Arkiv | oktober, 2011

Human Rights Watch rapporterar om omfattande rasistisk terror av Libyens ”rebeller” och talar om ”brott mot mänskligheten” – vad säger Sveriges riksdag?

30 Okt


Reportaget från CBS News visar att ”rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha fortsätter. På en vägg i den tömda staden har någon klottrat: ”Skaffa dig inte en slav om du inte har en piska”.

Human Rights Watch höjer nu tonläget mot NTC och de libyska ”rebellerna” och säger i ett uttalande angående Tawergha, som tömts på sin huvudsakligen ”svarta” befolkning:

”Att tvinga alla invånare i Tawergha att bosätta sig permanent i en annan del av Libyen skulle vara lika med kollektiv bestraffning och skulle vara ett brott mot mänskligheten för för deportationer eller tvångsförflyttningar”. (”Forcing all residents of Tawergha to resettle permanently in another part of Libyawouldamount to collective punishment and would constitute a crime against humanity for deportation or forced transfer.”)

Human Rights Investigations har en lagt upp informativ rapport om Tawergha på nätet, Ethnic cleansing, genocide and the Tawergha.

Att Khadaffi lynchats och allt väpnat motstånd mot NTC och ”rebell”-miliserna bombats sönder av NATO verkar inte spela någon roll – den terror som ”rebell”-miliserna utövar i de erövrade områdena verkar inte avta, snarare tvärtom.

I ett uttalande idag den 30 oktober fokuserar Human Rights Watch på en undersökning som organisationen gjort kring Tawergha och de ”svarta” människorna från Tawergha, och konstaterar:

”Miliserna från Misrata terroriserar flyktingarna från Tawergha”.

Detta pågår även nu. I tisdags den 25 oktober talade undersökningsgruppen Human Rights Watch med en ställföreträdande kommendant för en Misrata-”rebell”-brigad som uppgavs ”vakta” Tawergha:

”Den ställföreträdande kommendanten sade att hans styrkor ’skyddade platsen från förstörelse och plundring’. Men samtidigt passerade lastbilar fulla med möbler och mattor, uppenbarligen plundrade från hemmen, medan männen i lastbilarna tutade och vinkade. Brigadens medlemmar ingrep inte…”

I onsdags, den 26 oktober, såg undersökningsgruppen från Human Rights Watch ytterligare fyra bostäder i Tawergha brinna, och en nyanlagd brand i ett lägenhetskomplex nära basen för den Misrata-brigad som påstods ”skydda” Tawergha.

Ett besök i Tawergha i fredags den 28 oktober visade spår av en fortsatt ”utbredd vandalism”, där bland annat skolan, sjukhuset, butiker och bostäder vandaliserats och plundrats, med flera rum utbrända och innehållet i husen kringströdda på gatorna.

En talesperson för Misratas styrande militärråd säger, enligt en rapport från nyhetsbyrån AP idag 30 oktober, att han ansåg att ”Tawergha skulle utplånas från kartan” (”Tawergha should be wiped off the map”) men att ”det slutliga beslutet” ligger hos NTC.

Talespersonen för Misratas styrande militärråd citeras av AP:

”Om det var mitt beslut skulle Tawergha försvinna. Det skulle inte existera.”

Sådana blodisande ord från ”rebell”-ledningen kan förklara de ohyggliga excesser i mord, plundring och tortyr som de så kallade ”rebellerna” gör sig skyldiga till. Human Rights Watch har genom en ingående undersökning över hela landet funnit klara belägg för att ”rebellerna” gjort sig skyldiga till mord på obeväpnade Tawergha-bor, godtyckliga bortföranden av Tawergha-bor, tortyr på Tawergha-bor, och t.o.m. tortyr till döds av Tawergha-bor.

Vittnen berättar hur ”rebellerna” utövar ren jakt på ”svarta” människor från Tawergha, under hånfulla, rasistiska rop som ”slavar, slavar”!

I ett av många fall blev två män från Tawergha infångade av ”rebeller” långt efter det att Tawergha erövrats. En av de tillfångatagna ”svarta” männen berättade för Human Rights Watch hur det gick till:

”De tvingade oss att ställa oss på knä. En av rebellerna sparkade min kusin på näsan med sin stövel. En av dem riktade sitt vapen mot mig, så för att hindra honom från att skjuta mig sprang jag emot honom. En av dem sade att de skulle lägga oss under bilen och köra över oss… Min kusin grät eftersom hans näsa hade brutits. Sedan började de skjuta, och två kulor träffade mig i sidan och en träffade min kusin i benet. De sade att vi skulle sträcka ut våra händer så att de kunde ta av handklovarna. Jag kunde se skelettet i min handled och svimmade…”

Under sin ingående undersökning av situationen för Tawergha-borna har Human Rights Watch besökt fångläger där de hålls av rebellerna. Enbart i Misrata håller de civila och militära ”rebell”-myndigheterna, enligt organisationen för mänskliga rättigheter, ”långt mer än 1 300” människor inspärrade i utomrättsliga fångläger.

Human Rights Watch har besökt fyra av dessa fångläger – som uppvisar stora likheter med de nazistiska koncentrationslägren på 1930- och 1940-talen. I samtliga dessa hölls Tawergha-bor inspärrade, och i två av dessa verkade ”svarta” Tawergha-bor utgöra majoriteten av de internerade.

De flesta av de inspärrade Tawergha-bor som Human Rights Watch intervjuade vittnade om tortyr och misshandel.

En av de ”svarta” internerna från Tawergha berättade exempelvis om hur han torterats av medlemmar av Murdaz-brigaden från Misrata:

”De krävde att jag skulle säga att jag våldtagit. De kräver att de flesta från Tawergha ska säga att de våldtagit. De slog mig. De använde en elektrisk stång mot min rygg och mage… Det gjorde de om och om igen. Och några av dem slog på våra fötter… De placerade mig i en ensamcell och frågade om jag våldtagit; jag sade nej. De frågade varifrån orderna hade kommit i Tawergha. ’Var är dina vapen?’ Jag sade, ’jag är civil… Jag vet inget om det militära.’ De sade att jag skulle erkänna att jag våldtagit fem människor. Jag vet inte varför de ville säga att jag våldtagit just fem människor. De hängde upp mig med en påle mellan mina ben och mina armar. De pryglade upp mig. De använde en hästpiska och sade att jag skulle erkänna… Det höll på i fem timmar. De piskade mig på mina fötter, mina ben, mina händer. Det var många olika människor i civila kläder. De turades om. Förhörsledaren gav order. När jag hade blivit slagen svimmade jag i fem minuter. När jag vaknade, stod de över mig och spottade på mig och svor åt mig och sade: ’Vi ska skicka tillbaka dig till Afrika!’ ”

Enligt Human Rights Watch hade den här mannen ärr över hela kroppen som stämde överens med hans vittnesmål om den tortyr han utsatts för av rebellerna i deras fångläger.

Just beskyllningarna om våldtäkt verkar vara en vanlig beskyllning som de rasistiska ”rebellerna” riktar mot ”svarta” människor från Tawergha. Men som CBS News konstaterar (se filmklippet ovan) är det svårt att hitta några belägg för att Tawergha-bor utfört några våldtäkter.

I den rasistiska traditionen mot ”svarta” människor är emellertid anklagelser att ”svarta” män våldtagit ”vita” flickor lika vanlig som anklagelsen mot romer att de ”stjäl”. De ”svarta” människorna i Libyen får finna sig i den dubbla anklagelsen från ”rebeller” och (i vissa fall) ”rebellernas” anhängare i väst att de ”utfört våldtäkter” och ”varit legoknektar”. Båda dessa anklagelser finns det väldigt lite, om några över huvud taget, belägg för. Ändå förs anklagelserna vidare som ett led i den rasistiska traditionen, och leder till de mest fruktansvärda övergrepp.

En Tawergha-bo berättade att ”rebeller” i Tripoli utsatte honom för så svår tortyr att han till slut gjorde som de krävde och sade att han gjort sig skyldig till våldtäkt:

”Jag erkände att jag våldtagit kvinnor eftersom jag trodde att de skulle sluta då. Men misshandeln fortsatte.”

När Human Rights Watch träffade mannen, uppvisade han färska sår i ansiktet och på armarna, och han blödde ur munnen. Under intervjun för Human Rights Watch förlorade den svårt medtagne mannen till och med medvetandet vid ett tillfälle.

Två andra Tawergha-bor i fångenskap berättade för Human Rights Watch att ”rebellerna” brutit benen på dem och piskat dem upprepade gånger med tjocka gummislangar.

En Tawergha-bo berättar om den tortyr han fått utstå varenda natt i ”rebellernas” fångläger i Sikt:

”Varenda natt slog de mig på mina fötter i 15 minuter, och några av dem slog mig på baken och ryggen. Jag kunde inte sitta på fyra dagar. De hällde kallvatten över mig och sedan tog de en elektrisk stång och satte den på mina axlar, på ryggen, på armarna – i tio minuter varenda natt. Det fick mig att skaka. Jag kan inte beskriva hur det kändes… De använde drivremmen från en motor, en plastslang, en träkäpp, en hästpiska… Jag hade blod i urinen i fyra eller fem dagar.”

De skador mannen kunde uppvisa för Human Rights Watch stämde överens med hans berättelse, och de var röda och svullna fortfarande en månad efter den grymma tortyren.

Det förekommer även rena mord i dessa rebellernas fångläger. Ibland sker dödsfallen som ett resultat av utdragen, sadistisk tortyr – som i fallet med Ashraf Salah Muhammad, en mentalt handikappad person från Tawergha. Två vittnen gav oberoende av varandra för Human Rights Watch samma skildring av hur ”rebellerna” långsamt tog livet honom i fånglägret:

”De började piska honom klockan tio på förmiddagen… Vid middagstid var han död.”

Andra vittnen berättade oberoende av varandra hur ”rebeller” torterade Emhamid Muhammad Shtaywey – en 42-årig sopåkare från Tawergha – till döds i fånglägret på Baladia-gatan i Misrata:

”De slog honom med allt möjligt, över hela kroppen: en vattenslang, ett läderbälte, en käpp; de till och med sparkade honom på bröstet. Han låg på rygg och de slog honom mycket hårt.”

Enligt vittnena krävde torterarna att sopåkaren skulle säga att han gjort sig skyldig till våldtäkt.

Tre vittnen berättade oberoende av varandra om ett annat fall där rebeller mördade en sjuksköterska från Tawerghas lasarett i ett läger för invånare från Tawergha:

”[En Misrata-rebell] kom med sitt vapen och sade åt mig att gå tillbaka [till gården där de andra i lägret hade samlats ihop]. Han slog oss med kolven på sin Kalasjnikov. Jag blev slagen i bröstet. Medan vi gick, sköt en av Misrata-rebellerna två skott – ett träffade Ihsam i ryggen och ett i benet.”

Vittnesmål berättar också om hur de ”svarta” fångarna från Tawergha utsätts för explicit rasistiska förödmjukelser av ”rebellerna” som vaktar dem. I ett fall blev en mörkhyad fånge från Tawergha i ett fångläger i Misrata piskad av ”rebell”-vakter medan de först tvingade honom att springa runt på lägergården, och därefter beordrade honom att klättra upp i en stolpe och ropa: ’Apan vill ha en banan’.

Sådant leder onekligen tankarna till de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland på 1930-talet. Här utförs dock tortyren av grupper som de facto fått stöd av NATO, inklusive av Sveriges riksdag beslutat militärt understöd.

Medan delegationen från Human Rights Watch besökte rebellernas fångläger vid Wahda i Misrata den 25 september såg de hur en grupp ”rebeller” tvingade en grupp fångar – samtliga av dem sårade – att gå på knä med händerna bakom ryggen på fånglägrets gård. När delegationen från Human Rights Watch ställde frågor till ”rebellerna” om varför de utsatte fångarna för denna grymma behandling, svarade en av dem:

”Det här gör vi varje dag. Det är en sport…”

Föreståndaren för detta ”rebell”-kontrollerade fångläger uppgav till Human Rights Watch att han inte kände till att sådana övergrepp pågick varje natt, men ändå var han närvarande när vakterna tvingade fångarna att springa och gå på sina knän.

”Rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha begänsas inte till Khadaffi-sympatisörer som bodde i staden, utan drabbar även ”svarta” invånare som är födda i Tawergha men sedan dess flyttat därifrån – till och med sådana som bevisligen stått på upprorets sida mot Khadaffi. En man som är född i Tawergha men bott i Misrata i 20 år och som deltog i upproret mot Khadaffi berättade för Human Rights Watch att han ändå utsattes för rasistisk förföljelse. När han klagade hos Misratas Säkerhetskommitté fick han istället för hjälp höra att han skulle lämna ifrån sig sin bil till ”rebellerna”; när han sedan kom hem fann han att hans bil hade blivit tagen.

En mörkhyad, gravid kvinna som är född i Tawergha men bott länge i Misrata berättade att när hon besökte Misratas sjukhus för en graviditetskontroll, blev hon avvisad med orden:

”Här behandar vi inte folk från Tawergha.”

”Rebellernas” rasistiska terror mot ”svarta” från Tawergha går vidare, uppenbarligen sanktionerad från botten och upp i ”rebellernas” hierarki. I dag rapporterar nyhetsbyrån AP att myndigheterna i Misrata låtit riva ett höghus i staden (Misrata) där hundratals ”svarta” människor som är födda i Tawergha bodde. Myndigheterna i Misrata sade till AP att det gjorts ”eftersom huset var en sanitär olägenhet”.

Allt detta är bara en liten del av det som ”rebellerna” utsatt och utsätter ”svarta” människor från en enda stad för. Många andra rapporter tecknar bilden av en ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp” – för att använda Human Rights Watch’ uttryck – utförda av ”rebell”-miliserna.

Att nästan ingenting av detta kommer fram i svenska medier, är en skandal.

Sveriges Radio Ekot – som har reportrar på plats i Libyen – nöjer sig idag, t.ex. med att rapportera om att internationella brottsdomstolen säger att det finns starka bevis mot Khadaffis son Saif al-Islam. Det är mycket möjligt att så är fallet, men ett kritiskt bevakande nyhetsmedium skulle se det som minst lika angeläget att bevaka de övergrepp som utövas i Libyen idag, av grupper som de facto fått stöd genom beslut fattade av Sveriges riksdag.

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skriver om det fortsatta förtrycket i Syrien, men har ingenting att säga om det minst lika omfattande förtryck som utövas av ”rebellerna” i Libyen. Dagens Nyheter har också ett reportage om islamistpartiet i Tunisien, men har ingenting att säga om rasistisk terror i grannlandet Libyen. (Och de små vänstergrupper som, i synnerhet inom Socialistiska Partiet, stött dessa ”rebeller” i bloggar och på debattplats verkar plötsligt inte längre så engagerade i det libyska folkets väl och ve, eller beror deras tystnad på något annat?)

Frågan måste ställas om någon av riksdagsledamöterna kommer att ta upp detta till debatt i den riksdag som fattade beslutet att sända svenskt militärt stöd till NATO – ett stöd gjort det möjligt för dessa ”rebell”-miliser att utöva denna utbredda terror mot civila libyer.

I följande partier röstade man för det svenska deltagandet i den internationella militära instasen i Libyen (med hänvisning till FN-resolution 1973, som kräver skydd av civila i Libyen), och inte en enda av dessa partiers riksdagsledamöter röstade nej till detta:

Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Socialdemokraterna
Centerpartiet
Kristdemokraterna
Folkpartiet
Moderaterna

Klassperspektiv vill uppmana sina besökare att kontakta riksdagsledamöter från dessa partier och partigrupper angående uppgifterna från Human Rights Watch och ställa frågan till dessa riksdagsledamöter och partigrupper vad de avser att göra för att fästa uppmärksamheten på dessa omfattande övergrepp och vad de anser att den svenska riksdagen och deras egna partier kan göra för att sätta stopp för dessa övergrepp och ställa de skyldiga till svars.

Frågan bör också ställas hur långt dessa riksdagsledamöter anser att ansvaret sträcker sig för att dessa ”rebeller” har fått möjlighet att utöva dessa övergrepp i denna skala.


Enligt vad ”rebellerna” rapporterar i detta inslag av BBC News, skedde ”rebellernas” erövring av Tawergha i nära koordination med NATO. Det framgår även i rapporten om Tawergha av Human Rights Investigations

Kontakta gärna Klassperspektiv genom kommentarsfunktionen med information om vad olika riksdagsledamöter och olika partigrupper i riksdagen har att säga om detta.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Mer än 300 avrättade i massgrav i Libyen – imperialisterna tvår sina händer, vad säger ”rebellernas” vänner i Sverige?

28 Okt

(Inlägget uppdaterades 28 oktober kl 22:40)

Reportrarna Kareem Fahim och Adam Nossiter från New York Times kan på plats rapportera om hur platsen för en av massakrerna i Sirte – trädgården utanför Mahari Hotel, där omkring åttio massakrerade människor påträffats – omsorgsfullt skrubbas ren från alla spår av massakern.

Det kan betraktas som symboliskt för hur media, politikerna i väst och de som stött NTC och de mordiska ”rebell”-miliserna hela tiden ansträngt sig för att skrubba ”rebellerna” så ”vita” som möjligt.

Ingen vet hur många försvarslösa människor som blev mördade när de reaktionära och rasistiska ”rebell”-miliserna tog över ett Sirte som bombats till underkastelse av NATO.

Enligt de senaste uppgifterna har man hittills i Sirte funnit mer än 300 döda kroppar av Khadaffi-anhängare, ”skjutna i huvudet och med händerna bakbundna”.

Tidigare hörde vi om liken efter 53 avrättade NTC-motståndare som påträffades utanför Mahari Hotel. Senare hittades fler kroppar på den platsen, så antalet steg till drygt åttio. Och nu är det alltså mer än 300 som läggs i en enda massgrav.

Men nu kommer vi kanske aldrig att få veta exakt hur många människor som slaktades när mördarna löpte amok i den sönderbombade staden, nu när alla spåren sopas undan. Vi kommer sannolikt aldrig att få veta hur många människor som dessa mordiska ”rebell”-miliser har likviderat – ibland på de mest barbariska vis – på olika platser runtom i Libyen sedan upproret började i februari.

More Daniel Williams från nyhetsbyrån Salon kallar dem ”mördarbrigaderna”. Han skriver:

”Medlemmar av dessa miliser har gjort sig skyldiga till tortyr, har förföljt motståndare vitt och brett, har fängslat dem och skjutit dem i fångenskap, enligt vad Human Rights Watch funnit.”

More Daniel Williams fortsätter:

”Misrata-brigaderna är inte ensamma om att utkräva hämnd. Längst bort i väster har anti-Khadaffi-miliser plundrat och bränt bostäder och skolor som tillhör stammar som stödde den störtade diktatorn. Anti-Khadaffi-miliser från Zuwara har plundrat egendomar…”

Nyhetsbyrån Salon skriver vidare:

”Vittnen och offer som vi intervjuat har gett trovärdiga skildringar av hur Misrata-milisen skjutit och sårat obeväpnade människor i Tawergha, och hur de torterat sina fångar, i vissa fall torterat dem till döds.”

Som exempel på ”rebell”-milisernas ohyggliga metoder rapporterar Human Rights Watch hur en överlevande från massakern på de ”svarta” invånarna i Tawergha först sköts i sidan och i benet och därefter slängdes i vägkanten med orden:

”Ni är hundar, hoppas att ni dör!”

Enligt principen att ropa ”ta fast tjuven” börjar nu olika NATO-representanter två sina händer i fråga om de massakrer som de låtit sitt flyg bomba vägen fri för.

Storbritanniens försvarsminister Nick Harvey säger att massakern vid Mahari Hotel kan vara ”ett krigsbrott” och poängterar att den brittiska regeringen kräver att NTC-regimen genomför en ”ordentlig utredning”.

Obama-administrationen i USA låter meddela att den för sin del vill beskriva de summariska avrättningarna som ”ytterst störande”, samt uppmanar NTC-regimen att ”upprätthålla de mänskliga rättigheterna” och att ”respektera kvinnors rättigheter”.

EU uppmanar också NTC-regimen och ”rebell”-miliserna att ”respektera de mänskliga rättigheterna”.

Både bland de besegrade och bland många aktiva Khadaffi-motståndare växer hatet mot de så kallade ”rebellerna”.

En Sirte-invånare säger till Al Jazeera (se filmklippet ovan) :

”Rebellerna behandlar oss som om vi alla var från Khadaffis familj. Alla hus har blivit plundrade, bilarna stulna. Ingen hjälper oss. Rebellkrigarna är rasister. De säger att om man är från Sirte förtjänar man inte att leva.”

En annan, en ung man som från början anslöt sig till ”rebellerna”, säger förtvivlat:

”Jag trodde inte att detta kunde hända, att [rebellerna] skulle gå in i husen för att stjäla och bränna ner dem. Varför gjorde de så här med den här skolan?”

”Jag är rasande på rebellerna”, säger en ung man till nyhetsbyrån AP:s reporter på plats.

En annan säger:

”Folk kommer att vilja hämnas detta!”

En tredje kallar de ansvariga ”rebellerna” för ”råttor”.

Då måste vi komma ihåg att Sirte bara är en av många städer som hemsökts av dessa mördar- och plundrarband. Exempelvis Tawergha har om möjligt råkat ut för ett ännu värre öde – den har blivit helt och hållet tömd på sin ”svarta” befolkning. Från många andra ställen rapporteras det om rasistiska lynchningar, godtyckliga bortföranden och tortyr utförda av de bestialiska ”rebell”-miliserna.

Eftersom mördarna nu tvättar bort alla spår efter sina dåd – och det inte är någon som hindrar dem att göra så – kan vi nog räkna med att den fulla vidden av alla massakrer, bortföranden, ”försvinnanden”, tortyr och plundringar aldrig kommer att avslöjas.

Många av de mördade kommer att rapporteras som ”dödade i kriget” eller så kommer det att skyllas på Khadaffi-sidan. (”Rebell”-företrädare skyller redan massakern på kända Khadaffi-sympatisörer i Sirte på Khadaffi-sidan, och påstår t.o.m. att förstörelsen i staden gjordes av Khadaffi-styrkor ”för att svärta ned bilden av rebellerna”!)

I debatten inom vänstern kommer det att bli intressant att se om de som spridit illusioner om dessa mordiska plundrarband kommer att ta ansvar för en bild de själva gett spridning åt, eller om de kommer att skamset smyga undan i tystnad (vad var då deras ord om solidaritet med det libyska folket värda?). När nu t.o.m. imperialisledarna brännmärker mördarna, vore det onekligen litet magstarkt om vänstermänniskor i Sverige fortfarande skulle omfamna de reaktionära mördarbanden. Det förtjänar att upprepas att det hittills – under alla dessa månader av mord, våldtäkter, ”försvinnanden”, rasistiska lynchningar och tortyr utförda av ”rebeller” – inte har rapporterats om ett enda fall där någon ”rebell”-grupp försökt ingripa mot denna ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp som beväpnade antikadaffistyrkor genomfört” (för att citera Human Rights Watch). Det är förstås väldigt avslöjande för samtliga dessa ”rebell”-miliser.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Ny massaker i Sirte: 267 döda, de flesta ”Khadaffi-anhängare”

26 Okt

Liken efter 267 människor har påträffats i massgravar i det ”rebell”-ockuperade Sirte, rapporterar internationella medier.

Enligt rapporten blev merparten av dem helt enkelt avrättade. De flesta har identifierats som sympatisörer till Khadaffi.

En och annan borde nu ha anledning att ompröva sin syn på ”rebellerna” i Libyen och perspektiven för Libyen under NTC-styre. Visserligen har NTC-styret nu sagt att man ska ”utreda dödsfallen och straffa de skyldiga”, men så vitt vi kan se har ingenting sådant genomförts i fråga om det stora antalet rasistiska mord, etniska rensningar, illegala arresteringar, våldtäkter och plundringar som följt i reaktionära ”rebell”-milisers kölvatten. Möjligen kommer många av de som knutit förhoppningar till självstyrande ”rebell”-miliser nu att istället sätta sitt hopp till de konservativa och reaktionära NTC-ministrarnas statsapparat. Dessvärre finns det inget som tyder på att någon av dessa – vare sig de reaktionära och rasistiska ”rebell”-miliserna eller den reaktionära NTC-staten – kommer att ha något positivt att erbjuda arbetarmassorna i Libyen.

Det är förstås också en särskilt allvarlig situation för NATO och den svenska regeringen och riksdagen, eftersom det var NATO:s stöd som gjorde det möjligt för de skyldiga att tränga in i Sirte och genomföra denna massaker.

Det är antagligen inte den sista massakern vi kommer att höra om i de områden som dylika mördarband kunnat tränga in i tack vare NATO:s understöd. I förrgår kom en rapport om 53 mördade i en massaker förmodligen utförd av ”Khadaffi-motståndare”, igår handlade det om över 80 mördade, samt rapporter om omfattande plundringar, och i dag kommer alltså rapporten om 267 döda.

När liknande undersökningar kommer att göras i och kring andra städer och byar som fallit i de reaktionära och rasistiska ”rebell”-milisernas händer, kan vi vänta oss ett mångfaldigande av liknande rapporter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Mördare och plundrare invaderar Sirte

25 Okt

Med motståndet i Sirte knäckt genom NATO:s bombanfall, översvämmas den förstörda staden av mördare och plundrare. Enbart vid Mahari Beach Hotel har ungefär åttio mördade människor påträffats. Gert Van Langendonck från the Christian Science Monitor rapporterar från Sirte:

”Det står uppenbarligen utom allt tvivel att de blev avrättade. Kropparna låg uppradade på hotellets gräsmatta och det finns inga andra spår av eldgivning än tomhylsorna från AK-47- och FN1—vapen.”

Van Langendonck konstaterar vidare att ”mördarnas identitet är bara något mindre definitiv. De lämnade sina visitkort – dussintals grafitti-slogans” som visar att hotellet behärskades av ”rebeller” från Misrata.

Förödelsen är i det närmaste total. Inte en enda byggnad är intakt, berättar Marc Bastian från nyhetsbyrån AFP. Bastian konstaterar att staden är i det närmaste folktom. En av ”rebellerna” som ockuperat staden förklarar för honom att en del invånare återvänt för en kort stund, ”men ingen stannar – de lämnar staden lika fort som de kom”.

Van Langendonck rapporterar att utländska journalister sett hur ”rebeller” släpat ut uppenbarligen obeväpnade människor från stadens hus. Han träffade på en skräckslagen invånare som berättade:

”Vi behöver vatten och elektricitet i Sirte, men mest av allt behöver vi säkerhet. Vi är alla rädda för rebellerna från Misrata.”

En annan invånare i Sirte citeras i Christian Science Monitor:

”De här rebellerna är värre än Khadaffi!”

AFP:s Marc Bastian träffade en invånare från Sirte som sorgset sade:

”De är samma skrot och korn. Allt detta är sorgligt, mycket sorgligt.”

Och när invånarna i denna stad med 130 000 invånare drivits på flykten, kommer plundrarna – ofta i lastbilar. Gert Van Langendonck från the Christian Science Monitor berättar om hur lastbilarna är tomma när de lämnar Misrata på väg till Sirte; när de åker åt det motsatta hållet är de fullastade…

”De är tjuvar”, säger en man som anslöt sig till upproret mot Khadaffi till Van Langendonck, och fortsätter:

”De har stulit allt, från boskap till renhållningsbilarna. Vi måste börja från noll. De kan göra vad de vill med Khadaffi och hans soldater. Det har vi inget emot. Men om rebellerna uppträder som Khadaffis soldater har revolutionen inte tjänat någonting till.”

Han avslutar med en vädjan:

”Berätta för världen vad som händer i Sirte!”

Det är precis detta Klassperspektiv rapporterat om och varnat för. Karaktäristiskt nog är det inget av mainstream-medierna som frågar sig hur det står till med dessa massiva övergrepp mot civilbefolkningen i ljuset av FN-resolution 1973, som föreskriver internationellt skydd av civila i Libyen. Vi lär knappast heller kunna vänta oss några skarpa uttalanden från de makthavare som i ett halvårs tid gråtit krokodiltårar över ”Libyens utsatta civila”.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Tillbaka till Libyen: De reaktionära ”rebellerna” slår till mot kvinnorättigheter, ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp” från miliserna

24 Okt

Konturerna av det ”nya” Libyen börjar nu ta form. Det som mainstream-medierna har sopat under mattan sedan i februari i år börjar nu läcka fram.

Istället för att annonsera fackliga rättigheter och rätten att organisera sig fritt, som vissa naiva grupper inom vänstern hoppats, riktar nu ”rebellerna” i Libyen in sig mot kvinnors rättigheter i Libyen.

Libyen har idag för arabvärlden ganska stora rättigheter för kvinnor. Sedan tidigt 1960-tal har de libyska kvinnorna rösträtt, kvinnorna är juridiskt jämställda med männen och rätten för kvinnor att bilda kvinnoorganisationer finns också inskriven i lagen.

Kvinnor i Libyen har också ett större ekonomiskt oberoende från männen jämfört med kvinnorna i många andra arabiska länder, eftersom frekvensen förvärvsarbetande kvinnor är ganska hög. Barnäktenskap och månggifte är förbjudet, och kvinnor i Libyen har sedan 1973 likställda rättigheter med män vad gäller att ta ut skilsmässa.

Liksom alla reaktionära grupper riktar de nya libyska makthavarna nu in sig på att slå tillbaka kvinnorna. Det tal som premiärminister Mustafa Abdel Jalil höll till nationen igår måste ha sänt kalla kårar längs ryggraden på åtminstone den halva av Libyens befolkning som utgörs av kvinnor.

Jalil deklarerade där att islamiska sharia-lagar kommer att införas, och att alla lagar som strider mot dessa kommer att betraktas som ”av noll och intet värde”. Jalil valde att särskilt nämna lagstiftningen kring äktenskap och skilsmässa:

”Denna lag är emot sharia och stoppas.”

En libysk feminist kommenterar upprört:

”Det är helt chockerande.”

Karaktäristiskt för klimatet av reaktionärt förtryck i det NTC-kontrollerade Libyen bad hon reportern att inte nämna hennes namn. Så ser alltså situationen ut i det ”rebell”-styrda Libyen: Feminister vågar inte träda fram med sina namn när de uttalar att de inte vill ha en återgång till den gamla tidens extremt kvinnoförtryckande system. Det kan man förstå – de reaktionära ”rebell”-miliserna härjar som de vill i de libyska städerna, där de åker omkring i sina kulsprutebeväpnade bilar och bryter sig in i folks hem och för bort oppositionella till sina illegala, privata fångläger där både kvinnor och män utsätts för bestialisk tortyr. Andra ”försvinner” eller blir mördade.

Det kommer nu nya rapporter om skräckväldet i det nya ”rebell”-styrda Libyen -massakrer, tortyr och illegala fängslanden utförda av de reaktionära och arbetarfientliga ”rebell”-miliserna.

Den senaste rapporten handlar om upptäckten av 53 lik på ett hotell i Sirte. Invånare i Sirte identifierar de döda som människor – flera av dem stadsbor – som sympatiserade med Khadaffi.

Att döma av Sveriges Radio Ekots rapportering av detta, är det något nytt – så är ingalunda fallet.

Peter Bouckaert från Human Rights Watch (som vi tidigare citerat på Klassperspektiv) är mycket hård i sin dom över ”rebell”-miliserna:

”De verkar tro att de kan göra vad som helst utan problem.”

Ja, helt klart har dessa reaktionära, arbetarfientliga ”rebell”-miliser kunnat göra ”vad som helst” utan att stöta på problem med vare sig nyhetsrapportering eller internationella protester. De har kunnat ägna sig åt massiva rasistiska attacker, deporteringar och rena etniska rensningar, godtyckliga massarresteringar och bortföranden till vad som i princip är det slags ”vilda” koncentrationsläger som den nazistiska milisen SA upprättade i Tyskland i början av 1933, samt tortyr och urskillningslösa attacker mot civila områden. Allt detta har sopats under mattan, bagatelliserats, förnekats och ibland t.o.m. försvarats av ”rebellernas” anhängare i västvärlden.

Peter Bouckaert citeras i Sveriges Radio Ekot idag:

”Den senaste massakern tycks som en del av en trend av dödande, plundring och andra övergrepp som beväpnade antikadaffistyrkor genomfört.”

Detta är exakt det som Klassperspektiv har rapporterat om och varnat för. De medier som tigit om detta, som bagatelliserat, förnekat och ibland t.o.m. försvarat dessa övergrepp, bär på sätt och vis ett ansvar för att denna ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp” har kunnat fortgå.

FN och andra begär nu en utredning om mordet eller lynchningen av Khadaffi var ett krigsbrott. Vore det inte mer på sin plats att fråga sig hur många människor som de reaktionära, arbetarfientliga ”rebell”-miliserna har mördat och lynchat på liknande sätt ända sedan februari i år? Vore det inte mer på sin plats att först utreda var och en av de rasistiska lynchningar som dessa till ”rebeller” utropade mördare har utfört?

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Kommer USA och NATO att anfalla Syrien och Iran?

24 Okt

Den amerikanske senatorn John McCain, som kandiderade mot demokraternas Barack Obama i presidentvalet 2008, varslar nu om möjligheten av en USA-attack mot Syrien enligt det mönster som skapades genom attacken mot Libyen. Så skedde – illavarslande nog – i Syriens grannland Jordanien, där McCain deltog på ett möte med Världsekonomiskt Forum. McCain sade:

”Nu när de militära operationerna i Libyen går mot sitt slut, kommer det att bli ett större fokus på vilka praktiska militära operationer som kan övervägas för att försvara civila i Syrien.”

McCain lutar sig mot önskemål från delar av den syriska oppositionen om en utländsk militör intervention. Den tidigare republikanske presidentkandidaten tillägger att Bashar al-Assads syriska diktatur ”inte ska tro att den kan komma undan med massmord”.

Siktet verkar också vara allt tydligare inställt på Iran. Vi har redan sett de amerikanska anklagelserna mot Iran angående inblandning i en mordkomplott mot den saudiska ambassadören i USA. I samband med att han diskuterade ett tänkbart militärt anfall av USA mot Syrien, sade McCain också:

”Mörka krafter i regionen, särskilt Iran, arbetar hårdare än någonsin på att kapa det löfte som många kallar den arabiska våren.”

Madison Ruppert kommenterar i Activist Post:

”Man behöver inte vara något geni för att se att McCain varnar den iranska regimen att de mycket väl kan bli nästa på listan över globalistiska militöra interventioner om de inte passar sig.”

Nu finns det lyckligtvis röster inom den syriska oppositionen som motsätter sig en ”libysk utveckling” i form av imperialistisk väpnad intervention och med det förvärrade blodbad detta sannolikt kommer att leda till – se kolippet nedan. Men imperialismen kommer inte att ha svårt att skaffa sina lokala förespråkare för väpnad intervention.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Tillbaka till Libyen: ”Rebell”-milis sätts in mot protesterande oljearbetare

22 Okt

De liberala och konservativa krafterna i Libyens styrande ”övergångsråd” NTC utsätts, liksom de olika milisgrupperna, för de första, väldigt avslöjande prövningarna av de libyska massorna.

Den första prövningen var när massorna i Tripoli – framför allt kvinnor – vågade sig ut på gatorna för att kräva att de avskydda milisgrupperna (så kallade ”rebeller”, även kända som ”revolutionärer” i borgerliga massmedier) skulle lämna deras stad. Klassperspektiv har tidigare berättat om detta.

Hur det gått med detta sedan den första dagens folkliga protester finns det tyvärr ingen information om – mer än att milisgrupperna struntar i befolkningens krav och behåller sitt väpnade grepp om huvudstaden.

”De skjuter helt kaotiskt,” berättar en förtvivlad Tripoli-bo: ”Slåss om var de ska sätta upp sina baser, gör räder mot hem utan tillstånd och ibland helt utan anledning.”

Hur det gått för de som organiserat dessa ”rebell”-kritiska protester – i ett klimat som kännetecknas av milisernas godtyckliga räder mot hem och bortföranden av tusentals personer till illegala fångläger där tortyr praktiseras – finns det ingen information om. Men så vitt vi vet, har det inte blivit fler protester, trots att problemet kvarstår oförändrat. Detta är exempel på den typ av frågor som mainstream-mediernas redaktioner i regel inte vill ställa. (Däremot låter de gärna envar som är okritisk mot NTC-grupperna komma till tals för att hylla dessa borgerliga och reaktionära krafter.)

Nästa politiska prövning av det nya styret kom när människor i några av de största arbetarstadsdelarna i Tripoli för ett par veckor sedan gick ut i en politisk protestdemonstration direkt emot NTC. Rapporterna från denna händelse, och de stridigheter som därefter följde, är fortfarande mycket bristfälliga och insvepta i imperialismens och NTC:s dimridåer. Men det tycks som om de milisgrupper som Tripoli-borna tidigare samlats för att köra ut slog ned denna demonstration med våld. Vi har sett filmklipp på hur folk från dessa arbetarstadsdelar under brutala former dagen efter fördes bort till ett okänt öde. Enligt de som svarade för dessa bortföranden var det Khadaffi-sympatiserande, infilyrerande ”krypskyttar” som greps, men det kan också ha varit vanliga arbetare som blev bortförda från sina hem, möjligtvis sedan några av dem tagit till vapen för att försvara sig och sina kamrater mot milisgruppernas attacker. Det finns ingenting som kan ge oss vägledning till vilken av versionerna som är den korrekta. Men andra rapporter bekräftar att ”rebell”-miliserna helt godtyckligt gör räder i arbetarhem och för bort människor för deras åsikter.

Nästa prövning för de liberala och konservativa grupper som nu försöker upprätta sin makt över hela Libyen, är arbetarprotesterna på oljebolaget Waha Oil (en joint venture mellan Libyens Nationella Oljebolag NOC och USA-bolagen ConocoPhillips, Marathon och Amerada Hess).

Oljearbetarna protesterar med kravet att företagets VD och vice-VD, som tillsattes under Khadaffi-diktaturen, ska avsättas. För en tid sedan fick de ett löfte om att deras krav skulle tillgodoses. Men nu meddelas det att NTC:s ”premiärminister” Mahmoud Jibril har intervenerat mot arbetarna. En av de protesterande arbetarna citeras i ”In Defence of Marxism”:

”Premiärminister Mahmoud Jibril satte stopp för överenskommelsen eftersom, som han sa, det var inte tid för förändring.”

Nu hade ju även NTC-premiärministern Mahmoud Jibril en topposition under Khadaffi-diktaturen. Mellan 2007 och 2011 tjänstgjorde han som chef för Nationella Ekonomiska Utvecklingsbyrån i Khadaffis Libyen, där han arbetade för privatiseringar och liberaliseringar av ekonomin, innan han bytte sida och gick över till NTC. De politiska åsikterna verkar han dock ha behållit.

”Arbetarnas förväntningar har redan börjat kollidera med ledningen för det nationella övergångsrådet (NTC)”, kommenterar ”In Defence of Marxism”. En av oljearbetarna säger:

”Det vi kan se är att det gamla folket sitter kvar, de dåliga, bossarna.”

Så länge det bara är knappt åttio oljearbetare som protesterar, är det nog tillrådligt att de är försiktiga. Väpnade män från de reaktionära, arbetarfientliga ”rebell”-miliserna har redan satts in mot arbetarna.

Minst en av de protesterande oljearbetarna har blivit gripen och bortförd av milismän som anklagade honom för att försöka ”organisera en mobb”.

De libyska oljearbetarnas protest kommer säkerligen att utnyttjas av den imperialistiska propagandan som ett ”skyltfönster” som ska visa att Libyen blivit ”demokratiskt”. Att NTC-ledaren Jibril ingripit mot arbetarna, att ”rebell”-milis redan satts in med våld mot arbetarprotesten, och att protesterande oljearbetare anklagas för att ”försöka organisera en mobb” (en ny variant på anklagelsen mot afrikanska arbetare att de var ”legosoldater”) kommer de emellertid att tala tyst om. Och framför allt kommer dessa arbetarfientliga ingripanden från Libyens olika nya makthavare att bagatelliseras. Till skillnad från Klassperspektiv, står dessa mainstream-medier inte på arbetarklassens sida.


Jackpot för Libyens nya makthavare.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

En ny medieverklighet ger viktiga lärdomar för vänstern

22 Okt

En av våra besökare, signaturen Kerstin, skriver i en kommentar till vårt förra inlägg något som vi på Klassperspektiv vill ge ökad uppmärksamhet åt genom att lyfta fram det i en separat text:

”Det är oerhört skrämmande att läsa och höra amerikanska politiker tala om hur de och övriga Nato-länder kan lära från Libyeninsatsen, att man här har en bra modell för att ta ner oönskade regimer. Men, säger man, de europeiska staterna i Nato är för dåligt utrustade och behöver öka sina militärutgifter.
http://www.nytimes.com/2011/10/22/world/africa/nato-war-in-libya-shows-united-states-was-vital-to-toppling-qaddafi.html?_r=1
The United States military has spent just $1.1 billion in Libya and, in the words of Vice President Joseph R. Biden Jr., “didn’t lose a single life.” He added that “this is more of the prescription for how to deal with the world as we go forward than it has been in the past.”
”Hur vi ska handskas med världen!
Det är verkligen skrämmande att höra att USA:s vicepresident nu säger att kriget mot Libyen föreskriver hur USA ska ”handskas med världen” i framtiden.”

Mitt framför våra ögon har NATO-kriget mot Libyen skapat en helt ny imperialistisk doktrin för ”politiskt accepterade” erövringar.

Grundmetoden har i och för sig funnits där länge – från ”upproren” mot Mossadeq i Iran och mot Arbenz i Guatemala redan i början av 1950-talet, via ”upproren” mot Lumumba i Kongo på 1960-talet och UNITA:s ”uppror” mot MPLA i Angola på 1970-talen och revolten mot Maurice Bishop på Grenada på 1980-talet och fram till vår tid. Även om det förstås finns vissa skillnader mellan de imperialiststödda upproren (och i Grenada utnyttjades ett uppror tvärtom), så är den imperialistiska taktiken i grunden densamma.

Det som lagts till och som gjort att en helt ny doktrin för ”politiskt accepterade” erövringar kunnat skapas, är två faktorer:

För det första har det nu visat sig att det är möjligt att genomföra massiva Psyop-operationer genom massmedia på en hittills oemotsvarad skala. Ensidigheten i rapporteringen av Libyenkriget saknar motsvarighet utanför rigida diktaturstater. De uppfattningar som imperialismen velat att vi ska hysa har trummats igenom på ett sätt som kan jämföras med hetskampanjen mot Trotskij i Sovjetunionen på 1930-talet. Anledningen till detta är förstås att ledningen för den traditionella arbetarrörelsen (i Sverige representerad av socialdemokratin och vänsterpartiet) inte bara har gjort en total kapitulation för borgerligheten, utan även gått över till borgerligheten. Det finns inte längre några ”motröster” som under tidigare epoker.

För det andra spelar den moderna högteknologin en viktig roll. Med 2010-talets luftkrigföring har de stora staterna nått en militär överlägsenhet mot fattiga länder som de inte haft sedan conquistadorerna krossade de amerikanska imperierna på 1500-talet. Detta gör att imperialisterna kan föra mycket effektiva krig – helt klart var det NATO:s bombningar som utplånade den libyska krigsmakten, så att de odisciplinerade beväpnade gängen på NTC-sidan till slut kunde segra – utan att det kostar dem själva särskilt mycket i form av människoliv. Som alla vet, var det först när kropparna av stupade amerikanska soldater kom hem i allt större antal som protesterna mot Vietnamkriget kom igång på allvar i USA.

Detta ger också oss som har all anledning att motsätta oss imperialismens politik all anledning att diskutera våra metoder. Lärdomen för oss kan inte vara tydligare:

Vi behöver utveckla och bredda våra egna medier, eftersom de är de enda pålitliga ”motrösterna” i en värld där ledningen för den traditionella arbetarrörelsen har satt sig i knät på klassfienden.

Det innebär två uppgifter:

* Att hjälpa till att ge spridning åt vänstertidningarna och andra ”motröster”.

* Att kritiskt debattera innehållet i vänstertidningarna och andra ”motröster”, eftersom innehållet i dessa fått en större betydelse än på många decennier.

Vi från Klassperspektiv vill lyfta fram följande vänstertidningar:

Arbetaren
ETC
Internationalen
Marxismen idag (vars senaste nummer har en lång och mycket utmärkt artikel om Libyen)
Offensiv
Proletären

Olika tidningar har olika politiska linjer i vissa frågor – frågor som kan vara nog så betydande (t.ex. ägnas huvudartikeln i senaste Marxismen idag åt att beskriva Polens arbetarrevolt för 30 år sedan på ett sätt som knappast Proletären skulle skriva) – men i grund och botten kan dessa tidningar betecknas som nödvändiga ”motröster” mot borgerlighetens propagandamegafoner.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Efter NATO:s krig mot Libyen: ”Vi kommer att få se mer av sådana interventioner i framtiden”

21 Okt

”Libyen är det slags begränsad intervention som vi kommer att få se mer av i framtiden.”

Den bedömningen gör Jan Techau, chefen för den Washington-baserade tankesmedjan Carnegie.

NATO:s bomb- och spaningsflyg avgjorde inbördeskriget i Libyen till NTC:s fördel. Imperialismen utnyttjade ett FN-mandat för att ”skydda civila” till att ingripa som stridande part i kriget – oavsett att man understödde en sida som ägnar sig åt den värsta rasistiska terror mot afrikaner som vi sett på decennier. Insatsen inkluderade understöd åt attacker mot civila områden, vilket FN-resolutionen klart vände sig emot.

De som jublar över NTC:s seger glömmer att det var imperialismens seger. Till slut var det NATO:s flyg som till och med avgjorde ödet för den tidigare libyske diktatorn. Ett Mirage-stridsplan från det imperialistiska Frankrike – som var det land som fällde de första bomberna över Libyen i mars i år – attackerade och stoppade den fordonskonvoj i vilken Khadaffi försökte fly från Sirte.

NATO-amiralen James Stavridis kommenterade:

”En bra dag för NATO och en bra dag för Libyens folk.” (“A good day for NATO. A great day for the people of Libya.”)

Som om det som är bra för NATO också är bra för ”folk” litet varstans…

Det är en enorm propagandaseger för NATO och imperialismen. Och vad mer är – det har lärt imperialisterna hur de kan göra nya, blodiga interventioner på ett helt nytt sätt.

Ledande NATO-företrädare gnuggar nu händerna och säger att NATO-operationen i Libyen är ”rik på lärdomar”.

Nick Witney, tidigare chef för EU-organet Europeiska försvarsbyrån (EDA) och nu analytiker på tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) beskriver entusiastiskt den militära interventionen i Libyen:

”Det är en ny modell, mycket mer realistisk!”

NATO:s krig mot Libyen ger också stora politiska poäng åt de arbetarfientliga högerregeringarna i Storbritannien och Frankrike – eller som Nick Witney uttrycker det:

”Det är en stor framgång, en triumf för det politiska modet hos Cameron och Sarkozy.”

En annan aspekt är att insatsen av det svenska Flygvapnet mot Libyen ytterligare har integrerat den svenska krigsmakten med NATO.

Vi kan nog vara ganska övertygade om att vi kan förvänta oss det som Jan Techau förutser:

”Vi kommer att få se mer av sådana interventioner i framtiden.”

För vänstern återstår ett gediget arbete att återupprätta dedn anti-imperialistiska medvetenheten. Det politiskt naiva och farligt splittrande stödet till NATO:s krig mot Libyen måste bli föremål för debatt. Det faktum att vissa inom vänstern hamnat i ett så extremt tunnelseende att man stirrat sig blinda på händelser i Libyen – som man ofta inte ens lyckats analysera ordentligt – och tappat helhetsperspektivet, måste analyseras. De organisationer där sådant förekommit måste fråga sig hur det är ställt med politisk skolning, debatt och analys.


Världens främste imperialistledare Obama talar – hur kan det komma sig att delar av ”vänstern” låter precis som han när de talar om Libyen?

Framför allt måste vänstern förbereda sig på att möta och ta ställning till fler interventioner i stil med Libyen.

Kommer imperialisterna att lyckas utså samma förvirring t.ex. om NATO bombar till stöd för ett nytt uppror mot regimen i Iran, eller om Israel bombar till stöd för ett uppror mot Hamas i Gaza? (Vem kan påstå att regimen i Iran eller Hamas är ”bättre” än Khadaffis diktatur?)

Den marxistiska vänstern har med stolthet värnat om begreppet ”vetenskaplig socialism”. Vi har, till skillnad från liberaler och konservativa, alltid gynnats av vetenskaplighet, ståndpunkter som grundar sig i väl belagda fakta. Där känslosamhet och önsketänkande ersätter och t.o.m. sätter sig över den vetenskapliga analys som bygger på väl belagda fakta – vilket vi sett alltför mycket av i ”vänstermänniskors” stöd för NATO:s bombningar och den reaktionära NTC-milisen i Libyen – försvagas marxismen.

Nu är det hög tid att utrusta vänstern och arbetarklassen med en vetenskaplig analysmodell. Det kommer att behövas, eftersom vi kommer att få se ”mer av sådana interventioner i framtiden”.


50 000 döda, ett land ”bombat tillbaka till stenåldern” – allt för oljans skull. Vi kommer att få se mer av sådant i framtiden…

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Sirte har krossats – vilken väg framåt för Libyen?

20 Okt

Slutligen klarade Sirtes försvarare inte längre av att stå emot övermakten hos de NATO-uppbackade NTC-miliserna. Igår onsdag lyckades NTC-armén, efter att ha fört fram stora förstärkningar, återupprätta inringningen av Sirte.Därefter sattes ett kraftigt bombardemang in som till slut knäckte motståndet.

Gabriele Rossi från Läkare utan Gränser berättar att de delar av Sirte som han sett är ”nästan fullständigt förstörda”.

Mary Beth Sheridan från Washington Post citerar en kvinna som lyckats fly förintelsen i Sirte.

Hon berättar om NTC-milisernas brutala framfart:

”De stjäl från husen. Om de inte hittar någonting så förstör de huset.”

Det finns absolut ingenting progressivt i det lika tragiska som onödiga förintandet av denna stad med 130 000 invånare. Sirte och många av dess invånare har lagts till listan över blodsoffer för imperialismens hunger efter olja. Om det varit en genuin demokratisk revolution i Libyen så hade en eventuell konflikt mellan Sirte och de nya makthavarna kunnat lösas genom förhandlingar, och definitivt utan inblandning av bombflyg från de värsta imperialistiska staterna på vår jord. Men från NATO:s och dess anhängare bland NTC-miliserna har det aldrig funnits något intresse av en fredlig, demokratisk lösning.

Det ser också ut som om uppgifterna i början av veckan att Bani Walid ockuperats av NTC-miliserna var korrekta. En grupp från Röda korset rapporterar från ett besök i Bani Walid:

”Vi fann en spökstad med klara spår efter strider.”

Bland dem som dödades i slutstriden om Sirte befann sig den forne diktatorn Khadaffi. Detta skapar definitivt en ny situation som inte nödvändigtvis behöver gynna de liberala och konservativa krafter som grupperats på NTC-sidan.

Folket i Libyen är delat. Vissa har stött Khadaffi – en del av dem har av olika anledningar hyst ett genuint stöd för den forne diktatorn, medan somliga drivits i armarna på Khadaffi-sidan av de reaktionära NTC-milisernas rasistiska och arbetarfientliga skräckvälde. Vissa har stött NTC-sidan – en del av dem har av olika anledningar hyst ett genuint stöd för NTC-miliserna, medan somliga drivits i armarna på NTC-sidan av rädsla för att Khadaffi-diktaturen ska återvända.

I och med att Khadaffi är borta, kan de som motvilligt, av ”taktiska skäl”, drivits i armarna på någon av dessa i grunden reaktionära sidor, börja ta steg mot ett självständigt organiserat motstånd mot de reaktionära NTC-milisernas rasistiska och arbetarfientliga skräckvälde. De första ansatserna till detta har vi sett i och med att delar av Tripolis befolkning vågat sig ut i protestdemonstrationer för att visa att de reaktionära NTC-miliserna inte är välkomna i deras stad.

Rättvisepartiet Socialisternas teoretiska tidskrift Marxismen Idag utkommer just i dag med en mycket klarsynt, sjusidig analyserande artikel om Libyen. Den kan varmt rekommenderas!

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida