Egypten mellan revolution och reaktion

6 Dec

Valresultatet i den första omgången av det egyptiska valet har chockat många. Sammanlagt 60 procent av rösterna gick till islamister – Muslimska Brödraskapet eller de ännu mer konservativa Salafisterna.

Även om det var oväntat att de skulle få en så hög röstandel, är det inte förvånande att islamisterna skulle få en mycket hög andel av rösterna i detta första val efter Mubarak-regimens fall.

För det första är islamisterna ett oprövat kort för egyptierna. De har levt under decennier av förtryck, understött av väst-imperialismen. En av de främsta måltavlorna för detta imperialist-allierade förtryck har varit just islamister. Valet var definitivt en reaktion mot det imperialist-allierade förtrycket. Islamisterna har lagt stor energi på att i sin propaganda bunta ihop allt icke-islamistiskt – semi-fascistisk diktatur, det sionistiska Israels förtryck av muslimer, imperialistisk aggression mot Irak, den hatade nyliberalismen (som förstört Egypten) och marxism – till ett slags ”icke-islamistisk enhet”. Dessutom har framgångarna för islamister i Tunisien och den nya libyska regimens odemokratiska manövrer för att införa sharia-lagar förstås stärkt islamisterna i Egypten.

Detta utgör en viktig förklaring till valresultatet.

En annan förklaring är att många av de politiskt aktiva egyptierna kände en sund skepsis mot ett val som äger rum i ett Egypten som befinner sig under militärens järnhäl.


Många av Egyptens revolutionärer kände skepsis mot valet.

Wael Towfeek, en aktivist från ‘Revolutionary Left’ i Egypten, förklarade före valet:

”Bland de egyptiska arbetarmassorna dominerar ett bristande förtroende för hela valprocessen. I mer än femtio år har det egyptiska ’parlamentet’ inte get uttryck för de egyptiska massornas åsikter och önskemål. Valen till denna församling förfalskades på det mest flagranta vis om och om igen. De ser med den största skepsis på samtliga kandidater i valet.”

Medan vänstern i Egypten är splittrad, nyligen frigiven och i stor utsträckning saknar organisatoriska möjligheter och helt enkelt inte kan nå ut till massorna i detta väldiga land, har islamisterna genom religionens urgamla och djupa förankring i hela landet haft ett enormt försprång när det gäller att föra ut sin valpropaganda. I ett land där befolkningens flertal hållits nere i fattigdom och bristande utbildning har det varit en smal sak för religiösa populister att samla massor runt sina banér.

Vad man ändå måste komma ihåg är att trots den nytta de kunde dra av de redan befintliga religiösa nätverken, lyckades islamisterna – tillsammans med övriga – inte få mer än omkring hälften av de röstberättigade att gå och rösta.

Egyptens framtid kommer inte att avgöras vid valbåsen, utan bestäms av i vilken utsträckning revolutionen kommer att kunna gå vidare. Wael Towfeek säger:

”Rörelsen har redan vuxit och utvecklats. Nu är motståndet mot polisen och militären större, liksom beslutsamheten att besegra dem. Antalet deltagare i protesterna förra veckan växte på den tredje dagen av den andra intifadan, och protesterna spreds ännu mer och ännu snabbare över provisnerna ute i landet. Många har förlorat sina illusioner om en fredlig förändring. Nu råder en mer avancerad, mer mogen medvetenhet på en högre nivå bland deltagarna i protesterna. Där råder en större vaksamhet gentemot oppositionspartiernas manövrerande.”

Möjligheterna för den egyptiska revolutionen ligger i vågskålen. Där, liksom överallt annars, hänger mycket på om det kommer att formeras ett arbetarparti som kan erbjuda de kämpande massorna enhet och vägledning.

Vad som däremot med säkerhet kan förutsägas är att islamisterna kommer att göra sina anhängare djupt besvikna, eftersom de inte kommer att kunna svara upp mot de mest grundläggande behoven.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Irhal” – försvinn! – ropas det åt militären i Kairo och åt ”rebellerna” i Tripoli

4 Dec

Idag kommer det fler detaljer om incidenten igår, då libyska milismän – av somliga kallade ”revolutionärer” – besköt tunisiska tulltjänstemän vid den libysk-tunisiska gränsen. Tunisiska gränsvakter som nyhetsbyrån Reuters talat med berättar att en grupp ”revolutionärer” illegalt försökte ta sig in i Tunisien.

Men den här gången var det beväpnade tunisiska gränsvakter och inte försvarslösa ”svarta” arbetare som blev måltavla för dessa till ”revolutionärer” utropade banditgäng. En tunisisk polisman kommenterade:

”De trodde tydligen att vi inte kunde försvara oss, men där tog de fel.”

De libyska ”rebellernas” attack slogs tillbaka av tunisierna – uppenbarligen utan svårigheter, att döma av den tunisiske polisens beskrivning av ”revolutionärernas” tillstånd:

”Föreställ dig ett gäng rebeller, berusade av alkohol och höga på droger, som försöker hota oss med sina vapen.”

Nyhetsbyrån Reuters kommenterar:

”Dessa incidenter belyser Libyens laglöshet tre månader efter Tripolis fall. Ännu återstår för den provisoriska regeringen att avväpna och skapa en enad nationell armé av milisgrupper som fortfarande härjar landet och krigar med varandra.”

Det kan nu befaras att dessa stukade ”rebeller” kommer att använda sina vapen till att ta ut sin frustration på andra, rivaliserande ”rebeller” och/eller på nya oskyldiga människor med ”fel” hudfärg.

En alltför obehaglig realitet för de medier, de borgare och de vänstermänniskor som utropat krigsherrarnas reaktionära, plundrande och rasistiska banditgäng till ”Libyens befriare” och ”skapare av demokratiska öppningar”? De kanske för en gångs skull borde ta och fråga sig i vilken utsträckning de själva skulle betrakta sådana väpnade grupper av unga, adrenalinstinna män som ”befriare” och ”demokratiska grundläggare” om de tog över de bostadsområden där dessa milisernas hyllare själva bor?

Och här en beskrivning av den nye libyske ledaren – den nye hjälten för delar av vänstern?

Eller är det de lokala krigsherrarnas rivaliserande miliser – förvisso i viss opposition till det konservativa och liberala NTC-styret ovan – som dessa naiva delar av vänstern hyllar? Vet de själva vad de knyter sina förhoppningar till?

Journalisten Portia Walker låter i dagens utgåva av den brittiska tidningen the Independent flera libyer komma till tals med hur situationen i lika hög grad som under kriget präglas av terror och övergrepp begångna av fullkomligt laglösa ”rebeller”.

En av dem säger, apropå de beväpnade ”rebellerna” som kontrollerar landet:

”De säger att de letar efter vapen, men om de ser något som de gillar så tar de det.”

En annan libyer berättar för Walker:

”De tvingar ut folk ur sina bilar och dödar dem. De dödade två gamla män för att komma över deras bil.”

En annan libyer citeras i the Independent:

”Idag är det de som har makten – de med vapen. Det finns ingen lag över huvud taget.”

De som så länge har sagt att dessa gangsters är Libyens hopp kanske kunde förklara för oss exakt när vi kan vänta oss att dessa förhoppningar kan börja infrias?

Tråkigt nog antyder vissa av dessa ”rebell-älskare” att det enda alternativet till dessa till ”rebeller” förklädda banditer är en återkomst av Khadaffis brutala diktatur. Så höga tankar om den gamla, förtryckande diktaturen – och tillika så låga tankar om det libyska folket – har inte vi på Klassperspektiv. Vi menar att de libyska massorna bör följa exemplet från sina egyptiska grannar och resa sig mot de beväpnade, reaktionära männen.

Man kan ju fråga sig hur de som utropat de libyska miliserna till hjältar egentligen tänker när de ser scener som dessa (ovan på Tahrirtorget för ett par dagar sedan) utspelas i Tripoli och riktas mot de avskydda och förtryckande ”rebell”-miliserna? Förvisso har Tripoli-borna ropat ”irhal” (försvinn) åt ”rebellerna” ganska länge vid det här laget, även om det inte riktigt trängt igenom mainstream-medias filter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Libyen: De väpnade männen vid makten – terrorväldet fortsätter

3 Dec

”A time comes when silence is betrayal”, sade Martin Luther King.

Om tystnaden kring de nya, väpnade makthavarnas terrorvälde i Libyen är ett förräderi mot allt vad mänskliga rättigheter och respekt för det libyska folket heter, vet vi inte hur vi ska beteckna den ”förståelse” som från vissa håll visas gentemot detta terrorvälde.

Washington Posts Daniel Byman talar om ”den arabiska vintern” och skriver:

”I Libyen ser vi krigsherrar, islamister, stamledare och sådana som framställs som demokrater inbegripna i en maktkamp.”

Det blodiga kaos i Libyen som vi återgett på Klassperspektiv under de senaste månaderna, fortsätter. Reuters rapporterar om en väpnad sammandrabbning mellan två rivaliserande s.k. ”rebell”-miliser – en från Zintan och en från Janzour – väster om Tripoli igår. Enligt nyhetsbyrån lades en militärbas, som striden verkar ha handlat om, i ruiner som en följd av striden.

Men det är bara den senaste i en lång rad blodiga sammandrabbningar mellan rivaliserande så kallade ”rebeller” som slåss om krigsbytet.

Nyhetsbyrån AFP rapporterar om att Tunisien tvingats stänga flera övergångar på gränsen mellan Libyen och Tunisien sedan väpnade libyska ”rebell”-miliser till och med beskjutit tunisiska tulltjänstemän med resultatet att minst en av de tunisiska tulltjänstemännen skottskadades.

Exakt vad som händer vid den libysk-tunisiska gränsen, där ”rebell”-miliser ockuperar den libyska sidan, är oklart. AFP skriver idag:

”På lördagen befann sig libyska krigare, flertalet från staden Zuwarah, i gränsområdet, berättar en AFP-reporter på plats. Regelbundna explosioner från eldgivning hördes och civila pickup-lastbilar lastade med tungt artilleri fyllde området.”

Tunisair har också upphört med alla sina flygningar till Tripoli sedan omkring trehundra väpnade ”rebeller” från en av dessa reaktionära miliser stormade ett av de tunisiska flygplanen ute på startbanan. Dessa män försökte med vapen i hand tvinga sig ombord på flygplanet, som skulle flyga andra sårade ”rebeller” till Tunisien för vård. Orsaken: De ville ”undersöka” omständigheterna kring en av dessa många väpnade sammanstötningar mellan olika ”rebell”-grupper. Att ”rebellerna” flitigt använder sig av metoden att med vapen i hand stövla in på sjukhus för att föra bort patienter som de vill ”undersöka”, känner vi alltför väl till. Men att de även stormar flygplan med sårade människor ombord var något nytt.

För ett par veckor sedan kablades nyheten ut över världen att FN-chefen Ban Ki-Moon skickat en skarpt formulerad rapport till FN:s säkerhetsråd om tortyr, godtyckliga gripanden och systematisk rasism utövade av Libyens ”rebell”-miliser, samt ett rättssystem i kaos.

Men därefter blev det tyst igen i de flesta medier.

I själva verket har terrorväldet i Libyen snarare permanentats än avtagit. De som svarar för förtrycket och övergreppen är just de beväpnade män som grep makten för några månader sedan.

Mitch Potter berättar i ett reportage från Tripoli i fredagens utgåva av the Star om hur den rasistiska etniska rensningen fortsätter, hur människor från Tawergha förföljs, arresteras, torteras och tvingas fly enbart på grund av sin hudfärg.

Benghazi, där ”rebellerna” styrt ända sedan i mars, visar tydligt de nya makthavarnas ansikte.

Asmaa Elourfi från nyhetsbyrån Magharebia rapporterar om ett ”rebell”-styrt Benghazi som karaktäriseras av ”ett tillstånd av nonchalans och endemisk korruption” (”a state of neglect and endemic corruption”).

Nu är det fem månader sedan många arbetare i Benghazi fick sina löner utbetalda, och misären breder ut sig även bland människor som tidigare hade det åtminstone socialt och ekonomiskt relativt hyggligt.

Imperialismen har satsat på dem som tillskansat sig makten i Egypten och Libyen – i båda fallen i princip samma sorts folk, en grupp väpnade, reaktionära män. I Egypten är det den reguljära krigsmakten, i Libyen är det de lokala krigsherrarna och dessas respektive ”rebell”-miliser.

I Egypten har det folkliga upproret för att störta de väpnade männen från makten påbörjats. I Libyen är det precis lika viktigt att det arbetande folket tar makten från de väpnade män som tillskansat sig denna, även om dessa genom en skicklig medieoperation lyckats skaffa sig epitetet ”rebeller”.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Libyen: ”Eskalerande strider” mellan olika ”rebell”-miliser

13 Nov


Olika ”rebell”-miliser slåss hänsynslöst om krigsbytet. Till de som till äventyrs sympatiserar med just Zawia-”rebell”-milisen (som just nu utkämpar en blodig strid med en annan ”rebell”-milis), vill vi på Klassperspektiv understryka att epitetet ”Zawia dogs” är satt av den youtubeanvändare som vi lånade detta klipp ifrån. Klassperspektiv kallar inte ens rasister för ”dogs” (”hundar”).


Zawia-”rebell”-milisen i full aktion 12 november 2011.

Rami al-Shaheibi från nyhetsbyrån AP rapporterar om nya blodiga strider mellan olika rivaliserande ”rebell”-miliser i Libyen idag söndag, för fjärde dagen i rad.

Den här gången är det kontrollen över en välutrustad militärbas mitt i Tripoli som de krigar om, givetvis utan hänsyn till civilbefolkningen som hamnar mitt i korselden.

Libyens interimledare, Mustafa Abdul-Jalil, säger sig i ett uttalande som är typiskt för hur NTC handskas med detta slags problem:

”Jag kan garantera det libyska folket att allt är under kontroll.”

AP:s al-Shaheibi kommenterar:

”Emellertid, medan han talade fortsatte striderna att rasa.”

Alice Fordham från Washington Post skriver om ”eskalerande strider” mellan olika rebellmiliser. Fordham rapporterar om flera andra strider som det inte rapporterats om i media – bland annat tre sammandrabbningar om ett luxuöst bostadsområde som milisen från Zintan satt sig i besittning av.

En av milismännen citeras i Washington Post:

”Nu är det en stor strid, en ny front!”


NTC-vänliga Al Jazeera visar vilka stora mängder vapen som finns i Zintan-milisens ägo.


Under tiden lever offren för de rasistiska ”rebell”-milisernas rasistiska härjningar i tiotusental i vidriga flyktingläger i Libyens grannländer.


I Tripoli har några modiga människor under den gångna natten vågat sig ut för att ge luft åt sitt missnöje med ”rebell”-miliserna.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Benghazi – reaktionens maktbas i Libyen

13 Nov

John Rosenthal från National Review rapporterar om ett Benghazi där de mest reaktionära klickarna tycks dominera.

Vi har tidigare sett fotografiet från mainstream-media där uppmärksamma tittare noterade det som redaktionen inte sett: Över domstolsbyggnaden i Benghazi vajar Al Qaidas hotfulla flagga – symbolen för den extremt reaktionära saudiska wahabismen.

De NATO-vänliga medierna gick snabbt ut och spekulerade i att det rörde sig om ”en engångshändelse” – utan att redovisa något som de kunde stödja detta påstående på. Men sedan dess har det kommit många rapporter om att Al Qaidas flagga ostört har fortsatt att vaja över symbolen för makten i Benghazi.

John Rosenthal från National Review rapporterar nu om ett ”hav av Al Qaida-flaggor” i Benghazi (vilket också är rubriken på hans artikel från den 5 november).

Vi har fått frågor om de reaktionära och rasistiska ”rebellernas” övergrepp förekommer i hela Libyen, och om de förekommit hela tiden.

Faktum är att övergrepp, rasistiska lynchningar, rasistiska etniska rensningar, mord och tortyr har präglat de som ”ägt” upproret (dvs de väpnade ”rebell”-miliserna) från den allra första dagen, och har präglat ”rebellernas” aktivitet överallt i hela Libyen där de etablerat sig, och hela tiden.

Det var i Benghazi som upproret startade, och det är också i Benghazi som den arbetarfientliga NTC-regimen sitter förskansad, stödd på de reaktionära ”rebell”-milisernas bajonetter, koncentrationsläger och tortyrkamrar. Det är från Benghazi som de kvinnofientliga lagarna påförts hela det libyska folket.

Rapporten ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict” skriver så här om upprorets början i just Benghazi:

”I Benghazi den 12 februari leddes folkets uppror av en advokat. Sedan han arresterats av libysk polis, dök en folkmassa, anförd av tre- till fyrahundra aktivister, upp igen den 15 februari – två dagar före demonstrationerna som det uppmanades till i sociala medier – och gick till attack mot polisstationer, baracker och offentliga byggnader. Två professorer från universitetet i Benghazi – som vi träffade i Djerba – berättade för oss att de såg ’studenter’ som de aldrig förr hade sett, storma ut från universitetet för att ta ledningen över demonstrationerna. Dessa ’studenter’ hotade och angrep professorer som inte deltog i deras aktion och som inte uttryckte stöd för deras paroller.
Ända från demonstrationernas första början utnyttjade islamister och kriminella element situationen genom att angripa högsäkerhetsfängelserna i utkanten av Benghazi där deras vänner satt inspärrade. Efter att ha fritagit dessa män, attackerade mobben polisstationerna och de offentliga byggnaderna och stadens invånare vaknade upp till att se kropparna av poliser som hängde från broarna. Många övergrepp och angrepp förekom mot svarta afrikaner som samtliga anklagades för att vara ’legosoldater’. Det förekom mord, fängslanden och tortyr.”

En rapport från amerikanska West Point som bygger på beslagtagna Al Qaida-dokument, ”Al-Qaida’s Foreign Fighters in Iraq: A First Look at the Sinjar Records”, visar att redan 2007 var Benghazi den tredje största staden i världen när det gällde att förse Al Qaida med rekryter. Men den allra största staden i världen i fråga om rekryter till Al Qaida, var Benghazis grannstad Derna (Darnah)! Rapporten konstaterar:

”Both Darnah and Benghazi have long been associated with Islamic militancy…”

Det var i Derna som det Islamiska Emiratet proklamerades av ”rebellerna” redan en av de första upprorsdagarna i februari.

Franklin Lamb rapporterar från Benghazi i denna veckas upplaga av Counter Punch:

”Det ‘nya Libyen’ har inlett sin egen ‘Terror’, som sprider sig som en löpeld […]
I den nuvarande atmosfären hör man ofta att någon ‘har försvunnit’, vilket, beroende på vilken politisk åsikt man har, vanligtvis är goda nyheter och betyder att personen i fråga gått under jorden och gömt sig eller flytt landet. Alternativt heter det att en person ‘är försvunnen’, vilket betyder att hon eller han har gripits av den nya regimen och är borta, förmodligen för evigt, utan ett enda spår som de närmaste har att följa. […]
De människor som i allt större utsträckning råkar ut för ‘försvinnande-skvadronerna’ är familjemedlemmar och vänner, till och med tidigare hemanställda såsom trädgårdsmästare, vaktmästare och hushållsanställda till folk associerade med den förra regimen. Tortyr har blivit det normala sättet att få information om var det finns människor som misstänks för att fortfarande stödja den gamla regimen.”


Filmklipp från igår: Den ena ”rebell”-milisen förbereder sig för att attackera den andra ”rebell”-milisen. (Undrar vilken sida ”rebellernas” beundrare inom den svenska vänstern tycker att vi ska stödja? Kanske båda på en gång?)


”Rebell”-miliser beskjuter varann, med den skräckslagna civilbefolkningen fångad i korselden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Medan kaoset växer i det reaktionärt styrda Libyen, fantiserar vissa inom vänstern om den revolution som aldrig inträffat

11 Nov

Medan kaoset växer i Libyen, vidgas klyftan mellan NTC:s så kallade ”rebeller” – de väpnade miliser som i realiteten ockuperat Libyen – och det libyska folket.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar idag om nya blodiga sammandrabbningar mellan olika ”rebell”-milisgrupper (som kallas ”revolutionärer” av mindre nogräknade) som slåss om krigsbytet.

Den senaste ”rebell”-striden ägde rum i Imaya-området. Tunga kulsprutor och raketdrivna granater användes i konfrontationen mellan de två ”rebell”-miliserna som rasade genom hela den gångna natten och en bit in på fredagsmorgonen. Den här gången var det Zawiyah-milisen som slogs med Wershifanna-milisen.

”De kidnappade krigare från Zawiyah”, beklagade sig en av Zawiyah-milismännen för nyhetsbyrån Reuters’ utsände.

Fler strider är att vänta. Zawiyah-milismän berättade att de förberedede sig för att frita sina kidnappade kollegor från Wershifanna. Nyhetsbyrån Reuters konstaterade att krigare från en tredje milis, från Bani Walid, också ryckte in i området.

Andra journalister rapporterar om fortsatta övergrepp som begås av ”rebell”-milisen – kidnappningar, bortföranden till deras privata koncentrationsläger, tortyr, plundring, väpnade rån och mord. ”Rebell”-miliserna vet att de kan agera ostört – förutom då när rivaliserande miliser attackerar dem i strid om krigsbyte och lokala maktpositioner. Men som Jan de Haan rapporterar, vidtar NTC-regimen inga åtgärder för att sätta stopp för denna våg av övergrepp:

”Hittills har rapporter om övergrepp av Libyens miliser bemötts med förnekanden. ’Vi är i fullkomlig harmoni. Om något har hänt som strider mot lagen så kommer en utredning att genomföras’, sade biträdande försvarsminister Fawzi Abu Katif.”

Klassperspektiv har tidigare rapporterat om hur människor över hela Libyen är rasande på de brutala ”rebell”-miliserna, som de betraktar som tjuvar och maffia. Protesterna är inte begränsade till västra Libyen – vilket man kunde få intrycket av, men det beror förmodligen på att det knappast funnits några utländska reportrar i östra Libyen den senaste tiden.

Men nu har nyhetsbyrån AFP sänt ett reportageteam till Benghazi, och fann att där är människorna lika rasande på ”rebellerna”.

AFP rapporterar om en demonstration mot ”rebellerna” mitt i Benghazi idag. De paroller som demonstranterna skrek var t.ex:

”Nej till väpnade miliser!”

”Vi vill inte ha ett andra Hezbollah!”

En tidigare flygvapenöverste förklarade för AFP hur det kunde komma sig att NTC-regimen visade sådan flathet gentemot ”rebell”-miliserna. Enligt honom är det ”den islamistiska strömningen, stödd av Qatar” som blockerar formerandet av en ny nationell armé.

Under tiden fortsätter vissa inom vänstern att leva i en fantasivärld. För bara några dagar sedan gjorde t.ex. Socialistiska Partiets partistyrelse ett uttalande där de fullkomligt grundlöst fantiserar om att dessa ”rebell”-milisers väpnade maktövertagande skulle göra så att det ”öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga”! (Eller är det kanske några andra som ”i hemlighet” gripit makten i Libyen, och av någon anledning tillåter dessa mordiska, reaktionära miliser att härja med dem själva? Upplys oss gärna om det i så fall – det har i alla fall inte funnits några rapporter om det, förutom möjligtvis på Socialistiska Partiets partiråd.)

Socialistiska Partiets partistyrelse går så långt att den uttrycker en förhoppning om att det följande skall förverkligas av de som just de som nu med våld tagit makten över det libyska folket (vilket inte kan syfta på några andra än de som tagit makten, alltså de mordiska, rasistiska och plundrande, reaktionära ”rebell”-miliserna) :

* Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.
* Fria val till en konstituerande församling.
* Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.
* Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.
* Inga främmande trupper eller baser i Libyen.
* Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Socialistiska Partiets partistyrelse talade om att ge ”allt stöd” åt ”oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning”.

Fanns det inga reservationer alls? Jo, som en liten brasklapp kastade de in att de ”tror” att detta är ”några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande”!

Vad i hela friden ligger till grund för Socialistiska Partiets uppfattning att dessa mordiska och rasistiska ”rebell”-miliser ska ha några som helst planer på att föra situationen ”framåt för de arbetande”? Behövs det inte längre något som helst stöd i verkligheten för att föra fram vackra paroller? Hur långt kan det fria fantiserandet och rena önsketänkandet egentligen gå?


Den rasistiska etniska rensningen av Tawergha är inget som någon makthavare i det nya Libyen gjort något åt. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas på ”fullständiga demokratiska fri- och rättigheter”.


En av de s.k. ”revolutionärernas” första åtgärder var att införa den reaktionära sharia-lagen. Ingen av ”rebell”-miliserna har motsatt sig detta, utan har däremot jublat över detta – i demonstrationer där man viftat med dussintals Al Qaida-flaggor. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas på ”försvar av kvinnors lika rättigheter”. . .


Systematiska rasistiska attacker på massiv skala mot människor med ”svart” hudfärg karaktäriserar ”revolutionärerna” som bemäktigat sig Libyen. Rasistiskt motiverade mord, tortyr och våldtäkter har hela tiden utövats av de så kallade ”revolutionärerna”. Men för Socialistiska Partiet finns det ändå anledning att hoppas att de som utövar dessa vidriga brott ska ställa upp till ”försvar av minoriteters lika rättigheter”. . .


Det finns en massiv och oförvitlig rapportering om att ”rebell”-miliserna som tagit makten ägnar sig åt plundring av och väpnade rån på vanliga libyer på en enorm skala. Men det hindrar inte Socialistiska Partiets partistyrelse från att hoppas att deras maktövertagande ska leda till ett förverkligande av parollen om att ”Libyens tillgångar tillhör dess folk”.

Eller förresten – Socialistiska Partiet skriver ju också ”inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet”. Menar man då att de libyska massorna måste resa sig mot NTC-regimen och de reaktionära ”rebell”-miliserna? Men om det nu inte varit någon revolution i Libyen, om det nu bara är reaktionära klickar som med våld tagit makten – varför då påstå att deras makttillträde ”öppnar möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga”? Deras makttillträde har ju faktiskt blockerat möjligheterna för Libyens arbetare, bönder och fattiga!

Säg som det är istället för att fantisera!

Låt oss på Klassperspektiv upprepa det vi skrev i vårt föregående inlägg:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.
b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.
c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.
d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.
e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.
f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Det är detta som måste uttryckas klart och tydligt – allt annat skapar bara förvirring gällande Libyen.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Upprop till vänstern i Sverige angående bilden av Libyen

9 Nov

SVT 1 inledde i tisdags en mycket intressant källkritisk dokumentärserie om hur medierna kan förvränga verkligheten, Medialized.

Ingenstans kan man hitta ett bättre exempel på detta än gällande konflikten i Libyen, som blivit förvrängd bortom alla proportioner genom en oerhört välorganiserad och påkostad psyop-operation. Effekten har till och med påverkat den annars så kritiskt analyserande vänstern i Sverige.

Fortfarande en månad efter de reaktionära ”rebell”-milisernas upprättande av sitt oinskränkta terrorvälde över den libyska befolkningen i de städer som de ockuperat, kommer den svenska radikala vänstern med påståenden som är helt och hållet ogrundade och inte kan vara något annat än resultatet av att man okritiskt svalt de borgerliga mediernas förmedling av massiv krigspropaganda. Exempel på sådant är:

”Många libyer, särskilt ungdomen, känner att de har en en möjlighet, och kraften, att bestämma över sin egen framtid.”

”Nu öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen.”

”I befriade områden inrättades lokala folkråd.”

”Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning.”

”Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt.”

Det finns förmodligen inga som helst belägg för något av dessa påståenden. Varför då göra sådana påståenden?

Den enda kända oberoende forskningsstudien och analysen av upproret i Libyen har gjorts av en grupp internationella forskare från instituten CIRET-AVT (Centre international de recherche and et d’études sur le terrorisme et d’aide aux victimes du terrorisme, dvs Internationella centret för studier och forskning beträffande terrorism och stöd till offer för terrorism) och CF2R2 (Centre Français de Recherche sur le Renseignement, dvs Franska centret för underrättelsestudier), med stöd av Forum pour la paix en Méditerranée (Forum för fred i Medelhavsområdet). Dessa besökte tidigare i år både östra och västra Libyen och genomförde en grundlig undersökning.

Forskningsdelegationen bestod av följande personer:

* Mrs Sayda Benhabylès (Algeria), ex-minister i Solidarity, grundande medlem av CIRET-AVT, tilldelad FN:s pris för Civil Society
* Mrs Roumiana Ougartchinska (Frankrike/Bulgarien), skribent, undersökande journalist
* Prefekt Yves Bonnet (Frankrike), tidigare fransk parlamentsledamot, tidigare chef för den franska säkerhetstjänsten DST, ordförande för CIRET-AVT
* Mr Dirk Borgers (Belgien), oberoende forskare
* Mr Eric Denécé (Frankrike), ordförande för CF2R
* Mr André Le Meignen (Frankrike), oberoende forskare, vice ordförande för CIRET-AVT

CIRET-AVT presenteras här.

CF2R2 presenteras här.

Deras forskningsresultat presenterades i en rapport med titeln ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict”.

Rapporten finns tillgänglig i pdf-format här.

Denna rapport har blivit effektivt förtigen av massmedia, vilket är mycket synd.

Forskningsgruppen betonar sitt stöd för demokrati och sitt avståndstagande från Khadaffi-diktaturen:

”Ingenting är mer legitimt än längtan efter mer frihet och demokrati. Författarna till denna rapport är övertygade om ärligheten hos libyska demokrater som motsätter sig regimen och som önskar avsluta Khadaffis styre.”

Emellertid kunde forskningsgruppen inte finna något som gav anledning att knyta några större förhoppningar till de som ledde och genomförde upproret mot Khadaffi. De skriver:

”Emellertid leder ett studium av fakta oss att dra slutsatsen att ’revolutionen varken är spontan eller demokratisk.”

De konstaterar att upprorsledningen domineras av f.d. medlemmar av Khadaffi-diktaturen, islamister och monarkister.

De fann också att den trafficking-maffia i Benghazi som undertrycktes av regimen för ett år sedan, spelat en viktig roll i både finansierandet av upproret och rekryteringen av aktiva ”rebeller”:

”Ett stort antal banditgäng och medlemmar av den undre världen dök fram ur skuggorna…”

De hänvisar också till en rapport av den amerikanska regeringen där det konstateras att just det område i östra Libyen där upproret började – regionen mellan Benghazi och Derna – har ”en av de största koncentrationerna av terrorister i världen, med en krigare som åkt till Irak per 1 000 till 1 500 invånare.”

De beskriver vad de såg av hur upproret yttrade sig redan från de första dagarna:

”Alla offentliga byggnader plundrades, vandaliserades och brändes […] Överallt fanns spår av förstörelse och plundring (vapen, pengar, dokument), utan några spår av strider. […] Affärer och apotek plundrades och droger stals. Det förekom även våldsamma attacker mot befolkningen (kvinnor våldtogs, en del ensamma polisofficerare dödades) och andra civila dödades […] Offren mördades med samma metoder som de algeriska GIA-terroristerna använder (avskurna halsar, ögonen utpetade, armar och ben avhuggna, kroppar brända).”

De skriver att det är ”mycket viktigt att understryka den rasistiska karaktären hos det libyska upproret.”

De konstaterar att från allra första början har ett mycket stort antal ”svarta” människor – såväl gästarbetare från Afrika söder om Sahara som ”svarta” libyer – utsatts för mord och rån. Detta har lett till att 1 miljon afrikaner flytt från Libyen.

Undersökningsgruppens slutsats är att upproret kan leda till att en regim som är ännu mindre demokratisk än Khadaffis installeras.

Deras omfattande undersökning gav följande resultat:

”Trots det som det gav sken av i början, representerar det libyska upproret inte majoriteten av det libyska folket.”

Att denna rapport inte alls använts av den vänster som annars bemödar sig om att vara systemkritisk, kan inte bero på annat än att vänstern den här gången låtit sig duperas av imperialismens krigspropaganda, till den grad att man inte längre anstränger sig för att söka sådan information.

På Klassperspektiv har vi ansträngt oss för att söka relevant information från relevanta källor, och vi avvisar metoden att göra grundlösa påståenden eller påståenden utan hänvisning till vilka belägg vi har för påståendena. Vi skulle inte referera till den ovanstående forskningsstudien, om det inte vore för att händelsernas gång på ett övertygande sätt massivt bekräftar riktigheten i forskningsgruppens ovanstående slutsatser.

Faktum är att de västliga journalister som fortfarande finns i Libyen i huvudsak är överens om att teckna en bild som stämmer överens med huvuddragen i det som forskningsgruppen ovan kom fram till och varnade för.

”Kaos och okontrollerat våld i Libyen efter NTC:s maktövertagande.”

Så lyder rubriken på en artikel av Arab Monitor, News Agency on the Middle East and Arab world.

Andrew Malone har en artikel i Sunday Times med rubriken ”Fred i Libyen? Du skämtar!”

Malone rapporterar om hur ”rebeller” nu ställer krav som, om de realiseras, kommer att resultera i ”masshängningar över hela Libyen”. Han rapporterar att läkare och sjuksköterskor som vårdat sårade Khadaffi-soldater under kriget nu spärras in ”under fruktansvärda förhållanden”, anklagade för att ha varit ”sympatiskt inställda” till dessa soldater.

Sunday Times’ utsände skriver som så många andra reportrar på plats i Libyen:

”Människorna i huvudstaden är rasande på rebellgängen…”

Nyhetsbyrån AP:s utsände rapporterar likaledes att libyerna ”kokar av ilska över vad många av dem ser som interimsregeringens oförmåga att sätta stopp för sina brigader och deras våg av hämndattacker”.

AP-reportern rapporterar om hur ett stort antal människor blivit mördade av ”rebellerna” och beskriver atmosfären som ”bitter” och citerar en libyer:

”Detta är ingen revolution. Det är kaos.”

Tidningen the Australian publicerar en artikel som speglar en av de drabbade familjerna:

”En libysk familj kurar förskräckt i sitt hem i utkanten av Tripoli. Deras fasa är att en knackning på dörren ska komma från rebellmiliserna som fällde Muammar Khadaffi. Situationen är verkligen anmärkningsvärd. För bara några veckor sedan var de här människorna entusiastiska anhängare av resningen mot Khadaffi-regimen.”

Trots att en ung man i familjen kunde visa en legitimation som visade att han deltagit i kampen mot diktaturen, blev han en dag bortförd av en ”rebell”-milis. Det hela rörde sig om en dispyt om pengar. Han lyckades fly. Men då kom rebellerna tillbaka och förde med sig en annan familjemedlem som de sade att de skulle behålla tills den man de sökte överlämnade sig själv. De hotade till och med att föra med sig barnen. Den eftersökta mannen är själv alltför rädd för att själv överlämna sig till ”rebellerna”, eftersom han vet hur de har misshandlat folk till döds.

En av familjemedlemmarna beskriver ”rebellerna” som en ”maffia, precis som den i Colombia eller Ryssland” och säger:

”Khadaffi var hemsk, men jag har aldrig hört att han ska ha fört med sig en familjemedlem ifall de inte hittade den person de sökte. De fortsatte bara att leta. Och jag har aldrig hört att de ska ha hotat att föra bort barn!”

The Australians utsände berättar att kvinnan i familjen börjar gråta när han lämnar dem, och han skriver:

Den här situationen är mångfaldigad över hela Libyen.”

Nick Meo från the Telegraph har också mött åtskilliga libyer som råkat ut för liknande händelser.

En man, ”som stödde revolutionen och var full av förhoppningar för en månad sedan”, berättade för the Telegraphs utsände hur hans svåger Omar fördes bort av ”rebeller” från Misrata:

”De agerade på uppdrag av en rik affärsman från Misrata med vilken Omar hade haft en dispyt för flera år sedan.”

Omar trodde att det var ett missförstånd som snart skulle redas ut eftersom det var känt att han stödde upproret mot Khadaffi, men han tog miste, som hans svåger berättade:

”När de kom till Misrata kastade rebellerna honom i sitt privata fängelse och sade att de skulle piska hans fotsulor tills han erkände. Det är en gammal turkisk tortyrmetod som kallas falakha. Han var vettskrämd men lyckades fly genom att förmå en av vakterna att låta honom undkomma. Nästa dag dök rebellerna upp vid hans hus och hotade hans hustru och barn.”

En libyers omdöme om ”rebellerna” återges i the Telegraph:

”Det är inte klokt, nu har vi hundratals små-Khadaffis, och det finns ingen som kan stoppa dem!”

Nick Meo från the Telegraph har också träffat många libyer som vittnar om hur ”rebellerna” ägnar sig åt systematisk, organiserad rånverksamhet på massiv skala. En man blev bortförd av ”rebellerna”, som kastade honom i ett av sina privata fångläger och vägrade att släppa honom förrän han överlämnade nycklarna och ägarbeviset till hans fina kontorslokal i centrala Tripoli, som ”rebellerna” ville åt. Han beskriver sig själv som ”lyckosam” som undkom fattigare på sina ägodelar – inklusive även de 5 000 dinarer (motsvarande ca 25 000 kronor) som ”rebellerna” stal ur hans bil – men slapp den så vanliga och tortyren i ”rebellernas” fruktade privata fånganstalt.

The Telegraphs utsände rapporterar att han hört mängder av vittnesmål om hur ”rebellerna” stoppar vanliga människor vid vägspärrar bara för att ta ifrån dem deras bilar och bilnycklar. Han återger ”ett skämt som cirkulerar på Tripolis caféer” om ”rebellerna”:

”När de sade ett ’free Libya’ menade de bilarna, kylskåpen och TV-apparaterna…”

Nick Meo rapporterar också om hur ett helt bostadsområde har blivit ockuperat av en milisgrupp ”rebeller” från Zintan:

”Nu ger bostadsområdet ett kusligt, övergivet intryck. Dörrar och fönster har slagits sönder så att plundrarna kan ta sig in lättare, och milismännen har sprayat sin graffiti på väggarna. De enda bilar som finns kvar är sådana lyxbilar som har säkerhetskoder som gör det svårt att stjäla dem. Många av dem har fått sina hjul stulna.”

Ett vittne berättar om Zintan-”rebellernas” plundringståg:

”De körde omkring i sina pick-up-lastbilar med stora kulsprutor och sökte igenom alla hus och tog med sig kylskåp och TV-apparater.”

Nick Meo skriver också om de gängstrids-liknande sammandrabbningar som förekommer mellan de olika ”rebell”-miliser som slåss om krigsbytet – eller, snarare, rånbytet:

”Det har varit tre stora strider bara i huvudstaden enbart under den senaste veckan – eldstrider vid ett sjukhus, vid Martyrtorget och vid militärflygfältet, som krävt många döda och dussintals sårade.”

Gert Van Langendonck, från Christian Science Monitor har också mött många människor som beskriver ”rebell”-miliserna som ”maffia”.

Han rapporterar att ”rebellerna” från Zintan har gjort att ordet ”Zintan” på sistone har kommit att bli synonymt med ”tjuv” bland människorna i Tripoli. Ändå, skriver han, är det ”rebellerna” från Misrata som har det värsta ryktet av dem alla.

Gert Van Langendonck har också talat med en aktivist för mänskliga rättigheter i Libyen. Karaktäristiskt för frånvaron av yttrandefrihet, organisationsfrihet och demokratiska möjligheter över huvud taget i det ”rebell”-kontrollerade Libyen begär denne aktivist för mänskliga rättigheter att vara anonym av rädsla för repressalier från de nya makthavarna.

Van Langendonck berättar att tre framstående libyer, som alla spelade en betydelsefull roll i upproret mot Khadaffi, har bildat en organisation för mänskliga rättigheter som dokumenterar brott mot de mänskliga rättigheterna i det nya Libyen, men arbetar under ytterst svåra omständigheter. Den representant för organisationen som Van Langendonck intervjuade, berättar:

”Om jag har problem med dig, behöver jag bara ringa Misrata, och så kommer du att bli bortförd från ditt hem och tagen till Misrata.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter gav flera exempel på illegala bortföranden, till exempel studenten som angav sin professor, eller ordföranden för en sportklubb som anklagades av någon som ville åt hans plats. Han sade:

”Varje dag får vi telefonsamtal från människor som letar efter saknade anhöriga.”

Christian Science Monitor skriver:

”Han tvekar inte att jämföra situationen med 1980-talet, när Khadaffi-regimens förtryck var som allra värst.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter säger:

”Nu härskar samma klimat av rädsla, där människor inte vågar protestera eftersom de fruktar att de i så fall kan bli anklagade för att vara Khadaffi-anhängare.”

Den svenska vänsterns lika naiva som ogrundade förhoppningar att ”rebellernas” maktövertagande med våld i Libyen ska innebära ”öppningar” gentemot demokrati, emotsägs inte bara av alla dessa konkreta exempel, utan också direkt av Christian Science Monitors utsände, som konstaterar att ”rebellerna” som nu kontrollerar Libyen ”visar oroväckande tendenser som helt klart går emot de demokratiska ambitioner som finns bland libyerna.”

The Guardian har publicerat ett långt reportage som tydligt visar hur ”rebell”-miliserna håller arbetarstadsdelen Abu Salim i ett järngrepp, hur de terroriserar befolkningen, griper dem godtyckligt, förödmjukar dem, torterar dem. Vi på Klassperspektiv rekommenderar en läsning av hela det reportaget – se länken här.

De vänsterskribenter som – utan att ange källa till sitt påstående – hävdar att det här och var vuxit fram lokala kvarterskommittéer som tagit över det politiska styret i bostadsområdena, borde istället begrunda den verklighet som kommer till uttryck i exempelvis the Guardians reportage ovan. Det finns över huvud taget inget utrymme för något dylikt arbetarklassbaserat självstyre så länge inte dessa mordiska ”rebell”-miliser störtats från makten genom en genuin folklig resning mot ”rebellerna” och NTC.

Det finns över huvud taget ingen anledning för någon inom vänstern att uttrycka stöd eller sympati för dessa mordiska, rasistiska, reaktionära ”rebell”-miliser. Där sådant stöd uttalas, bör vi avkräva dem som uttalar dylikt att förse oss med sakliga grunder – konkreta, väl belagda sådana – till ett sådant stöd. Sentimentala, ogrundade förhoppningar hör inte hemma inom vänstern. Alla som går emot en diktator är inte förtjänta av vårt stöd – såvida vi inte ska hylla de liknande banditgäng som exempelvis trängde in i Kabul och lynchade diktatorn Najibulla 1996, eller de mordiska Röda khmerer som 1975 tågade in i Kambodjas huvudstad för att påbörja sina massmord.


Talibanerna lynchade diktatorn Najibulla 1996. Deras uppror mot diktaturen lyckades, men det innebar inget framsteg för de afghanska massorna.

Karlos Zurutuza från nyhetsbyrån IPS rapporterar från Bani Walid:

”Det är nästan omöjligt att hitta ett enda hus i Bani Walid som inte blivit plundrat eller nedbränt.”

Han citerar en av stadens invånare som säger:

”Kallar de detta ’befrielse’? För mig är det inget annat än en regelrätt ockupation!”

Klassperspektiv har tidigare beskrivit de libyska ”rebellernas” kvinnofientlighet. Vi har beskrivit tortyr, mord och massakrer som begås av ”rebellerna”. Vi har beskrivit hur ”rebellerna” uppträder arbetarfientligt.

Vi har också gjort en ganska omfattande beskrivning av de tydliga belägg som finns av en systematisk och omfattande rasistisk terrorverksamhet som präglar ”rebellerna” i Libyen.

Karlos Zurutuza från IPS berättar i ett annat reportage om en annan sida av rasismen bland ”rebellerna”:

Några hundra ”svarta” gästarbetare trotsade dödshotet och lämnade sitt gömställe och tog sig till centrala Tripoli, där de höll en modig protestdemonstration mot den massiva rasism som de utsätts för av de nya makthavarna:

En kvinnlig ”svart” gästarbetare berättade om rasistiska mord och terror samt hur ”rebellerna” våldtar ”svarta” kvinnor. Hon sade:

”Jag föredrar att bli mördad här [på torget]. Jag skulle varken vara den första eller den sista.”

Nyhetsbyrån IPS’ utsände noterade hur en grupp ”rebeller” i närheten reagerade med aggressivitet, och han hörde en av dem ropa åt kvinnorna:

”Jag borde döda er alla för vad ni gjorde i Misrata!”

Det ovanstående utgör inget selektivt urval, ingen ”designad bild”, utan är representativt för vad dessa utländska reportrar som fortfarande befinner sig i Libyen berättar. Som synes, tecknar de en ganska entydig bild av ett Libyen kontrollerat av fullständigt reaktionära ”rebell”-miliser som inte ger oss någon anledning att karaktärisera dem som ”befriare”, ett Libyen där det knappast finns några ”öppningar” för demokrati eller folkstyre.

Snarare än att naivt jämföra de libyska ”rebellerna” med revolutionärerna i Spanien på 1930-talet eller de röda i Finland 1918 (vilket skett på sina håll), kan ”rebellernas” maktövertagande i Libyen jämföras med den reaktionära Mujahedin-milisens våldsamma maktövertagande i Kabul, och det åtföljande lynchandet av diktatorn Najibulla, i september 1996.

Allt detta ger stärkt trovärdighet åt forskarrapportens slutsats att det libyska upproret aldrig stöddes av majoriteten av det libyska folket – att libyerna på ett tidigt stadium vände sig ifrån upprorsmakarna.

Denna slutsats finner även stöd hos Mellanöstern-experten Jeremy Salt som den 2 november skrev i Palestine Chronicle:

”Störtandet av Tripoli-regimen var en västlig operation från början till slut, där de så kallade ’rebellerna’ och ’revolutionärerna’ på marken spelade en understödjande roll.”

Jeremy Salt menar att det finns inte någon som helst tecken på att mer än ett relativt litet antal libyer stödde upproret.

Vi på Klassperspektiv har alltid noggrant understrukit vår fientlighet till Khadaffi-diktaturen.
Men vårt socialistiskt motiverade avståndstagande gentemot Khadaffi-diktaturen innebär inte att vi per automatik sympatiserar med samtliga Khadaffis motståndare, eftersom vi anser att det skulle innebära en allians med alltigenom reaktionära och arbetarfientliga, rasistiska krafter. Vi vill därför uppmana företrädare för den svenska vänstern att rannsaka sina egna föreställningar och påståenden om situationen i Libyen, att göra sig av med uppfattningar som det inte går att finna saklig grund för, och att noggrant ta del av det källmaterial som vi på Klassperspektiv redovisat i både denna artikel och flera andra under den senaste tiden.

Vi är övertygade om att ett uppriktigt och förutsättningslöst granskande kommer att leda till följande slutsatser:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.

b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.

c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.

d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.

e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.

f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Libyen: ”Rebellerna” terroriserar civilbefolkningen och slåss om krigsbytet

1 Nov

Simba Russeau från nyhetsbyrån IPS rapporterar om ett Libyen i händerna på NTC och ”rebell”-miliserna som verkar vara på väg ned i en spiral av kaos, våld och förtryck:

”Rasistiskt hat ökar nu dag för dag.”

Russeau konstaterar att ”krav från organisationer för mänskliga rättigheter att NTC ska skydda svarta libyer … verkar nå döva öron, och detta kan visa sig varsla om vad som komma skall.”

Barbara Hardinghaus från tyska Der Spiegel rapporterar om hur ”rebeller” nu, efter det att striderna upphört, ger sig av på jakt efter ”svarta” människor från Tawergha, för att ”jaga bort eller döda dem”. Den tyska journalisten kommenterar:

”De jagar Tawergha-borna och förlänger blodbadet med de enda verktyg de känner till, krigets verktyg.”

Vi har hört många rapporter om övergrepp och massakrer begångna av ”rebell”-miliser i och i närheten av Sirte, i Tripoli, i Bani Walid, i Tawergha, i östra Libyen och på många andra ställen. Antagligen är det bara toppen på ett isberg, de fåtaliga rapporter som sipprar ut. Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters besökte i måndags en libysk stad som det hittills inte rapporterat något om, Jemel. Även där fann hon att ”rebell”-miliserna upprätthöll samma skräckvälde som annorstädes:

”Dussintals unga män har ’försvunnit’ och fyra har blivit dödade i [rebellernas] fångenskap.”

Reuters’ utsända i staden Jemel rapporterar om det gravtal som hölls av morbrodern till en av dem som dött i fångenskap:

”I sitt gravtal skakade han av sorg när han höll upp dödsattesten som visade ’elektrisk chock’ som dödsorsaken. Han sade att kroppen hade dumpats utanför fånglägret med tungan och könsorganen avskurna.”

Det påminner mest av allt om situationen i någon av de centralamerikanska republikerna El Salvador eller Guatemala på 1980-talet, när liknande dödsskvadroner härjade på samma sätt mot oppositionella utan att några myndigheter ingrep – ofta i hemligt samförstånd med de reaktionära myndigheterna.


De reaktionära dödsskvadronerna spred död och skräck i El Salvador på 1980-talet. (Varning för mycket starka bilder!)


Samma reaktionära krafter som stödde dödsskvadronerna i El Salvador, stödjer de reaktionära ”rebell”-miliserna i Libyen. Metoderna är ofta desamma. (Varning för mycket starka bilder!)

Bradley Hope från the National rapporterar från den libyska huvudstaden Tripoli, som han beskriver som helt i händerna på terroriserande ”rebell”-grupper, som är hatade och fruktade av befolkningen. Rubriken på hans artikel lyder:

”Efter Khadaffi är Tripoli en våldsam stad av väpnade små feodaldömen” (”After Qaddafi, Tripoli is a violent city of armed fiefdoms”)

En kvinna i Tripoli som Bradley Hope intervjuat säger uppgivet:

”Här finns ingen lag. De här brigaderna [’rebell’-miliserna] är överallt och gör vadhelst det behagar dem. Man måste försvara sig själv.”

Borzou Daragahi från Financial Times har rest runt i Tripoli och träffat mängder av människor som trots hoten från de reaktionära ”rebellerna” vågar uttrycka sin opposition. Han sammanfattar:

”Det blir allt fler invånare i huvudstaden som säger att de har fått nog av dessa svärmar av vapenviftande, självutnämnda revolutionärer som drar fram på gatorna och påstår sig beskydda invånarna mot lurande fiender.”

Financial Times’ utsände beskriver ”rebellernas” attityd mot civilbefolkningen:

”Istället för att visa hänsyn, kör rebellkrigarna omkring i staden i högsta fart. Ofta kör de hänsynslöst rakt in i andra fordon som inte flyttar på sig tillräckligt snabbt. En 20-årig arkitektstuderandes bil blev påkörd tre gånger inom loppet av en vecka av olika krigare. När hon klev ur sin bli för att klaga vid ett av dessa tillfällen, manade rebellen i pickup-lastbilen henne hotfullt att gå och sätta sig i sin bil igen.”

En läkare på Tripolis centrallasarett uttalar sig i Financial Times:

”Alla dessa revolutionära krigare uppträder som om de skydade staden och lasarettet, men vi känner oss inte ett dugg säkra. Jag är utled på att se dem varje dag.”

En annan läkare säger:

”Till och med under de värsta dagarna under kriget kom vi till arbetet. Men nu känner jag mig hotad.”

Situationen på Tripolis centralsjukhus är verkligen helt oemotsvarad. Borzou Daragahi från Financial Times berättar att ”rebeller” vid tre olika tillfällen tryckt en vapenmynning mot en läkares huvud och krävt tillträde till operationsrummet eller för att få veta var en viss patient befinner sig. Financial Times fortsätter:

”En grupp läkare sände ett brev till övergångsmyndigheterna för flera veckor sedan och hotade med att gå i strejk om de inte satte stopp för rebellernas övergrepp.”

Barry Malone från nyhetsbyrån Reuters rapporterar att han hör invånare i Tripoli skrika efter en ”rebell”-patrull:

”Ni är precis som han var! Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

Men sådana protestyttringar kan vara mycket farligt. Vi har hört många rapporter om hur ”rebellerna” godtyckligt tränger sig in hos folk och för bort dem, ofta till egenhändigt upprättade koncentrationsläger där de utsätts för svårt tortyr. Flera tusen människor uppges sitta i dessa koncentrationsläger. Det verkar som om ”rebellerna” också öppet mördar människor som försöker hindra dem i deras smutsiga verk – t.o.m. sådana som själva varit aktiva i kampen mot Khadaffi. Bradley Hope från the National rapporterar om ett sådant fall, som rörde två bröder som stridit mot Khadaffi. Men när de försökte ingripa för att hindra några ”rebeller” från att arrestera en helt oskyldig granne, ”försvann” de båda bröderna. När systern senare ringde den ene av brödernas mobiltelefon, svarade en okänd mansröst:

”Det är game over för dina bröder!”

När nu det väpnade motståndet bombats sönder av NATO, har de reaktionära ”rebell”-miliserna börjat vända vapnen mot varandra i en blodig maktkamp om krigsbytet. Borzou Daragahi från Financial Times rapporterar:

”I synnerhet huvudstaden har förvandlats till ett lapptäcke av väpnade små furstendömen där wannabe-maktmänniskor stödda av sina hemstäders miliser som består av tidigare kontorsanställda, studenter och ingenjörer strider med varandra och med Tripolis invånare om krigsbytet, en skiva av landets rikedomar och en del av makten över landet… Kidnappningar och ’försvinnanden’ är den nya trenden i denna växande konflikt, med regelrätta skottväxlingar som den sista utvägen.”

Financial Times rapporterar om den senaste incidenten, som inträffade vid Tripolis centrallasarett igår:

”Tidigt på måndagsmorgonen hamnade krigare från Zintan i gräl med andra krigare om en patient som misstänktes vara Khadaffi-sympatisör. En ung man drog sitt vapen och fyrade av ett skott som efterlämnade ett kulhål i en vägg. Patienter och läkare skrek, och männen tog striden utomhus framför huvudentrén till lasarettet, där respektive grupp använde sina mobiltelefoner till att tillkalla allierade med lastbilsmonterade tunga vapen. Eldgivningen fortsatte utanför lasarettet, och det lämnade sjukhusfasaden genomsållad med kulhål.”

Även om västliga medier av någon anledning inte gärna beskriver sådana händelser, rapporterades faktiskt denna incident även i brittiska the Telegraph, som citerade en krigare från den ena av de ”rebell”-miliser som gjorde upp vid Tripolis centrallasaratt igår:

”Hundratals män från Zintan anlände utanför lasarettet med tunga vapen och skjutandet började. Vi fick tillkalla förstärkningar från överallt i hela Tripoli. Vi kunde inte tro att de sköt på oss. Jag var tvungen att säga till dem att ni skjuter på ett lasarett, inte på Muammar Khadaffis 32:a brigad. Först efter flera timmar, när en schejk kom från moskén och övertalade dem att sluta, upphörde det…”

Denna krigare från ”Tripoli-brigaden” berättade att en Zintan-krigare och en förbipasserande dödades i denna incident, medan sju man från ”Tripoli-brigaden” sårades.

Den säkerhetsansvarige på Tripolis centrallasarett kommenterade sorgset:

”Jag tror att det kommer att hända igen. De kommer tillbaka för att hämnas.”

En västerländsk diplomat i Tripoli som önskar vara anonym erkände för Financial Times’ utsände att ”det verkar finnas ett växande motstånd i Tripoli” mot vad den västerländska diplomaten kallade ”den vänskapliga ockupationen”.

Motståndet mot ”rebellerna” växer i synnerhet bland Libyens kvinnor, som dominerat de gatudemonstrationer som förekommit mot ”rebellerna”, och som även nu kommer att drabbas av att kvinnofientliga lagar införs som en av de första åtgärderna i det ”nya” Libyen. En ung kvinna på universitetet i Tripoli uttalar sig för Taiwan News om NTC-ledaren Jalils uttalande att sharia-lagar ska införas och att månggifte för män ska legaliseras:

”Alla flickorna är rasande över att han sade så!”

En kvinnlig advokat säger:

”Kvinnorna fick sina rättigheter på 1970-talet och vi vill inte förlora dem nu!”

Missnöjet med de reaktionära ”rebellerna” och deras sätt att ostraffat bete sig hur som helst pyr över hela Libyen. En man sade till Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters:

”Det finns ingenstans att vända sig. Jag önskar att någon kunde kunde avväpna dessa gäng, de håller på att bli riktiga kriminella.”

En annan man sade:

”Om det inte slutar här kommer det att bli en reaktion. När ett tryck byggs upp kommer det att leda till en explosion… Det finns massor av ilska…”

Från Bani Walid rapporterar nyhetsbyrån AFP:s Imed Lamloum, som träffat många invånare som är ursinniga på ”rebellerna” som påstod sig ”befria” staden. En av stadens invånare citeras:

”Det är en revolution av tjuvar. De förstörde allt, de stal allt.”

En annan invånare berättade:

”När thwar (revolutionskrigarna) misslyckades med att hitta Khadaffi-brigaderna som de hade väntat sig, var de rasande. De sköt mot hundar, de plundrade och brände lägenheter och offentliga byggnader.”

I söndags vågade sig Tripoli-bor åter ut på gatorna för att protestera mot de hatade ”rebellerna”.


Denna protestdemonstration mot ”rebellerna” i en av Tripolis arbetarstadsdelar den 14 oktober slogs ned med våld. (Klassperspektiv ställer sig inte bakom hyllningarna till Khadaffi i denna video, utan bäddar in den från youtube därför att den visar storleken på demonstrationen.)

För att Libyen ska bli fritt från det gissel NATO har påfört landet, skulle den arabiska våren behöva spridas även till detta land. De tappra gatuprotesterna mot de hatade, reaktionära ”rebell”-miliserna skulle behöva utvidgas till en massrörelse för demokrati och folkstyre över hela Libyen. Tragiskt nog vill mainstream-medierna, makthavarna i väst och t.o.m. några individer inom vänstern få oss att tro att denna revolution redan redan har ägt rum, att det är på dessa ”rebell”-miliser som friheten kommer att byggas i Libyen. T.ex. är Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (moderat) just nu i Libyen; hon skriver i dagens Expressen att ”vanstyre och skräckvälde är till ända” i Libyen.

Vi hör nästan dagligen libyer uttala sig i radio och TV om att de är nöjda med sakernas tillstånd. Låt oss påminna om att sådana röster även hördes i Khadaffi-regimens medier, då gator och torg fylldes av människor som sade sig hylla Khadaffi-regimen. På den tiden stod det klart för envar att det kunde vara gynnsamt för människor att uttrycka stöd för regimen, även om de inte gjorde det innerst inne. Låt oss i sammanhanget påminna om vad nyhetsbyrån Reuters’ utsända hört folk säga i Tripoli:

”Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Human Rights Watch rapporterar om omfattande rasistisk terror av Libyens ”rebeller” och talar om ”brott mot mänskligheten” – vad säger Sveriges riksdag?

30 Okt


Reportaget från CBS News visar att ”rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha fortsätter. På en vägg i den tömda staden har någon klottrat: ”Skaffa dig inte en slav om du inte har en piska”.

Human Rights Watch höjer nu tonläget mot NTC och de libyska ”rebellerna” och säger i ett uttalande angående Tawergha, som tömts på sin huvudsakligen ”svarta” befolkning:

”Att tvinga alla invånare i Tawergha att bosätta sig permanent i en annan del av Libyen skulle vara lika med kollektiv bestraffning och skulle vara ett brott mot mänskligheten för för deportationer eller tvångsförflyttningar”. (”Forcing all residents of Tawergha to resettle permanently in another part of Libyawouldamount to collective punishment and would constitute a crime against humanity for deportation or forced transfer.”)

Human Rights Investigations har en lagt upp informativ rapport om Tawergha på nätet, Ethnic cleansing, genocide and the Tawergha.

Att Khadaffi lynchats och allt väpnat motstånd mot NTC och ”rebell”-miliserna bombats sönder av NATO verkar inte spela någon roll – den terror som ”rebell”-miliserna utövar i de erövrade områdena verkar inte avta, snarare tvärtom.

I ett uttalande idag den 30 oktober fokuserar Human Rights Watch på en undersökning som organisationen gjort kring Tawergha och de ”svarta” människorna från Tawergha, och konstaterar:

”Miliserna från Misrata terroriserar flyktingarna från Tawergha”.

Detta pågår även nu. I tisdags den 25 oktober talade undersökningsgruppen Human Rights Watch med en ställföreträdande kommendant för en Misrata-”rebell”-brigad som uppgavs ”vakta” Tawergha:

”Den ställföreträdande kommendanten sade att hans styrkor ’skyddade platsen från förstörelse och plundring’. Men samtidigt passerade lastbilar fulla med möbler och mattor, uppenbarligen plundrade från hemmen, medan männen i lastbilarna tutade och vinkade. Brigadens medlemmar ingrep inte…”

I onsdags, den 26 oktober, såg undersökningsgruppen från Human Rights Watch ytterligare fyra bostäder i Tawergha brinna, och en nyanlagd brand i ett lägenhetskomplex nära basen för den Misrata-brigad som påstods ”skydda” Tawergha.

Ett besök i Tawergha i fredags den 28 oktober visade spår av en fortsatt ”utbredd vandalism”, där bland annat skolan, sjukhuset, butiker och bostäder vandaliserats och plundrats, med flera rum utbrända och innehållet i husen kringströdda på gatorna.

En talesperson för Misratas styrande militärråd säger, enligt en rapport från nyhetsbyrån AP idag 30 oktober, att han ansåg att ”Tawergha skulle utplånas från kartan” (”Tawergha should be wiped off the map”) men att ”det slutliga beslutet” ligger hos NTC.

Talespersonen för Misratas styrande militärråd citeras av AP:

”Om det var mitt beslut skulle Tawergha försvinna. Det skulle inte existera.”

Sådana blodisande ord från ”rebell”-ledningen kan förklara de ohyggliga excesser i mord, plundring och tortyr som de så kallade ”rebellerna” gör sig skyldiga till. Human Rights Watch har genom en ingående undersökning över hela landet funnit klara belägg för att ”rebellerna” gjort sig skyldiga till mord på obeväpnade Tawergha-bor, godtyckliga bortföranden av Tawergha-bor, tortyr på Tawergha-bor, och t.o.m. tortyr till döds av Tawergha-bor.

Vittnen berättar hur ”rebellerna” utövar ren jakt på ”svarta” människor från Tawergha, under hånfulla, rasistiska rop som ”slavar, slavar”!

I ett av många fall blev två män från Tawergha infångade av ”rebeller” långt efter det att Tawergha erövrats. En av de tillfångatagna ”svarta” männen berättade för Human Rights Watch hur det gick till:

”De tvingade oss att ställa oss på knä. En av rebellerna sparkade min kusin på näsan med sin stövel. En av dem riktade sitt vapen mot mig, så för att hindra honom från att skjuta mig sprang jag emot honom. En av dem sade att de skulle lägga oss under bilen och köra över oss… Min kusin grät eftersom hans näsa hade brutits. Sedan började de skjuta, och två kulor träffade mig i sidan och en träffade min kusin i benet. De sade att vi skulle sträcka ut våra händer så att de kunde ta av handklovarna. Jag kunde se skelettet i min handled och svimmade…”

Under sin ingående undersökning av situationen för Tawergha-borna har Human Rights Watch besökt fångläger där de hålls av rebellerna. Enbart i Misrata håller de civila och militära ”rebell”-myndigheterna, enligt organisationen för mänskliga rättigheter, ”långt mer än 1 300” människor inspärrade i utomrättsliga fångläger.

Human Rights Watch har besökt fyra av dessa fångläger – som uppvisar stora likheter med de nazistiska koncentrationslägren på 1930- och 1940-talen. I samtliga dessa hölls Tawergha-bor inspärrade, och i två av dessa verkade ”svarta” Tawergha-bor utgöra majoriteten av de internerade.

De flesta av de inspärrade Tawergha-bor som Human Rights Watch intervjuade vittnade om tortyr och misshandel.

En av de ”svarta” internerna från Tawergha berättade exempelvis om hur han torterats av medlemmar av Murdaz-brigaden från Misrata:

”De krävde att jag skulle säga att jag våldtagit. De kräver att de flesta från Tawergha ska säga att de våldtagit. De slog mig. De använde en elektrisk stång mot min rygg och mage… Det gjorde de om och om igen. Och några av dem slog på våra fötter… De placerade mig i en ensamcell och frågade om jag våldtagit; jag sade nej. De frågade varifrån orderna hade kommit i Tawergha. ’Var är dina vapen?’ Jag sade, ’jag är civil… Jag vet inget om det militära.’ De sade att jag skulle erkänna att jag våldtagit fem människor. Jag vet inte varför de ville säga att jag våldtagit just fem människor. De hängde upp mig med en påle mellan mina ben och mina armar. De pryglade upp mig. De använde en hästpiska och sade att jag skulle erkänna… Det höll på i fem timmar. De piskade mig på mina fötter, mina ben, mina händer. Det var många olika människor i civila kläder. De turades om. Förhörsledaren gav order. När jag hade blivit slagen svimmade jag i fem minuter. När jag vaknade, stod de över mig och spottade på mig och svor åt mig och sade: ’Vi ska skicka tillbaka dig till Afrika!’ ”

Enligt Human Rights Watch hade den här mannen ärr över hela kroppen som stämde överens med hans vittnesmål om den tortyr han utsatts för av rebellerna i deras fångläger.

Just beskyllningarna om våldtäkt verkar vara en vanlig beskyllning som de rasistiska ”rebellerna” riktar mot ”svarta” människor från Tawergha. Men som CBS News konstaterar (se filmklippet ovan) är det svårt att hitta några belägg för att Tawergha-bor utfört några våldtäkter.

I den rasistiska traditionen mot ”svarta” människor är emellertid anklagelser att ”svarta” män våldtagit ”vita” flickor lika vanlig som anklagelsen mot romer att de ”stjäl”. De ”svarta” människorna i Libyen får finna sig i den dubbla anklagelsen från ”rebeller” och (i vissa fall) ”rebellernas” anhängare i väst att de ”utfört våldtäkter” och ”varit legoknektar”. Båda dessa anklagelser finns det väldigt lite, om några över huvud taget, belägg för. Ändå förs anklagelserna vidare som ett led i den rasistiska traditionen, och leder till de mest fruktansvärda övergrepp.

En Tawergha-bo berättade att ”rebeller” i Tripoli utsatte honom för så svår tortyr att han till slut gjorde som de krävde och sade att han gjort sig skyldig till våldtäkt:

”Jag erkände att jag våldtagit kvinnor eftersom jag trodde att de skulle sluta då. Men misshandeln fortsatte.”

När Human Rights Watch träffade mannen, uppvisade han färska sår i ansiktet och på armarna, och han blödde ur munnen. Under intervjun för Human Rights Watch förlorade den svårt medtagne mannen till och med medvetandet vid ett tillfälle.

Två andra Tawergha-bor i fångenskap berättade för Human Rights Watch att ”rebellerna” brutit benen på dem och piskat dem upprepade gånger med tjocka gummislangar.

En Tawergha-bo berättar om den tortyr han fått utstå varenda natt i ”rebellernas” fångläger i Sikt:

”Varenda natt slog de mig på mina fötter i 15 minuter, och några av dem slog mig på baken och ryggen. Jag kunde inte sitta på fyra dagar. De hällde kallvatten över mig och sedan tog de en elektrisk stång och satte den på mina axlar, på ryggen, på armarna – i tio minuter varenda natt. Det fick mig att skaka. Jag kan inte beskriva hur det kändes… De använde drivremmen från en motor, en plastslang, en träkäpp, en hästpiska… Jag hade blod i urinen i fyra eller fem dagar.”

De skador mannen kunde uppvisa för Human Rights Watch stämde överens med hans berättelse, och de var röda och svullna fortfarande en månad efter den grymma tortyren.

Det förekommer även rena mord i dessa rebellernas fångläger. Ibland sker dödsfallen som ett resultat av utdragen, sadistisk tortyr – som i fallet med Ashraf Salah Muhammad, en mentalt handikappad person från Tawergha. Två vittnen gav oberoende av varandra för Human Rights Watch samma skildring av hur ”rebellerna” långsamt tog livet honom i fånglägret:

”De började piska honom klockan tio på förmiddagen… Vid middagstid var han död.”

Andra vittnen berättade oberoende av varandra hur ”rebeller” torterade Emhamid Muhammad Shtaywey – en 42-årig sopåkare från Tawergha – till döds i fånglägret på Baladia-gatan i Misrata:

”De slog honom med allt möjligt, över hela kroppen: en vattenslang, ett läderbälte, en käpp; de till och med sparkade honom på bröstet. Han låg på rygg och de slog honom mycket hårt.”

Enligt vittnena krävde torterarna att sopåkaren skulle säga att han gjort sig skyldig till våldtäkt.

Tre vittnen berättade oberoende av varandra om ett annat fall där rebeller mördade en sjuksköterska från Tawerghas lasarett i ett läger för invånare från Tawergha:

”[En Misrata-rebell] kom med sitt vapen och sade åt mig att gå tillbaka [till gården där de andra i lägret hade samlats ihop]. Han slog oss med kolven på sin Kalasjnikov. Jag blev slagen i bröstet. Medan vi gick, sköt en av Misrata-rebellerna två skott – ett träffade Ihsam i ryggen och ett i benet.”

Vittnesmål berättar också om hur de ”svarta” fångarna från Tawergha utsätts för explicit rasistiska förödmjukelser av ”rebellerna” som vaktar dem. I ett fall blev en mörkhyad fånge från Tawergha i ett fångläger i Misrata piskad av ”rebell”-vakter medan de först tvingade honom att springa runt på lägergården, och därefter beordrade honom att klättra upp i en stolpe och ropa: ’Apan vill ha en banan’.

Sådant leder onekligen tankarna till de nazistiska koncentrationslägren i Tyskland på 1930-talet. Här utförs dock tortyren av grupper som de facto fått stöd av NATO, inklusive av Sveriges riksdag beslutat militärt understöd.

Medan delegationen från Human Rights Watch besökte rebellernas fångläger vid Wahda i Misrata den 25 september såg de hur en grupp ”rebeller” tvingade en grupp fångar – samtliga av dem sårade – att gå på knä med händerna bakom ryggen på fånglägrets gård. När delegationen från Human Rights Watch ställde frågor till ”rebellerna” om varför de utsatte fångarna för denna grymma behandling, svarade en av dem:

”Det här gör vi varje dag. Det är en sport…”

Föreståndaren för detta ”rebell”-kontrollerade fångläger uppgav till Human Rights Watch att han inte kände till att sådana övergrepp pågick varje natt, men ändå var han närvarande när vakterna tvingade fångarna att springa och gå på sina knän.

”Rebellernas” rasistiska terror mot de ”svarta” från Tawergha begänsas inte till Khadaffi-sympatisörer som bodde i staden, utan drabbar även ”svarta” invånare som är födda i Tawergha men sedan dess flyttat därifrån – till och med sådana som bevisligen stått på upprorets sida mot Khadaffi. En man som är född i Tawergha men bott i Misrata i 20 år och som deltog i upproret mot Khadaffi berättade för Human Rights Watch att han ändå utsattes för rasistisk förföljelse. När han klagade hos Misratas Säkerhetskommitté fick han istället för hjälp höra att han skulle lämna ifrån sig sin bil till ”rebellerna”; när han sedan kom hem fann han att hans bil hade blivit tagen.

En mörkhyad, gravid kvinna som är född i Tawergha men bott länge i Misrata berättade att när hon besökte Misratas sjukhus för en graviditetskontroll, blev hon avvisad med orden:

”Här behandar vi inte folk från Tawergha.”

”Rebellernas” rasistiska terror mot ”svarta” från Tawergha går vidare, uppenbarligen sanktionerad från botten och upp i ”rebellernas” hierarki. I dag rapporterar nyhetsbyrån AP att myndigheterna i Misrata låtit riva ett höghus i staden (Misrata) där hundratals ”svarta” människor som är födda i Tawergha bodde. Myndigheterna i Misrata sade till AP att det gjorts ”eftersom huset var en sanitär olägenhet”.

Allt detta är bara en liten del av det som ”rebellerna” utsatt och utsätter ”svarta” människor från en enda stad för. Många andra rapporter tecknar bilden av en ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp” – för att använda Human Rights Watch’ uttryck – utförda av ”rebell”-miliserna.

Att nästan ingenting av detta kommer fram i svenska medier, är en skandal.

Sveriges Radio Ekot – som har reportrar på plats i Libyen – nöjer sig idag, t.ex. med att rapportera om att internationella brottsdomstolen säger att det finns starka bevis mot Khadaffis son Saif al-Islam. Det är mycket möjligt att så är fallet, men ett kritiskt bevakande nyhetsmedium skulle se det som minst lika angeläget att bevaka de övergrepp som utövas i Libyen idag, av grupper som de facto fått stöd genom beslut fattade av Sveriges riksdag.

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skriver om det fortsatta förtrycket i Syrien, men har ingenting att säga om det minst lika omfattande förtryck som utövas av ”rebellerna” i Libyen. Dagens Nyheter har också ett reportage om islamistpartiet i Tunisien, men har ingenting att säga om rasistisk terror i grannlandet Libyen. (Och de små vänstergrupper som, i synnerhet inom Socialistiska Partiet, stött dessa ”rebeller” i bloggar och på debattplats verkar plötsligt inte längre så engagerade i det libyska folkets väl och ve, eller beror deras tystnad på något annat?)

Frågan måste ställas om någon av riksdagsledamöterna kommer att ta upp detta till debatt i den riksdag som fattade beslutet att sända svenskt militärt stöd till NATO – ett stöd gjort det möjligt för dessa ”rebell”-miliser att utöva denna utbredda terror mot civila libyer.

I följande partier röstade man för det svenska deltagandet i den internationella militära instasen i Libyen (med hänvisning till FN-resolution 1973, som kräver skydd av civila i Libyen), och inte en enda av dessa partiers riksdagsledamöter röstade nej till detta:

Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Socialdemokraterna
Centerpartiet
Kristdemokraterna
Folkpartiet
Moderaterna

Klassperspektiv vill uppmana sina besökare att kontakta riksdagsledamöter från dessa partier och partigrupper angående uppgifterna från Human Rights Watch och ställa frågan till dessa riksdagsledamöter och partigrupper vad de avser att göra för att fästa uppmärksamheten på dessa omfattande övergrepp och vad de anser att den svenska riksdagen och deras egna partier kan göra för att sätta stopp för dessa övergrepp och ställa de skyldiga till svars.

Frågan bör också ställas hur långt dessa riksdagsledamöter anser att ansvaret sträcker sig för att dessa ”rebeller” har fått möjlighet att utöva dessa övergrepp i denna skala.


Enligt vad ”rebellerna” rapporterar i detta inslag av BBC News, skedde ”rebellernas” erövring av Tawergha i nära koordination med NATO. Det framgår även i rapporten om Tawergha av Human Rights Investigations

Kontakta gärna Klassperspektiv genom kommentarsfunktionen med information om vad olika riksdagsledamöter och olika partigrupper i riksdagen har att säga om detta.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Mer än 300 avrättade i massgrav i Libyen – imperialisterna tvår sina händer, vad säger ”rebellernas” vänner i Sverige?

28 Okt

(Inlägget uppdaterades 28 oktober kl 22:40)

Reportrarna Kareem Fahim och Adam Nossiter från New York Times kan på plats rapportera om hur platsen för en av massakrerna i Sirte – trädgården utanför Mahari Hotel, där omkring åttio massakrerade människor påträffats – omsorgsfullt skrubbas ren från alla spår av massakern.

Det kan betraktas som symboliskt för hur media, politikerna i väst och de som stött NTC och de mordiska ”rebell”-miliserna hela tiden ansträngt sig för att skrubba ”rebellerna” så ”vita” som möjligt.

Ingen vet hur många försvarslösa människor som blev mördade när de reaktionära och rasistiska ”rebell”-miliserna tog över ett Sirte som bombats till underkastelse av NATO.

Enligt de senaste uppgifterna har man hittills i Sirte funnit mer än 300 döda kroppar av Khadaffi-anhängare, ”skjutna i huvudet och med händerna bakbundna”.

Tidigare hörde vi om liken efter 53 avrättade NTC-motståndare som påträffades utanför Mahari Hotel. Senare hittades fler kroppar på den platsen, så antalet steg till drygt åttio. Och nu är det alltså mer än 300 som läggs i en enda massgrav.

Men nu kommer vi kanske aldrig att få veta exakt hur många människor som slaktades när mördarna löpte amok i den sönderbombade staden, nu när alla spåren sopas undan. Vi kommer sannolikt aldrig att få veta hur många människor som dessa mordiska ”rebell”-miliser har likviderat – ibland på de mest barbariska vis – på olika platser runtom i Libyen sedan upproret började i februari.

More Daniel Williams från nyhetsbyrån Salon kallar dem ”mördarbrigaderna”. Han skriver:

”Medlemmar av dessa miliser har gjort sig skyldiga till tortyr, har förföljt motståndare vitt och brett, har fängslat dem och skjutit dem i fångenskap, enligt vad Human Rights Watch funnit.”

More Daniel Williams fortsätter:

”Misrata-brigaderna är inte ensamma om att utkräva hämnd. Längst bort i väster har anti-Khadaffi-miliser plundrat och bränt bostäder och skolor som tillhör stammar som stödde den störtade diktatorn. Anti-Khadaffi-miliser från Zuwara har plundrat egendomar…”

Nyhetsbyrån Salon skriver vidare:

”Vittnen och offer som vi intervjuat har gett trovärdiga skildringar av hur Misrata-milisen skjutit och sårat obeväpnade människor i Tawergha, och hur de torterat sina fångar, i vissa fall torterat dem till döds.”

Som exempel på ”rebell”-milisernas ohyggliga metoder rapporterar Human Rights Watch hur en överlevande från massakern på de ”svarta” invånarna i Tawergha först sköts i sidan och i benet och därefter slängdes i vägkanten med orden:

”Ni är hundar, hoppas att ni dör!”

Enligt principen att ropa ”ta fast tjuven” börjar nu olika NATO-representanter två sina händer i fråga om de massakrer som de låtit sitt flyg bomba vägen fri för.

Storbritanniens försvarsminister Nick Harvey säger att massakern vid Mahari Hotel kan vara ”ett krigsbrott” och poängterar att den brittiska regeringen kräver att NTC-regimen genomför en ”ordentlig utredning”.

Obama-administrationen i USA låter meddela att den för sin del vill beskriva de summariska avrättningarna som ”ytterst störande”, samt uppmanar NTC-regimen att ”upprätthålla de mänskliga rättigheterna” och att ”respektera kvinnors rättigheter”.

EU uppmanar också NTC-regimen och ”rebell”-miliserna att ”respektera de mänskliga rättigheterna”.

Både bland de besegrade och bland många aktiva Khadaffi-motståndare växer hatet mot de så kallade ”rebellerna”.

En Sirte-invånare säger till Al Jazeera (se filmklippet ovan) :

”Rebellerna behandlar oss som om vi alla var från Khadaffis familj. Alla hus har blivit plundrade, bilarna stulna. Ingen hjälper oss. Rebellkrigarna är rasister. De säger att om man är från Sirte förtjänar man inte att leva.”

En annan, en ung man som från början anslöt sig till ”rebellerna”, säger förtvivlat:

”Jag trodde inte att detta kunde hända, att [rebellerna] skulle gå in i husen för att stjäla och bränna ner dem. Varför gjorde de så här med den här skolan?”

”Jag är rasande på rebellerna”, säger en ung man till nyhetsbyrån AP:s reporter på plats.

En annan säger:

”Folk kommer att vilja hämnas detta!”

En tredje kallar de ansvariga ”rebellerna” för ”råttor”.

Då måste vi komma ihåg att Sirte bara är en av många städer som hemsökts av dessa mördar- och plundrarband. Exempelvis Tawergha har om möjligt råkat ut för ett ännu värre öde – den har blivit helt och hållet tömd på sin ”svarta” befolkning. Från många andra ställen rapporteras det om rasistiska lynchningar, godtyckliga bortföranden och tortyr utförda av de bestialiska ”rebell”-miliserna.

Eftersom mördarna nu tvättar bort alla spår efter sina dåd – och det inte är någon som hindrar dem att göra så – kan vi nog räkna med att den fulla vidden av alla massakrer, bortföranden, ”försvinnanden”, tortyr och plundringar aldrig kommer att avslöjas.

Många av de mördade kommer att rapporteras som ”dödade i kriget” eller så kommer det att skyllas på Khadaffi-sidan. (”Rebell”-företrädare skyller redan massakern på kända Khadaffi-sympatisörer i Sirte på Khadaffi-sidan, och påstår t.o.m. att förstörelsen i staden gjordes av Khadaffi-styrkor ”för att svärta ned bilden av rebellerna”!)

I debatten inom vänstern kommer det att bli intressant att se om de som spridit illusioner om dessa mordiska plundrarband kommer att ta ansvar för en bild de själva gett spridning åt, eller om de kommer att skamset smyga undan i tystnad (vad var då deras ord om solidaritet med det libyska folket värda?). När nu t.o.m. imperialisledarna brännmärker mördarna, vore det onekligen litet magstarkt om vänstermänniskor i Sverige fortfarande skulle omfamna de reaktionära mördarbanden. Det förtjänar att upprepas att det hittills – under alla dessa månader av mord, våldtäkter, ”försvinnanden”, rasistiska lynchningar och tortyr utförda av ”rebeller” – inte har rapporterats om ett enda fall där någon ”rebell”-grupp försökt ingripa mot denna ”trend av dödande, plundring och andra övergrepp som beväpnade antikadaffistyrkor genomfört” (för att citera Human Rights Watch). Det är förstås väldigt avslöjande för samtliga dessa ”rebell”-miliser.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida