Arkiv | Globalt uppror RSS feed for this section

Antikrigsprotest utanför Vita huset

8 Okt

Glädjande nog protesterar människor i USA på fler ställen än Wall Street. Wisconsin-effekten är tydlig. När kommer den till Sverige?

Titta på inslaget och lyssna på dessa människor! Arrangörer av denna antikrigsdemonstration var ANSWER Coalition (Act Now to Stop War and End Racism).

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Vredens dag i USA – Wall Street blir USA:s Tahrirtorg

18 Sep

Ännu en händelse som mainstream-media ”glömt”. Filmklippen från Wall Street idag talar för sig själva.

Besök rörelsens hemsida:

OccupyWallStreet – The American Revolution Begins Sept 17th

Se livestream direkt från ockupationen av Wall Street här.

Klassperspektiv lovar att återkomma med mer om den amerikanska revolutionen, förhoppningsvis med röster från ockupanterna.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Låt det mörka ”11 september-decenniet” avlösas av ett decennium av frigörelse!

11 Sep

Idag högtidlighålls över hela världen minnet av de tragiska händelserna den 11 september. (Då avses minnet av terroristattackerna mot USA 2001, inte högerns blodiga militärkupp i Chile den 11 september 1973. Men självklart vill vi på Klassperspektiv passa på att även minnas de chilenska kamrater som dödades när kapitalismen slog tillbaka den 11 september 1973. Se filmklippet nedan.)

Chiles 11 september 1973 kastade ned detta land i ett snart fyrtioårigt mörker.

Terroristattackerna den 11 september 2001 ledde till ett lika dystert resultat i världsskala:

Mer krig, mer tortyr och brott mot mänskliga rättigheter, mindre demokrati, förstärkt repressiv apparat, ökade samhällsklyftor, rasism och ekonomisk nedgång.

Omedelbart efter terroristattackerna den 11 september 2001 proklamerade USA:s president Bush ”kriget mot terrorismen”.

Detta ”krig mot terrorismen” sa ju den dåvarande amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld skulle pågå under minst 50 år! Vänstertidningen Offensiv kommenterar: ”Det har inte ens pågått under tio år och blivit ytterst misskrediterat, även inom borgerligheten.”

Irak är ett totalt misslyckande för alla tänkbara sidor, ur alla tänkbara aspekter.

DN rapporterar idag att USA i stort sett förlorat hoppet om att kunna vinna kriget i Afghanistan.

”Kriget mot terrorismen” har förvärrat terrorismen. Det är inte bara terrorismen i t.ex. Irak som blivit hundrafalt värre, utan vi har även fått en ökning av den högerextrema terrorismen i Europa.

Som vänstertidningen Proletären skriver, har islamofobin efter 11 september blivit en integrerad del av den imperialistiska bourgeoisiens ideologi och politik: ”Kriget mot terrorismen gör islamofobin rumsren långt utanför vit makt-miljöns unkna källarlokaler.”

Terroristdådet på Utöya och i Oslo i juli ägde rum mot bakgrund av denna enorma hets mot muslimer.

Mer än hälften av USA:s muslimer säger i en undersökning att det har blivit svårare för muslimer i landet efter ”9/11”.

Gösta Hulthén och Lena Sonne, författare till boken Terroristjaktens svarta bok – som ges ut av organsiationen Charta 2008 idag, på årsdagen av 11 september – skriver i senaste numret av ETC:

”Den mörka sidan av Västerlandets och Sveriges politiska historia är ofta en historia om att jaga påhittade demoner och fiender – kättare på medeltiden, häxor på 1600-talet, judar på 1930- och 40-talet, kommunister på 50-talet. 2000-talets demoner och fiender är islamister och muslimska terrorister.”

De enda som tjänat på 11 september-attackerna är de representanter för överklassen, för de styrande som kunnat utnyttja ”kriget mot terrorismen” till att förstärka sin makt på bekostnad av alla oss andra. Som tidningen Offensiv skriver i sin utmärkta analys av världen 10 år efter 11 september:

”Med förevändningen av att ’bekämpa terrorismen’ har massiva angrepp genomförts mot människors demokratiska rättigheter i USA och på andra håll.”

Men nu ser det ut som om chilenarna håller på att sätta punkt för det mörker som inleddes med 11 september 1973 i deras land. De omfattande student- och arbetarprotesterna, generalstrejken och universitetsockupationerna i protest mot nyliberalismen, visar att Chile kanske går in i en ny, ljusare epok.

Och möjligen innebär året 2011 – med sina massiva och hoppingivande folkprotester även i Grekland, Spanien, Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrain, Jemen, Libyen, Storbritannien, Italien, Wisconsin, Israel – början på ett nytt decennium, när arbetare och låginkomsttagare tar tillbaka sina rättigheter.

Fast vi kan inte bara sitta och hoppas att det ska bli så. Vi måste bidra själva, var och en av oss. Nu. Börja med att delta på S14 – Demonstrationen mot social nedrustning, rasism och ojämlikhet på Sergels torg nu på onsdag den 14 september kl 17:00 – 19:00.

Låt det mörka ”11 september-decenniet” avlösas av ett decennium av frigörelse!

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Chile – ungdomar och arbetare besegrade polisförtrycket

14 Aug

Kanske var händelserna på gatorna i huvudstaden Santiago den 4 augusti den psykologiska vändpunkten i det chilenska upproret mot nyliberalismen.

Journalisten Adrian Wright från Green Left ger från Santiago mycket intressanta detaljer kring händelserna den dagen.

Inför den 4 augusti hade de chilenska studenterna kallat till en ny protestdemonstration, men denna förbjöds av president Sebastián Piñeras högerregering. Studenterna beslöt sig för att hålla sin demonstration ändå, och regimen mobiliserade mer än tusen poliser för att stoppa den.

Tiotusentals studenter och många arbetare mötte upp till demonstrationen. I sex timmar försvarade de sig mot attackerande poliser över hela Santiago. När poliserna med våld lyckades driva bort demonstranterna från en gata, dök de istället upp från en annan gata, ofta många fler än tidigare. Klockan fyra på eftermiddagen var de utkommenderade poliserna så utmattade att de – helt unikt i ett sådant sammanhang – utlyste en ”vapenvila”.

När denna ”vapenvila” gick ut klockan 18.30, var poliserna alltför demoraliserade av misslyckandet och av folkmassornas talkörer för att kunna fullfölja sina order om att stoppa demonstrationerna. Vid åttatiden på kvällen lämnade polisen över gatorna till studenterna och de stora delar av befolkningen som stödde dem. Scenen påminde om den i Kairo kvällen innan Tahrirtorget ockuperades under den gångna vinterns revolution.

Adrian Wright kommenterar:

”Staten hade satt in allt den hade mot studenterna och förlorade. Det är svårt att överskatta den psykologiska effekt som detta har inte bara på studenterna utan på befolkningen i stort. Ingen kan säga vad detta kommer att leda till. Regeringen är i kris.”

Nya protestdemonstrationer planeras nu, och dessutom ser det nu ut som om en endags nationell generalstrejk mot privatiseringarna kommer att bli av. Detta är något som lanserats av vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” och Socialismo Revolucionario.

Klassperspektiv har tidigare i sommar skrivit tre artiklar om kampen i Chile, här, här och här.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Inga eftergifter åt högerns attack på demokratin

13 Aug

Som vi skrivit tidigare i Klassperspektiv, utnyttjar de härskande det slags upplopp som vi nyligen sett i England till att urholka demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vi får aldrig glömma att den demokrati, de samhälleliga rättigheter som folkflertalet fakitskt har, inte kommit till stånd av någon annan anledning än ett massivt folkligt tryck på den härskande klassen.

Denna härskande klass strävar förstås efter att härska så oinskränkt som möjligt, och önskar innerst inne bort demokratin och rättigheterna för oss andra. Det är bara det att om de inte lättade litet på trycket, skulle de till slut få ett fullskaligt uppror på halsen.

Visst, det moderna ”prästerskapet” – medierna och skolan – försöker slå i oss den naiva uppfattningen att de styrande bara vill oss väl, och att de härskande tycker att det är bra att deras egen totala makt naggats i kanten av eftergifter av demokrati. (Som om ens något av allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt, organisationsfrihet, rätten att bilda fackföreningar, rätten att strejka, etc, etc någonstans tillkommit utan hård folklig kamp mot en motvillig härskande elit.) Visst, många sväljer okritiskt denna katekes på samma naiva sätt som deras förfäder svalde husförhörets sagor om jungfrufödsel etc.

Men det förändrar inte faktum. Så fort det uppstår en spricka bland oss härnere, så fort en ganska stor grupp av oss glömmer lärdomarna och börjar hålla med överheten om att inskränkningar i våra fri- och rättigheter är nödvändiga, så är överheten snabbt som blixten framme med yxan. Vi såg det i USA efter 11 september, och vi ser det nu efter upploppen i England.

Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron har redan sällat sig till de makthavare som diskuterar att begränsa de sociala medierna på internet, som rapporteras av Sveriges Radio Ekot. Det är som Aftonbladet skriver: ”Att försöka begränsa internet är inget nytt. Kina, Nordkorea, Burma och Iran gör det regelmässigt.”

Camerons senaste förslag går, som DN rapporterar, ut på att vräka alla familjer med någon familjemedlem som deltagit i upplopp och kravaller från sina statligt subventionerade bostäder. Med klassiskt konservativt språk påstår Cameron att det därigenom går att ”tvinga fram ansvarsfullhet i samhället”.

Vissa vänsterdebattörer kallar detta för ”ansvarslöst” och menar att det bara förvärrar problemen: ”Ingen blir lugnare av att bli vräkt, de kommer bara att bli ännu mer hatiska om de dessutom kastas ut på gatan”. Någon frågade sig retoriskt vad som blir bättre av att fler blir bostadslösa. En annan vänsterdebattör skrev: ”Korkat, Cameron!”

Men Cameron är inte korkad. Han vet istället – som de härskande alltid och överallt gör – att det nu är läge att utnyttja den del av opinionen som kortsiktigt ropar på ”hårdare tag”.

Ökade befogenheter för polisen, ökad kontroll av sociala medier på internet och nu också eventuellt möjlighet att vräka hela familjer där någon deltagit i sådant som staten väljer att definiera som upplopp, passar de härskande utmärkt när vi nu går mot en höst som ser ut att kunna bli fylld av sociala protester mot ”århundradets nedskärningar” i Storbritannien.

För märk väl – det ska eventuellt bli möjligt att vräka hela familjer där någon deltagit i kanske inte upplopp som sådana, utan i sådant som staten väljer att definiera som upplopp. Det kommer att vara tillräckligt för att få många utblottade britter att tänka sig för både en och två gånger innan de går med i stora protestdemonstrationer mot nedskärningar i ett alltmer polariserat politiskt klimat med alltmer politiserade poliskår och domstolar.

Och det gäller många! Tio miljoner människor bor i statligt subventionerade bostäder i Storbritannien, alltså en sjättedel av landets befolkning.

Man kan invända att staten oundvikligen kommer att urholka demokratin när de härskandes makt hotas av folkflertalets protester. – Ja, självklart. Men det folkmassorna har att möta detta med, är sin egen organisering. Det farliga är när staten kan slå till med en sådan urholkning av våra rättigheter innan vi har hunnit organisera oss till motvärn.

Därför måste vi möta varje kortsiktig reflex från en av de våra om att det ”kanske vore bra med sådana hårdhandskar mot ligister”. Som vi skrivit tidigare i Klassperspektiv, är det slags upplopp som vi sett i England enbart en tragedi. Men lösningen kan aldrig vara att vi kliver över till motståndarlägret, till den härskande klassen, som bara vill utnyttja situationen till att inskränka rättigheterna och möjligheterna för oss alla.

Tillbaka till bloggens huvudsida

England idag – de vill att vi ska tycka att det är hopplöst

10 Aug

England brinner.

Det vi alla måste fråga oss nu, är:

1. Vad beror dessa upplopp på?
2. Vilka lösningar finns?

Helt klart gör den brittiska högerregeringen ingenting annat än att slå bensin på elden.

Enligt DN ger Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron nu polisen ”fria tyglar” – förutom s.k. ”batongkulor” kommer vattenkanoner att sättas in inom ett dygn.

Hur farligt är inte detta när sådana ord riktas till en poliskår som redan utreds för misstankar om att hysa element som använder tortyr (s.k. ”waterboarding”)? Vad ger det inte för signaler? Vad ger det inte för motreaktioner?

Cameron deklarerar också att ”mänskliga rättigheter inte ska stå i vägen” för publicerandet av bilder på förövarna på gatorna.

Det är ett recept på förvärrade konfrontationer, ovanpå det som den brittiska regeringen – eller rättare sagt, de senaste decenniernas brittiska regeringar – redan åstadkommit.

Tre män som följt uppmaningarna att gå ut och skydda grannskapet mot plundring har blivit ihjälkörda i London och upploppen fortsätter, rapporterar Sveriges Radio Ekot.

Vi ska återkomma till att diskutera en lösning, men först – vad beror upploppen på?

En polischef citeras av Ekot: ”Det finns ingenting att protestera mot. Det är meningslöst våld och meningslös kriminalitet som jag aldrig upplevt tidigare i min karriär.”

Det är förstås ingenting annat än att sticka huvudet i sanden. Decennier av klasspolitik, av nedskärningar, av ökande klassklyftor, av en växande känsla av främlingskap hos unga i arbetarklassen, av växande förakt från överheten mot underklassen har nu på sistone kulminerat i den nya högerregeringens aviserade gigantiska nedskärningar av välfärden. Resultatet av att högerns eget ekonomiska system, kapitalismen, kraschat.

Aftonbladet skriver: ”Storbritannien är ett av Europas tuffaste klassamhällen. I inget annat industri­land är chanserna till social rörlighet så små som här, enligt OECD. I Tottenham, där kravallerna startade, är arbetslösheten uppe i 8,8 procent och barnfattigdomen är utbredd.”

Men de små radikala grupper som hyllar upploppen som ”början på en brittisk revolution” har knappast heller förstått de sociala grundvillkoren för en social revolution. Upploppen och skadegörelsen är enbart en oerhörd tragedi.

Hannah Sell, vice ordförande för brittiska Socialist Party, ger uttryck för en betydligt mer sansad och mänsklig syn:

”Detta är en oerhörd tragedi för de små butiksägare vars affärer har plundrats eller stuckits i brand, för alla arbetare som fått sina bilar uppeldade, och för alla de som sett sina hem gå upp i rök. Brandmännen har mött ohyggliga svårigheter när de försökt bekämpa eldsvådorna mitt i upploppen.”

Dödsskottet mot Mark Duggan i Tottenham och den fredliga protesten i söndags var bara den tändande gnistan. Den kom åratal av uppbyggt raseri och frustration att flamma upp.

Upploppen borde inte ha kommit som någon överraskning. Socialister, vänsterdebattörer och socialarbetare hade flera månader tidigare varnat för att de nya nedskärningarna av välfärden skulle leda till upplopp och tragedier. Till och med en borgerlig ”mittenpolitiker” som liberaldemokraternas Nick Clegg varnade för detta för bara några veckor sedan.

Statens och medias arrogans bär också ett ansvar. Massiva studentprotester mot nedskärningar i utbildningssystemet och av studenternas ekonomi har bemötts med iskall tystnad av högerregeringen. De marginaliserade arbetarungdomarna i förorterna har helt osynliggjorts av de etablerade medierna.

