Arkiv | Klassamhället Sverige RSS feed for this section

Vad Juholts avgång visar oss alla

21 Jan

Nej, Juholts avgång kan knappast skyllas på borgerliga journalisters avoghet.

Det socialdemokratiska parti som idag sett sin partiledare avgå med omedelbar verkan, är inte ens skuggan av sitt forna jag som arbetarparti: Det är en cynisk maktapparat där den interna striden om välbetalda positioner blivit huvudsaken.

Socialdemokratins omvandling till ett rent borgerligt parti ägde rum under 1990-talet. Efter omfamningen av det kapitalistiska EU och Perssons världsrekord i nedskärningar av välfärden fanns det inte längre någon återvändo.

För många radikala människor inom och utanför socialdemokratin har detta tidigare varit ganska svårt att smälta. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, och det gäller inte minst dessa människor.

Att det inte längre fanns någon allvarligt menande partivänster blev egentligen tydligt i samband med den förra ledarkrisen, när partihögerns Mona Sahlin avgick. Det fanns då ett bättre tillfälle än på många, många år för en sådan eventuell partivänster att formera sig och driva en vänsterlinje.

Då var det många som hoppades på Lena Sommestad, som uppfattades som ett slags vänsterföreträdare.

Men det som hade krävts hade varit att en sådan person gått ut (och gått ur!) och deklarerat att SAP var slut, och att hon ställde sig i spetsen för ett nytt, radikalt arbetarparti. Ett sådant initiativ hade mötts med bred entusiasm bland arbetare och låginkomsttagare ute i landet. Det hade kunnat leda till en våg av entusiasm och politisering av hundratusentals nedslagna och nedtrampade människor i Sverige; det kunde ha lett till skapandet av ett nytt, brett, kärnfriskt arbetarparti som kunde ha bidragit till att skapa ett helt annat politiskt klimat i Sverige.

Men det perspektivet fanns tydligen inte inom SAP. Verklighetens Lena Sommestad hade i alla fall inte det perspektivet.

Istället baxades en förmodligen motvillig Håkan Juholt fram till partiledarposten. Varför just Juholt kan vi bara spekulera kring, men det fanns säkert skäl som inte kommit i ljuset.

Den interna striden kring Juholt inom socialdemokratin har beskrivits som en kamp mellan partihöger och partivänster – eller åtminstone
”mittensocialdemokrati”. Det ligger säkert åtskilligt i det. Men det som sett ut som om partihögern varit den som befunnit sig på offensiven medan Juholt och ”partivänstern” ute i landet befunnit sig på defensiven, kan mycket möjligt ha varit ett sken. I verkligheten kan partihögerns agerande för att få bort Juholt ha varit defensivt, för att försvara sina positioner.

Vi såg hur Juholt ganska omgående petade bort Sven-Erik Österberg från den tunga posten som partiets gruppledare i riksdagen. Medan Juholt-falangen med stöd av ”partivänstern” ute i landet agerade för att skaffa sig fler betydande platser på partihögerns bekostnad, kan partihögerns attacker på Juholt ses som försvarsåtgärder.

Men har det gällt den politik som ska bedrivas? Nej, uppenbarligen inte. Det kanske vi kan se av Juholts agerande kring a-kassan; det kan vi definitivt se av att allt det ”vänsterprat” som Juholt levererade vid sitt installationstal för snart ett år sedan, i stort sett stannade vid just prat.

Men det kan vi framför allt se genom detta:

Medan högerregeringen fullkomligt skamlöst ägnat sig åt att sälja ut det generationer av arbetare byggt upp, och skapat hur stora öppningar som helst för kritik från vänster, har det socialdemokratiska partiet ägnat huvudkraften åt att slåss internt.

”Politik är vilja”, sa Olof Palme. Det är förstås korrekt. Men om man inte vill, så ägnar man sig inte åt politik. Om politisk retorik bara varit ett betalningsmedel för att med röster i valet skaffa sig välbetalda politiska positioner, då ägnar man sig bara åt politisk retorik där det kan ge sådana platser. Om personer som har en sådan prioritering ser sina platser hotas av andra rivaler, så ägnar man sig åt att bekämpa rivalerna istället för politiska frågor. Det kanske kan ge svar på den fråga som så många förtvivlade socialdemokratiska gräsrötter ställt sig under det senaste halvåret: ”När ska ni äntligen ägna er åt de politiska sakfrågorna?”

Det ”rosornas krig” mellan partivänstern och partihögern som alltid rasat inom det socialdemokratin, verkar av allt att döma ha totalt tömts på sitt egentliga innehåll. Förr handlade det om vilken politik som faktiskt ska bedrivas. Nu verkar retoriken begränsas till just retorik: Ordstriderna blir en tuppfäktning där vinnaren kammar hem just det som striden numera gäller – välbetalda positioner för enskilda företrädare för den ena eller den andra deklarationen i ord. Den förda politiken däremot ligger ganska fast – en alltigenom borgerlig linje.

Politiken verkar inte längre vara huvudsaken för denna organisation, SAP, där de mest aktiva har olika välbetalda positioner som det uppenbarligen gäller att slå vakt om.

Och var är den ”partivänster” som skulle gå i taket över detta? Var är den ”partivänster” som skulle ställa sig i spetsen för hundratusentals människor ute i landet som är förtvivlade, rosenrasande över hur högerregeringen skapar växande klassklyftor och tilltagande modlöshet? Var är den ”partivänster” som borde rasa mot partihögern som så totalt kört detta så kallade arbetarparti i botten?

Den sorgliga sanningen är den att den organiserade, allvarligt menande partivänstern inom SAP är definitivt utslagen, berövad alla möjligheter och visioner som skulle kunna föra framåt. Att hoppas på en ”nytändning” för vänstern inom SAP har, efter 30 år av full fart åt höger, visat sig vara lika hopplöst som att förvänta sig att något sådant skulle kunna inträffa i något av de (andra) borgerliga partierna.

För ett år sedan var det många som satte sitt hopp till Lena Sommestad. På vissa socialdemokratiska bloggar dyker det idag upp några enskilda, desperata entusiaster som klamrar sig fast vid detta sista halmstrå.

Men Lena Sommestad visade redan för ett år sedan var hon stod. Sommestad skriver t.o.m. idag på sin blogg, apropå Juholts avgång, att hon är ”övertygad om att Socialdemokraterna som parti har alla förutsättningar att i konstruktiv idédebatt enas om nya, välgrundade positioner i välfärdspolitiken – liksom inom många andra politikområden”, och hon skriver – förmodligen av rädsla för att det ska komma ett verkligt initiativ till ett nytt arbetarparti:

”Men viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning.”

Tillsammans med den partihöger som står för en alltigenom borgerlig politik, som drivit SAP till dess största kris någonsin, som nu står som odiskutabel segrare, i – bokstavligt talat – orubbat bo…

Nej, SAP är slut. Man kan piska en död häst hur mycket som helst, den kommer ändå inte att dra. De som inte insett detta – av vilken anledning det vara må – har ingenting att bidra med som kan flytta fram vänsterpositionerna i Sverige.

För alla som menar allvar med att vända den politiska kursen i Sverige,

för alla som förstår att det inte längre finns tid att vänta och hoppas på den 180-graders vänstersväng inom SAP som inte kommit på 30 år medan högerregeringen slaktar välfärden och gör att människor förlorar sin tilltro till politiken,

för alla som lyckats behålla sitt socialistiska tänkande obesmittat av cynism,

för alla som har modet att tänka nytt,

för alla som vågar ha visioner, som tror på det mänskliga kollektivets möjligheter,

och för alla som är rosenrasande på den klick av privilegiestinna pampar som kapat och förstört det som en gång var arbetarpartiet i det här landet,

… för oss alla gäller det att samlas kring diskussionen om hur vi ska starta något nytt, hur vi ska samlas – bara vi som menar allvar med en arbetarpolitik värd namnet – för att lägga grunden till det som måste utvecklas till…

ett nytt socialistiskt arbetarparti!

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Annonser

Det svenska bidraget till stormningen av Sirte kan nog inte underskattas

10 Okt

En NTC-representant berättar idag för reportrarna Rania El Gamal och Tim Gaynor från nyhetsbyrån Reuters att de invaderande NTC-soldaterna har stora svårigheter i de trånga gränderna i Sirte, denna för dem främmande stad:

”Khadaffis trupper”, som han uttryckte det, ”hittar överallt här, men vi kan inte den här staden. Vi vet inte ens vad som finns runt nästa gathörn.”

Där kan säkert de svenska JAS Gripen-flygplanen, som flyger regelbundna spaningsuppdrag över Sirte, vara av stor betydelse för den invaderande NTC-armén. En flygvapeninspektör för det svenska flygvapnet berättade för bara några dagar sedan att de svenska stridsflygplanens ”spaningar nu är mer koncentrerade till områdena Sirte och Bani Walid, där de mest intensiva striderna pågår”.

Från 7 500 meters höjd tar de svenska stridsflygarna foton på NTC-motståndarnas ställningar, vilket sedan kan utnyttjas av NTC-armén när denna rycker fram. I dessa närstrider är sådana flygspaningsbilder av större betydelse än direkta bombningar, som kan vara svårt när båda sidorna är alltför nära inpå varandra som i tätbebyggelse i det bombade Sirte. Det svenska bidraget till stormningen av Sirte kan nog inte underskattas.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Låt det mörka ”11 september-decenniet” avlösas av ett decennium av frigörelse!

11 Sep

Idag högtidlighålls över hela världen minnet av de tragiska händelserna den 11 september. (Då avses minnet av terroristattackerna mot USA 2001, inte högerns blodiga militärkupp i Chile den 11 september 1973. Men självklart vill vi på Klassperspektiv passa på att även minnas de chilenska kamrater som dödades när kapitalismen slog tillbaka den 11 september 1973. Se filmklippet nedan.)

Chiles 11 september 1973 kastade ned detta land i ett snart fyrtioårigt mörker.

Terroristattackerna den 11 september 2001 ledde till ett lika dystert resultat i världsskala:

Mer krig, mer tortyr och brott mot mänskliga rättigheter, mindre demokrati, förstärkt repressiv apparat, ökade samhällsklyftor, rasism och ekonomisk nedgång.

Omedelbart efter terroristattackerna den 11 september 2001 proklamerade USA:s president Bush ”kriget mot terrorismen”.

Detta ”krig mot terrorismen” sa ju den dåvarande amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld skulle pågå under minst 50 år! Vänstertidningen Offensiv kommenterar: ”Det har inte ens pågått under tio år och blivit ytterst misskrediterat, även inom borgerligheten.”

Irak är ett totalt misslyckande för alla tänkbara sidor, ur alla tänkbara aspekter.

DN rapporterar idag att USA i stort sett förlorat hoppet om att kunna vinna kriget i Afghanistan.

”Kriget mot terrorismen” har förvärrat terrorismen. Det är inte bara terrorismen i t.ex. Irak som blivit hundrafalt värre, utan vi har även fått en ökning av den högerextrema terrorismen i Europa.

Som vänstertidningen Proletären skriver, har islamofobin efter 11 september blivit en integrerad del av den imperialistiska bourgeoisiens ideologi och politik: ”Kriget mot terrorismen gör islamofobin rumsren långt utanför vit makt-miljöns unkna källarlokaler.”

Terroristdådet på Utöya och i Oslo i juli ägde rum mot bakgrund av denna enorma hets mot muslimer.

Mer än hälften av USA:s muslimer säger i en undersökning att det har blivit svårare för muslimer i landet efter ”9/11”.

Gösta Hulthén och Lena Sonne, författare till boken Terroristjaktens svarta bok – som ges ut av organsiationen Charta 2008 idag, på årsdagen av 11 september – skriver i senaste numret av ETC:

”Den mörka sidan av Västerlandets och Sveriges politiska historia är ofta en historia om att jaga påhittade demoner och fiender – kättare på medeltiden, häxor på 1600-talet, judar på 1930- och 40-talet, kommunister på 50-talet. 2000-talets demoner och fiender är islamister och muslimska terrorister.”

De enda som tjänat på 11 september-attackerna är de representanter för överklassen, för de styrande som kunnat utnyttja ”kriget mot terrorismen” till att förstärka sin makt på bekostnad av alla oss andra. Som tidningen Offensiv skriver i sin utmärkta analys av världen 10 år efter 11 september:

”Med förevändningen av att ’bekämpa terrorismen’ har massiva angrepp genomförts mot människors demokratiska rättigheter i USA och på andra håll.”

Men nu ser det ut som om chilenarna håller på att sätta punkt för det mörker som inleddes med 11 september 1973 i deras land. De omfattande student- och arbetarprotesterna, generalstrejken och universitetsockupationerna i protest mot nyliberalismen, visar att Chile kanske går in i en ny, ljusare epok.

Och möjligen innebär året 2011 – med sina massiva och hoppingivande folkprotester även i Grekland, Spanien, Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrain, Jemen, Libyen, Storbritannien, Italien, Wisconsin, Israel – början på ett nytt decennium, när arbetare och låginkomsttagare tar tillbaka sina rättigheter.

Fast vi kan inte bara sitta och hoppas att det ska bli så. Vi måste bidra själva, var och en av oss. Nu. Börja med att delta på S14 – Demonstrationen mot social nedrustning, rasism och ojämlikhet på Sergels torg nu på onsdag den 14 september kl 17:00 – 19:00.

Låt det mörka ”11 september-decenniet” avlösas av ett decennium av frigörelse!

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Att finna sig i allt

12 Aug

Med rasande fart privatiserar alliansen samhälleliga egendomar. Varför denna brådska? Förmodligen är det väl så att borgligheten med denna privatiseringsvåg tror sig skapa ett samhälle som för lång (all) framtid cementerar tingens nuvarande ordning och obönhörligt påverkar människornas tänkande.

Som Marx sade så är det människans samhälleliga tillvaro som skapar hennes medvetande. Den borgerliga hegemonin blir alltmer förstärkt. På många sätt agerar alliansen som marxister. Strategin går ut på att genom att i snabb takt privatisera alltmer av samhälleligt ägande, förändra människornas tänkande . Det ska på så vis bli allt svårare att argumentera för långsiktiga lösningar. Till synes små åtgärder blir som droppen som urholkar stenen.

Hur människorna övertar överhetens tankar beskrivs av Antonio Gramsci i ”En kollektiv intellektuell” . Med Gramcis ord blir den styrande klassens världsåskådning upphöjd till ”sunt förnuft”. RUT-avdraget är ett tydligt exempel på hur många människor ändrar uppfattning.

Men det räcker inte med ekonomiska fördelar för att medelklassen ska svälja RUT. Människorna måste också teoretiskt övertygas om det ideologiskt riktiga i en förändring. Även vissa som, åtminstone tidigare, tillhörde den allmänna vänstern använder feministiska (!) argument för att rättfärdiga RUT. Det här beskrivs med all önskvärd tydlighet av Andreas Berg i Aftonbladet 21 juli.

Här har nog borgerligheten (här avseende inte bara alliansen utan även stora delar av socialdemokratin) ett övertag i denna debattfråga just nu. De s.k. ”förnyarna” inom socialdemokratin återkommer hela tiden till att ”vi måste värna om storstadsmänniskornas livspussel om vi ska ha någon chans i nästa val”. (Att deras parti sedan historiskt rasar därför att det vänt ryggen åt arbetarklassen, ser inte dessa välbärgade ”förnyare”.) Enligt en Sifo-undersökning anser 68 % av stockholmarna att RUT-avdraget är bra. Sådana siffor väljer ”förnyarna” selektivt ut som argument för att fortsätta föra (s) närmare (m).

Ibland ger väljarna dessa ”förnyare” smärtsamma uppvaknanden. På socialdemokraternas extrakongress inför valet av partiledare var de flesta av inläggen kritiska mot den alltför snabba privatiseringen av samhällelig egendom. Även Håkan Juholt uttryckte skepsis inför marknadens utbredning inom allt fler områden. Det lät nästan som om (s) kanske skulle återta den reformistiska socialismen. Men naturligtvis finns det för många privilegier att bevaka inom detta parti för att något sådant ska hända. Några månader senare är står klart att allt blir vid det gamla. Det var bara ord.

Men om borgerligheten tycks ha ett tillfälligt övertag i debatten när det gäller RUT/ROT-avdrag, är folkflertalet betydligt mer skeptiskt till andra privatiseringar – speciellt den världsunika privatiseringen av den svenska skolan får alliansen allt svårare att försvara. På den utmärka bloggen Martins diagram visas att en överväldigande andel av det svenska folket dels anser att välfärden ska finansieras med skattemedel och dels att skola, vård och omsorg bäst drivs av en offentlig arbetsgivare.

Även inom mainstream-media börjar funderingar om det egentligen är så klokt att släppa den samhälleliga kontrollen över skolan märkas.

Under några månader fanns det ett hopp bland radikala socialdemokrater om att en förändring var möjlig. Många diskussioner inom socialdemokratin utmynnade i att privatiseringen av offentlig egendom inte är bra . I de praktiska förslagen tar det sedan slut. Den nya socialdemokratiska ledningen kan låta mycket kritisk mot vissa delar av privatiseringarna. Några förslag till förändringar presenteras dock inte.

Ta privatiseringen av den svenska skolan som exempel. På extrakongressen inför partiledarvalet, på många bloggar, i Tvärdrag m.m. framfördes en hård kritik mot privatiseringen. Men förändringar har sedan dess lyst med sin frånvaro. Några kosmetiska förslag har antytts. Inte så att privatiseringen skulle stoppas. Den kan vi inte göra något åt. Det säger Tomas Bodström, själv med båda händerna i syltburkern i egenskap av styrelseledamot i friskolan Pysslingen. (S)-toppen tycks mena att det gäller att ”gilla läget”. Det antyds att man ”möjligen” göra något för att minska ”orimliga” vinster. ”Vi” måste dock acceptera ”skäliga vinster”! Ett sådant modest förslag som att förbjuda vinstdrivande skolar är alldeles för radikalt –

Många frågar sig varför den ”nya socialdemokratin” inte skjuter mot öppet mål och följer folkopinionen och kräver att skolor inte ska vara vinstdrivande. Tja, ledningen inom partiet står helt enkelt för den totalt felaktiga nyliberala dogmen om att vinst är nödvändigt för att driva på förändring av skolan. Det motsvarar klassintresset hos de välbärgade herrar och damer som numera styr detta parti.

Det som gentemot medlemmarna kallas ”att gilla läget” har segrat. Det är meningen att alla ska tro på mantrat om att ”utvecklingen inte går att ändra”. Uppgivenheten är märklig och djupt ohistorisk. Tänk om arbetarrörelsens pionjärer skulle ha resonerat på samma sätt och accepterat den tidens samhälle. Bara det visar att det är ett helt annat (s)-parti idag än när det bildades.

Det är istället upp till alla oss andra att agera och göra oss hörda i samhällsdebatten. Tänk om t.ex. lärarkollektivet inte bara argumenterade för högre lön och olika pedagogiska metoder. Privatiseringen av skolan ändrar hela fundamentet för en samhälligt styrd skola. Marika Lindgren Åsbrink beskriver utmärkt farorna med privatiseringen av välfärdssektorn på sin blogg i inlägget BREAKING- incitament fungerar.

I många länder, t.ex. Chile, tar lärarna till gatan för att protestera mot privatisering, låga löner och dåliga arbetsvillkor (se tre inlägg om Chile på den här bloggen). I Sverige är dock lärarna för det mesta tysta. De deltar sällan i den skoldebatt som förs i media. Att demonstrera på gatorna är inte att tänka på. Även om det är mycket sällsynt med lärare som verkligen tycker att privata skolor är bra, så är det ett långt steg för många lärare att öppet visa sin åsikt. Tyvärr är facket ”neutralt” vilket innebär att de accepterar privatisering. Ändå är jag övertygad om att en mobilisering av lärarna är möjlig och skulle väcka en stor entusiasm.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Dubbelmoral

11 Aug

Dubbelmoralen hos de stora aktörerna inom massmedia är iögonenfallande när det gäller den kapitalistiska krisen. Ibland tränger sig verkligheten fram och insiktsfulla analyser släpps igenom. Men då handlar det endast om fragmentariska detaljer utan sammanhang. Giriga bankdirektörer visas upp, lata greker hånas, etc – men tanken att arbetarklassen och samhället kan ta kontroll över banker och företag är fortfarande tabu

”Staten kan inte driva företag”. Så lyder det ideologiska testamente som Maud Olofsson lämnar efter sig. Åtminstone inte i Sverige Annat är det med staten i Kina (det kapitalistiska ”kommunist”-partiets stat) som med statligt långsiktigt kapital kan rädda Volvo och kanske också Saab. Tystnaden när det gäller de slavliknade förhållanden som den kinesiske arbetaren lever under är öronbedövande. Regeringarna i de rika länderna är så beroende av att Kina kan fortsätta som ekonomisk motor för den allt knackigare ekonomin i USA, EU och Japan att de är livrädda för att stabiliteten i Kina ska gå förlorad. Kina är på många sätt kapitalisternas våta dröm. En icke fungerande fackförening, en järnhård kontroll av det arbetande folk och oerhört låga löner för majoriteten av arbetarna. Inga hinder finns för att skapa oerhörda förmögenheter.

I längden håller inte detta förtryck. Få tidningar drar dock slutsatsen att en diktatur inte kan bevara social stabilitet hur länge somhelst. Redan idag ökar protesterna i Kina ordentligt. Enligt vänstertidningen Offensiv (för övrigt en av de få tidningar som har relevant information om de sociala och ekonomiska förhållanden i Kina) har det hittills i år varit 180 000 demonstrationer och strejker. Ännu inte så samordnande, men med stor sannolikhet pågår kontakter och diskussion mellan olika protestcentra.

Den kinesiska ekonomin lever farligt och kan inte undgå de problem som resten av världen lever under. Eftersom Kina är en kapitalistisk ekonomi kommer landet att råka ut för samma problem som överallt annars. Inflation, bankkrascher, kreditrestriktioner m.m.

Varför läser man så litet om dessa naturliga följder av det kapitalistiska ekonomiska systemet i Kina?

Inflationen närmar sig en farlig nivå. I juni i år hade den stigit till 6,4 %. Även om tillväxten fortfarande är hög jämfört med OECD-länderna så har den sjunkit fem kvartal i rad.

Kina står också inför en växande skuldkris med ”dåliga” lån. Skulden motsvarar 89 % av BNP (ungefär motsvarande Portugals situation).

Räddningsaktioner på 2000-3000 miljarder genomfördes för att rädda de lokala bankerna.

Men Kina har trots allt varit motorn i den globala tillväxten (lika mycket som G7-länderna)

Och detta har drivit upp inflation, och därmed också räntenivån. Många tvingas vända sig till den grå lånemarknaden där räntorna är skyhöga . Stimulansåtgärder medför att sedelpressarna går för högvarv. Penningmängden har ökat med 20 %, mer än dubbelt så snabbt som BNP. Enligt en av den klassiska nationalekonomin basteorier – den s.k. kvantitetsteorin – innebär det att prisnivån måste höjas. Satsningen på byggsektorn är oerhörd stor. 35 % av all världens produktion av stål går till byggsektorn i Kina . Pengarna från stimulansåtgärderna har inte gått till produktiva investeringar . Större delen av pengarna har använts till spekulation.

Om Kina kan betraktas som en tickande bomb så kan USA och EU ses som övermogna frukter. Även om republikaner och demokrater tillfälligt lyckats sy ihop en kompromiss som innebär att USA måste höja lönetaket med ytterligare 2500 miljarder, så behövdes bara några dagar innan bubblan sprack. I dagarna hände det oerhörda att verkligheten trängde igenom de politiska dimridåerna och att ett kapitalistiska centrum, Standard & and Poor’s, inte längre kunde hålla inne med vad som blivit allt mer uppenbart. Genom att nedgradera den amerikanska dollarn med argument som att det amerikanska politiska systemet inte längre klarade av att lösa de ekonomiska problemen sändes chockvågor genom hela det kapitalistiska systemet. Även om de lösningar som förordades – ännu större nedskärningar – måste avvisas bestämt, så går visar analysen hur stora problemen är. Skillnaden mellan USA:s och Greklands lånekriser är att USA genom att trycka dollar slipper låna utomlands. Detta håller så länge omvärlden accepterar dollar som reservvaluta. Vi kanske har nått vägs ände och allt fler länder med Kina i spetsen anser att det inte längre går att utgå från att USA ska klara upp sin situation. Samtidigt accelererar krisen i Europa när Italien och Spanien allt snabbare närmar sig Greklands situation. Läs mer här.

Allt fler ekonomer närmar sig EU-kritikern Sverker Gustavssons ståndpunkt att ”EU är ett fullskaligt experiment” som tidigare aldrig genomförts. Han jämförde för nästan 10 år sedan EU som en tryckkokare som inte hade någon möjlighet att släppa ut ångan. När räntevapnet inte går att använda återstår bara finanspolitiska åtgärder med social oro som följd. EU kan komma att visa sig vara ett experiment som inte höll för den kapitalistiska verklighetens svåra prövningar.

Den svenska ekonomin tycks enligt Borg vara undantaget i en krisande omvärld. Samtidigt som han håller fram motbilden till det ”välskötta” Sverige. Det grekiska folket har sig själva att skylla menar han. Trots att OECD-siffror visar att den grekiska arbetaren tjänar uselt och har en mycket låg pension. Men är den svenska ekonomin verkligen så stabil som det hela tiden framhålls? Många menar att den svenska bostadsbubblan är oundviklig.

Svenskarnas skulder är också bland de högsta i Europa.

Genom att hela tiden framhålla att den svenska ekonomin i grunden är sund och samtidigt håna det grekiska folket som ensamt ansvarig för problemen i Grekland lockas många människor att tro att Sverige är unikt och att det därför är ofarligt att skuldsätta sig långt över vad deras ekonomi tillåter det. Man har blivit invaggade att trots måttliga löner är lån på villaköp för miljoner rimligt. Det behövs bara en räntehöjning på 3-4% för att många ska hamna i akuta ekonomiska problem.

Så sövs många av ett falskt tröstade budskap som säger: ”Dagens ekonomiska problem är bara krusningar på ytan, kapitalismen kommer att gå stärkt ur krisen. Vad som behövs är bara litet mer regleringar”. Diskussionen om nödvändigheten av en radikal samhällsförändring får aldrig tillträde till de stora mediedrakarna utan får hållas i små vänstertidskrifter. Men verkligheten tränger som sagt på och det blir allt svårare att negligera idéer som hävdar att ett helt annat samhälle både är möjligt och nödvändigt.

Tillbaka till bloggens huvudsida

England idag – de vill att vi ska tycka att det är hopplöst

10 Aug

England brinner.

Det vi alla måste fråga oss nu, är:

1. Vad beror dessa upplopp på?
2. Vilka lösningar finns?

Helt klart gör den brittiska högerregeringen ingenting annat än att slå bensin på elden.

Enligt DN ger Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron nu polisen ”fria tyglar” – förutom s.k. ”batongkulor” kommer vattenkanoner att sättas in inom ett dygn.

Hur farligt är inte detta när sådana ord riktas till en poliskår som redan utreds för misstankar om att hysa element som använder tortyr (s.k. ”waterboarding”)? Vad ger det inte för signaler? Vad ger det inte för motreaktioner?

Cameron deklarerar också att ”mänskliga rättigheter inte ska stå i vägen” för publicerandet av bilder på förövarna på gatorna.

Det är ett recept på förvärrade konfrontationer, ovanpå det som den brittiska regeringen – eller rättare sagt, de senaste decenniernas brittiska regeringar – redan åstadkommit.

Tre män som följt uppmaningarna att gå ut och skydda grannskapet mot plundring har blivit ihjälkörda i London och upploppen fortsätter, rapporterar Sveriges Radio Ekot.

Vi ska återkomma till att diskutera en lösning, men först – vad beror upploppen på?

En polischef citeras av Ekot: ”Det finns ingenting att protestera mot. Det är meningslöst våld och meningslös kriminalitet som jag aldrig upplevt tidigare i min karriär.”

Det är förstås ingenting annat än att sticka huvudet i sanden. Decennier av klasspolitik, av nedskärningar, av ökande klassklyftor, av en växande känsla av främlingskap hos unga i arbetarklassen, av växande förakt från överheten mot underklassen har nu på sistone kulminerat i den nya högerregeringens aviserade gigantiska nedskärningar av välfärden. Resultatet av att högerns eget ekonomiska system, kapitalismen, kraschat.

Aftonbladet skriver: ”Storbritannien är ett av Europas tuffaste klassamhällen. I inget annat industri­land är chanserna till social rörlighet så små som här, enligt OECD. I Tottenham, där kravallerna startade, är arbetslösheten uppe i 8,8 procent och barnfattigdomen är utbredd.”

Men de små radikala grupper som hyllar upploppen som ”början på en brittisk revolution” har knappast heller förstått de sociala grundvillkoren för en social revolution. Upploppen och skadegörelsen är enbart en oerhörd tragedi.

Hannah Sell, vice ordförande för brittiska Socialist Party, ger uttryck för en betydligt mer sansad och mänsklig syn:

”Detta är en oerhörd tragedi för de små butiksägare vars affärer har plundrats eller stuckits i brand, för alla arbetare som fått sina bilar uppeldade, och för alla de som sett sina hem gå upp i rök. Brandmännen har mött ohyggliga svårigheter när de försökt bekämpa eldsvådorna mitt i upploppen.”

Dödsskottet mot Mark Duggan i Tottenham och den fredliga protesten i söndags var bara den tändande gnistan. Den kom åratal av uppbyggt raseri och frustration att flamma upp.

Upploppen borde inte ha kommit som någon överraskning. Socialister, vänsterdebattörer och socialarbetare hade flera månader tidigare varnat för att de nya nedskärningarna av välfärden skulle leda till upplopp och tragedier. Till och med en borgerlig ”mittenpolitiker” som liberaldemokraternas Nick Clegg varnade för detta för bara några veckor sedan.

Statens och medias arrogans bär också ett ansvar. Massiva studentprotester mot nedskärningar i utbildningssystemet och av studenternas ekonomi har bemötts med iskall tystnad av högerregeringen. De marginaliserade arbetarungdomarna i förorterna har helt osynliggjorts av de etablerade medierna.

En ung man i Tottenham sade så här till en journalist från NBC:

”Ni skulle inte prata med mig alls om vi inte gjorde upplopp, eller hur? För två månader sedan tågade vi till Scotland Yard, vi var tvåtusen svarta ungdomar, det var fredligt och lugnt. Och vet du vad? Inte ett ord i pressen!”

En annan invånare i Tottenham sade till BBC:

”Det är så vi får förändring här. Efter -85 [upproret i Broadwater Farm] fick vi en splitter ny swimmingpool. Det fick vi aldrig tidigare!”

Är det verkligen så vi vill ha det? Ja, man skulle kunna tro det att döma av de senaste valresultaten i Storbritannien och Sverige. Men det är en ytlig och felaktig analys. Socialdemokratins politiska bankrutt – där man dumpat all ambition att utjämna klassklyftorna när det faktiskt behövs som bäst – har skapat den förvirring som gjort det lätt för högerpartier att locka till sig folk kring vad som faktiskt är förvanskade marginalfrågor (t.ex. ”ordning i skolan” – som om vantrivsel i skolan inte har med hårda nedskärningar och växande klassklyftor att göra).

I själva verket har flertalet människor behållit sin sociala sans och förnuft, även om de flesta av naturliga skäl (tack och lov) inte tänker i ideologiska termer.

LO-rapporten Väljarnas syn på ökande klyftor – Rapport från Kalla Sverige-projektet ger svart på vitt:

75 procent av svenskarna vill att politikerna ska försöka minska samhällsklyftorna mellan människor.

Ett annat resultat av undersökningen är särskilt intressant: Oavsett partitillhörighet är det endast en mycket liten minoritet som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor.

Men de styrande politikerna – oavsett om det är Göran Perssons eller Tony Blairs ”socialdemokratiska” regeringar eller Fredrik Reinfeldts/David Camerons öppna högerregeringar, gör precis tvärtom, för denna mycket lilla minoritet som de i verkligheten representerar.

LO-rapporten visar att mellan år 1991 och 2007 har inkomstspridningen, mätt som den s.k. ginikoefficienten, bland hushållen ökat med 36 procent. Enbart under de fem åren 2002-2007 skenade inkomstspridningen med 19 procents ökning.

Detta bäddar för ett alltmer oharmoniskt klassamhälle som leder till mer våld, till slut till fler upplopp, och i förlängningen urholkad demokrati och urholkade mänskliga rättigheter. Är det så vi vill ha det? Nej, knappast.

Hannah Sell från Socialist Party ger sin syn på hur disharmonin i det brittiska samhället kan åtgärdas, och det är lärdomar som kan och bör överföras till Sverige och alla andra länder:

”Om, som vi krävde, TUC [brittiska LO] hade fört en seriös kamp för att besegra regeringen genom att mobilisera sina sju miljoner medlemmar, så skulle regeringen ha tvingats avgå vid det här laget.
Om TUC hade utlyst en landsomfattande demonstration mot nedskärningarna i oktober förra året, mobiliserat till gemensam aktion med studenterna i november, och utlyst en endags strejk inom offentliga sektorn, så skulle det ha mött ett enormt folkligt stöd, och det skulle ha fungerat som en attraktionspol för de mest förtryckta grupperna av ungdomar.
Efter att ha försinkat kampen, måste TUC agera med kraft nu. TUC bör genast utlysa en landsomfattande facklig demonstration mot alla nedskärningar och kräva en bättre framtid för ungdomen.
Detta borde vara ett steg på vägen till en ny dag av samordnade strejker under hösten, vilket den här gången borde gälla samtliga 4 miljoner offentliganställda, och kombineras med en endags skolstrejk på alla skolor, gymnasier och universitet.”

Det är sådana röster, sådana vägar ut ur en situation som – felaktigt – tecknas som hopplös, som vi aldrig någonsin får av etablissemangets medier. De vill att vi ska tycka att det är hopplöst, eftersom vad det handlar om är att avskaffa det system som de slår vakt om.

Om vi ska komma framåt i det här avseendet, behöver vi mycket nytt: Nya, fria medier – fria från borgerliga ideologiska skygglappar – och ett nytt, riktigt arbetarparti, styrt av och utgående från arbetarklassens behov. Och så behöver medlemmarna återta makten i fackföreningarna och förvandla dem till kämpande, demokratiska fackföreningar.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Högerextremism är ingen ”kittlande intellektuell lek”

8 Aug

”Ingen verkar i ett vacuum.”

Så lyder rubriken på tidningen Internationalens artikel om de högerextrema terrordåden i Norge. Det är ordföranden för Ung Vänster i Storstockholm, Tove Liljeholm, som citeras.

”Extremhögerns hat göder terror”, är den rubrik som tidningen Offensiv satt på en av sina artiklar om detta blodiga dåd.

Så klart. Den första Lasermannen deklarerade öppet att det var det tidiga 1990-talets högerextrema retorik som inspirerade honom att begå sina terroristiska dödsskjutningar av invandrare. Såväl högerpartiet Ny Demokrati som (andra) etablerade politiker och mainstream-media gödde Lasermannens hat, som ledde till terrordåden.

Den s.k. ”andra Lasermannen”, som greps i Malmö förra året, var, enligt vad Aftonbladet kunnat avslöja, starkt påverkad av olika främlingsfientliga och ”invandrarkritiska” medier och idéer.

Det är rimligt att anta att terrordådet i Tuscon i januari i år – då flera personer blev skjutna, sex av dem med dödlig utgång, med den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords som främsta måltavla – inspirerades av den extrema hatkampanj som högergrupper i USA driver mot allt som betraktas som ”vänster om republikanerna”.

Ironiskt nog bidrar de kapitalistiska regeringarnas s.k. ”kamp mot terrorismen” – med livligt deltagande av Sverige genom t.ex. skandalen när egyptierna utlämnades till CIA och tortyr i Egypten, och genom svensk stridande trupp i Afghanistan – till att göda extremhögerns hat, som ofrånkomligt leder till våld och terrorism.

Det handlar inte om någon konspirationsteori att påstå att det finns en politisk agenda med att ensidigt inrikta all uppmärksamhet på terrorism på den terrorism som begås i islams namn.

Fakta är: Enligt den gemensamma europeiska polisen Europol, stod terrorism som begås i islams namn för endast tre av sammanlagt 249 terrorattacker inom EU under förra året.

Det har alltid funnits politiska motiv till att vifta med ”terrorismspöket”. Syftet är att få arbetare och andra exploaterade och utnyttjade grupper i samhället att känna samhörighet med statsmakterna och deras system.

Men ”terrorismspöket” leder alltid och ofrånkomligen till detta slags högerextrema terrorism. Det löper en blodig tråd från det tsaristiska Rysslands pogromer mot judar under tidigt 1900-tal, över Ku Klux Klans lynchningar av afroamerikaner under 1900-talets första hälft, Kristallnatten 1938, gaskamrarna i de nazistiska Förintelselägren och till dagens högerextrema våld och terror.

Som man skördar får man så.

Det behövs ingen vetenskaplig undersökning för att konstatera att den främlingsfientliga (”invandrarkritiska” är högerextremisternas kodord) propagandan i medier och på gator och torg ökat markant under de senaste åren.

Enligt Brottsförebyggande Rådet ökade antalet hatbrott med främlingsfientliga/rasistiska motiv från 2 189 år 2006 till 3 786 år 2010 – en skrämmande ökning med 73 procent.

Det har varit populärt hos liberaler och andra borgare att tjuta och klaga över att människor hållit protester mot torgmöten som hålls av olika slags högerextremister. ”Låt dem tala och visa hur knäppa de är”, har det låtit från dessa håll. I bästa fall har det varit ett uttryck för naivitet. I värsta fall har det speglat vad som med fog kan kallas sympati för fascister.

Men när den gripne massmördaren i Norge hindrades från att inför offentligheten deklarera sitt politiska manifest i rättssalen i Oslo verkade det som om poletten trillade ned. Det som hände på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011 visar att högerextremism och främlingsfientlighet inte är någon kittlande intellektuell lek.

Tillbaka till bloggens huvudsida

När facket kallas maffia

11 Jul

De båda konsulterna Lars-Olof Pettersson och Willy Silberstein har just gett ut en bok – ”Syndikalisternas nya ansikte” – som angriper SAC, den alternativa syndikalistiska fackföreningen: ”Organisationens verksamhet präglas av olagliga blockader, hot och våld”, hävdar de.

Willy Silberstein, tidigare vid Sveriges Radio, blev 2009 seniorkonsult på Kreab GavinAnderson, som beskriver sig självt som ”a global strategic communications partnership, advising corporations and other organisations on issues of strategic importance in business, finance and politics”. Han är också egenföretagare inom medieträning.

Lars-Olof Pettersson är tidigare utredare på Byggnads men har nu övergått till att arbeta som konsult för PR-, analys- och kommunikationsbyrån Rådhusgruppen City. Han beskrivs så här på PR-, analys- och kommunikationsbyråns hemsida: ”Har drivit konsultföretag i tio år. Innan dess arbetade han många år inom fackliga organisationer, bl.a. som utredningschef på Byggnads under 1990-talet. Dessförinnan var han verksam inom regeringskansliet på olika platser – Statsrådsberedningen, Arbetsmarknadsdepartementet och Industridepartementet.”

Nu blir det kalas på medias kultur- och ekonomisidor. De översvallande recensionerna kommer att tävla med varann i att hylla Pettersson & Silberstein. Jag ser hur de kommer att föreslås till Stora journalistpriset, med mera, med mera.

Först ut att puffa för boken är Sveriges Radios Ekot idag. Även LO-tidningen har en stor artikel om boken.

Vilken tur, då, att Public Service har sina etiska riktlinjer där utpekad ska få försvara sig. Ekot låter faktiskt Jan Abrahamsson, organisatör vid Syndikalisterna, försvara det som Pettersson & Silberstein vill få till ”maffiametoder”:

– Vi använder stridsåtgärder när arbetsgivaren inte vill förhandla, och inte vill lösa problem, säger han.

Bloggen Fogelqvist har ett intressant exempel på ett av dessa fall där representanter för arbetsgivarsidan, borgerliga politiker och ordföranden för polisstyrelsen i Stockholms län beskyllde SAC för ”maffiametoder”.

Här kan man t.ex. läsa om bakgrunden till SAC:s pågående blockad mot assistentföretaget Assistansia AB. Vaddå ”maffiametoder”?

Det är bara tidens tecken att det kommer en bok på detta tema. Det finns hur många sviniga småföretagare som helst – hur många som helst som knäcker anställda, utnyttjar dem, pressar dem, tänjer på lagar och regler; allt i girighetens och maktfullkomlighetens namn. Jag skulle inte bli förvånad om det blivit ännu fler sådana under de senaste åren, när den ekonomiska krisen ökat pressen på dem. Men om dem kommer det inga böcker, nej, utan istället söks det med ljus och lykta efter något att hacka på de anställdas organisationer för. Sila mygg och svälja kameler kallas det. Tidens tecken.

makthavare.se kommenterar några arbetare Petterssons & Silbersteins bok. Jag vill gärna använda den här bloggen till att ge större spridning åt dessa arbetarröster – som en liten motvikt:

Signaturen ”Mirka” skriver:
”Hm… Vet inte riktigt om jag känner igen beskrivningen av organisationen SAC som ges ovan. På mitt jobb är vi ett sextiotal syndikalister och fler är på väg. Jag och mina arbetskamrater har fattat att SAC är det enda fack som faktiskt är demokratiskt.”

Signaturen ”Johan, medlem i Byggnads i Stockholm” skriver:
”Jag undrar när kommer boken om de slavliknande förhållandena som Syndikalisterna medlemmar inte vill acceptera och tar strid emot. Nää de är tydligen inte intressanta…”

Signaturen ”Fd LO medlem, ej Syndikalist” skriver:
”Luktar beställningsjobb från Svensk Näringsliv. Det är som vanligt när LO ”tar fighten” så hamnar de i knät på arbetsköparen och kapitalet. Skönt att se att det finns fackföreningar som faktisk vågar försvara sina medlemmar mot dåliga arbetsgivare till skillnad mot LO som bara rycker på axlarna när man som medlem får problem. Så trött på pamparna i LO och deras hantlangare. Dags att LO blir en riktig fackförening för medlemmarna!”

Jag kan bara instämma i det sista. För demokratiska och kämpande fackföreningar!

Tillbaka till bloggens huvudsida

Jan Björklund drömmer

6 Jul


Aftonbladets referat av Jan Björklunds tal i Almedalen ger skäl till några intressanta reflektioner:

Björklund öppnar med att påstå att Juholt drömmer sig tillbaka medan han och andra ”drömmer om framtiden”. I själva verket är det ju Björklund och borgarna som på sedvanligt vis är bakåtsträvande – de har dragit de sociala trygghetssystemen tillbaka långt bak i tiden, Björklunds egen skolpolitik låter precis som ett eko från det tidiga 1960-talet, och över huvud taget klamrar de sig fast vid en gammal för-marxistisk politisk världsbild.

Och i sitt Almedalstal tog Björklund bladet från munnen och krävde ”en mer liberal arbetsrätt i Sverige” – vilket ju är den borgerliga kodordet för att förstöra arbetsrättslagstiftningen (särskilt då lagen om anställningsskydd, LAS, och lagen om medbestämmande, MBL). Syftet är att öka arbetsköparnas makt på de anställdas bekostnad.

Vad är det för nytt, för framtida med allt detta?

Sedan talade Björklund om revolutionen i arabvärlden. Man tror inte det är sant!
– Khaddafi måste bort. Människorna i arabvärlden har rätt att leva i frihet, sa Björklund.

För det första hade Björklunds och borgarnas regering och EU nära politiska, ekonomiska och andra kontakter med Mubaraks brutala diktatur i Egypten, som höll 18 000 människor som politiska fångar. Mubaraks diktatur var i Medelhavsregionen det största mottagarlandet av EU-bistånd. Var fanns rätten att leva i frihet då?


Tysklands förbundskansler Angela Merkel kramar om Egyptens dåvarande diktator Hosni Mubarak. Bilden är från Mubaraks besök hos Merkel i april 2008 eller mars 2010, såvida den inte är från Merkels besök hos Mubarak i det förtryckta Kairo i januari 2009.

För det andra ”glömde” Björklund att i sitt tal nämna nyheten från i förrgår om att hans EU-kompisregering i Tyskland beslutat att sälja stridsvagnar till förtryckarregimen i Saudiarabien – vars armé alldeles nyligen var med om att krossa revolutionen i Bahrain. De 200 stridsvagnar Tyskland ska sälja till Saudiarabien är av typen Leopard 2A7+, som särskilt lämpar sig för att skingra demonstranter.

Och Khaddafi… I oktober 2010 gjorde Björklunds partikamrat Cecilia Malmström ett officiellt besök hos Khadaffis förtryckarregim i Libyen. Hon träffade Khadaffis ministrar och skrev ett avtal med Khadaffi – han skulle få 50 miljoner euro under tre år för att stoppa flyktingar…

Så gick Björklund in på inrikespolitik och gjorde ett stort nummer av att 240 000 fler är sysselsatta nu än 2006. Men det är en förändring som inte tar hänsyn till befolkningsutvecklingen. Så här ser det ut i verkligheten, enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar:

I maj 2006 uppgick antalet sysselsatta i åldern 15-74 år till 4 296 000
personer. Samtidigt var 217 000 personer, eller 4,8 procent av arbetskraften, arbetslösa.

I februari 2011 uppgick antalet sysselsatta i åldern 15-74 år till 4 557 000 personer. Samtidigt var totalt 381 000 personer arbetslösa enligt säsongrensade data. Det motsvarar ett relativt arbetslöshetstal på 7,6 procent.

Vad finns det för anledning att låtsas att myten om ”arbetslinjen” spruckit? Ja, i Björklunds fall finns det sisådär 381 000 skäl…

Sverige är nu en av de starkaste ekonomierna i Europa, påstår Björklund. Ja, bland annat på grund av att Björklunds sida förlorade omröstningen om euron så har Sverige en tillfällig ekonomisk respit. Men varför är då arbetslösheten så skriande hög?

45 miljarder i den offentliga skattekistan, skröt Björklund i Almedalen. Javisst, och många tiotals miljarder mer har skänkts bort till de rika i form av skattesänkningar, och mer ska det bli: pengar som borgarna kunde – men givetvis vägrar att – använda för att återställa den raserade välfärden. Så för alla äldre, alla i skolan, alla inom vården är skrytet om en massa miljarder i en offentlig kassakista som borgarna har nyckel till bara ett hån.

Sedan försökte Björklund knipa poäng genom att tala om jämställdhet. När han själv företräder en regering vars skattepolitik aktivt har ökat de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor. Av regeringens skattesänkningar har merparten – 57 % – gått till männen. Mellan 2006 och 2010 ökade inkomstskillnaden mellan könen med 12  800 kronor per år.

Det finns förstås mycket annat att kommentera i Björklunds tal. Bland det sista som han talade om handlade om EU och globaliseringen.
– I gårdagens Europa byggde vi murar, i morgondagens Europa bygger vi broar, sa han.
Ja, det där orkar man helt enkelt inte kommentera. Alla som inte har borgerliga skygglappar vet hur det ligger till med den saken.

Björklunds avslutningsord förtjänar dock att parafraseras:

”För människorna i Sverige var det inte bättre förr. Låt Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden.”

Jag skulle vilja säga:

För de flesta människor i Sverige är det inte bra som borgarna ställt till det. Låt Björklund drömma om en fortsatt baklängesrevolution. Vi andra drömmer om framtiden, tillsammans med miljontals kämpande kamrater i Egypten, Grekland, Spanien, England, USA, över hela världen.

Framtiden tillhör alla oss andra – om vi bara tar tillfället nu!

Tillbaka till bloggens huvudsida

Fler barnfamiljer blir vräkta från sina hem

6 Jul

Nyheterna idag berättar att antalet barnfamiljer som blir vräkta från sina hem fortsätter att öka. Enbart under första halvåret i år vräkte kronofogden mer än 350 barn från deras bostäder.

Det är bara en effekt av alliansregeringens brutala klasspolitik. Även om diverse myndighetsrapporter försöker blanda bort korten, visar tillgänglig statistik att andelen fattiga i Sverige har ökat under alliansregeringens år. Andelen realtivt fattiga har ökat från drygt 9 procent till över 12 procent av hushållen sedan 2006.

En nyligen publicerad rapport av Rädda Barnen visar att andelen fattiga barnfamiljer på tio år ökat från 8-9 procent till 15 procent.

Nu kan man inte skylla allt på alliansregeringen. I huvudsak beror det på kapitalismen, som både alliansregeringen och den förra S-regeringen lät härja ganska fritt. Full sysselsättning är ett minne blott. Men alliansregeringens löfte om att ”minska utanförskapet” har visat sig vara en bluff. Antalet arbetslösa har ökat från 300 000 i slutet av 2006 till omkring 400 000 idag.

Dan Josefsson visar i en utmärkt artikel hur nyliberalismen långsiktigt förde oss från full sysselsättning till permanent massarbetslöshet.

Värst är det för ungdomar ur arbetarklassen. (De i rikare familjer kan alltid få hjälp av välbeställda föräldrars ”fina” kontaktnät, såvida de inte får jobb i ”pappas företag” eller helt enkelt får pengar av pappa.) I maj 2011 var cirka 164 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. Detta motsvarar 25,9 procent. Gissa vilken samhällsklass som får ta nästan hela denna arbetslöshet? Hur hög tror ni arbetslösheten är bland arbetarklassungdomar i åldern 15-24 år? Det borde vara uppemot 40 procent.

Många arbetarungdomar kommer aldrig in på arbetsmarknaden. De går i hopplöshet från kortare arbeten ut i arbetslösheten igen.

Och så påstår somliga att det inte finns något klassamhälle… Fast det har de däruppe förstås alltid och överallt påstått, så länge klassamhället funnits.

Ovanpå detta kommer de urholkade trygghetssystemen som gör att det kan bli en ren katastrof för en familj med en ensam försörjare om denna blir sjuk.

– Många familjer har haft en ekonomi, men sedan har någonting hänt. Man har skilt sig eller blivit sjuk och fått en mycket lägre inkomst. Man kanske har haft skulder sen tidigare och sen eskalerar det och man tappar kontrollen, säger Christina Sehlén, budget- och skuldrådgivare i en stadsdel i södra Stockholm, till Sveriges Radios Ekot idag.

Inte konstigt att fattigdomen ökar, att antalet vräkta barnfamiljer ökar. (Eller var det någon som tänkte att antalet vräkta barnfamiljer är jämnt fördelat mellan över- och underklassen?)

Mitt i allt detta kan underklassen se hur de ”däruppe” lever i allt större välmåga, hur deras rikedomar ökar.

Klassklyftorna i Sverige har inte bara ökat under de senaste åren – de har också ökat snabbare i Sverige än i de andra rika länderna som är med i samarbetsorganisationen OECD.

En genomsnittlig lön för en vd i storbolagen motsvarade 1980 nio industriarbetarlöner – idag tjänar en vd i storbolagen i genomsnitt lika mycket som 41 industriarbetare!

Man kan inte anat än – som Hasse Nilsson och Sven Wollter i LO-Tidningen Debatt den 17 juni – citera Lars Forsell:

”Det finns inga skäl för optimism. Det finns inga skäl för pessimism. Det finns skäl för revolution.”

Vi måste i alla fall göra någonting. För det är ju trots allt som Rage Against the Machine lär oss:


Your anger is a gift.

Tillbaka till bloggens huvudsida