Arkiv | Latinamerika RSS feed for this section

Chile – ungdomar och arbetare besegrade polisförtrycket

14 Aug

Kanske var händelserna på gatorna i huvudstaden Santiago den 4 augusti den psykologiska vändpunkten i det chilenska upproret mot nyliberalismen.

Journalisten Adrian Wright från Green Left ger från Santiago mycket intressanta detaljer kring händelserna den dagen.

Inför den 4 augusti hade de chilenska studenterna kallat till en ny protestdemonstration, men denna förbjöds av president Sebastián Piñeras högerregering. Studenterna beslöt sig för att hålla sin demonstration ändå, och regimen mobiliserade mer än tusen poliser för att stoppa den.

Tiotusentals studenter och många arbetare mötte upp till demonstrationen. I sex timmar försvarade de sig mot attackerande poliser över hela Santiago. När poliserna med våld lyckades driva bort demonstranterna från en gata, dök de istället upp från en annan gata, ofta många fler än tidigare. Klockan fyra på eftermiddagen var de utkommenderade poliserna så utmattade att de – helt unikt i ett sådant sammanhang – utlyste en ”vapenvila”.

När denna ”vapenvila” gick ut klockan 18.30, var poliserna alltför demoraliserade av misslyckandet och av folkmassornas talkörer för att kunna fullfölja sina order om att stoppa demonstrationerna. Vid åttatiden på kvällen lämnade polisen över gatorna till studenterna och de stora delar av befolkningen som stödde dem. Scenen påminde om den i Kairo kvällen innan Tahrirtorget ockuperades under den gångna vinterns revolution.

Adrian Wright kommenterar:

”Staten hade satt in allt den hade mot studenterna och förlorade. Det är svårt att överskatta den psykologiska effekt som detta har inte bara på studenterna utan på befolkningen i stort. Ingen kan säga vad detta kommer att leda till. Regeringen är i kris.”

Nya protestdemonstrationer planeras nu, och dessutom ser det nu ut som om en endags nationell generalstrejk mot privatiseringarna kommer att bli av. Detta är något som lanserats av vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” och Socialismo Revolucionario.

Klassperspektiv har tidigare i sommar skrivit tre artiklar om kampen i Chile, här, här och här.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Annonser

Historiska kampdagar i Chile?

10 Aug

I Chile har kampen mot privatiseringarna trappats upp till de mest polariserade sociala protesterna på flera decennier. Landets universitetsstudenter och gymnasieelever går i spetsen, men även gruvarbetare och offentliganställda deltar och stöder anti-privatiseringskampen. Det som mycket väl kan vara historiska dagar i Chile får man – som vanligt – leta förgäves efter i de etablerade medierna såsom DN, SvD, etc. (Det hänger förstås samman med att det som just nu utspelar sig kan vara början på en social revolution där massorna vänder sig mot den politik som dessa medier förespråkar.)

Klassperspektiv har tidigare i sommar skrivit två artiklar om kampen i Chile, här och här.

Det handlar alltså om något mycket djupare än ”studentprotester”, som de etablerade media (i bästa fall) skriver: Vad det handlar om är att den chilenska arbetarklassen och ungdom massivt gått uu i kamp mot nyliberalism och privatiseringar. Därmed sällar sig Chile till raden av andra länder med liknande antikapitalistiska massprotester som vägrar att låta sig kväsas: Egypten, Tunisien, Grekland, Spanien, Storbritannien, Israel…

I går var 150 000 människor ute och protesterade på gatorna i Chiles huvudstad Santiago, och våldsamma konfrontationer ägde rum när regimen satte in tungt utrustad kravallpolis.

Stora protester hölls också i flera andra städer runtom i Chile, t.ex. Arica, Valparaiso och Concepcion, och i grannlandet Argentina hölls solidaritetsdemonstrationer.

Onsdagens protester följde efter de våldsamheter som uppstod i samband med studentdemonstrationen i Santiago i torsdags i förra veckan. Då satte regimen för första gången in kravallpolis mot demonstranterna, och 874 människor arresterades. Detta utlöste en kraftfull motreaktion från studenterna, som slogs med kravallpolis på gatorna och ockuperade en TV-station och begärde att få ge sin version av det inträffade. Det sistnämnda har sitt upphov i att de privata medierna i Chile bedriver vad de protesterande en smutskastningskampanj mot protesterna, som förvränger fakta om vad det handlar om. (”TV ljuger”, är en populär paroll på plakat som demonstranterna bär.)

Den populära studentledaren Camila Vallejo intervjuades av brittiska The Guardian – med tårfyllda ögon som ett resultat av att hon blivit sprejad med tårgas.

”Det är helt oacceptabelt att ett slags undantagstillstånd råder i Santiagos innerstad”, sade hon rasande. ”Människors rätt att samlas har blivit kränkt!”

Den brutala polisinsatsen i torsdags upprörde till och med vissa chilenska borgerliga politiker. Tucapel Jiménez, parlamentsledamot för det borgerliga Partido por la Democracia, krävde åtgärder mot de regeringsmyndigheter som gett klartecken till vad han beskrev som kravallpolisens ”brutala förtryck”.

Helt klart är den chilenska statens ökande repression ett resultat av att de sociala protesterna tilltar i styrka och utsätter den impopulära högerregimen och dess liberala ”reformer” för ett ökat tryck. Enligt en opinionsundersökning som presenterades i torsdags morse, har president Piñera inte längre stöd än av mer än 26 % av chilenarna. Det är de lägsta popularitetssiffror som någon vald chilensk president någonsin haft sedan mätningarna startade.

Studentledaren och medlemmen av Chiles kommunistparti Camila Vallejo uppmanade i torsdags chilenarna att visa sitt stöd för de protesterande och sitt ogillande av polisbrutaliteten genom att slå på grytor och kastruller, en s.k. ”cacerolazo” – ett populärt sätt att visa sitt missnöje under Pinochets högerdiktatur på 1980-talet. Uppropet spreds snabbt på sociala medier som Facebook och Twitter och den följande natten fylldes Chiles städer av ett ohyggligt högt klingande från hundratusentals grytor och kastruller, samtidigt som människor gick ut och startade spontana gatufestivaler.

Se klippet nedan:

Chiles protesternade ungdomar låter sig inte skrämmas av polisbrutaliteten, vilket gårdagens enorma protester visade. Sången Nos tienen miedo porque no tenemos miedo – ”Vi är inte rädda därför att vi inte är rädda” – har snabbt blivit den chilenska sociala kampens signaturmelodi.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Tahrirtorget och Chile 11 juli

12 Jul

Stämningen är hög bland revolutionärerna som ockuperar Tahrirtorget i Kairo, som klippet från igår 11 juli, den nya revolutionens fjärde dag, visar.

”Tahrirtorget i Kairo börjar likna och kännas som i vintras när hundratusentals egyptier protesterade, tältade och kämpade i 18 dagar för att fälla president Hosni Mubarak”, skriver Los Angeles Times.

I Chile är gruvarbetarstrejken en stor succé. 45 000 gruvarbetare har hörsammat uppmaningen till en 24-timmars politisk strejk mot högerregeringens planerade privatisering av landets viktigaste gruvföretag. Det är den största strejken i Chile på 28 år.

Mainstream-media i Sverige är som vanligt tysta som muren om sådana här nyheter.

Däremot skriver Dagens Nyheter och Expressen om regimtrogna demonstrationer utanför USA:s och Frankrikes ambassader i Syrien. Sveriges Radios Ekot har ett inslag om samma sak. En del demonstranter kastade tomater, andra viftade med flaggor och skrek slagord. En del slagord lär också ha klottrats på ambassadmurarna. Antalet deltagande i dessa protester uppges vara några hundra. Och Svenska Dagbladet skriver om att tre amerikaner och deras tolk gripits av egyptisk polis sedan de fotograferat i en förbjuden zon vid Suezkanalen.


Regimtrogna demonstranter utanför Frankrikes ambassad i Syrien, 11 juli.

Läser Per Björklunds utmärkta bok ”Arvet efter Mubarak: Egyptens kamp för frihet”. Björklund skriver om varför svenska medier blev så totalt paffa när revolutionen mot Mubarak kom:

”En anledning till att medierna famlade i blindo när arabvärldens revolter bröt ut kan vara att rapporteringen kring regionen ofta dominerats av frågor fjärran från den verklighet som dess miljontals invånare lever i. Några hundra religiösa extremister som bränner flaggor i protest mot en teckning i en dansk tidning skapar krigsrubriker, samtidigt som hundratusentals arbetare gått ut i strejker, ockuperat fabriker och konfronterat säkerhetsstyrkorna utan att föranleda minsta notis.”

Tillbaka till bloggens huvudsida

Chile – ungdomar och arbetare mot nyliberalismen

10 Jul

Till imorgon måndag 11 juli kallar det chilenska gruvarbetarfacket till en landsomfattande 24-timmars gruvarbetarstrejk i protest mot högerregeringens planer på att privatisera landets största koppargruvföretag, Codelco – världens största enskilda kopparproducent.

Strejken inträffar på 40-årsdagen av den socialistiske presidenten Salvador Allendes nationalisering av koppargruvorna.

Tre dagar efteråt, den 15 juli, kommer Chiles varvsarbetare att gå ut i strejk för liknande krav.

Detta kommer mitt i en flodvåg av allt radikalare studentprotester i landet.

Allt riktas mot den katastrofala nyliberala politiken. Nu faller alltså även Chile som bastion för nyliberala drömmar. Nyliberala dogmatiker har länge vänt sig till Chile som en modell för deras vision om löstyglad kapitalism. Efter hand som nyliberalismen kraschat i land efter land världen över, har exemplet Chile blivit allt viktigare för de nyliberala profeterna.

Allt tycktes vara ”frid och fröjd” för nyliberalerna när Fredrik Reinfeldt besökte sin chilenska kollega, högerpresidenten Sebastián Piñera, i mitten av maj. ”Chile har en mycket intressant näringslivsstruktur”, sa ”vår” statsminister inför besöket.

Nyliberaler och övrig höger jublade när Piñera förra året vann presidentvalet och sopade golvet med sin ”vänsterutmanare” – kristdemokraten (!) som godkänts att företräda ”socialister”.

Men Piñeras seger var bara resultatet av den ideologiska konkurs som det byråkratiserade vänsteretablissemanget gjort i Chile, och hans triumf blev kortvarig. Hans allt hårdare nyliberala politik har radikaliserat Chiles arbetarklass och ungdomar, som nu positionerat sig till vänster om samtliga etablerade partier.

”Folket marscherar utan partierna!” (“el pueblo unido se avanza sin partido”) skanderar tiotusentals ungdomar och arbetare när de tågar i väldiga protestmarscher på gatorna i landets städer.

Som så ofta är det ungdomarna som går i täten för kampvågen. Det började i april i år när studenter på Universidad Central de Chile började protestera mot landets liberala utbildningspolitik. Det som utlöste protesterna var att studenterna fått reda på att ledningen för universitetet genomfört en stadgeändring som skulle medföra att ett privat fastighetsbolag skulle börja tjäna pengar på att ta ut lokalhyra av universitetet.

Ganska snart vidgades både kraven och protesterna till att omfatta Chiles nyliberala utbildningspolitik. Exempelvis har årsavgiften för högre studier i år höjts från redan skyhöga tre miljoner pesos (motsvarande drygt 41 000 kronor) till 3,2 miljoner pesos. Det motsvarar tre – fyra normala månadslöner för en arbetare.

Den 12 maj organiserade studenorganisationen CONFECH en protestmarsch med mer än 15 000 deltagare i huvudstaden Santiago. Därefter har rörelsen radikaliserats. Studenternas krav är:

Gratis utbildning
Lika tillgång till högre utbildning
Utökade offentliga anslag till offentliga universitet
Minskning av studieavgifterna
Åtgärder för att undvika att studenter skuldsätter sig för sina studier
Avskaffa alla privata vinstintressen i utbildningsinstitutioner som uppbär statsbidrag
Återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning
Inkludera studenter och personal i beslutsfattande inom universiteten

På denna plattform genomfördes den 1 juni en landsomfattande studentstrejk. Till den dagens protestdemonstration i huvudstaden Santiago anslöt sig även de offentliganställdas fackförening ANEF samt ett par organisationer för universitetsprofessorer.

Ett par dagar senare utvecklades rörelsen till ockupationer av universitet, och detta spred sig snabbt till landets gymnasieelever, som ytterligare har radikaliserat rörelsen. Den 6 juni hade tre gymnasieskolor ockuperats av protesterande elever – den 25 juni var antalet ockuperade gymnasieskolor omkring sexhundra.

Till nästa protestmarsch, den 15 juni, anslöt sig strejkande gruvarbetare från koppargruvan El Teniente. Dessa gruvarbetare befinner sig ute i lönestrejk sedan den 25 maj.


Gruvarbetare från koppargruvan El Teniente markerar 45:e dagen av sin strejk i Santiago den 7 juli.

Redan nästa dag, den 16 juni, kallade studentorganisationen och lärarfacket till en ny protestdemonstration. Det blev den största demonstrationen sedan diktatorn Pinochets fall 1990. Bara i huvudstaden uppgick antalet demonstranter till uppemot 100 000, och över hela landet förekom protestmarscher. Nästa protestmarsch ägde rum den 23 juni – se filmklippet:

För de nyliberaler och konservativa som hade hoppats att luften snart skulle gå ur proteströrelsen var torsdagen den 30 juni en mörk dag: Då samlade den utlysta protestdagen rekordmånga 200 000 demonstranter bara i Santiago, samtidigt som folkmassorna på gatorna i städer runtom i landet tydligt visade att kampen både radikaliserats och sänkt djupa rötter i hela Chile.


30 juni 2011, Santiago/Chile.

Utbildningsminister Joaquin Lavin från det konservativa partiet UDI gick desperat ut i media med att ”de som demonstrerar på gatorna representerar inte alla studenter”. Han försökte också vinna politiska poäng på att påpeka att ”proteströrelsen leds av grupper som står till vänster om kommunistpartiet”.

Det sistnämnda är förvisso sant – rörelsen mot den nyliberala politiken står som sagt till vänster om det chilenska kommunistpartiet (som i fråga om eftergifter kan jämföras med det svenska vänsterpartiet). Det var den nybildade redikala vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” som lanserade och fick rörelsen att anta kraven på att återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning.

Att utbildningsminstern däremot hade fel i sitt påstående att demonstranterna inte var representativa för landets alla studenter erkändes indirekt av president Piñera när han den 5 juli gick ut i landets TV och lovade eftergifter till studenterna. Bland annat lovade han att utöka de offentliga anslagen till studenterna.

Men de kämpande studenterna ställer sig avvisande till den konservative presidentens utspel.

”Det innebär en fortsättning på samma politik, med bara några dollar mer”, sade Camila Vallejo, ordförande för CONFECH, och kallade till en ny studentstrejk nästa vecka.

Laura Ortiz, talesperson för gymnasieelevernas organisation ACES, sa:

”Vi uppmanar våra kamrater på universiteten att inte acceptera de smulor som regeringen ger med syfte att avbryta kampen. Vi kommer att fortsätta kampen för en genuint fri utbildning!”

Samtidigt blir högern alltmer isolerad. De senaste opinionsmätningarna ger inte president Piñera mer än 30 procents stöd i landet. Att ungdomar och arbetare samtidigt marscherar och radikaliseras – mot bakgrund av en allmän radikaliseringsvåg i Latinamerika i allmänhet och Chiles två norra grannländer Bolivia och Peru i synnerhet – väcker nya hopp för landets fattiga.

Det som behövs är att hela arbetarrörelsen tar tillvara det momentum som nu ges. Den radikala vänstern trycker på för att den chilenska fackliga landsorganisationen CUT ska utlysa en landsomfattande 24-timmars generalstrejk mot den kapitalistiska politiken. De har lyckats pressa ledningen för CUT till detta, men tyvärr har CUT-ledningen – med gamla band till de trötta socialist- och kommunistpartierna som misslyckades med att stå emot Piñera i valet förra året – förlagt den politiska generalstrejken till så sent som den 24 augusti.

I vilket fall som helst står det klart att den chilenska arbetarklassen återigen behöver vårt internationella stöd. Vi lärt snart få ta upp de gamla talkörerna från 1970-talet på våra demonstrationer:

”Chile, Chile, solidaritet!”

Tillbaka till bloggens huvudsida