En ung man i Tottenham sade så här till en journalist från NBC:

”Ni skulle inte prata med mig alls om vi inte gjorde upplopp, eller hur? För två månader sedan tågade vi till Scotland Yard, vi var tvåtusen svarta ungdomar, det var fredligt och lugnt. Och vet du vad? Inte ett ord i pressen!”

En annan invånare i Tottenham sade till BBC:

”Det är så vi får förändring här. Efter -85 [upproret i Broadwater Farm] fick vi en splitter ny swimmingpool. Det fick vi aldrig tidigare!”

Är det verkligen så vi vill ha det? Ja, man skulle kunna tro det att döma av de senaste valresultaten i Storbritannien och Sverige. Men det är en ytlig och felaktig analys. Socialdemokratins politiska bankrutt – där man dumpat all ambition att utjämna klassklyftorna när det faktiskt behövs som bäst – har skapat den förvirring som gjort det lätt för högerpartier att locka till sig folk kring vad som faktiskt är förvanskade marginalfrågor (t.ex. ”ordning i skolan” – som om vantrivsel i skolan inte har med hårda nedskärningar och växande klassklyftor att göra).

I själva verket har flertalet människor behållit sin sociala sans och förnuft, även om de flesta av naturliga skäl (tack och lov) inte tänker i ideologiska termer.

LO-rapporten Väljarnas syn på ökande klyftor – Rapport från Kalla Sverige-projektet ger svart på vitt:

75 procent av svenskarna vill att politikerna ska försöka minska samhällsklyftorna mellan människor.

Ett annat resultat av undersökningen är särskilt intressant: Oavsett partitillhörighet är det endast en mycket liten minoritet som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor.

Men de styrande politikerna – oavsett om det är Göran Perssons eller Tony Blairs ”socialdemokratiska” regeringar eller Fredrik Reinfeldts/David Camerons öppna högerregeringar, gör precis tvärtom, för denna mycket lilla minoritet som de i verkligheten representerar.

LO-rapporten visar att mellan år 1991 och 2007 har inkomstspridningen, mätt som den s.k. ginikoefficienten, bland hushållen ökat med 36 procent. Enbart under de fem åren 2002-2007 skenade inkomstspridningen med 19 procents ökning.

Detta bäddar för ett alltmer oharmoniskt klassamhälle som leder till mer våld, till slut till fler upplopp, och i förlängningen urholkad demokrati och urholkade mänskliga rättigheter. Är det så vi vill ha det? Nej, knappast.

Hannah Sell från Socialist Party ger sin syn på hur disharmonin i det brittiska samhället kan åtgärdas, och det är lärdomar som kan och bör överföras till Sverige och alla andra länder:

”Om, som vi krävde, TUC [brittiska LO] hade fört en seriös kamp för att besegra regeringen genom att mobilisera sina sju miljoner medlemmar, så skulle regeringen ha tvingats avgå vid det här laget.
Om TUC hade utlyst en landsomfattande demonstration mot nedskärningarna i oktober förra året, mobiliserat till gemensam aktion med studenterna i november, och utlyst en endags strejk inom offentliga sektorn, så skulle det ha mött ett enormt folkligt stöd, och det skulle ha fungerat som en attraktionspol för de mest förtryckta grupperna av ungdomar.
Efter att ha försinkat kampen, måste TUC agera med kraft nu. TUC bör genast utlysa en landsomfattande facklig demonstration mot alla nedskärningar och kräva en bättre framtid för ungdomen.
Detta borde vara ett steg på vägen till en ny dag av samordnade strejker under hösten, vilket den här gången borde gälla samtliga 4 miljoner offentliganställda, och kombineras med en endags skolstrejk på alla skolor, gymnasier och universitet.”

Det är sådana röster, sådana vägar ut ur en situation som – felaktigt – tecknas som hopplös, som vi aldrig någonsin får av etablissemangets medier. De vill att vi ska tycka att det är hopplöst, eftersom vad det handlar om är att avskaffa det system som de slår vakt om.

Om vi ska komma framåt i det här avseendet, behöver vi mycket nytt: Nya, fria medier – fria från borgerliga ideologiska skygglappar – och ett nytt, riktigt arbetarparti, styrt av och utgående från arbetarklassens behov. Och så behöver medlemmarna återta makten i fackföreningarna och förvandla dem till kämpande, demokratiska fackföreningar.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Historiska kampdagar i Chile?

10 Aug

I Chile har kampen mot privatiseringarna trappats upp till de mest polariserade sociala protesterna på flera decennier. Landets universitetsstudenter och gymnasieelever går i spetsen, men även gruvarbetare och offentliganställda deltar och stöder anti-privatiseringskampen. Det som mycket väl kan vara historiska dagar i Chile får man – som vanligt – leta förgäves efter i de etablerade medierna såsom DN, SvD, etc. (Det hänger förstås samman med att det som just nu utspelar sig kan vara början på en social revolution där massorna vänder sig mot den politik som dessa medier förespråkar.)

Klassperspektiv har tidigare i sommar skrivit två artiklar om kampen i Chile, här och här.

Det handlar alltså om något mycket djupare än ”studentprotester”, som de etablerade media (i bästa fall) skriver: Vad det handlar om är att den chilenska arbetarklassen och ungdom massivt gått uu i kamp mot nyliberalism och privatiseringar. Därmed sällar sig Chile till raden av andra länder med liknande antikapitalistiska massprotester som vägrar att låta sig kväsas: Egypten, Tunisien, Grekland, Spanien, Storbritannien, Israel…

I går var 150 000 människor ute och protesterade på gatorna i Chiles huvudstad Santiago, och våldsamma konfrontationer ägde rum när regimen satte in tungt utrustad kravallpolis.

Stora protester hölls också i flera andra städer runtom i Chile, t.ex. Arica, Valparaiso och Concepcion, och i grannlandet Argentina hölls solidaritetsdemonstrationer.

Onsdagens protester följde efter de våldsamheter som uppstod i samband med studentdemonstrationen i Santiago i torsdags i förra veckan. Då satte regimen för första gången in kravallpolis mot demonstranterna, och 874 människor arresterades. Detta utlöste en kraftfull motreaktion från studenterna, som slogs med kravallpolis på gatorna och ockuperade en TV-station och begärde att få ge sin version av det inträffade. Det sistnämnda har sitt upphov i att de privata medierna i Chile bedriver vad de protesterande en smutskastningskampanj mot protesterna, som förvränger fakta om vad det handlar om. (”TV ljuger”, är en populär paroll på plakat som demonstranterna bär.)

Den populära studentledaren Camila Vallejo intervjuades av brittiska The Guardian – med tårfyllda ögon som ett resultat av att hon blivit sprejad med tårgas.

”Det är helt oacceptabelt att ett slags undantagstillstånd råder i Santiagos innerstad”, sade hon rasande. ”Människors rätt att samlas har blivit kränkt!”

Den brutala polisinsatsen i torsdags upprörde till och med vissa chilenska borgerliga politiker. Tucapel Jiménez, parlamentsledamot för det borgerliga Partido por la Democracia, krävde åtgärder mot de regeringsmyndigheter som gett klartecken till vad han beskrev som kravallpolisens ”brutala förtryck”.

Helt klart är den chilenska statens ökande repression ett resultat av att de sociala protesterna tilltar i styrka och utsätter den impopulära högerregimen och dess liberala ”reformer” för ett ökat tryck. Enligt en opinionsundersökning som presenterades i torsdags morse, har president Piñera inte längre stöd än av mer än 26 % av chilenarna. Det är de lägsta popularitetssiffror som någon vald chilensk president någonsin haft sedan mätningarna startade.

Studentledaren och medlemmen av Chiles kommunistparti Camila Vallejo uppmanade i torsdags chilenarna att visa sitt stöd för de protesterande och sitt ogillande av polisbrutaliteten genom att slå på grytor och kastruller, en s.k. ”cacerolazo” – ett populärt sätt att visa sitt missnöje under Pinochets högerdiktatur på 1980-talet. Uppropet spreds snabbt på sociala medier som Facebook och Twitter och den följande natten fylldes Chiles städer av ett ohyggligt högt klingande från hundratusentals grytor och kastruller, samtidigt som människor gick ut och startade spontana gatufestivaler.

Se klippet nedan:

Chiles protesternade ungdomar låter sig inte skrämmas av polisbrutaliteten, vilket gårdagens enorma protester visade. Sången Nos tienen miedo porque no tenemos miedo – ”Vi är inte rädda därför att vi inte är rädda” – har snabbt blivit den chilenska sociala kampens signaturmelodi.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Marxistiska revolutionärer i Israel

9 Aug

Marxistiska revolutionärer spelar en pådrivande roll för den israeliska revolutionen – reportage i Israels TV-nyheter

Organisationen det handlar om är Socialistisk Kamp, Maavak Sotsialisti, en del av kommittén för en arbetarinternational, CWI.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Det vi ser just nu är ett system i upplösning

9 Aug

Systemets förespråkare darrar verkligen i alla intervjuer där de framträder under dessa dagar. Även om de givetvis delar allas vår oro för hur det ska gå med ekonomin, finns det något annat som uppenbarligen skrämmer dem ännu mer, och det är risken att flertalet människor ska se igenom deras nät av lögner och upptäcka att det inte handlar om något ”tillfälligt fel” som ”snart kommer att rättas till igen” så att allt blir ”som förr”, utan att det faktiskt handlar om att kapitalismen är slut.

Kapitalismen är egentligen död. David Harvie och Keir Milburne från skribentkollektivet The Free Association skrev i brittiska The Guardian den 5 augusti:

”Neoliberalism no longer ’makes sense’, but its logic keeps stumbling on like a zombie: ugly, persistent and dangerous, a body stripped of its goals. It can only act habitually as it pursues a monomaniacal hunger.”

Och nu håller denna ”zombifierade” ideologi – eller rättare sagt, detta till ideologi förklädda uttryck för överklassens parasitära girighet – på att föra mänskligheten ännu djupare ned i misär och fruktan.

”Det vi ser just nu är ett system i upplösning.” – Det säger Rob Johnson, Senior Fellow på Roosevelt Institute i USA, i en mycket intressant intervju för The Real News Network. Se intervjun nedan.

En av de mest pedagogiska förklaringarna till den akuta ekonomiska kris som vi kastats in i under dessa dagar, och som också förklarar hur det hänger samman med att kapitalismen som system är slut, kan man – inte särskilt förvånande – hitta på en av vänstertidningarnas hemsidor, här. Det finns egentligen ingenting att tillägga.

Där finns inte samma anledning att huka som på borgerliga redaktioner, där man hela tiden (som nu senast i SR:s Studio Ett) känner sig tvungna att släppa fram folk med intressen i börsen, som ska uppmana folk att ”sitta still i båten” etc. Vilket naturligtvis bara är egenintresset som talar.

Som alltid i tider av svår kris upptäcker de intelligentaste borgarna marxismen och hur nödvändiga marxistiska idéer är. Varje gång det är kris dyker det upp ganska många artiklar i borgerliga tindningar som kvidande erkänner att Marx nog hade rätt i alla fall. (Men sedan, när krisen tillfälligt hävs, glömmer man snabbt bort Marx’ varningsord, vilket obönhörligt leder till nästa kris.)

Typiskt nog erkänner nu E 24 – en borgerlig, nätbaserad ekonomitidning – att den borgerliga, liberala politiken gjort total bankrutt vad gäller att motverka krisen. Tidningen skriver idag att alla ”försök av västvärldens politiker och centralbankschefer att lindra och gömma symptomen har misslyckats. I både Europa och USA börjar handlingsalternativen bli färre och svårare”.

Därefter radar E 24 upp de svar som liberalismen har att erbjuda krisen, och konstaterar att inget av dessa har någon chans att lyckas. Det är en mycket intressant läsning, så gå gärna in på E 24:s hemsida och läs artikeln.

Det hela avslutas med att E 24 kapitulerar och erkänner – även om det inte sägs rent ut – behovet av att en gång för alla avsluta det totalt misslyckade nyliberala projektet, för att istället gå åt andra hållet. Det E 24 förespråkar är i princip en global planering av ekonomin. Fast det säger man förstås inte rent ut, utan det lindas fegt in på detta vis:

”En global kris kräver globala åtgärder. USA, EU, Japan, Kina och andra stora länder kommer överens om ett antal långtgående regleringar på valuta-, finans- och handelsområdet samtidigt som en ordnad nedskrivning av dåliga lån kan inledas och världens finansiella system stärkas.
Detta leder på sikt till ny gemensam världsvaluta och en ekonomisk motsvarighet till FN för att motverka framtida kriser. Ett scenario som i dagsläget är en utopi och med enorma politiska utmaningar. Men när världen går in i finanskrisens allvarligaste fas hittills handlar det inte längre om jakten på det perfekta utan det minst dåliga alternativet.”

För naturligtvis är det så, att sådana åtgärder skulle mötas av ett så hysteriskt motstånd från den giriga och kortsiktiga kapitalistiska härskande klassen (som i sin tur är det kapitalistiska systemets fångar) att de inte skulle kunna genomföras med mindre än ett totalt uppror som störtade denna klass från makten och istället förde den arbetande klassen till makten. Detta är grundförutsättningen för en global, demokratiskt planerad ekonomi.

David Harvie och Keir Milburne avslutar sin artikel i The Guardian med att förklara hur den nyliberala ”zombien” ska kunna besegras:

”The only way out of the present impasse is to spark mass political action such as that glimpsed in Greece, Spain and the Maghreb, as well as the student movement in the UK.”

Lyssna på intervjun med Rob Johnson. Även om han inte är någon marxist, inte ens socialist, ger han många intressanta perspektiv:

Tillbaka till bloggens huvudsida

Revolution i Israel

8 Aug

Den sociala proteststormen har nått Israel. Hundratusentals människor ropar på social revolution på gator och torg över hela landet.

För den tredje lördagen i rad har hundratusentals israeler gått ut i massiva protestdemonstrationer för social rättvisa. Talkörer som hörs är:

”Tunisien, Egypten – Israel, folket kräver social rättvisa!”
”Vad är svaret på privatisering – Revolution!”
”Regeringen mot folket – Folket mot regeringen!”
”Vårt svar till regeringen – Revolution!”
”All makt åt arbetarna!”

Inspirerade av sina grannar har centrala torg i flera israeliska städer förvandlats till lokala motsvarigheter till Tahrirtorget, med tältande demonstranter. Bland annat på Tel Avivs luxuösa Rothschild Boulevard, där demonstranterna skanderade ”folket kräver social rättvisa!” och ”folket mot regeringen!”

Politiker som förknippas med liberal politik och som kom till tältlägren för att försöka tala demonstranterna ”tillrätta” buades ut och kördes iväg.

En representant för de protesterande studenterna berättade för AFP idag måndag att deras delegater kommit överens om en lista med krav på regeringen som kommer att utgöra grunden för den fortsatta kampen: ”Stopp för alla privatiseringar, minskade indirekta skatter, ett acceptabelt program för att bygga billigare bostäder, samt gratis skolgång från unga år.”

De mest radikala grupperna argumenterar för en dags varningsstrejk för att tvinga Netanyahus regering att gå med på de krav som de protesterande framför.

De protesterande går nu vidare och förbereder vad de hoppas ska bli en ”miljonmarsch” i dussintals städer över hela Israel den 3 september.

Tillbaka till bloggens huvudsida