Arkiv | juli, 2011

Semesterledigt

19 Jul

Bloggen Klassperspektiv tar nu semesterledigt och återkommer första veckan i augusti. Då kommer det bl.a. några analyser av det ekonomiska världsläget, samt naturligtvis fortsatt rapportering kring sådant som mainstream-media har ideologiska skygglappar för.

Läs gärna tidigare inlägg som varit publicerade nu i juli, och sprid dem gärna till vänner och bekanta. Trevlig fortsättning på sommaren!

Egypten: Den nya revolutionen vinner nya framsteg

Libyen – ”övergreppen som nästan ingen bryr sig om”

Upproret i Syrien – perspektiv och analys

Förstatliga bankerna under demokratisk kontroll

Reflektioner på franska revolutionens 222-årsdag

Tahrirtorget och Chile 11 juli

När facket kallas maffia

Chile – ungdomar och arbetare mot nyliberalismen

Egypten – revolutionärerna trotsar premiärministern

Egypten – revolutionen utvecklas

8 juli-revolutionen i Egypten: Idag

Jan Björklund drömmer

Fler barnfamiljer blir vräkta från sina hem

Lärdomar av upproret i Libyen

Nystart för revolutionen i Egypten

Gryende arbetaruppror i Kina

Nya perspektiv på konflikten i Libyen

Mer mångfald i massmedia

Myter om krisen i Grekland

Förändring kommer!

Egypten: Den nya revolutionen vinner nya framsteg

18 Jul

Den nya revolutionen i Egypten vinner framsteg. Under press från revolutionärerna som ockuperar Tahrirtorget har regeringschefen avskedat hälften av alla ministrar, och meddelar att sammanlagt 22 av 30 ministrar kommer att bytas ut.

Lyssna på Sveriges Radio Ekots inslag idag.

Men revolutionärerna på Tahrirtorget menar verkligen allvar. De är trötta på alla halvmesyrer och svikna löften och har lovat att fortsätta kampen tills alla deras krav är uppfyllda. Till de tidigare sju kraven (se inlägget ”Egypten – revolutionen utvecklas”) har de lagt ytterligare tre krav, bl.a. att det införs en minimilön och en maximilön – dvs en högsta tillåten lönenivå.

När ska vi i Sverige lära av Egypten?

Tillbaka till bloggens huvudsida

Libyen – ”övergreppen som nästan ingen bryr sig om”

18 Jul

Human Rights Watch gav stora rubriker den gångna veckan när organisationen rapporterade att den funnit belägg för att libyska rebeller i fyra städer som de erövrat i juni och juli ”skadat egendomar, bränt hem, plundrat sjukhus, hem och butiker, samt misshandlat personer som påstås ha stött regeringssidan”.

Enligt Human Rights Watch bekräftar rebellernas lokale kommendant att ”några övergrepp begåtts” men att det varit i strid mot de order som utfärdats om att inte angripa civila eller skada civil egendom.

NATO kommenterade inte rapporten utan sade bara att den militära insatsen ska fortsätta. Mahmoud Jibril, erkänd av flera länder som premiärminister för Libyen (dvs det rebellstyrda Libyen som erkänts av ett antal stater), citeras i Sveriges Radio Ekot:

– De få incidenterna inträffade i ett tidigt skede av revolutionen och vi har undersökt de fallen. Vi är emot alla övergrepp på de mänskliga rättigheterna, oavsett vem som orsakar dem, säger.

(Mahmoud Jibril tjänstgjorde tidigare i Khadaffis regim och har gjort sig känd som en stark förespråkare av privatisering och liberalisering av ekonomin, bl.a. den libyska oljan.)

Naturligtvis är rapporten från Human Rights Watch en propagandaseger för Khadaffi. Men det förvånar att vissa i den internationella debatten använder sig av denna rapport som något slags belägg för att rebellerna inte förtjänar vårt stöd.

Den oftast alldeles utmärkta – och i fråga om Libyen ovanligt klarsynta – bloggen ”Biology & Politics” menar säkert inte så, men det känns ändå som om denna tillmäter de av HRW dokumenterade övergreppen lite väl stor betydelse som ”symtom”.

Låt oss säga det klart och tydligt: Upproret mot Khadaffi förtjänar ett kritiskt stöd från alla progressiva grupper och individer världen över. Khadaffi är en reaktionär förtryckare som måste störtas. (Och det vet jag att t.ex. ”Biology & Politics” också anser – detta är inte i polemik mot den bloggen.) Detta betyder emellertid inte att alla som är emot Khadaffi är framstegsvänliga eller värda vårt stöd. Det är mycket möjligt att det kommer att behövas ett uppror av Libyens arbetare och fattiga för att störta den nya överklass som (med hjälp av NATO) kanske efterträder Khadaffi.

Men varför denna förvåning kring rapporten från Human Rights Watch? Det är förvisso alltid illa när oskyldiga människor utsätts för övergrepp av detta slag. Men sådana övergrepp hör till bilden i krig, och varför skulle Libyen vara ett undantag? Trodde någon att varje individ på rebellsidan var ett under av självbehärskning? Det KAN faktiskt ha varit fråga om engångshandlingar, överloppsgärningar av enstaka frustrerade rebeller som kanske blev bestraffade efteråt. Det vet vi inte.

Något som fått betydligt mindre uppmärksamhet – och som är ett betydligt allvarligare symtom – är den sedan länge pågående våg av rasistiska övergrepp, rena lynchningar, som faktiskt tycks prägla det rebellkontrollerade östra Libyen.

Det har i flera månader kommit rapporter om ett fruktansvärt rasistiskt våld i det rebellkontrollerade östra Libyen – ett rasistiskt våld riktat mot ”svarta” afrikaner. Detta är ett rasistiskt våld som uppenbarligen inte är några enstaka undantagsfall, utan som snarast verkar öka i omfattning. De senaste rapporterna tyder åtminstone inte på att det är något som minskar, trots att det pågått i flera månader.

Somaliland Press berättade igår att det kommit in rapporter om att mer än etthundra afrikaner från länder söder om Sahara har blivit mördade – lynchade – i det rebellkontrollerade östra Libyen enbart under de senaste två veckorna. Dessutom hålls mer än 200 afrikanska immigranter fångna i ”hemliga installationer”.

Det rasistiska våldet rapporteras också riktas mot ”svarta” libyer: ”Svarta” libyer som vårdas på sjukhus i Benghazi ska ha förts bort av beväpnade män.

Men detta är ingenting nytt. Exempelvis rapporterade media i april om fruktansvärda övergrepp mot ”svarta” afrikaner i det rebellkontrollerade östra Libyen: ”Videoklipp visar rebellernas irrationella och omänskliga grymhet mot afrikaner. En visar en halshuggning i rebellfästet Benghazi av en man som hängde upp och ned, täckt i blod. Hundratals åskådare jublade och filmade den bestialiska scenen till ropen ’Allahu Akbar’…”

Los Angeles Times skrev redan i våras att ”tusentals afrikaner har angripits och förlorat sina hem och ägodelar.”

Journalister och andra observatörer i området tycks vara överens om att en viktig bidragande orsak till de rasistiska övergreppen är att rebelledningen och västmedia spridit ut att Khadaffis regim använder ”svarta” afrikanska legosoldater för att förtrycka det libyska folket.

Rasistiska myter om afrikaner har traditionellt anklagat afrikaner för våldtäkt av ”vita” kvinnor. Det är intressant att konstatera hur västmedia, politiker i väst och libyska rebeller spred ut att Khadaffis ”legosoldater” knaprade viagratabletter för att kunna våldta arabiska kvinnor och flickor, ibland ”så unga som 12 år”.
Detta visade sig vara en skröna, som Cherif Bassiouni, chefen för FN:s kommitté som undersöker brott mot mänskliga rättigheter i Libyen, avfärdade som ”masshysteri”.

Uppgifter om ”svarta” afrikanska legosoldater i Khadaffis sold har fortsatt att spridas som en del av propagandan mot Khadaffi – trots att organisationer som Human Rights Watch konstaterat att det inte finns några som helst belägg för att det förekommit ”svarta” afrikanska legosoldater i östra Libyen.

Istället verkar det ha varit fråga om rent rasistiska överfall på oskyldiga civila gästarbetare från länder söder om Sahara.

Luis Sinco skrev i mars i Los Angeles Times om sitt besök i rebellkontrollerat område i Libyen. Han beskriver sitt möte med en tillfångatagen ”svart” man från Gambia, Alfusainey Kambi, som sade:
”Jag är arbetare, inte krigare. De förde bort mig från mitt hus och [våldtog] min fru.” Längre hann inte den afrikanske mannen. Luis Sinco fortsätter: ”Innan han hann säga mer, sade ett par vakter åt honom att hålla tyst och släpade honom genom öppningen till en cell, vars ståldörr sedan snabbt slängdes igen bakom honom.”

”Ett stort antal afrikaner har råkat illa ut på grund av denna legosoldatshysteri”, kommenterade Los Angeles Times.

Somaliland Press skrev igår:

”Mohamed Abdillahi, Somaliland, 25, låg och sov i sitt hem i Zouara när mobben kom. ’De knackade på dörren ungefär klockan ett på morgonen. De sade ’kom ut, vi ska döda er, ni är svarta, utlänningar.’
Dessa vittnesmål stämmer överens med det som tusentals afrikaner upplevt när de sett Libyens smutsiga sida de senaste veckorna. ’De har attackerat oss och tagit allt från oss’, sade Ali Farah, en 29-årig arbetare från Somalia.
’De var ute efter att döda civila och de misshandlade många av oss. För mig är de som djur’, säger Jamal Hussein, en 25-årig arbetare från Sudan.”

Den franskspråkiga tidskriften Jeune Afrique konstaterar att det är ett ämne som nästan ingen bryr sig om.

Vi som är helt emot bombningarna och kriget i Libyen skulle kunna ställa en enkel fråga till de som förordar NATO-bombningar för att ”skydda civila mot Khadaffi-truppernas övergrepp”: Vilka anser ni ska bomba rebellerna för att skydda de tusentals ”svarta” afrikanerna i östra Libyen från övergrepp? Ett minimikrav borde åtminstone vara att de ”svarta” afrikanerna beväpnas så att de kan organisera självförsvarskommittéer, försåvitt inte myndigheterna i det rebellkontrollerade östra Libyen börjar försvara dem effektivare.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Upproret i Syrien – perspektiv och analys

18 Jul


En demokratisering av Syrien skulle leda till en helt fundamental förändring av den geo-politiska situationen i hela regionen. Det säger en av de främsta Mellanösternexperterna, Hamid Dabashi. (Se även inlägget ”Nya perspektiv på konflikten i Libyen”.)

Assad-regimens retorik mot USA och Israel, och de imperialistiska staternas fördömande av denna regim, har skapat viss förvirring om vad kampen i Syrien gäller och vilka de olika positionerna är.

Men låt oss inte glömma att när det syriska upproret började, möttes revoltörerna med kalla handen av USA. Utrikesminister Hillary Clinton kallade diktatorn Bashar al-Assad en ”reform-man” och sa att det inte skulle bli tal om någon amerikansk intervention som i Libyen. Sedan dess har USA skärpt tonen, men det är knappast fråga om någon förändrad politik. Snarare har revoltörerna i Syrien visat USA att Assad kan komma att störtas, och då gäller det förstås för USA att försöka påverka utgången så att det gynnar imperialismen.

En socialist i Syrien som vill vara anonym reder ut begreppen: ”Borgerligt nationalistiska regimer (åtminstone arabiska, och i synnerhet den syriska) bör vi inte ge vårt stöd – de kommer alltid, avsiktligt eller oavsiktligt, att hamna i en position där de gynnar imperialistiska intressen. Det syriska Ba’ath-partiet, t.ex., har orsakat den arabiska saken stor skada, vilket gynnat imperialistiska intressen – bland annat, men inte begränsat till: Genom att förstöra den Förenade Arabrepubliken (och därigenom förstördes alla panarabiska enhetssträvanden för lång tid framöver); genom ett omfattande mixtrande med de väpnade styrkorna (vilket förvandlade dem till enbart en sekteristisk milis), vilket resulterade i den katastrofala och förödmjukande förlusten av territorier 1967; genom att införa en kompradorkapitalism; och genom att inte ge något åt bönderna och arbetarklassen (vilket är anledningen till att landsbygden är nästan helt och hållet anti-Ba’ath).”

Syrien styrdes under en kort period av vad som har kallats ”proletär bonapartism”, och det är från den tiden som imperialismens fientlighet mot regimen härstammar. Men under Hafez al-Assad – den nuvarande diktatorns far – förändrades detta, som ett resultat av fraktionsstrider inom Ba’ath-partiet. Det började i september 1970 när Jordaniens kung Hussein i samarbete med imperialismen satte in sin krigsmakt för att krossa den palestinska motståndsrörelsen i landet. Den syriska regimen beslöt att skicka väpnad hjälp till palestinierna, men Hafez al-Assad – som då var försvarsminister – saboterade detta genom att vägra förse den syriska styrkan med det nödvändiga flygstödet. Resultatet blev att palestinierna massakrerades i vad som blev känt som ”Svarta september”. Strax efteråt, i november 1970, grep Hafez al-Assad makten i Syrien i en militärkupp.

1975 bröt inbördeskriget i Libanon ut mellan å ena sidan högern – grupperad kring kristna falangister med stöd av Israel – och å andra sidan en bred vänster som i huvudsak grundade sig på fattiga shiiter och druser samt palestinska flyktingar. Hafez al-Assad sände då in den syriska armén – i praktiken på falangisternas sida. Detta ledde inte bara till vänsterns nederlag i inbördeskriget, utan gav också falangisterna möjlighet att utföra massakern i flyktinglägret Tel al Zaatar.

I februari 1982 slog Assad ned upproret i den syriska staden Hama, med över 25 000 dödsoffer som följd. Syrien drogs in i kriget i Libanon senare det året, när Israel invaderade det landet. Men Assad-regimens sanna natur kom i dagen några år senare, när Amal – en religiös milis som stöddes av Syrien – gick till attack mot de palestinska flyktinglägren Sabra, Shatila och Burj el-Barajneh i Beirut. Under det imperialistiska kriget mot Irak 1990-1991 ställde Assad upp med syriska trupper i den USA-ledda anti-irakiska koalitionen.

1998 utvisade Syrien kurdiska PKK:s ledare Abdullah Öcalan, som året därefter greps av turkiska agenter i Kenya.

Två år senare avled Hafez al-Assad och hans son Bashar al-Assad blev ny diktator, som i vilken monarki som helst. Hillary Clinton har förstås helt rätt i att kalla Bashar al-Assad för en ”reform-man” – från imperialismens utgångspunkt. Under hans styre har landet fortsatt kursen åt höger.

Bland annat har det framkommit att Bashar al-Assads torterare utvecklat ett samarbete med CIA när det gäller ”tortyr på export”. (Liksom Mubaraks egyptiska torterare gjorde, exempelvis i fallet med Ahmed Agiza och Muhammed Al-Zery som den svenska S-regeringen tillät CIA att kidnappa 2001.) Ett av de mest kända och dokumenterade fallen är samarbetet mellan CIA och Assads torterare när det gällde kidnappningen av den syriskfödde kanadensiske medborgaren Maher Arar under en mellanlandning på JFK-flygplatsen i New York i september 2002.

Under Bashar al-Assad styre har även nedmonterandet av det tidigare statliga styret över ekonomin accentuerats. Genom omfattande privatiseringar har ett nytt skikt privatkapitalister – ofta släktingar till diktatorn – gjort sig allt bredare i det syriska samhället. Dessa har i sin tur tryckt på för en ytterligare liberalisering av ekonomin.

2006 genomfördes, i samverkan med IMF, en ny omgång omfattande nyliberala ”reformer” i Syrien. Bland annat avskaffades subventionerna på basvaror samtidigt som den tidigare priskontrollen på ”livsnödvändiga varor” upphävdes. Resultatet blev kraftigt stigande priser på nödvändighetsvaror, samtidigt som inflationen dämpades genom att arbetslösheten ökade. Sedan dess har regimen genomfört omfattande nedskärningar på utgifterna för hälsovård och utbildning, och reallönerna har sjunkit.

År 2008 avskaffades de tidigare bränslesubventionerna, vilket gjorde att dieselpriserna tredubblades i ett slag.

Resultatet av allt detta är drastiska försämringar för majoriteten av landets befolkning. År 2008 var t.ex. priset för ägg – den viktigaste källan till protein för merparten av de syriska familjerna – 300 % till 400 % högre än bara två år tidigare, när den nya omgången nyliberala reformer infördes.


Arbetarkvarter i Syriens huvudstad Damaskus.

Förra året tog Assad-diktaturen ytterligare steg för att närma sig imperialismen i ekonomiskt avseende. Banksektorn öppnades för utländskt kapital och en syrisk aktiebörs öppnades. Detta ledde till att Syrien belönades med observatörsstatus i världshandelsorganisationen WTO, ett steg ifrån fullt medlemskap. Vidare liberaliserade regimen arbetsmarknadslagarna förra året, så att arbetsgivare nu har rätten att avskeda anställda utan att behöva ange någon anledning.

Samtidigt har den nya kapitalistiska överklassen blivit allt rikare.

En rapport från den syriska fackföreningsfederationen 2009 anklagade regimen för att ha vidgat klyftan mellan fattiga och rika och konstaterade:
”De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Låginkomstfamiljer – som utgör 80 procent av Syriens befolkning – letar efter ytterligare arbeten för att kunna försörja sig.”


Växande fattigdom tvingar många syrier att leva under miserabla förhållanden.

Det är detta som utgör grunden till den revoltrörelse som vi ser i Syrien idag, och som kostat över 1 400 människor livet medan tusentals aresterats. Den av nyliberalismen framkallade nöden, och den auktoritöra regimens arroganta förtryck, har helt enkelt blivit outhärdligt för de syriska massorna. Det är därför massakrer och massarresteringar inte kan kväsa detta uppror som i Hama 1982. Det är ingen slump att protestvågen började i Daraa, en av landets fattigaste regioner.

Regimen påstår att den är utsatt för en utländsk komplott, att oppositionen finansieras av utländska makter. Men i det virrvarr av motstridiga intressen som Mellanöstern har hamnat i, har olika utländska makter länge finansierat sina små allierade grupper i olika arabländer. Syrien är inget undantag. Den syriske socialist som vi tidigare citerade, kommenterar:

”Talet om denna utländska finansiering är kraftigt överdrivet. USA:s ganska svaga agerande i fråga om Syrien och det faktum att Assad ständigt kallas ’reform-man’ verkar tyda på att USA:s och Israels strategi går ut på att se till så att Assad-regimen överlever, om än försvagad och isolerad.
Något som USA/Israel/Saudiarabien verkligen vill undvika är att Syrien tas över av den sekulära oppositionen – eftersom det omedelbart skulle leda till avskaffandet av det religiösa sektsystem som infördes av Assad – och en omfattande omstrukturering av armén.”

Gällande oppositionen i Syrien, säger den syriska socialisten:

”Merparten av oppositionsgrupperna är mycket radikala – PCA (Party Of Communist Action), People’s Party, SDPP (Social Democratic People’s Party) och National Party – vägrar att kompromissa i fråga om [de av Israel ockuperade] Golanhöjderna (och kan med största sannolikhet förväntas göra något åt saken), och de lokala arabnationalistiska/nasseristiska organisationerna står för en sammansmältning av den syriska staten med Egypten. Mot den bakgrunden är det inte svårt att dra slutsatsen att ett maktskifte i Syrien nästan helt säkert kommer att leda till större motstånd mot USA:s och Israels intressen i regionen (vilket förstås motsvarar folkets vilja).”


Upplagt på youtube igår: Videon sägs visa hur syriska soldater går över på revoltörernas sida i staden Abu Kamal den 16 juli.

Vissa i väst har låtit sig förblindas av att att ett par gamla övervintrade stalinistiska sekter stödjer Assads regim. Men sådana arbetarfientliga ställningstaganden är ingenting nytt i den stalinistiska rörelsens historia och säger ingenting om Assad-regimens verkliga natur. De socialistiska grupper som diskuteras i citatet ovan, visar däremot prov på en riktig socialistisk hållning mot diktaturen.

Det radikala PCA – som tidigare kallades Communist Action League – genomförde ett väpnat uppror mot Assad-diktaturen redan 1976, när Assad intervenerade mot vänstern i Libanon, och har varit föremål för järnhård repression sedan dess.

En annan progressiv grupp som utsatts för hård förföljelse i Syrien är antiglobaliseringsrörelsen AGAS (Antiglobalization Activists in Syria, även kallad ”Al-badil”, alternativet), som organiserar protester mot de nyliberala ”reformerna” i landet. AGAS bildades 1 januari 2003 och flera av dess ledare har suttit i fängelse i många år. Organisationen deltar också i World Social Forum.

I fråga om de konservativa religiösa grupperna – som var drivande vid upproret i Hama 1982 – säger den syriske socialisten: ”Muslimska Brödraskapet har i huvudsak hållt sig borta från protesterna. I vilket fall som helst är de konservativa inte drivande bakom protesterna.”

Detta betyder inte att den syriska revolten just nu är medvetet socialistisk. Hassan Khaled Chatila, medlem av PCA, säger:

”Dessa revolterande ungdomar för inte fram sociala krav; de tror att politisk demokrati och frihet kan lösa alla problem som de möter i sina dagliga liv. Deras främsta mål, vid sidan av att störta Assad, är att förändra konstitutionen. De vill särskilt få bort Artikel 8, som slår fast ’det Arabiska socialistiska Ba’ath-partiets’ ledning av staten…”

Men andra källor vittnar om hur den syriska revoltens paroller utvecklas:

”De protesterandes krav har blivit bättre formulerade och utvecklade, och sträcker sig nu bortom det enkla kravet på frihet. De begär, t.ex., frigivandet av alla politiska fångar… att säkerhetstjänstens inflytande ska upphöra, och demokrati baserad på ett flerpartisystem. Det förekommer även socio-ekonomiska krav, exempelvis på en transparent plan för att avskaffa fattigdom och arbetslöshet i Syrien.”

I den här situationen borde det inte förvåna någon att USA och andra reaktionära aktörer i regionen försöker påverka händelseutvecklingen med syfte att kidnappa revolutionen. För socialister runtom i världen är det desto viktigare att ge våra kamrater i Syrien ett internationalistiskt stöd och solidaritet.

Den anonyme socialist i Syrien som citerats tidigare berättar om internationalismen under de syriska massdemonstrationerna mot regimen:

”Solidaritetskänslan är helt fantastisk! Det stöd som vi får från egyptiska, tunisiska, jemenitiska, libyska och till och med bahrainska kamrater är enormt – ni skulle se hur det ser ut på demonstrationerna: I varje syrisk protestmarsch deltar ett stort antal icke-syriska araber för att visa sitt stöd, och mångfalden av olika flaggor i demonstrationerna är otroligt inspirerande.”

Här följer en intervju om situationen i Syrien med Hamid Dabashi för the Real News:

Tillbaka till bloggens huvudsida

Förstatliga bankerna under demokratisk kontroll!

16 Jul


Nu har det kapitalistiska systemet fört ut oss på svag is igen. Dagens Nyheter talar om risken för att hela USA:s samhälle lamslås, att hela världsekonomin drabbas av en ny djupdykning.

Aftonbladet varnar för hur skuldkrisen kryper allt närmare var och en av oss. Expressen talar om att pressen på Obama är en press på oss alla.

USA:s kongress måste höja lånetaket på 14,3 biljoner dollar före den 2 augusti. Annars måste man ställa in betalningarna, och då…

Grekland, Spanien, Portugal kan tvingas ställa in betalningarna, och då…

Ja, vad då? Jo, då FÅR BANKERNA INTE SINA PENGAR!

Glöm allt tal om räddningspaket för det ena eller det andra landet. Vad det handlar om är ett gigantiskt svindleri där regeringar/stater tillsammans med bankkapitalet lurar oss att tro att hela samhällen har problem. Det är inte våra samhällen som har problem – det är de privatägda bankerna som har problem med att få in sina pengar i den takt vinstsystemet begär att de ska få in sina pengar.

Sveriges Radios Ekot berättar att republikanerna i den amerikanska kongressen nu utsätts för stora påtryckningar för att gå med på att höja lånetaket. Stora påtryckningar – varifrån? Från samhället? Kanske offentliganställda och deras fackföreningar? Nej, absolut inte – där förbereder man sig på att möta de varslade nedskärningar som komma skall när staten kommer att betala till bankerna.

Påtryckningarna kommer från de som äger krisen – de privatägda, vinstdrivande bankerna och låneinstituten, som Ekot skriver:

”Republikanen Michel Grimm, som sitter i representanthusets finansmarknadsutskott, berättar att han träffat representanter för Wall Street, bland annat från Goldman Sachs och Bank of America.”

”USA:s näringsliv vill se budgetavtal”, konstaterar Svenska Dagbladet torrt.

Bara ett par år efter det att detta system drog ned världen i den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet, gör samma system att vi hotas av undergång igen. Hur tydligt behöver det sägas egentligen? Vi behöver byta system! Kapitalismen, marknadsekonomin, är slut och kommer att leda oss till allt större kriser, allt tätare.

Det första steget på den vägen måste vara att omedelbart förstatliga banker och låneinstitut under demokratisk kontroll, och omvandla dessa från blinda vinstmaskiner till institut i samhällets och människornas tjänst.

Det kommer förstås inte att gå att stanna där.

Det korsvisa ägandet mellan banker och andra storföretag, överklassens kontroll av såväl stat och kapital som media, samt de styrandes hårda band till själva systemet – allt det kommer att göra det nödvändigt att gå vidare från förstatligande av banker till förstatligande av andra storföretag och naturrikedomar under demokratisk kontroll, samt ett ersättande av det nuvarande slaget av stat med en mycket mer demokratisk medborgarstat/arbetarstat. Med andra ord att skapa en värld där människorna gemensamt styr samhället, med andra ord socialism. Och framför allt kommer allt detta att förutsätta massaktioner – i stil med de på Tahrirtorget, Syntagmatorget, etc – som bidrar till att väcka majoriteten av människorna till insikt om de nödvändiga åtgärderna.

Men just nu måste det börja med upprop för den allra mest akuta åtgärden: Förstatliga bankerna under demokratisk kontroll!

Det är faktiskt inte längre bara en socialistisk paroll. T.o.m. Joseph Stiglitz, som fick nobelpriset i ekonomi 2001, säger att ”den enda lösningen” är att nationalisera bankerna.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Reflektioner på franska revolutionens 222-årsdag

14 Jul


14 juli… det är franska revolutionens 222-årsdag. Och fortfarande är lärdomarna från då högaktuella.

De lägre klasserna i Frankrike (”tredje ståndet”) kunde inte vänta sig att överheten skulle skänka dem ett bättre liv. När överklassen styr, är det de rika som blir rikare på de fattigas bekostnad.

På 222-årsdagen av franska revolutionen förser oss de svenska moderaterna med ett pinfärskt exempel på detta: Borgarregeringen tar en miljard från biståndet och överför det till finansdepartement, för att ”användas fritt av finansminister Anders Borg” – perfekt inför nästa omgång av skattesänkningar där mest som vanligt går till de rikaste. Det ser ut som om det är framför allt moderaterna som tryckt på för detta.

En annan lärdom från franska revolutionen är denna: Någon grundläggande förändring av samhället, som gav människorna i de lägre klasserna mänskliga och medborgerliga rättigheter, kom inte till stånd förrän de lägre klasserna tog saken i egna händer genom kollektiv handling.

I Egypten går revolutionen vidare. I tisdags marscherade hundratusentals människor från det ockuperade Tahrirtorget och till regeringsbyggnaden. Det pressade fram konkreta eftergifter från de styrande: vice premiärminster Yehia El-Gamal avgick, och 700 poliser som anklagats för övergrepp mot eller mord på demonstranter blev omedelbart avskedade. I gengäld hävde revolutionärerna sin blockad av Mogamma-byggnaden – Kairos största komplex för olika myndigheter. ”Blockaden hävd på order av revolutionen”, står det på stora skyltar som satts upp runt byggnaden.

En annan lärdom från franska revolutionen – liksom från alla revolutioner – är att inte lämna den i händerna på representanter för överheten, och att se upp för ”falska vänner”.

Revolutionärerna i Egypten har nu också fått igenom sitt krav att de inplanerade allmänna valen ska flyttas fram från september till oktober eller november. Därigenom blir det lättare för helt nybildade revolutionära partier. Det är framför allt en motgång för det konservativa Muslimska Brödraskapet, vars etablerade struktur annars skulle ha gett organisationen en fördel. Det blir allt tydligare att den dominerande tendensen i den nya egyptiska revolutionen är politiskt progressiv och skiljer ut sig från det konservativa Muslimska Brödraskapet (vilket inte de dominerande media i väst verkar förstå). Under tisdagens protestmarsch hördes bland annat hånfulla talkörer mot Muslimska Brödraskapet, som pendlar mellan att hålla sig borta från den nya progressiva revolutionen och att opportunistiskt delta litet halvhjärtat. ”Var är de Muslimska Bröderna? Här är torget!” skanderade tusentals.

Den egyptiska revolutionen går vidare. Tahrirtorget fortsätter att vara ockuperat av stora människomassor. Den här gången har revolutionärerna lovat att fortsätta kampen tills de – de själva – har uppnått revolutionens samtliga mål.

En ytterligare lärdom från franska revolutionen är att varje utmaning av överklassens privilegier kommer att mötas med en hätsk motpropaganda och svartmålningar.

”Vill ni ha giljotiner och blodbad?” tjuter överklassen – de som själva bär ansvaret för miljontals människors död genom krig, avrättningar, deportationer, strukturell fattigdom. De har i sina historieböcker påmint oss om massavrättningarna under skräckväldet 1793-1794, då mellan 1 660 och 4 000 människor avrättades med giljotinen. Det var en panikartad och fasansfull överloppsgärning som revolutionärerna själva snart satte stopp för. Ändå blir det i överhetens historieskrivning sinnebilden av franska revolutionen. Att borgarna – under liberalen Thiers – avrättade tiotusentals revolutionärer när Pariskommunen krossades 1871, talas det inte lika högt om i historieböckerna.

Nej, vi vill inte ha giljotiner och blodbad. Det ligger i massornas intresse att undvika sådant.

Intressant nog har det blivit svårare att svartmåla revolutionen – den snabba och radikala omvälvningen av ett samhälle – sedan de senaste europeiska revolutionerna, t.ex. den som fick Berlinmuren att falla, visade sig vara nästan helt oblodiga.

Även det ger oss viktiga lärdomar, så här 22 år efteråt.

Och vi här i Sverige då… ska vi vänta tills systemet låter bostadsbubblan och den nya internationella lånekrisen explodera rakt i ansiktet på oss? För någon gång måste även vi gå ut på gator och torg och tala om att vi inte längre kan styras av ett ekonomiskt system som dömer samhället till våld, otrygghet och obalans, och som hotar vår planet med undergång. Någon gång måste vi samlas i nya organisationer, i ett nytt arbetarparti, för att återföra makten över samhället från det blinda kapitalistiska systemet och till människorna.

När vi är många som invänder ”Vi begär” till den vanliga kommentaren ”Marknaden begär”, har det börjat också i Sverige. ”Marknaden”, som är namnet på det nya enväldet, måste störtas från sin tron.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Tahrirtorget och Chile 11 juli

12 Jul

Stämningen är hög bland revolutionärerna som ockuperar Tahrirtorget i Kairo, som klippet från igår 11 juli, den nya revolutionens fjärde dag, visar.

”Tahrirtorget i Kairo börjar likna och kännas som i vintras när hundratusentals egyptier protesterade, tältade och kämpade i 18 dagar för att fälla president Hosni Mubarak”, skriver Los Angeles Times.

I Chile är gruvarbetarstrejken en stor succé. 45 000 gruvarbetare har hörsammat uppmaningen till en 24-timmars politisk strejk mot högerregeringens planerade privatisering av landets viktigaste gruvföretag. Det är den största strejken i Chile på 28 år.

Mainstream-media i Sverige är som vanligt tysta som muren om sådana här nyheter.

Däremot skriver Dagens Nyheter och Expressen om regimtrogna demonstrationer utanför USA:s och Frankrikes ambassader i Syrien. Sveriges Radios Ekot har ett inslag om samma sak. En del demonstranter kastade tomater, andra viftade med flaggor och skrek slagord. En del slagord lär också ha klottrats på ambassadmurarna. Antalet deltagande i dessa protester uppges vara några hundra. Och Svenska Dagbladet skriver om att tre amerikaner och deras tolk gripits av egyptisk polis sedan de fotograferat i en förbjuden zon vid Suezkanalen.


Regimtrogna demonstranter utanför Frankrikes ambassad i Syrien, 11 juli.

Läser Per Björklunds utmärkta bok ”Arvet efter Mubarak: Egyptens kamp för frihet”. Björklund skriver om varför svenska medier blev så totalt paffa när revolutionen mot Mubarak kom:

”En anledning till att medierna famlade i blindo när arabvärldens revolter bröt ut kan vara att rapporteringen kring regionen ofta dominerats av frågor fjärran från den verklighet som dess miljontals invånare lever i. Några hundra religiösa extremister som bränner flaggor i protest mot en teckning i en dansk tidning skapar krigsrubriker, samtidigt som hundratusentals arbetare gått ut i strejker, ockuperat fabriker och konfronterat säkerhetsstyrkorna utan att föranleda minsta notis.”

Tillbaka till bloggens huvudsida

När facket kallas maffia

11 Jul

De båda konsulterna Lars-Olof Pettersson och Willy Silberstein har just gett ut en bok – ”Syndikalisternas nya ansikte” – som angriper SAC, den alternativa syndikalistiska fackföreningen: ”Organisationens verksamhet präglas av olagliga blockader, hot och våld”, hävdar de.

Willy Silberstein, tidigare vid Sveriges Radio, blev 2009 seniorkonsult på Kreab GavinAnderson, som beskriver sig självt som ”a global strategic communications partnership, advising corporations and other organisations on issues of strategic importance in business, finance and politics”. Han är också egenföretagare inom medieträning.

Lars-Olof Pettersson är tidigare utredare på Byggnads men har nu övergått till att arbeta som konsult för PR-, analys- och kommunikationsbyrån Rådhusgruppen City. Han beskrivs så här på PR-, analys- och kommunikationsbyråns hemsida: ”Har drivit konsultföretag i tio år. Innan dess arbetade han många år inom fackliga organisationer, bl.a. som utredningschef på Byggnads under 1990-talet. Dessförinnan var han verksam inom regeringskansliet på olika platser – Statsrådsberedningen, Arbetsmarknadsdepartementet och Industridepartementet.”

Nu blir det kalas på medias kultur- och ekonomisidor. De översvallande recensionerna kommer att tävla med varann i att hylla Pettersson & Silberstein. Jag ser hur de kommer att föreslås till Stora journalistpriset, med mera, med mera.

Först ut att puffa för boken är Sveriges Radios Ekot idag. Även LO-tidningen har en stor artikel om boken.

Vilken tur, då, att Public Service har sina etiska riktlinjer där utpekad ska få försvara sig. Ekot låter faktiskt Jan Abrahamsson, organisatör vid Syndikalisterna, försvara det som Pettersson & Silberstein vill få till ”maffiametoder”:

– Vi använder stridsåtgärder när arbetsgivaren inte vill förhandla, och inte vill lösa problem, säger han.

Bloggen Fogelqvist har ett intressant exempel på ett av dessa fall där representanter för arbetsgivarsidan, borgerliga politiker och ordföranden för polisstyrelsen i Stockholms län beskyllde SAC för ”maffiametoder”.

Här kan man t.ex. läsa om bakgrunden till SAC:s pågående blockad mot assistentföretaget Assistansia AB. Vaddå ”maffiametoder”?

Det är bara tidens tecken att det kommer en bok på detta tema. Det finns hur många sviniga småföretagare som helst – hur många som helst som knäcker anställda, utnyttjar dem, pressar dem, tänjer på lagar och regler; allt i girighetens och maktfullkomlighetens namn. Jag skulle inte bli förvånad om det blivit ännu fler sådana under de senaste åren, när den ekonomiska krisen ökat pressen på dem. Men om dem kommer det inga böcker, nej, utan istället söks det med ljus och lykta efter något att hacka på de anställdas organisationer för. Sila mygg och svälja kameler kallas det. Tidens tecken.

makthavare.se kommenterar några arbetare Petterssons & Silbersteins bok. Jag vill gärna använda den här bloggen till att ge större spridning åt dessa arbetarröster – som en liten motvikt:

Signaturen ”Mirka” skriver:
”Hm… Vet inte riktigt om jag känner igen beskrivningen av organisationen SAC som ges ovan. På mitt jobb är vi ett sextiotal syndikalister och fler är på väg. Jag och mina arbetskamrater har fattat att SAC är det enda fack som faktiskt är demokratiskt.”

Signaturen ”Johan, medlem i Byggnads i Stockholm” skriver:
”Jag undrar när kommer boken om de slavliknande förhållandena som Syndikalisterna medlemmar inte vill acceptera och tar strid emot. Nää de är tydligen inte intressanta…”

Signaturen ”Fd LO medlem, ej Syndikalist” skriver:
”Luktar beställningsjobb från Svensk Näringsliv. Det är som vanligt när LO ”tar fighten” så hamnar de i knät på arbetsköparen och kapitalet. Skönt att se att det finns fackföreningar som faktisk vågar försvara sina medlemmar mot dåliga arbetsgivare till skillnad mot LO som bara rycker på axlarna när man som medlem får problem. Så trött på pamparna i LO och deras hantlangare. Dags att LO blir en riktig fackförening för medlemmarna!”

Jag kan bara instämma i det sista. För demokratiska och kämpande fackföreningar!

Tillbaka till bloggens huvudsida

Chile – ungdomar och arbetare mot nyliberalismen

10 Jul

Till imorgon måndag 11 juli kallar det chilenska gruvarbetarfacket till en landsomfattande 24-timmars gruvarbetarstrejk i protest mot högerregeringens planer på att privatisera landets största koppargruvföretag, Codelco – världens största enskilda kopparproducent.

Strejken inträffar på 40-årsdagen av den socialistiske presidenten Salvador Allendes nationalisering av koppargruvorna.

Tre dagar efteråt, den 15 juli, kommer Chiles varvsarbetare att gå ut i strejk för liknande krav.

Detta kommer mitt i en flodvåg av allt radikalare studentprotester i landet.

Allt riktas mot den katastrofala nyliberala politiken. Nu faller alltså även Chile som bastion för nyliberala drömmar. Nyliberala dogmatiker har länge vänt sig till Chile som en modell för deras vision om löstyglad kapitalism. Efter hand som nyliberalismen kraschat i land efter land världen över, har exemplet Chile blivit allt viktigare för de nyliberala profeterna.

Allt tycktes vara ”frid och fröjd” för nyliberalerna när Fredrik Reinfeldt besökte sin chilenska kollega, högerpresidenten Sebastián Piñera, i mitten av maj. ”Chile har en mycket intressant näringslivsstruktur”, sa ”vår” statsminister inför besöket.

Nyliberaler och övrig höger jublade när Piñera förra året vann presidentvalet och sopade golvet med sin ”vänsterutmanare” – kristdemokraten (!) som godkänts att företräda ”socialister”.

Men Piñeras seger var bara resultatet av den ideologiska konkurs som det byråkratiserade vänsteretablissemanget gjort i Chile, och hans triumf blev kortvarig. Hans allt hårdare nyliberala politik har radikaliserat Chiles arbetarklass och ungdomar, som nu positionerat sig till vänster om samtliga etablerade partier.

”Folket marscherar utan partierna!” (“el pueblo unido se avanza sin partido”) skanderar tiotusentals ungdomar och arbetare när de tågar i väldiga protestmarscher på gatorna i landets städer.

Som så ofta är det ungdomarna som går i täten för kampvågen. Det började i april i år när studenter på Universidad Central de Chile började protestera mot landets liberala utbildningspolitik. Det som utlöste protesterna var att studenterna fått reda på att ledningen för universitetet genomfört en stadgeändring som skulle medföra att ett privat fastighetsbolag skulle börja tjäna pengar på att ta ut lokalhyra av universitetet.

Ganska snart vidgades både kraven och protesterna till att omfatta Chiles nyliberala utbildningspolitik. Exempelvis har årsavgiften för högre studier i år höjts från redan skyhöga tre miljoner pesos (motsvarande drygt 41 000 kronor) till 3,2 miljoner pesos. Det motsvarar tre – fyra normala månadslöner för en arbetare.

Den 12 maj organiserade studenorganisationen CONFECH en protestmarsch med mer än 15 000 deltagare i huvudstaden Santiago. Därefter har rörelsen radikaliserats. Studenternas krav är:

Gratis utbildning
Lika tillgång till högre utbildning
Utökade offentliga anslag till offentliga universitet
Minskning av studieavgifterna
Åtgärder för att undvika att studenter skuldsätter sig för sina studier
Avskaffa alla privata vinstintressen i utbildningsinstitutioner som uppbär statsbidrag
Återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning
Inkludera studenter och personal i beslutsfattande inom universiteten

På denna plattform genomfördes den 1 juni en landsomfattande studentstrejk. Till den dagens protestdemonstration i huvudstaden Santiago anslöt sig även de offentliganställdas fackförening ANEF samt ett par organisationer för universitetsprofessorer.

Ett par dagar senare utvecklades rörelsen till ockupationer av universitet, och detta spred sig snabbt till landets gymnasieelever, som ytterligare har radikaliserat rörelsen. Den 6 juni hade tre gymnasieskolor ockuperats av protesterande elever – den 25 juni var antalet ockuperade gymnasieskolor omkring sexhundra.

Till nästa protestmarsch, den 15 juni, anslöt sig strejkande gruvarbetare från koppargruvan El Teniente. Dessa gruvarbetare befinner sig ute i lönestrejk sedan den 25 maj.


Gruvarbetare från koppargruvan El Teniente markerar 45:e dagen av sin strejk i Santiago den 7 juli.

Redan nästa dag, den 16 juni, kallade studentorganisationen och lärarfacket till en ny protestdemonstration. Det blev den största demonstrationen sedan diktatorn Pinochets fall 1990. Bara i huvudstaden uppgick antalet demonstranter till uppemot 100 000, och över hela landet förekom protestmarscher. Nästa protestmarsch ägde rum den 23 juni – se filmklippet:

För de nyliberaler och konservativa som hade hoppats att luften snart skulle gå ur proteströrelsen var torsdagen den 30 juni en mörk dag: Då samlade den utlysta protestdagen rekordmånga 200 000 demonstranter bara i Santiago, samtidigt som folkmassorna på gatorna i städer runtom i landet tydligt visade att kampen både radikaliserats och sänkt djupa rötter i hela Chile.


30 juni 2011, Santiago/Chile.

Utbildningsminister Joaquin Lavin från det konservativa partiet UDI gick desperat ut i media med att ”de som demonstrerar på gatorna representerar inte alla studenter”. Han försökte också vinna politiska poäng på att påpeka att ”proteströrelsen leds av grupper som står till vänster om kommunistpartiet”.

Det sistnämnda är förvisso sant – rörelsen mot den nyliberala politiken står som sagt till vänster om det chilenska kommunistpartiet (som i fråga om eftergifter kan jämföras med det svenska vänsterpartiet). Det var den nybildade redikala vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” som lanserade och fick rörelsen att anta kraven på att återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning.

Att utbildningsminstern däremot hade fel i sitt påstående att demonstranterna inte var representativa för landets alla studenter erkändes indirekt av president Piñera när han den 5 juli gick ut i landets TV och lovade eftergifter till studenterna. Bland annat lovade han att utöka de offentliga anslagen till studenterna.

Men de kämpande studenterna ställer sig avvisande till den konservative presidentens utspel.

”Det innebär en fortsättning på samma politik, med bara några dollar mer”, sade Camila Vallejo, ordförande för CONFECH, och kallade till en ny studentstrejk nästa vecka.

Laura Ortiz, talesperson för gymnasieelevernas organisation ACES, sa:

”Vi uppmanar våra kamrater på universiteten att inte acceptera de smulor som regeringen ger med syfte att avbryta kampen. Vi kommer att fortsätta kampen för en genuint fri utbildning!”

Samtidigt blir högern alltmer isolerad. De senaste opinionsmätningarna ger inte president Piñera mer än 30 procents stöd i landet. Att ungdomar och arbetare samtidigt marscherar och radikaliseras – mot bakgrund av en allmän radikaliseringsvåg i Latinamerika i allmänhet och Chiles två norra grannländer Bolivia och Peru i synnerhet – väcker nya hopp för landets fattiga.

Det som behövs är att hela arbetarrörelsen tar tillvara det momentum som nu ges. Den radikala vänstern trycker på för att den chilenska fackliga landsorganisationen CUT ska utlysa en landsomfattande 24-timmars generalstrejk mot den kapitalistiska politiken. De har lyckats pressa ledningen för CUT till detta, men tyvärr har CUT-ledningen – med gamla band till de trötta socialist- och kommunistpartierna som misslyckades med att stå emot Piñera i valet förra året – förlagt den politiska generalstrejken till så sent som den 24 augusti.

I vilket fall som helst står det klart att den chilenska arbetarklassen återigen behöver vårt internationella stöd. Vi lärt snart få ta upp de gamla talkörerna från 1970-talet på våra demonstrationer:

”Chile, Chile, solidaritet!”

Tillbaka till bloggens huvudsida

Egypten – revolutionärerna trotsar premiärministern

10 Jul

Dagens Nyheter kommenterar till slut den nya revolutionen i Egypten. Tidningen meddelar att den egyptiske premiärministern Essam Sharaf gick ut i den statliga TV:n i går och meddelade att han är beredd till omedelbara eftergifter: Han lovade att bland annat avskeda de poliser som anklagas för att ha dödat demonstranter under 25-januarirevolutionen.

Men hans utfästelser möttes med kallsinne av revolutionärerna på Tahrirtorget.

”Fars, fars, fars, klicken styr fortfarande!” skanderade demonstranterna.

En av dem förklarar attityden till premiärminsterns utlovade eftergifter:

”Det är för sent och det finns ingen förklaring till eller ursäkt för att detta inte gjordes tidigare. Det finns heller inga garantier för att något av detta verkligen kommer att uppfyllas!”

Revolutionärernas aktiva svar blev att blockera ingångarna till Mogamma-byggnaden – Kairos största komplex för olika myndigheter. Blockaden började vid sjutiden i morse (söndag), men under morgonen och förmiddagen har fler och fler anslutit sig till blockaden – inklusive många anställda inne i Mogamma som gick med i blockaden när de hindrades av demonstranterna på väg till arbetet. Bilden ovan visar blockaden av Mogamma-byggnaden.

”Utan att ha press på sig kommer regeringen inte att göra någonting”, säger en annan av demonstranterna: ”Det är revolutionens lärdom.”

Tillbaka till bloggens huvudsida