Arkiv | Medierna i samhället RSS feed for this section

Upproret mot NTC och ”rebell”-miliserna kommer ut i de första svenska medierna

22 Dec


De folkliga protesterna mot NTC-regimen fortsätter i Libyen. Detta klipp är från Algeriet-torget i Benghazi igår.

Nu kommer nyheter och rapporter om det libyska upproret mot de nya makthavarna ut i de första svenska massmedierna.

I senaste numret av Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv finns en ganska stor artikel med rubriken ”Unga på gatorna igen mot Libyens nya herrar”.

Artikeln inleds med det följande:

”När Gadaffi-diktauren bombades bort av NATO, fylldes maktvacuumet av den västvänliga NTC-regimen samt reaktionära miliser. De olika väpnade milisgrupperna, som kallas ’rebeller’, uppträder som en brutal ockupationsmakt i Libyen. Deras väpnade styre kännetecknas av massiva plundringar, en systematisk rasistiska våldsvåg, terror mot befolkningen, godtyckliga gripanden och tortyr.”

Därefter följer en genomgång av ”Occupy Tripoli”-rörelsen och de senaste massprotesterna mot NTC i Benghazi.

Upsala Nya Tidningar och Hela Gotland publicerade för några dagar sedan en Reuters-artikel om den nya arabiska våren i Libyen. I artikeln, som gavs rubriken, ”Protest mot Libyens nya makthavare”, kan man bl.a. läsa det följande:

”Tiotusentals upprörda demonstranter på Benghazis gator visade sitt missnöje med Libyens nya makthavare på måndagen. Massmötet tros ha varit det största i Benghazi sedan protestvågen som slutade med Muammar Gaddafis fall.”

Detta är sannolikt bara början. Visserligen heter det att ”don’t expect the revolution to be televised”, men erfarenheten lär oss att trycket från de upproriska libyska massorna till slut kommer att tvinga större och större delar av även de motvilliga svenska medierna att spegla revolten mot NTC och de reaktionära ”rebell”-miliserna.

Glädjande nog är det en vänstertidning som Offensiv som går i bräschen – i en situation där stora delar av vänstern har svikit de libyska massorna.


RT rapporterar om ”rebell”-milisernas fortsatta terror mot befolkningen i Libyen. Dessvärre är det inte många utanför Libyen som bryr sig om de många ”försvinnanden” som äger rum i dagens Libyen.


Nu kommer de första rapporterna om att det har använts skarp ammunition mot anti-NTC-demonstranterna i Benghazi.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Occupy Tripoli”-rörelsen visar på tillståndet hos vänstern

9 Dec

Det råder en total media-blackout idag, men faktum är att ”Occupy Tripoli”-rörelsen fortsätter sina anti-”rebell”-protester på Martyrtorget i Tripoli idag. Åtskilliga twittrare vittnar om en fantastisk atmosfär, vilket för tankarna till Tahrirtorget under kampen mot Mubarak.

Twittraren AzizBelhaj skrev tidigare idag:

”Dont forget, another protest today in Tripoli. Martyrs sq at 4pm. Lets make it even bigger. I hope other cities join in too #Libya.”

I eftermiddags skrev han:

”Off to Martyrs square. Be there for Tripoli, be there for Libya.”

Sarah Kabar, som twittrar som Gheryaniya, skrev för en halvtimme sedan:

”Just about to leave martyr’s sq. – wonderful atmosphere + a great show of people. Hope we got our message across. #Libya”

Tystnaden är total inte bara i media, utan även inom den svenska vänstern. Vi har gått runt bland de olika vänsterorganisationernas hemsidor. De som brukar vara så snabba med att lägga upp information när massorna går ut på gatorna i Aten, i Kairo, i Santiago eller Seoul – nu verkar de ha drabbats av handlingsförlamning.

Över hela vänstern verkar ett slags förvirring ha lagt sig. Det verkar råda osäkerhet om hur man ska se på ”rebellerna”: Är det inte en ”massbeväpning av befolkningen” trots allt? Är kanske rapporterna om rasistiska övergrepp överdrivna? Hur ska vi ställa oss till ”Occupy Tripoli”?

Vi har aldrig tidigare sett hur en imperialistisk propagandaoffensiv lyckats tränga så oerhört djupt in i sinnena hos även de mest kritiskt tänkande vänstermänniskor, sätta så djupa avtryck även i de mest radikala vänsterorganisationer. Fakta om de reaktionära, rasistiska och kontrarevolutionära ”rebellerna” finns att tillgå: Deras rasism är systematisk, utbredd och fullkomligt karaktäristisk för hela den väpnade ”rebell”-rörelsen. Staden Tawergha är fortfarande tom, etniskt rensad sedan flera månader tillbaka – ett tydligt vittnesmål om att rasismen är karaktäristisk för hela ”rebell”-rörelsen. Vi skulle kunna rada upp dussintals andra belägg för ”rebell”-rörelsens totalt reaktionära karaktär (det finns att tillgå för den som vill gå igenom de senaste månadernas faktasamlingar här på Klassperspektiv), men det bör räcka med detta.

De som envist klamrar sig fast vid den naiva förhoppningen att ”rebellerna” skapat ”öppningar” i libyen, kan kanske spekulera i att ”Occupy Tripoli” möjliggjorts av just dessa ”rebeller” och deras uppror mot Khadaffi. Men det vore ett helt odialektiskt sätt att se på saken.

Som vi på Klassperspektiv har fört fram tidigare, var Khadaffi-diktaturens fall någonting odelat positivt. Uppenbarligen utgjorde Khadaffi-diktaturen – av olika, sammansatta anledningar – ett hinder för de libyska massornas självorganisering för att föra kampen vidare. Khadaffi-regimen föll som ett resultat av imperialismens intensiva flygoffensiv mot hans väpnade styrkor, varefter de väpnade banditgäng som kallas ”rebeller” tillskansade sig makten över den obeväpnade libyska befolkningen. Visserligen var dessa ”rebell”-miliser den förevändning som imperialismen behövde för att bomba bort Khadaffi, men det vore helt uppåt väggarna att föreställa sig att de skapat ”öppningar”.

I själva verket har ”rebell”-milisernas terroriserande aktiviteter varit arbetarfientlig och demokratifientlig. Dessa gäng av plundrare, våldtäktsmän och rasistiska mördare har utan något som helst mandat från befolkningen etablerat sig själva som en ockupationsmakt i det vakuum som uppstod när NATO bombade Khadaffi-staten till småsmulor.

Det är sant att libyer under en övergångsperiod hyste förhoppningar att dessa miliser skulle vara de ”rebeller” och ”revolutionärer” som deras egen propaganda kallade dem. Men det är lika sant att libyerna, så snart de stiftade närmare bekantskap med miliserna och såg vad de verkligen gick för, vände sig ifrån dem, och nu har de libyska massorna rest sig i massiv opposition mot dessa hatade så kallade ”rebeller”.

Att libyska folkmassor nu kan resa sig i den imponerande ”Occupy Tripoli”-rörelsen, är inget som vi kan ”tacka” de reaktionära, rasistiska miliserna för, inte heller har vi anledning att tacka vare sig NATO eller NTC-regimen för detta. Ändå hänger det samman med att Khadaffi-regimen är borta. Orsaken är dialektisk: De nya makthavarna – som i vissa fall (gällande några av de allra värsta miliserna) t.o.m. är värre än Khadaffis förtrycksapparat – har helt enkelt inte samma landsomfattande, centraliserade och effektiva kontroll- och förtrycksapparat som Khadaffi-regimen förfogade över. Vi kan vara övertygade om att många av de reaktionära ”rebell”-milismännen – om de bara hade administrativa, materiella och politiska möjligheter – skulle slå ned ”Occupy Tripoli”-rörelsen med en brutalitet som definitivt inte skulle stå den mest blodsbesudlade diktatur efter. Men ”rebell”-miliserna är alltför splittrade, alltför relativt svaga för att detta ska vara möjligt. Därtill skulle ett blodbad på demonstranter på Martyrtorget vara politiskt total omöjligt i ett läge där imperialismen har investerat så mycket pengar och prestige i Libyen. Även om det kliar i deras ”avtryckarfingrar”, inser även de mest skrupelfria bland de libyska milisernas krigsherrar att den som gick till väga på det viset, skulle själv bli måltavla för bomber från ett NATO som tvingades agera snabbt för att rädda sitt ansikte.

Därför kan de libyska massorna just nu utnyttja en spricka som finns till att ta plats på scenen. Det är ett kortvarigt, unikt ögonblick. Rätt utnyttjat, med rätt paroller och rätt strategi, kan de libyska massorna utveckla kampen på Martyrtorget till en verklig revolution.

Uppgiften för den marxistiska vänstern skulle vara att ge all uppmärksamhet åt kampen på Martyrtorget, att agitera för att de libyska arbetande massorna kan och bör ta kampen för självständig kamp, för självständig organisering. Den marxistiska vänstern borde finnas bland de kämpande libyerna och argumentera för att det nu är dags att bilda sådana lokala kommittéer för befolkningens självstyre som andra inom vänstern fantiserat om tidigare; de borde argumentera för att den nationella armé som demonstranterna på Martyrtorget idag förespråkar, kan byggas upp av dem själva, genom arbetarmassornas egen organisering i självförsvarsgrupper; de borde argumentera för att en äkta folklig makt kan byggas här och nu, på Martyrtorget, som ett alternativ till den reaktionära NTC-regimen.

Därför är det särskilt tragiskt att vänstern i ett slags paralyserande förvirring just nu, i vad som kan vara avgörandets stund, vänder de potentiella libyska revolutionärerna ryggen. Vi ska inte överdriva vänsterns möjligheter i Libyen, men den internationella vänsterns tystnad märks även i Libyen, och det tomrum detta skapar riskerar att fyllas av krafter som är allt annat än progressiva. Förvisso är det ett slags lackmustest på tillståndet hos vänstern snart 100 år efter den ryska revolutionen, och det bådar inte gott för den närmaste framtiden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Occupy Tripoli” – tiotusentals protesterar mot de avskydda ”rebell”-miliserna

8 Dec


”Folket kräver att milisen ger sig av” – en bild från gårdagens massdemonstration, ”Occupy Tripoli”, i Tripoli igår, mot de hatade, reaktionära ”rebell”-miliserna.

Martyrtorget i Libyens huvudstad Tripoli fylldes igår av tiotusentals rasande människor som samlats för att unisont skrika ut sitt enda budskap till de reaktionära ”rebell”-miliser som ockuperat deras stad sedan i augusti:

”Irhal! – Försvinn!

Den kampvåg på Tripolis gator som började när några hundra modiga människor för ett par månader sedan trotsade rädslan och våldshotet från de totalt reaktionära väpnade band som av imperialismen hyllas som ”rebeller”, har nu vidgats.

Gårdagens massdemonstration, med tydliga paralleller till hur det hela började i Egypten i januari i år, var resultatet av en mobilisering på Facebook. Det har spritts som ett Facebook-event bland annat på denna Facebook-sida.

Demonstranterna associerar sig till ”Occupy-rörelsen” över hela världen. De kallar också sin proteströrelse mot de hatade ”rebell”-miliserna för ”Occupy Tripoli”.

Manifestationen har även spritts på twitter, bland annat genom twittraren ”Occupy Tripoli”.

Mainstream-medier har – liksom vissa (idag förmoldigen väldigt skamsna och rådvilla) inom den vänster som gått på imperialistpropagandan om att de reaktionära miliserna skulle ha varit progressiva på något sätt – gjort sitt bästa för att tona ned eller heölst totalt förtiga denna otroligt betydelsefulla libyska kampvåg. Som vanligt när mainstream-medierna ska beskriva en progressiv kampvåg, används det klassiska uttrycket att ”hundratals” demonstranter samlades på torget. Alltid ”hundratals”, även om det (som synes på filmklipp och bilder) var tusentals eller tiotusentals.

Nyhetsbyrån Reuters är en av få bland mainstream-medierna som över huvud taget nämner denna fantastiska spridning av den arabiska våren till ett nytt land – nämligen Libyen – och citerar faktiskt en av demonstranterna:

”To me they are not revolutionaries anymore, they are gangs,” said 38 year-old Abdurrauf bin Suleiman.”

En annan demonstrant citeras i Magharebia:

”Tripoli har gjorts fattigare, sorgset, är slaget i bojor, befinner sig i hopplöshet, känns förlorat och befinner sig under förtryck. Precis som vi rensade Libyen från den största tyrannen i världen, kommer vi att rensa Tripoli från dessa väpnade grupper.”

I vår moderna värld kan inte mainstream-medier mörklägga ett sådant kamputbrott. Genom twitter och andra sociala medier når nyheterna och bilderna ut ändå. Och arabiska nyhetssändningar som aldrig återges i väst hittar vi på youtube och andra sociala medier.

”Vi vill inte ha främlingar här i Tripoli som kommer med sina tunga vapen, vi vill inte ha väpnade miliser som kallar sig brigader. Vi vill inte ha dem som påstår sig skydda säkerheten i Tripoli!”

– Så sade denna rasande talare, en av många på ”Occupy Tripoli” igår på filmklippet nedan.

Ungdomar delade under demonstrationen ut flygblad som uppmanar ungdomen att ”rädda Tripoli från de beväpnade gängen som kallar sig revolutionärer”.

Det handlar alltså om en öppen konfrontation mot dessa hatade ”rebell”-miliser.

På Facebook hittar vi här ett loggfoto av ”Occupy Tripolis” banners:

Vi får entuisiastiska rapporter från massor av demonstranter som twittrar fram sådant som mainstream-medier och ”rebellernas” fan club inom vänstern försöker tysta ned. En av de som bryter mörkläggningen är twittraren Occupy Tripoli.

En annan demonstrant, twittraren Tripolitanian skrev:

”The size of the #OccupyTripoli protest is bigger than I thought”

Twittraren AzizBelhajs twittrade:

”Today #Tripoli made its point. Great turnout and great demo. By far the best demo I have been to, very civilized”

Många twittrare lade ut bilder som får förhoppningarna att komma på skam hos mainstream-medierna och ”rebellernas” naiva anhängare i väst som velat få det till att ”Occupy Tripoli” egentligen bara var en marginell företeelse:

https://twitter.com/#!/AzizBelhaj/status/144481338458779650/photo/1

https://twitter.com/#!/AzizBelhaj/status/144481338458779650/photo/1

http://twitpic.com/7pxhhc

http://twitpic.com/7py749

http://twitpic.com/7pxyno

http://twitpic.com/7pwtxd

https://twitter.com/#!/4Adam/status/144472619931025408/photo/1

Tripolis massor har rest sig, och de ser ut att vara på väg att lyckas med sin revolution som i första hand syftar till att köra ut de hatade, ockuperande ”rebell”-miliserna”.


Ut med ”rebellerna”! – Rasande folkmassor fyllde Tripolis Martyrtorg igår. Ovan ännu ett filmklipp från denna fantastiska händelse.

Om kampen går vidare, som det ser ut, kommer Tripoli snart att äntligen kunna vara befriat, efter så lång tids ockupation, förtryck, terror och rasistiska övergrepp.


Nej till ”rebellerna”! Martyrtorget i Tripoli igår.

Protesterna sprider sig över Libyen och har även nått Benghazi, som synes på nedanstående dramatiska filmklipp.

En ny Facebook-event kallar till stora feministiska protestdemonstrationer i Tripoli och Benghazi för att skydda de libyska kvinnornas rättigheter.

Dessa protestdemonstrationer är i direkt opposition till de reaktionära ”rebellerna” och deras NTC-regim, som försöker påtvinga det libyska folket sharia-lagar. Massrörelsen är inte ett resultat av ”rebellerna” på något annat sätt än att ”rebellernas” terror har tjänstgjort som de ”reaktionens piskrapp” som så ofta i historien har provocerat fram en kraftfull, revolutionär motreaktion från de förtryckta. Khadaffi-regimen utgjorde, som vi tidigare påpekat, ett hinder för denna massornas rörelse, men den är nu riktad mot de väpnade, reaktionära grupper som med våld tagit makten över libyerna.

Klassperspektiv kommer att återkomma med en fördjupad analys av den libyska revolutionen, som uppenbarligen började igår den 7 december 2011.


Ett av de senast upplagda filmklippen från demonstrationen mot de hatade ”rebellerna” i Tripoli. (det är inte Klassperspektiv som kallar dessa avskydda ”rebeller” för ”råttor”; vi tar avstånd från dylika invektiv.)


Upprörda känslor.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Masskamp på Tripolis gator, planer på generalstrejk mot de avskydda ”rebell”-miliserna ger hopp om revolution också i Libyen

7 Dec

Al Jazeera rapporterar (ovan) från ett Tripoli som präglas av folkets kamp mot de hatade ”rebell”-miliser som terroriserar Tripolis befolkning och arbetarklass:

”Nya barrikader reses över hela Tripoli. Lokalbefolkningen tar nu makten över sin egen säkerhet i egna händer. De säger att de inte vill veta av trakasserande milisgrupper med tunga vapen på sina gator längre.”

Al Jazeera rapporterar också i en artikel att de många barrikader som de protesterande byggt över hela Tripoli orsakade ”enorma trafikstockningar” under större delen av dagen.

Ali Shuaib från nyhetsbyrån Reuters rapporterar från Tripoli om att hundratals jurister och advokater i den libyska huvudstaden anslutit sig till de folkliga protesterna som kräver att ”rebell”-miliserna ska lämna staden.

Juristerna och advokaterna, som tågade till ”Martyrtorget” (f.d. ”Gröna torget”) för att där ansluta sig till massprotesterna, bar plakat som löd ”Nej till vapen” och ”Ja till rättvisa”.

Den utlösande faktorn för juristerna och advokaterna var att en ”rebell”-milis igår genomförde en attack mot åklagarkontoret i Tripoli. Nyhetsbyrån AP redogör för vad som hände:

När chefsåklagaren Abdul-Aziz al-Hassady igår lämnade sitt arbete, blev hans bil stoppad av en grupp beväpnade ”rebell”-milismän i en av deras vid det här laget lika klassiska som fruktade pickup-lastbilar med en kulspruta monterad på flaket. ”Rebellerna” slet ut överåklagaren från hans bil och krävde med vapen i hand att han skulle frige en annan medlem i deras ”rebell”-milis som arresterats misstänkt för mord. Samtidigt som detta ägde rum, omringades åklagarkontoret av ungefär trehundra tungt beväpnade ”rebell”-milismän.

En av de många jurister som deltog i dagens protestdemonstration, Adel M’salati, sade i sitt tal till demonstranterna apropå de allmänt avskydda ”rebellerna”:

”Det här är folk som suttit i fängelse. De lämnade fängelset, satte på sig revolutionsuniformer och har börjat stjäla på gatorna och attackera polisstationer.”

Rapporterna i medierna om de folkliga protesterna i Tripoli idag har, milt uttryckt, varit begränsade. (Mainstream-medierna fokuserar på nyheten att Saadi Khadaffi försökt ta sig in i Mexiko, som om Khadaffi-familjen fortfarande hade något inflytande i Libyen.) Men som vi förstår av Al Jazeeras reportage, är den folkliga kampen för att driva bort de hatade ”rebell”-miliserna omfattande. Dessa revolutionärer – verkliga revolutionärer, till skillnad från de reaktionära banditgäng som imperialismen utropat till ”revolutionärer” – har lovat att kampen för att driva ut ”rebell”-miliserna ska eskalera och den 20 december kommer man att blockera hela Tripoli om inte de avskydda miliserna gett sig av innan dess.

Nu hotar även arbetarna i Tripoli med en politisk generalstrejk ifall inte protestdemonstrationerna lyckas tvinga ut de beväpnade ”rebellerna”.

Vad det handlar om är att de arbetande massorna i Tripoli tar kampen om makten. Uppgiften för revolutionärer (alltså inte reaktionärer och rasister som kallar sig ”revolutionärer”) är att föra fram parollen att de libyska massorna inte bara kan, utan även bör göra som Al Jazeeras reporter säger att de är på väg att göra: Ta makten i egna händer! Nu först finns det hopp om en libysk revolution – frammotad, som så ofta förr i historien, av reaktionens (i detta fall de reaktionära, terroriserande ”rebell”-miliserna) piskrapp.

I den här situationen är det särskilt allvarligt att vissa inom vänstern har spritt illusioner gällande de reaktionära ”rebell”-miliserna. Vi kan för den libyska revolutionens skull vara tacksamma att denna helt absurda politiska propaganda inte har spritts i själva Libyen. Det skulle i så fall ha misskrediterat vänstern för lång tid framöver bland de libyska arbetarmassor som nu går ut i kamp.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Irhal” – försvinn! – ropas det åt militären i Kairo och åt ”rebellerna” i Tripoli

4 Dec

Idag kommer det fler detaljer om incidenten igår, då libyska milismän – av somliga kallade ”revolutionärer” – besköt tunisiska tulltjänstemän vid den libysk-tunisiska gränsen. Tunisiska gränsvakter som nyhetsbyrån Reuters talat med berättar att en grupp ”revolutionärer” illegalt försökte ta sig in i Tunisien.

Men den här gången var det beväpnade tunisiska gränsvakter och inte försvarslösa ”svarta” arbetare som blev måltavla för dessa till ”revolutionärer” utropade banditgäng. En tunisisk polisman kommenterade:

”De trodde tydligen att vi inte kunde försvara oss, men där tog de fel.”

De libyska ”rebellernas” attack slogs tillbaka av tunisierna – uppenbarligen utan svårigheter, att döma av den tunisiske polisens beskrivning av ”revolutionärernas” tillstånd:

”Föreställ dig ett gäng rebeller, berusade av alkohol och höga på droger, som försöker hota oss med sina vapen.”

Nyhetsbyrån Reuters kommenterar:

”Dessa incidenter belyser Libyens laglöshet tre månader efter Tripolis fall. Ännu återstår för den provisoriska regeringen att avväpna och skapa en enad nationell armé av milisgrupper som fortfarande härjar landet och krigar med varandra.”

Det kan nu befaras att dessa stukade ”rebeller” kommer att använda sina vapen till att ta ut sin frustration på andra, rivaliserande ”rebeller” och/eller på nya oskyldiga människor med ”fel” hudfärg.

En alltför obehaglig realitet för de medier, de borgare och de vänstermänniskor som utropat krigsherrarnas reaktionära, plundrande och rasistiska banditgäng till ”Libyens befriare” och ”skapare av demokratiska öppningar”? De kanske för en gångs skull borde ta och fråga sig i vilken utsträckning de själva skulle betrakta sådana väpnade grupper av unga, adrenalinstinna män som ”befriare” och ”demokratiska grundläggare” om de tog över de bostadsområden där dessa milisernas hyllare själva bor?

Och här en beskrivning av den nye libyske ledaren – den nye hjälten för delar av vänstern?

Eller är det de lokala krigsherrarnas rivaliserande miliser – förvisso i viss opposition till det konservativa och liberala NTC-styret ovan – som dessa naiva delar av vänstern hyllar? Vet de själva vad de knyter sina förhoppningar till?

Journalisten Portia Walker låter i dagens utgåva av den brittiska tidningen the Independent flera libyer komma till tals med hur situationen i lika hög grad som under kriget präglas av terror och övergrepp begångna av fullkomligt laglösa ”rebeller”.

En av dem säger, apropå de beväpnade ”rebellerna” som kontrollerar landet:

”De säger att de letar efter vapen, men om de ser något som de gillar så tar de det.”

En annan libyer berättar för Walker:

”De tvingar ut folk ur sina bilar och dödar dem. De dödade två gamla män för att komma över deras bil.”

En annan libyer citeras i the Independent:

”Idag är det de som har makten – de med vapen. Det finns ingen lag över huvud taget.”

De som så länge har sagt att dessa gangsters är Libyens hopp kanske kunde förklara för oss exakt när vi kan vänta oss att dessa förhoppningar kan börja infrias?

Tråkigt nog antyder vissa av dessa ”rebell-älskare” att det enda alternativet till dessa till ”rebeller” förklädda banditer är en återkomst av Khadaffis brutala diktatur. Så höga tankar om den gamla, förtryckande diktaturen – och tillika så låga tankar om det libyska folket – har inte vi på Klassperspektiv. Vi menar att de libyska massorna bör följa exemplet från sina egyptiska grannar och resa sig mot de beväpnade, reaktionära männen.

Man kan ju fråga sig hur de som utropat de libyska miliserna till hjältar egentligen tänker när de ser scener som dessa (ovan på Tahrirtorget för ett par dagar sedan) utspelas i Tripoli och riktas mot de avskydda och förtryckande ”rebell”-miliserna? Förvisso har Tripoli-borna ropat ”irhal” (försvinn) åt ”rebellerna” ganska länge vid det här laget, även om det inte riktigt trängt igenom mainstream-medias filter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Libyen: De väpnade männen vid makten – terrorväldet fortsätter

3 Dec

”A time comes when silence is betrayal”, sade Martin Luther King.

Om tystnaden kring de nya, väpnade makthavarnas terrorvälde i Libyen är ett förräderi mot allt vad mänskliga rättigheter och respekt för det libyska folket heter, vet vi inte hur vi ska beteckna den ”förståelse” som från vissa håll visas gentemot detta terrorvälde.

Washington Posts Daniel Byman talar om ”den arabiska vintern” och skriver:

”I Libyen ser vi krigsherrar, islamister, stamledare och sådana som framställs som demokrater inbegripna i en maktkamp.”

Det blodiga kaos i Libyen som vi återgett på Klassperspektiv under de senaste månaderna, fortsätter. Reuters rapporterar om en väpnad sammandrabbning mellan två rivaliserande s.k. ”rebell”-miliser – en från Zintan och en från Janzour – väster om Tripoli igår. Enligt nyhetsbyrån lades en militärbas, som striden verkar ha handlat om, i ruiner som en följd av striden.

Men det är bara den senaste i en lång rad blodiga sammandrabbningar mellan rivaliserande så kallade ”rebeller” som slåss om krigsbytet.

Nyhetsbyrån AFP rapporterar om att Tunisien tvingats stänga flera övergångar på gränsen mellan Libyen och Tunisien sedan väpnade libyska ”rebell”-miliser till och med beskjutit tunisiska tulltjänstemän med resultatet att minst en av de tunisiska tulltjänstemännen skottskadades.

Exakt vad som händer vid den libysk-tunisiska gränsen, där ”rebell”-miliser ockuperar den libyska sidan, är oklart. AFP skriver idag:

”På lördagen befann sig libyska krigare, flertalet från staden Zuwarah, i gränsområdet, berättar en AFP-reporter på plats. Regelbundna explosioner från eldgivning hördes och civila pickup-lastbilar lastade med tungt artilleri fyllde området.”

Tunisair har också upphört med alla sina flygningar till Tripoli sedan omkring trehundra väpnade ”rebeller” från en av dessa reaktionära miliser stormade ett av de tunisiska flygplanen ute på startbanan. Dessa män försökte med vapen i hand tvinga sig ombord på flygplanet, som skulle flyga andra sårade ”rebeller” till Tunisien för vård. Orsaken: De ville ”undersöka” omständigheterna kring en av dessa många väpnade sammanstötningar mellan olika ”rebell”-grupper. Att ”rebellerna” flitigt använder sig av metoden att med vapen i hand stövla in på sjukhus för att föra bort patienter som de vill ”undersöka”, känner vi alltför väl till. Men att de även stormar flygplan med sårade människor ombord var något nytt.

För ett par veckor sedan kablades nyheten ut över världen att FN-chefen Ban Ki-Moon skickat en skarpt formulerad rapport till FN:s säkerhetsråd om tortyr, godtyckliga gripanden och systematisk rasism utövade av Libyens ”rebell”-miliser, samt ett rättssystem i kaos.

Men därefter blev det tyst igen i de flesta medier.

I själva verket har terrorväldet i Libyen snarare permanentats än avtagit. De som svarar för förtrycket och övergreppen är just de beväpnade män som grep makten för några månader sedan.

Mitch Potter berättar i ett reportage från Tripoli i fredagens utgåva av the Star om hur den rasistiska etniska rensningen fortsätter, hur människor från Tawergha förföljs, arresteras, torteras och tvingas fly enbart på grund av sin hudfärg.

Benghazi, där ”rebellerna” styrt ända sedan i mars, visar tydligt de nya makthavarnas ansikte.

Asmaa Elourfi från nyhetsbyrån Magharebia rapporterar om ett ”rebell”-styrt Benghazi som karaktäriseras av ”ett tillstånd av nonchalans och endemisk korruption” (”a state of neglect and endemic corruption”).

Nu är det fem månader sedan många arbetare i Benghazi fick sina löner utbetalda, och misären breder ut sig även bland människor som tidigare hade det åtminstone socialt och ekonomiskt relativt hyggligt.

Imperialismen har satsat på dem som tillskansat sig makten i Egypten och Libyen – i båda fallen i princip samma sorts folk, en grupp väpnade, reaktionära män. I Egypten är det den reguljära krigsmakten, i Libyen är det de lokala krigsherrarna och dessas respektive ”rebell”-miliser.

I Egypten har det folkliga upproret för att störta de väpnade männen från makten påbörjats. I Libyen är det precis lika viktigt att det arbetande folket tar makten från de väpnade män som tillskansat sig denna, även om dessa genom en skicklig medieoperation lyckats skaffa sig epitetet ”rebeller”.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Medan kaoset växer i det reaktionärt styrda Libyen, fantiserar vissa inom vänstern om den revolution som aldrig inträffat

11 Nov

Medan kaoset växer i Libyen, vidgas klyftan mellan NTC:s så kallade ”rebeller” – de väpnade miliser som i realiteten ockuperat Libyen – och det libyska folket.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar idag om nya blodiga sammandrabbningar mellan olika ”rebell”-milisgrupper (som kallas ”revolutionärer” av mindre nogräknade) som slåss om krigsbytet.

Den senaste ”rebell”-striden ägde rum i Imaya-området. Tunga kulsprutor och raketdrivna granater användes i konfrontationen mellan de två ”rebell”-miliserna som rasade genom hela den gångna natten och en bit in på fredagsmorgonen. Den här gången var det Zawiyah-milisen som slogs med Wershifanna-milisen.

”De kidnappade krigare från Zawiyah”, beklagade sig en av Zawiyah-milismännen för nyhetsbyrån Reuters’ utsände.

Fler strider är att vänta. Zawiyah-milismän berättade att de förberedede sig för att frita sina kidnappade kollegor från Wershifanna. Nyhetsbyrån Reuters konstaterade att krigare från en tredje milis, från Bani Walid, också ryckte in i området.

Andra journalister rapporterar om fortsatta övergrepp som begås av ”rebell”-milisen – kidnappningar, bortföranden till deras privata koncentrationsläger, tortyr, plundring, väpnade rån och mord. ”Rebell”-miliserna vet att de kan agera ostört – förutom då när rivaliserande miliser attackerar dem i strid om krigsbyte och lokala maktpositioner. Men som Jan de Haan rapporterar, vidtar NTC-regimen inga åtgärder för att sätta stopp för denna våg av övergrepp:

”Hittills har rapporter om övergrepp av Libyens miliser bemötts med förnekanden. ’Vi är i fullkomlig harmoni. Om något har hänt som strider mot lagen så kommer en utredning att genomföras’, sade biträdande försvarsminister Fawzi Abu Katif.”

Klassperspektiv har tidigare rapporterat om hur människor över hela Libyen är rasande på de brutala ”rebell”-miliserna, som de betraktar som tjuvar och maffia. Protesterna är inte begränsade till västra Libyen – vilket man kunde få intrycket av, men det beror förmodligen på att det knappast funnits några utländska reportrar i östra Libyen den senaste tiden.

Men nu har nyhetsbyrån AFP sänt ett reportageteam till Benghazi, och fann att där är människorna lika rasande på ”rebellerna”.

AFP rapporterar om en demonstration mot ”rebellerna” mitt i Benghazi idag. De paroller som demonstranterna skrek var t.ex:

”Nej till väpnade miliser!”

”Vi vill inte ha ett andra Hezbollah!”

En tidigare flygvapenöverste förklarade för AFP hur det kunde komma sig att NTC-regimen visade sådan flathet gentemot ”rebell”-miliserna. Enligt honom är det ”den islamistiska strömningen, stödd av Qatar” som blockerar formerandet av en ny nationell armé.

Under tiden fortsätter vissa inom vänstern att leva i en fantasivärld. För bara några dagar sedan gjorde t.ex. Socialistiska Partiets partistyrelse ett uttalande där de fullkomligt grundlöst fantiserar om att dessa ”rebell”-milisers väpnade maktövertagande skulle göra så att det ”öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga”! (Eller är det kanske några andra som ”i hemlighet” gripit makten i Libyen, och av någon anledning tillåter dessa mordiska, reaktionära miliser att härja med dem själva? Upplys oss gärna om det i så fall – det har i alla fall inte funnits några rapporter om det, förutom möjligtvis på Socialistiska Partiets partiråd.)

Socialistiska Partiets partistyrelse går så långt att den uttrycker en förhoppning om att det följande skall förverkligas av de som just de som nu med våld tagit makten över det libyska folket (vilket inte kan syfta på några andra än de som tagit makten, alltså de mordiska, rasistiska och plundrande, reaktionära ”rebell”-miliserna) :

* Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.
* Fria val till en konstituerande församling.
* Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.
* Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.
* Inga främmande trupper eller baser i Libyen.
* Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Socialistiska Partiets partistyrelse talade om att ge ”allt stöd” åt ”oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning”.

Fanns det inga reservationer alls? Jo, som en liten brasklapp kastade de in att de ”tror” att detta är ”några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande”!

Vad i hela friden ligger till grund för Socialistiska Partiets uppfattning att dessa mordiska och rasistiska ”rebell”-miliser ska ha några som helst planer på att föra situationen ”framåt för de arbetande”? Behövs det inte längre något som helst stöd i verkligheten för att föra fram vackra paroller? Hur långt kan det fria fantiserandet och rena önsketänkandet egentligen gå?


Den rasistiska etniska rensningen av Tawergha är inget som någon makthavare i det nya Libyen gjort något åt. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas på ”fullständiga demokratiska fri- och rättigheter”.


En av de s.k. ”revolutionärernas” första åtgärder var att införa den reaktionära sharia-lagen. Ingen av ”rebell”-miliserna har motsatt sig detta, utan har däremot jublat över detta – i demonstrationer där man viftat med dussintals Al Qaida-flaggor. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas på ”försvar av kvinnors lika rättigheter”. . .


Systematiska rasistiska attacker på massiv skala mot människor med ”svart” hudfärg karaktäriserar ”revolutionärerna” som bemäktigat sig Libyen. Rasistiskt motiverade mord, tortyr och våldtäkter har hela tiden utövats av de så kallade ”revolutionärerna”. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas att de som utövar dessa vidriga brott ska ställa upp till ”försvar av minoriteters lika rättigheter”. . .


Det finns en massiv och oförvitlig rapportering om att ”rebell”-miliserna som tagit makten ägnar sig åt plundring av och väpnade rån på vanliga libyer på en enorm skala. Men det hindrar inte Socialistiska Partiets partistyrelse från att hoppas att deras maktövertagande ska leda till ett förverkligande av parollen om att ”Libyens tillgångar tillhör dess folk”.

Eller förresten – Socialistiska Partiet skriver ju också ”inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet”. Menar man då att de libyska massorna måste resa sig mot NTC-regimen och de reaktionära ”rebell”-miliserna? Men om det nu inte varit någon revolution i Libyen, om det nu bara är reaktionära klickar som med våld tagit makten – varför då påstå att deras makttillträde ”öppnar möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga”? Deras makttillträde har ju faktiskt blockerat möjligheterna för Libyens arbetare, bönder och fattiga!

Säg som det är istället för att fantisera!

Låt oss på Klassperspektiv upprepa det vi skrev i vårt föregående inlägg:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.
b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.
c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.
d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.
e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.
f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Det är detta som måste uttryckas klart och tydligt – allt annat skapar bara förvirring gällande Libyen.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Human Rights Watch rapporterar om omfattande rasistisk terror av Libyens ”rebeller” och talar om ”brott mot mänskligheten” – vad säger Sveriges riksdag?

30 Okt


Reportaget från CBS News visar att ”rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha fortsätter. På en vägg i den tömda staden har någon klottrat: ”Skaffa dig inte en slav om du inte har en piska”.

Human Rights Watch höjer nu tonläget mot NTC och de libyska ”rebellerna” och säger i ett uttalande angående Tawergha, som tömts på sin huvudsakligen ”svarta” befolkning:

”Att tvinga alla invånare i Tawergha att bosätta sig permanent i en annan del av Libyen skulle vara lika med kollektiv bestraffning och skulle vara ett brott mot mänskligheten för för deportationer eller tvångsförflyttningar”. (”Forcing all residents of Tawergha to resettle permanently in another part of Libyawouldamount to collective punishment and would constitute a crime against humanity for deportation or forced transfer.”)

Human Rights Investigations har en lagt upp informativ rapport om Tawergha på nätet, Ethnic cleansing, genocide and the Tawergha.

Att Khadaffi lynchats och allt väpnat motstånd mot NTC och ”rebell”-miliserna bombats sönder av NATO verkar inte spela någon roll – den terror som ”rebell”-miliserna utövar i de erövrade områdena verkar inte avta, snarare tvärtom.

I ett uttalande idag den 30 oktober fokuserar Human Rights Watch på en undersökning som organisationen gjort kring Tawergha och de ”svarta” människorna från Tawergha, och konstaterar:

”Miliserna från Misrata terroriserar flyktingarna från Tawergha”.

Detta pågår även nu. I tisdags den 25 oktober talade undersökningsgruppen Human Rights Watch med en ställföreträdande kommendant för en Misrata-”rebell”-brigad som uppgavs ”vakta” Tawergha:

”Den ställföreträdande kommendanten sade att hans styrkor ’skyddade platsen från förstörelse och plundring’. Men samtidigt passerade lastbilar fulla med möbler och mattor, uppenbarligen plundrade från hemmen, medan männen i lastbilarna tutade och vinkade. Brigadens medlemmar ingrep inte…”

I onsdags, den 26 oktober, såg undersökningsgruppen från Human Rights Watch ytterligare fyra bostäder i Tawergha brinna, och en nyanlagd brand i ett lägenhetskomplex nära basen för den Misrata-brigad som påstods ”skydda” Tawergha.

Ett besök i Tawergha i fredags den 28 oktober visade spår av en fortsatt ”utbredd vandalism”, där bland annat skolan, sjukhuset, butiker och bostäder vandaliserats och plundrats, med flera rum utbrända och innehållet i husen kringströdda på gatorna.

En talesperson för Misratas styrande militärråd säger, enligt en rapport från nyhetsbyrån AP idag 30 oktober, att han ansåg att ”Tawergha skulle utplånas från kartan” (”Tawergha should be wiped off the map”) men att ”det slutliga beslutet” ligger hos NTC.

Talespersonen för Misratas styrande militärråd citeras av AP:

”Om det var mitt beslut skulle Tawergha försvinna. Det skulle inte existera.”

Sådana blodisande ord från ”rebell”-ledningen kan förklara de ohyggliga excesser i mord, plundring och tortyr som de så kallade ”rebellerna” gör sig skyldiga till. Human Rights Watch har genom en ingående undersökning över hela landet funnit klara belägg för att ”rebellerna” gjort sig skyldiga till mord på obeväpnade Tawergha-bor, godtyckliga bortföranden av Tawergha-bor, tortyr på Tawergha-bor, och t.o.m. tortyr till döds av Tawergha-bor.

Vittnen berättar hur ”rebellerna” utövar ren jakt på ”svarta” människor från Tawergha, under hånfulla, rasistiska rop som ”slavar, slavar”!

I ett av många fall blev två män från Tawergha infångade av ”rebeller” långt efter det att Tawergha erövrats. En av de tillfångatagna ”svarta” männen berättade för Human Rights Watch hur det gick till:

”De tvingade oss att ställa oss på knä. En av rebellerna sparkade min kusin på näsan med sin stövel. En av dem riktade sitt vapen mot mig, så för att hindra honom från att skjuta mig sprang jag emot honom. En av dem sade att de skulle lägga oss under bilen och köra över oss… Min kusin grät eftersom hans näsa hade brutits. Sedan började de skjuta, och två kulor träffade mig i sidan och en träffade min kusin i benet. De sade att vi skulle sträcka ut våra händer så att de kunde ta av handklovarna. Jag kunde se skelettet i min handled och svimmade…”

Under sin ingående undersökning av situationen för Tawergha-borna har Human Rights Watch besökt fångläger där de hålls av rebellerna. Enbart i Misrata håller de civila och militära ”rebell”-myndigheterna, enligt organisationen för mänskliga rättigheter, ”långt mer än 1 300” människor inspärrade i utomrättsliga fångläger.

Human Rights Watch har besökt fyra av dessa fångläger – som uppvisar stora likheter med de nazistiska koncentrationslägren på 1930- och 1940-talen. I samtliga dessa hölls Tawergha-bor inspärrade, och i två av dessa verkade ”svarta” Tawergha-bor utgöra majoriteten av de internerade.

De flesta av de inspärrade Tawergha-bor som Human Rights Watch intervjuade vittnade om tortyr och misshandel.

En av de ”svarta” internerna från Tawergha berättade exempelvis om hur han torterats av medlemmar av Murdaz-brigaden från Misrata:

”De krävde att jag skulle säga att jag våldtagit. De kräver att de flesta från Tawergha ska säga att de våldtagit. De slog mig. De använde en elektrisk stång mot min rygg och mage… Det gjorde de om och om igen. Och några av dem slog på våra fötter… De placerade mig i en ensamcell och frågade om jag våldtagit; jag sade nej. De frågade varifrån orderna hade kommit i Tawergha. ’Var är dina vapen?’ Jag sade, ’jag är civil… Jag vet inget om det militära.’ De sade att jag skulle erkänna att jag våldtagit fem människor. Jag vet inte varför de ville säga att jag våldtagit just fem människor. De hängde upp mig med en påle mellan mina ben och mina armar. De pryglade upp mig. De använde en hästpiska och sade att jag skulle erkänna… Det höll på i fem timmar. De piskade mig på mina fötter, mina ben, mina händer. Det var många olika människor i civila kläder. De turades om. Förhörsledaren gav order. När jag hade blivit slagen svimmade jag i fem minuter. När jag vaknade, stod de över mig och spottade på mig och svor åt mig och sade: ’Vi ska skicka tillbaka dig till Afrika!’ ”

Enligt Human Rights Watch hade den här mannen ärr över hela kroppen som stämde överens med hans vittnesmål om den tortyr han utsatts för av rebellerna i deras fångläger.

Just beskyllningarna om våldtäkt verkar vara en vanlig beskyllning som de rasistiska ”rebellerna” riktar mot ”svarta” människor från Tawergha. Men som CBS News konstaterar (se filmklippet ovan) är det svårt att hitta några belägg för att Tawergha-bor utfört några våldtäkter.

I den rasistiska traditionen mot ”svarta” människor är emellertid anklagelser att ”svarta” män våldtagit ”vita” flickor lika vanlig som anklagelsen mot romer att de ”stjäl”. De ”svarta” människorna i Libyen får finna sig i den dubbla anklagelsen från ”rebeller” och (i vissa fall) ”rebellernas” anhängare i väst att de ”utfört våldtäkter” och ”varit legoknektar”. Båda dessa anklagelser finns det väldigt lite, om några över huvud taget, belägg för. Ändå förs anklagelserna vidare som ett led i den rasistiska traditionen, och leder till de mest fruktansvärda övergrepp.

En Tawergha-bo berättade att ”rebeller” i Tripoli utsatte honom för så svår tortyr att han till slut gjorde som de krävde och sade att han gjort sig skyldig till våldtäkt:

”Jag erkände att jag våldtagit kvinnor eftersom jag trodde att de skulle sluta då. Men misshandeln fortsatte.”

När Human Rights Watch träffade mannen, uppvisade han färska sår i ansiktet och på armarna, och han blödde ur munnen. Under intervjun för Human Rights Watch förlorade den svårt medtagne mannen till och med medvetandet vid ett tillfälle.

Två andra Tawergha-bor i fångenskap berättade för Human Rights Watch att ”rebellerna” brutit benen på dem och piskat dem upprepade gånger med tjocka gummislangar.

En Tawergha-bo berättar om den tortyr han fått utstå varenda natt i ”rebellernas” fångläger i Sikt:

”Varenda natt slog de mig på mina fötter i 15 minuter, och några av dem slog mig på baken och ryggen. Jag kunde inte sitta på fyra dagar. De hällde kallvatten över mig och sedan tog de en elektrisk stång och satte den på mina axlar, på ryggen, på armarna – i tio minuter varenda natt. Det fick mig att skaka. Jag kan inte beskriva hur det kändes… De använde drivremmen från en motor, en plastslang, en träkäpp, en hästpiska… Jag hade blod i urinen i fyra eller fem dagar.”

De skador mannen kunde uppvisa för Human Rights Watch stämde överens med hans berättelse, och de var röda och svullna fortfarande en månad efter den grymma tortyren.

Det förekommer även rena mord i dessa rebellernas fångläger. Ibland sker dödsfallen som ett resultat av utdragen, sadistisk tortyr – som i fallet med Ashraf Salah Muhammad, en mentalt handikappad person från Tawergha. Två vittnen gav oberoende av varandra för Human Rights Watch samma skildring av hur ”rebellerna” långsamt tog livet honom i fånglägret:

”De började piska honom klockan tio på förmiddagen… Vid middagstid var han död.”

Andra vittnen berättade oberoende av varandra hur ”rebeller” torterade Emhamid Muhammad Shtaywey – en 42-årig sopåkare från Tawergha – till döds i fånglägret på Baladia-gatan i Misrata:

”De slog honom med allt möjligt, över hela kroppen: en vattenslang, ett läderbälte, en käpp; de till och med sparkade honom på bröstet. Han låg på rygg och de slog honom mycket hårt.”

Enligt vittnena krävde torterarna att sopåkaren skulle säga att han gjort sig skyldig till våldtäkt.

Tre vittnen berättade oberoende av varandra om ett annat fall där rebeller mördade en sjuksköterska från Tawerghas lasarett i ett läger för invånare från Tawergha:

”[En Misrata-rebell] kom med sitt vapen och sade åt mig att gå tillbaka [till gården där de andra i lägret hade samlats ihop]. Han slog oss med kolven på sin Kalasjnikov. Jag blev slagen i bröstet. Medan vi gick, sköt en av Misrata-rebellerna två skott – ett träffade Ihsam i ryggen och ett i benet.”

Vittnesmål berättar också om hur de ”svarta” fångarna från Tawergha utsätts för explicit rasistiska förödmjukelser av ”rebellerna” som vaktar dem. I ett fall blev en mörkhyad fånge från Tawergha i ett fångläger i Misrata piskad av ”rebell”-vakter medan de först tvingade honom att springa runt på lägergården, och därefter beordrade honom att klättra upp i en stolpe och ropa: ’Apan vill ha en banan’.

Sådant leder onekligen tankarna till de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland på 1930-talet. Här utförs dock tortyren av grupper som de facto fått stöd av NATO, inklusive av Sveriges riksdag beslutat militärt understöd.

Medan delegationen från Human Rights Watch besökte rebellernas fångläger vid Wahda i Misrata den 25 september såg de hur en grupp ”rebeller” tvingade en grupp fångar – samtliga av dem sårade – att gå på knä med händerna bakom ryggen på fånglägrets gård. När delegationen från Human Rights Watch ställde frågor till ”rebellerna” om varför de utsatte fångarna för denna grymma behandling, svarade en av dem:

”Det här gör vi varje dag. Det är en sport…”

Föreståndaren för detta ”rebell”-kontrollerade fångläger uppgav till Human Rights Watch att han inte kände till att sådana övergrepp pågick varje natt, men ändå var han närvarande när vakterna tvingade fångarna att springa och gå på sina knän.

”Rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha begänsas inte till Khadaffi-sympatisörer som bodde i staden, utan drabbar även ”svarta” invånare som är födda i Tawergha men sedan dess flyttat därifrån – till och med sådana som bevisligen stått på upprorets sida mot Khadaffi. En man som är född i Tawergha men bott i Misrata i 20 år och som deltog i upproret mot Khadaffi berättade för Human Rights Watch att han ändå utsattes för rasistisk förföljelse. När han klagade hos Misratas Säkerhetskommitté fick han istället för hjälp höra att han skulle lämna ifrån sig sin bil till ”rebellerna”; när han sedan kom hem fann han att hans bil hade blivit tagen.

En mörkhyad, gravid kvinna som är född i Tawergha men bott länge i Misrata berättade att när hon besökte Misratas sjukhus för en graviditetskontroll, blev hon avvisad med orden:

”Här behandar vi inte folk från Tawergha.”

”Rebellernas” rasistiska terror mot ”svarta” från Tawergha går vidare, uppenbarligen sanktionerad från botten och upp i ”rebellernas” hierarki. I dag rapporterar nyhetsbyrån AP att myndigheterna i Misrata låtit riva ett höghus i staden (Misrata) där hundratals ”svarta” människor som är födda i Tawergha bodde. Myndigheterna i Misrata sade till AP att det gjorts ”eftersom huset var en sanitär olägenhet”.

Allt detta är bara en liten del av det som ”rebellerna” utsatt och utsätter ”svarta” människor från en enda stad för. Många andra rapporter tecknar bilden av en ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp” – för att använda Human Rights Watch’ uttryck – utförda av ”rebell”-miliserna.

Att nästan ingenting av detta kommer fram i svenska medier, är en skandal.

Sveriges Radio Ekot – som har reportrar på plats i Libyen – nöjer sig idag, t.ex. med att rapportera om att internationella brottsdomstolen säger att det finns starka bevis mot Khadaffis son Saif al-Islam. Det är mycket möjligt att så är fallet, men ett kritiskt bevakande nyhetsmedium skulle se det som minst lika angeläget att bevaka de övergrepp som utövas i Libyen idag, av grupper som de facto fått stöd genom beslut fattade av Sveriges riksdag.

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skriver om det fortsatta förtrycket i Syrien, men har ingenting att säga om det minst lika omfattande förtryck som utövas av ”rebellerna” i Libyen. Dagens Nyheter har också ett reportage om islamistpartiet i Tunisien, men har ingenting att säga om rasistisk terror i grannlandet Libyen. (Och de små vänstergrupper som, i synnerhet inom Socialistiska Partiet, stött dessa ”rebeller” i bloggar och på debattplats verkar plötsligt inte längre så engagerade i det libyska folkets väl och ve, eller beror deras tystnad på något annat?)

Frågan måste ställas om någon av riksdagsledamöterna kommer att ta upp detta till debatt i den riksdag som fattade beslutet att sända svenskt militärt stöd till NATO – ett stöd gjort det möjligt för dessa ”rebell”-miliser att utöva denna utbredda terror mot civila libyer.

I följande partier röstade man för det svenska deltagandet i den internationella militära instasen i Libyen (med hänvisning till FN-resolution 1973, som kräver skydd av civila i Libyen), och inte en enda av dessa partiers riksdagsledamöter röstade nej till detta:

Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Socialdemokraterna
Centerpartiet
Kristdemokraterna
Folkpartiet
Moderaterna

Klassperspektiv vill uppmana sina besökare att kontakta riksdagsledamöter från dessa partier och partigrupper angående uppgifterna från Human Rights Watch och ställa frågan till dessa riksdagsledamöter och partigrupper vad de avser att göra för att fästa uppmärksamheten på dessa omfattande övergrepp och vad de anser att den svenska riksdagen och deras egna partier kan göra för att sätta stopp för dessa övergrepp och ställa de skyldiga till svars.

Frågan bör också ställas hur långt dessa riksdagsledamöter anser att ansvaret sträcker sig för att dessa ”rebeller” har fått möjlighet att utöva dessa övergrepp i denna skala.


Enligt vad ”rebellerna” rapporterar i detta inslag av BBC News, skedde ”rebellernas” erövring av Tawergha i nära koordination med NATO. Det framgår även i rapporten om Tawergha av Human Rights Investigations

Kontakta gärna Klassperspektiv genom kommentarsfunktionen med information om vad olika riksdagsledamöter och olika partigrupper i riksdagen har att säga om detta.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Mördare och plundrare invaderar Sirte

25 Okt

Med motståndet i Sirte knäckt genom NATO:s bombanfall, översvämmas den förstörda staden av mördare och plundrare. Enbart vid Mahari Beach Hotel har ungefär åttio mördade människor påträffats. Gert Van Langendonck från the Christian Science Monitor rapporterar från Sirte:

”Det står uppenbarligen utom allt tvivel att de blev avrättade. Kropparna låg uppradade på hotellets gräsmatta och det finns inga andra spår av eldgivning än tomhylsorna från AK-47- och FN1—vapen.”

Van Langendonck konstaterar vidare att ”mördarnas identitet är bara något mindre definitiv. De lämnade sina visitkort – dussintals grafitti-slogans” som visar att hotellet behärskades av ”rebeller” från Misrata.

Förödelsen är i det närmaste total. Inte en enda byggnad är intakt, berättar Marc Bastian från nyhetsbyrån AFP. Bastian konstaterar att staden är i det närmaste folktom. En av ”rebellerna” som ockuperat staden förklarar för honom att en del invånare återvänt för en kort stund, ”men ingen stannar – de lämnar staden lika fort som de kom”.

Van Langendonck rapporterar att utländska journalister sett hur ”rebeller” släpat ut uppenbarligen obeväpnade människor från stadens hus. Han träffade på en skräckslagen invånare som berättade:

”Vi behöver vatten och elektricitet i Sirte, men mest av allt behöver vi säkerhet. Vi är alla rädda för rebellerna från Misrata.”

En annan invånare i Sirte citeras i Christian Science Monitor:

”De här rebellerna är värre än Khadaffi!”

AFP:s Marc Bastian träffade en invånare från Sirte som sorgset sade:

”De är samma skrot och korn. Allt detta är sorgligt, mycket sorgligt.”

Och när invånarna i denna stad med 130 000 invånare drivits på flykten, kommer plundrarna – ofta i lastbilar. Gert Van Langendonck från the Christian Science Monitor berättar om hur lastbilarna är tomma när de lämnar Misrata på väg till Sirte; när de åker åt det motsatta hållet är de fullastade…

”De är tjuvar”, säger en man som anslöt sig till upproret mot Khadaffi till Van Langendonck, och fortsätter:

”De har stulit allt, från boskap till renhållningsbilarna. Vi måste börja från noll. De kan göra vad de vill med Khadaffi och hans soldater. Det har vi inget emot. Men om rebellerna uppträder som Khadaffis soldater har revolutionen inte tjänat någonting till.”

Han avslutar med en vädjan:

”Berätta för världen vad som händer i Sirte!”

Det är precis detta Klassperspektiv rapporterat om och varnat för. Karaktäristiskt nog är det inget av mainstream-medierna som frågar sig hur det står till med dessa massiva övergrepp mot civilbefolkningen i ljuset av FN-resolution 1973, som föreskriver internationellt skydd av civila i Libyen. Vi lär knappast heller kunna vänta oss några skarpa uttalanden från de makthavare som i ett halvårs tid gråtit krokodiltårar över ”Libyens utsatta civila”.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Tillbaka till Libyen: ”Rebell”-milis sätts in mot protesterande oljearbetare

22 Okt

De liberala och konservativa krafterna i Libyens styrande ”övergångsråd” NTC utsätts, liksom de olika milisgrupperna, för de första, väldigt avslöjande prövningarna av de libyska massorna.

Den första prövningen var när massorna i Tripoli – framför allt kvinnor – vågade sig ut på gatorna för att kräva att de avskydda milisgrupperna (så kallade ”rebeller”, även kända som ”revolutionärer” i borgerliga massmedier) skulle lämna deras stad. Klassperspektiv har tidigare berättat om detta.

Hur det gått med detta sedan den första dagens folkliga protester finns det tyvärr ingen information om – mer än att milisgrupperna struntar i befolkningens krav och behåller sitt väpnade grepp om huvudstaden.

”De skjuter helt kaotiskt,” berättar en förtvivlad Tripoli-bo: ”Slåss om var de ska sätta upp sina baser, gör räder mot hem utan tillstånd och ibland helt utan anledning.”

Hur det gått för de som organiserat dessa ”rebell”-kritiska protester – i ett klimat som kännetecknas av milisernas godtyckliga räder mot hem och bortföranden av tusentals personer till illegala fångläger där tortyr praktiseras – finns det ingen information om. Men så vitt vi vet, har det inte blivit fler protester, trots att problemet kvarstår oförändrat. Detta är exempel på den typ av frågor som mainstream-mediernas redaktioner i regel inte vill ställa. (Däremot låter de gärna envar som är okritisk mot NTC-grupperna komma till tals för att hylla dessa borgerliga och reaktionära krafter.)

Nästa politiska prövning av det nya styret kom när människor i några av de största arbetarstadsdelarna i Tripoli för ett par veckor sedan gick ut i en politisk protestdemonstration direkt emot NTC. Rapporterna från denna händelse, och de stridigheter som därefter följde, är fortfarande mycket bristfälliga och insvepta i imperialismens och NTC:s dimridåer. Men det tycks som om de milisgrupper som Tripoli-borna tidigare samlats för att köra ut slog ned denna demonstration med våld. Vi har sett filmklipp på hur folk från dessa arbetarstadsdelar under brutala former dagen efter fördes bort till ett okänt öde. Enligt de som svarade för dessa bortföranden var det Khadaffi-sympatiserande, infilyrerande ”krypskyttar” som greps, men det kan också ha varit vanliga arbetare som blev bortförda från sina hem, möjligtvis sedan några av dem tagit till vapen för att försvara sig och sina kamrater mot milisgruppernas attacker. Det finns ingenting som kan ge oss vägledning till vilken av versionerna som är den korrekta. Men andra rapporter bekräftar att ”rebell”-miliserna helt godtyckligt gör räder i arbetarhem och för bort människor för deras åsikter.

Nästa prövning för de liberala och konservativa grupper som nu försöker upprätta sin makt över hela Libyen, är arbetarprotesterna på oljebolaget Waha Oil (en joint venture mellan Libyens Nationella Oljebolag NOC och USA-bolagen ConocoPhillips, Marathon och Amerada Hess).

Oljearbetarna protesterar med kravet att företagets VD och vice-VD, som tillsattes under Khadaffi-diktaturen, ska avsättas. För en tid sedan fick de ett löfte om att deras krav skulle tillgodoses. Men nu meddelas det att NTC:s ”premiärminister” Mahmoud Jibril har intervenerat mot arbetarna. En av de protesterande arbetarna citeras i ”In Defence of Marxism”:

”Premiärminister Mahmoud Jibril satte stopp för överenskommelsen eftersom, som han sa, det var inte tid för förändring.”

Nu hade ju även NTC-premiärministern Mahmoud Jibril en topposition under Khadaffi-diktaturen. Mellan 2007 och 2011 tjänstgjorde han som chef för Nationella Ekonomiska Utvecklingsbyrån i Khadaffis Libyen, där han arbetade för privatiseringar och liberaliseringar av ekonomin, innan han bytte sida och gick över till NTC. De politiska åsikterna verkar han dock ha behållit.

”Arbetarnas förväntningar har redan börjat kollidera med ledningen för det nationella övergångsrådet (NTC)”, kommenterar ”In Defence of Marxism”. En av oljearbetarna säger:

”Det vi kan se är att det gamla folket sitter kvar, de dåliga, bossarna.”

Så länge det bara är knappt åttio oljearbetare som protesterar, är det nog tillrådligt att de är försiktiga. Väpnade män från de reaktionära, arbetarfientliga ”rebell”-miliserna har redan satts in mot arbetarna.

Minst en av de protesterande oljearbetarna har blivit gripen och bortförd av milismän som anklagade honom för att försöka ”organisera en mobb”.

De libyska oljearbetarnas protest kommer säkerligen att utnyttjas av den imperialistiska propagandan som ett ”skyltfönster” som ska visa att Libyen blivit ”demokratiskt”. Att NTC-ledaren Jibril ingripit mot arbetarna, att ”rebell”-milis redan satts in med våld mot arbetarprotesten, och att protesterande oljearbetare anklagas för att ”försöka organisera en mobb” (en ny variant på anklagelsen mot afrikanska arbetare att de var ”legosoldater”) kommer de emellertid att tala tyst om. Och framför allt kommer dessa arbetarfientliga ingripanden från Libyens olika nya makthavare att bagatelliseras. Till skillnad från Klassperspektiv, står dessa mainstream-medier inte på arbetarklassens sida.


Jackpot för Libyens nya makthavare.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida