Arkiv | Krisen i Grekland RSS feed for this section

Myter om krisen i Grekland

5 Jul

Fick ett mail från en god vän med funderingar kring den akuta krisen i Grekland.

– Ska vi hoppas att (exempelvis) Greklands ekonomi faktiskt faller fullständigt, att de blir nekade fler lån och att samhället helt kollapsar för att sedan förhoppningsvis byggas upp med de läxor vi lärt av den marknadsekonomiska epoken i åtanke? Eller…?

Det är nog många som ställer sig den frågan i dessa dagar.

Jag tror att vi för det första måste komma ihåg att det inte är ”offentliga sektorns kris” i Grekland, vanliga greker har inte ”levt över sina tillgångar” som unga pensionärer. Borgerliga politiker och ledarskribenter tävlar om att komma på de värsta förvrängningarna av krisens orsaker. Dessa borgerliga proffstyckare, som själva verkligen lever ett slags lyxliv, har mage att sprida myter om ”bortskämda greker”som lever lyxliv trots att landet inte har råd. Det är förstås bara dessa borgares nakna egenintresse som talar. Att det är deras omhuldade system som orsakat krisen, ska döljas – det är syftet.

Fakta är:

* Pensionsåldern i Grekland är 65 år efter höjning från 63 år. Den genomsnittliga faktiska pensionåldern är 63 ½ år för män och 61 år för kvinnor, vilket är högre än genomsnittet i EU.

* Redan före nedskärningarna hade 1,2 miljoner pensionärer i Grekland under 500 euro (4 600 kronor) i månaden. Idag är det ännu sämre. Omkring 70 procent av de grekiska pensionärerna har mindre än 6 000 kr i månaden att klara sig på. Den genomsnittliga pensionen i Grekland ligger på 720 euro i månaden.

* Den grekiska genomsnittslönen motsvarar den polska. T.ex. har en nyutbildad lärare en grundlön på 1140 euro, och ungdomar får klara sig på 600-700 i månaden. Minimilönen ligger på motsvarande ca 7 000 kr i månaden och en nivå på motsvarande 14 000 kr i månaden är över genomsnittet.

* Enligt officiell statistik ligger grekernas levnadsstandard ungefär 35 procent under svensk standard. (Den verkliga nivån är ännu lägre.)

* Den genomsnittlige greken har sämre boendestandard och färre bilar per capita än ”medelsvensson”.

* Redan före krisen levde 20-21 % av grekerna under fattigdomsnivån.

* Arbetslösheten i Grekland ligger på över 16 procent.

* Genomsnittsgreken arbetar längre än EU-genomsnittet: 2 152 timmar per år, vilket är 50 procent mer än t.ex. genomsnittstysken, som arbetar 1 430 timmar per år.

* Andelen offentliganställda i Grekland är lägre än i många andra EU-länder, bl.a. Sverige.

* Det grekiska välfärdssystemet är sämre än det nedskurna svenska, och ännu sämre blir det.

Visst har Grekland enorma offentliga underskott och statsskuld. Dessa används som nyliberal propaganda mot välfärden, för privatiseringar och för att bankerna ska få tillbaka sina pengar.

Men krisen beror som synes inte på ”lyxliv” för vanliga greker, utan som vanligt bär eliten inom politik och näringsliv ansvaret. Till och med en person som Sveriges ambassadör i Grekland, Håkan Malmqvist, kallar Grekland för ”ett klientsamhälle där makthavare hjälper varandra”. (DN 2010-05-02)

Grekland är det mest nyliberala landet i hela eurozonen i den bemärkelsen att landet har de lägsta skatteintäkterna i regionen. 70 procent av höginkomsttagarna betalar inte en enda euro i skatt. Medan myndigheterna lät sig nöjas med 324 redovisade swimmingpooler i rikemanskvarteren i norra Aten, avslöjade satellitbilder förra året att det fanns nästan 17000. Ett annat exempel på jäsande rikedomar hos den grekiska överklassen är att antalet nyregistrerade lyxbilar är högre än på många år.

Eftersom eliten inte beskattar sig själv, måste de ta in pengar på annat håll. (Dessa pengar ”behövs” i hög utsträckning till höga politikerlöner, värdelösa ”belöningsanställningar” åt elitens springpojkar och gigantiskt slösaktiga byggprojekt, m.m.) Därför lånar de av storbanker istället.

Den grekiska politiska eliten och internationella storbanker och låneinstitut har länge manipulerat statistik och ägnat sig åt falsk bokföring. Detta osunda agerande har båda parter tjänat på:

Den grekiska politiska eliten har tjänat på det, bl.a. för att komma in i EMU. Storbankerna har tjänat multum på att låna ut till ett land som egentligen inte hade betalningsförmåga. (Det är precis som bolånekrisen i USA.)

Sedan brast alltsammans. Samma osunda utlåningspolitik skapade oundvikligt den kapitalistiska krisen 2008-2009. Det var denna som i sin tur skapade det nu så katastrofala underskottet för Grekland, inte tvärtom.

När omvärlden började tvivla på att Grekland skulle kunna betala räntor och amorteringar så gavs inga mer internationella lån.

Ovanpå detta har euron gjort det värre, eftersom Grekland inte kan devalvera sig ur krisen.

Och nu darrar de stora internationella bankernas ägare. De har anledning att oroa sig för vad som händer om de inte får tillbaka sina pengar. De vet att det inte kommer att vara lika enkelt att skicka notan till vanligt folk och välfärden, när vi inte ens har sett hela räkningen för att rädda deras banker undan den globala ekonomiska kris som de skapade själva. En till omgång sådana ”betalningskrav” kan vara nog för att totalt välta tilltron till hela deras system.

Därför är de så angelägna att krama ur Grekland så mycket som möjligt för att få tillbaka sina pengar.

Det är bara det att den föreskrivna ”medicinen” inte hjälper Grekland ur krisen, utan den gör det hela ännu värre. Nedskärningarna krymper Greklands ekonomi (med 5,5 procent det första kvartalet i år jämfört med 2010). Den minskade köpkraften fördjupar den ekonomiska krisen.

Men det är klart, kör man landet totalt i botten så når man en punkt där det till slut helt naturligt vänder, eftersom det finns en lägsta punkt dit ett lands ekonomi kan sjunka. Och då har man redan åstadkommit det som allt syftar till – nämligen att rädda de internationella storbankernas fordringar i Grekland. För det är det som de brutala slagen mot Grekland syftar till – ingenting annat. Fast i det läget har Grekland trampats ned till en u-landsnivå som landet knappast kommer att kunna hämta sig ifrån så länge kapitalismen består.

Frågan är hur realistiska förväntningarna är på att det ska gå att genomföra en så brutal attack mot Grekland. Hans-Werner Sinn, chefen för det tyska IFO-institutet (ett slags fristående konjunkturinstitut), sa: ”Det är bara i teorin som ett sådant åtstramningsprogram fungerar, men i verkligheten leder det till att ett land hamnar på randen till inbördeskrig”.

Situationen liknar den i Argentina i början av 2000-talet där nedskärningspaket, IMF-paket, ständiga regeringskriser och revolutionära uppror resulterade i att landet ställde in betalningarna (statsbankrutt) och övergav pesons koppling till dollarn. Det räddade den argentinska ekonomin, även om det kostade de internationella bankerna att inte få igen sina lån från Argentina.

Det är möjligt att det tar en ”argentinsk vändning” för Grekland, vilket vore det minst dåliga inom ramen för kapitalismen. Men även om argentinarna har räddat sig från kollapsen, så gör deras kvarstannande inom kapitalismen att landet har svårt att gå vidare. Nu kan inte landet få några fler utländska lån – i alla fall inte från det oligopol som svarar för merparten av internationella lån.

Den enda realistiska lösningen för Grekland är en massiv arbetarkamp för en socialistisk lösning – för att förstatliga bankerna och storföretagen under demokratisk kontroll, för en demokratisk och socialistisk arbetarregering, för en socialistisk och revolutionär appell till arbetare och fattiga i Europa och runtom i världen att förena sig med de grekiska arbetarna i kamp för att ta kontroll över ekonomi och politik.

Tillbaka till bloggens huvudsida