om vänstermänniskor i Sverige fortfarande skulle omfamna de reaktionära mördarbanden. Det förtjänar att upprepas att det hittills – under alla dessa månader av mord, våldtäkter, ”försvinnanden”, rasistiska lynchningar och tortyr utförda av ”rebeller” – inte har rapporterats om ett enda fall där någon ”rebell”-grupp försökt ingripa mot denna ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp som beväpnade antikadaffistyrkor genomfört” (för att citera Human Rights Watch). Det är förstås väldigt avslöjande för samtliga dessa ”rebell”-miliser.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Ny massaker i Sirte: 267 döda, de flesta ”Khadaffi-anhängare”

26 Okt

Liken efter 267 människor har påträffats i massgravar i det ”rebell”-ockuperade Sirte, rapporterar internationella medier.

Enligt rapporten blev merparten av dem helt enkelt avrättade. De flesta har identifierats som sympatisörer till Khadaffi.

En och annan borde nu ha anledning att ompröva sin syn på ”rebellerna” i Libyen och perspektiven för Libyen under NTC-styre. Visserligen har NTC-styret nu sagt att man ska ”utreda dödsfallen och straffa de skyldiga”, men så vitt vi kan se har ingenting sådant genomförts i fråga om det stora antalet rasistiska mord, etniska rensningar, illegala arresteringar, våldtäkter och plundringar som följt i reaktionära ”rebell”-milisers kölvatten. Möjligen kommer många av de som knutit förhoppningar till självstyrande ”rebell”-miliser nu att istället sätta sitt hopp till de konservativa och reaktionära NTC-ministrarnas statsapparat. Dessvärre finns det inget som tyder på att någon av dessa – vare sig de reaktionära och rasistiska ”rebell”-miliserna eller den reaktionära NTC-staten – kommer att ha något positivt att erbjuda arbetarmassorna i Libyen.

Det är förstås också en särskilt allvarlig situation för NATO och den svenska regeringen och riksdagen, eftersom det var NATO:s stöd som gjorde det möjligt för de skyldiga att tränga in i Sirte och genomföra denna massaker.

Det är antagligen inte den sista massakern vi kommer att höra om i de områden som dylika mördarband kunnat tränga in i tack vare NATO:s understöd. I förrgår kom en rapport om 53 mördade i en massaker förmodligen utförd av ”Khadaffi-motståndare”, igår handlade det om över 80 mördade, samt rapporter om omfattande plundringar, och i dag kommer alltså rapporten om 267 döda.

När liknande undersökningar kommer att göras i och kring andra städer och byar som fallit i de reaktionära och rasistiska ”rebell”-milisernas händer, kan vi vänta oss ett mångfaldigande av liknande rapporter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Mördare och plundrare invaderar Sirte

25 Okt

Med motståndet i Sirte knäckt genom NATO:s bombanfall, översvämmas den förstörda staden av mördare och plundrare. Enbart vid Mahari Beach Hotel har ungefär åttio mördade människor påträffats. Gert Van Langendonck från the Christian Science Monitor rapporterar från Sirte:

”Det står uppenbarligen utom allt tvivel att de blev avrättade. Kropparna låg uppradade på hotellets gräsmatta och det finns inga andra spår av eldgivning än tomhylsorna från AK-47- och FN1—vapen.”

Van Langendonck konstaterar vidare att ”mördarnas identitet är bara något mindre definitiv. De lämnade sina visitkort – dussintals grafitti-slogans” som visar att hotellet behärskades av ”rebeller” från Misrata.

Förödelsen är i det närmaste total. Inte en enda byggnad är intakt, berättar Marc Bastian från nyhetsbyrån AFP. Bastian konstaterar att staden är i det närmaste folktom. En av ”rebellerna” som ockuperat staden förklarar för honom att en del invånare återvänt för en kort stund, ”men ingen stannar – de lämnar staden lika fort som de kom”.

Van Langendonck rapporterar att utländska journalister sett hur ”rebeller” släpat ut uppenbarligen obeväpnade människor från stadens hus. Han träffade på en skräckslagen invånare som berättade:

”Vi behöver vatten och elektricitet i Sirte, men mest av allt behöver vi säkerhet. Vi är alla rädda för rebellerna från Misrata.”

En annan invånare i Sirte citeras i Christian Science Monitor:

”De här rebellerna är värre än Khadaffi!”

AFP:s Marc Bastian träffade en invånare från Sirte som sorgset sade:

”De är samma skrot och korn. Allt detta är sorgligt, mycket sorgligt.”

Och när invånarna i denna stad med 130 000 invånare drivits på flykten, kommer plundrarna – ofta i lastbilar. Gert Van Langendonck från the Christian Science Monitor berättar om hur lastbilarna är tomma när de lämnar Misrata på väg till Sirte; när de åker åt det motsatta hållet är de fullastade…

”De är tjuvar”, säger en man som anslöt sig till upproret mot Khadaffi till Van Langendonck, och fortsätter:

”De har stulit allt, från boskap till renhållningsbilarna. Vi måste börja från noll. De kan göra vad de vill med Khadaffi och hans soldater. Det har vi inget emot. Men om rebellerna uppträder som Khadaffis soldater har revolutionen inte tjänat någonting till.”

Han avslutar med en vädjan:

”Berätta för världen vad som händer i Sirte!”

Det är precis detta Klassperspektiv rapporterat om och varnat för. Karaktäristiskt nog är det inget av mainstream-medierna som frågar sig hur det står till med dessa massiva övergrepp mot civilbefolkningen i ljuset av FN-resolution 1973, som föreskriver internationellt skydd av civila i Libyen. Vi lär knappast heller kunna vänta oss några skarpa uttalanden från de makthavare som i ett halvårs tid gråtit krokodiltårar över ”Libyens utsatta civila”.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Kommer USA och NATO att anfalla Syrien och Iran?

24 Okt

Den amerikanske senatorn John McCain, som kandiderade mot demokraternas Barack Obama i presidentvalet 2008, varslar nu om möjligheten av en USA-attack mot Syrien enligt det mönster som skapades genom attacken mot Libyen. Så skedde – illavarslande nog – i Syriens grannland Jordanien, där McCain deltog på ett möte med Världsekonomiskt Forum. McCain sade:

”Nu när de militära operationerna i Libyen går mot sitt slut, kommer det att bli ett större fokus på vilka praktiska militära operationer som kan övervägas för att försvara civila i Syrien.”

McCain lutar sig mot önskemål från delar av den syriska oppositionen om en utländsk militör intervention. Den tidigare republikanske presidentkandidaten tillägger att Bashar al-Assads syriska diktatur ”inte ska tro att den kan komma undan med massmord”.

Siktet verkar också vara allt tydligare inställt på Iran. Vi har redan sett de amerikanska anklagelserna mot Iran angående inblandning i en mordkomplott mot den saudiska ambassadören i USA. I samband med att han diskuterade ett tänkbart militärt anfall av USA mot Syrien, sade McCain också:

”Mörka krafter i regionen, särskilt Iran, arbetar hårdare än någonsin på att kapa det löfte som många kallar den arabiska våren.”

Madison Ruppert kommenterar i Activist Post:

”Man behöver inte vara något geni för att se att McCain varnar den iranska regimen att de mycket väl kan bli nästa på listan över globalistiska militöra interventioner om de inte passar sig.”

Nu finns det lyckligtvis röster inom den syriska oppositionen som motsätter sig en ”libysk utveckling” i form av imperialistisk väpnad intervention och med det förvärrade blodbad detta sannolikt kommer att leda till – se kolippet nedan. Men imperialismen kommer inte att ha svårt att skaffa sina lokala förespråkare för väpnad intervention.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida