Vad Juholts avgång visar oss alla

21 Jan

Nej, Juholts avgång kan knappast skyllas på borgerliga journalisters avoghet.

Det socialdemokratiska parti som idag sett sin partiledare avgå med omedelbar verkan, är inte ens skuggan av sitt forna jag som arbetarparti: Det är en cynisk maktapparat där den interna striden om välbetalda positioner blivit huvudsaken.

Socialdemokratins omvandling till ett rent borgerligt parti ägde rum under 1990-talet. Efter omfamningen av det kapitalistiska EU och Perssons världsrekord i nedskärningar av välfärden fanns det inte längre någon återvändo.

För många radikala människor inom och utanför socialdemokratin har detta tidigare varit ganska svårt att smälta. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, och det gäller inte minst dessa människor.

Att det inte längre fanns någon allvarligt menande partivänster blev egentligen tydligt i samband med den förra ledarkrisen, när partihögerns Mona Sahlin avgick. Det fanns då ett bättre tillfälle än på många, många år för en sådan eventuell partivänster att formera sig och driva en vänsterlinje.

Då var det många som hoppades på Lena Sommestad, som uppfattades som ett slags vänsterföreträdare.

Men det som hade krävts hade varit att en sådan person gått ut (och gått ur!) och deklarerat att SAP var slut, och att hon ställde sig i spetsen för ett nytt, radikalt arbetarparti. Ett sådant initiativ hade mötts med bred entusiasm bland arbetare och låginkomsttagare ute i landet. Det hade kunnat leda till en våg av entusiasm och politisering av hundratusentals nedslagna och nedtrampade människor i Sverige; det kunde ha lett till skapandet av ett nytt, brett, kärnfriskt arbetarparti som kunde ha bidragit till att skapa ett helt annat politiskt klimat i Sverige.

Men det perspektivet fanns tydligen inte inom SAP. Verklighetens Lena Sommestad hade i alla fall inte det perspektivet.

Istället baxades en förmodligen motvillig Håkan Juholt fram till partiledarposten. Varför just Juholt kan vi bara spekulera kring, men det fanns säkert skäl som inte kommit i ljuset.

Den interna striden kring Juholt inom socialdemokratin har beskrivits som en kamp mellan partihöger och partivänster – eller åtminstone
”mittensocialdemokrati”. Det ligger säkert åtskilligt i det. Men det som sett ut som om partihögern varit den som befunnit sig på offensiven medan Juholt och ”partivänstern” ute i landet befunnit sig på defensiven, kan mycket möjligt ha varit ett sken. I verkligheten kan partihögerns agerande för att få bort Juholt ha varit defensivt, för att försvara sina positioner.

Vi såg hur Juholt ganska omgående petade bort Sven-Erik Österberg från den tunga posten som partiets gruppledare i riksdagen. Medan Juholt-falangen med stöd av ”partivänstern” ute i landet agerade för att skaffa sig fler betydande platser på partihögerns bekostnad, kan partihögerns attacker på Juholt ses som försvarsåtgärder.

Men har det gällt den politik som ska bedrivas? Nej, uppenbarligen inte. Det kanske vi kan se av Juholts agerande kring a-kassan; det kan vi definitivt se av att allt det ”vänsterprat” som Juholt levererade vid sitt installationstal för snart ett år sedan, i stort sett stannade vid just prat.

Men det kan vi framför allt se genom detta:

Medan högerregeringen fullkomligt skamlöst ägnat sig åt att sälja ut det generationer av arbetare byggt upp, och skapat hur stora öppningar som helst för kritik från vänster, har det socialdemokratiska partiet ägnat huvudkraften åt att slåss internt.

”Politik är vilja”, sa Olof Palme. Det är förstås korrekt. Men om man inte vill, så ägnar man sig inte åt politik. Om politisk retorik bara varit ett betalningsmedel för att med röster i valet skaffa sig välbetalda politiska positioner, då ägnar man sig bara åt politisk retorik där det kan ge sådana platser. Om personer som har en sådan prioritering ser sina platser hotas av andra rivaler, så ägnar man sig åt att bekämpa rivalerna istället för politiska frågor. Det kanske kan ge svar på den fråga som så många förtvivlade socialdemokratiska gräsrötter ställt sig under det senaste halvåret: ”När ska ni äntligen ägna er åt de politiska sakfrågorna?”

Det ”rosornas krig” mellan partivänstern och partihögern som alltid rasat inom det socialdemokratin, verkar av allt att döma ha totalt tömts på sitt egentliga innehåll. Förr handlade det om vilken politik som faktiskt ska bedrivas. Nu verkar retoriken begränsas till just retorik: Ordstriderna blir en tuppfäktning där vinnaren kammar hem just det som striden numera gäller – välbetalda positioner för enskilda företrädare för den ena eller den andra deklarationen i ord. Den förda politiken däremot ligger ganska fast – en alltigenom borgerlig linje.

Politiken verkar inte längre vara huvudsaken för denna organisation, SAP, där de mest aktiva har olika välbetalda positioner som det uppenbarligen gäller att slå vakt om.

Och var är den ”partivänster” som skulle gå i taket över detta? Var är den ”partivänster” som skulle ställa sig i spetsen för hundratusentals människor ute i landet som är förtvivlade, rosenrasande över hur högerregeringen skapar växande klassklyftor och tilltagande modlöshet? Var är den ”partivänster” som borde rasa mot partihögern som så totalt kört detta så kallade arbetarparti i botten?

Den sorgliga sanningen är den att den organiserade, allvarligt menande partivänstern inom SAP är definitivt utslagen, berövad alla möjligheter och visioner som skulle kunna föra framåt. Att hoppas på en ”nytändning” för vänstern inom SAP har, efter 30 år av full fart åt höger, visat sig vara lika hopplöst som att förvänta sig att något sådant skulle kunna inträffa i något av de (andra) borgerliga partierna.

För ett år sedan var det många som satte sitt hopp till Lena Sommestad. På vissa socialdemokratiska bloggar dyker det idag upp några enskilda, desperata entusiaster som klamrar sig fast vid detta sista halmstrå.

Men Lena Sommestad visade redan för ett år sedan var hon stod. Sommestad skriver t.o.m. idag på sin blogg, apropå Juholts avgång, att hon är ”övertygad om att Socialdemokraterna som parti har alla förutsättningar att i konstruktiv idédebatt enas om nya, välgrundade positioner i välfärdspolitiken – liksom inom många andra politikområden”, och hon skriver – förmodligen av rädsla för att det ska komma ett verkligt initiativ till ett nytt arbetarparti:

”Men viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning.”

Tillsammans med den partihöger som står för en alltigenom borgerlig politik, som drivit SAP till dess största kris någonsin, som nu står som odiskutabel segrare, i – bokstavligt talat – orubbat bo…

Nej, SAP är slut. Man kan piska en död häst hur mycket som helst, den kommer ändå inte att dra. De som inte insett detta – av vilken anledning det vara må – har ingenting att bidra med som kan flytta fram vänsterpositionerna i Sverige.

För alla som menar allvar med att vända den politiska kursen i Sverige,

för alla som förstår att det inte längre finns tid att vänta och hoppas på den 180-graders vänstersväng inom SAP som inte kommit på 30 år medan högerregeringen slaktar välfärden och gör att människor förlorar sin tilltro till politiken,

för alla som lyckats behålla sitt socialistiska tänkande obesmittat av cynism,

för alla som har modet att tänka nytt,

för alla som vågar ha visioner, som tror på det mänskliga kollektivets möjligheter,

och för alla som är rosenrasande på den klick av privilegiestinna pampar som kapat och förstört det som en gång var arbetarpartiet i det här landet,

… för oss alla gäller det att samlas kring diskussionen om hur vi ska starta något nytt, hur vi ska samlas – bara vi som menar allvar med en arbetarpolitik värd namnet – för att lägga grunden till det som måste utvecklas till…

ett nytt socialistiskt arbetarparti!

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

2 svar to “Vad Juholts avgång visar oss alla”

  1. Kerstin 23 januari, 2012 den 5:32 f m #

    Det dystra är ju, och har alltid varit, att vänstern, om man ser det brett, är lika splittrad och att det finns ganska många grupper inom denna som inte förmår komma överens, och då blir det aldrig någon ny vänsteropposition värd namnet. Om alla vänstermänniskor sitter där i sina små vänstersekter och envisas med att kritisera alla andra vänstergrupper, ja då är det kört – och det är det nog.

  2. Bo Almunger 24 januari, 2012 den 7:27 e m #

    Jag delar inte KP:s karakterisering av SAP som ett rent borgerligt parti. I grund och botten är det ett BORGERLIGT ARBETARPARTI. Inte mer högervridet än när samma rörelse valde att mobilisera medlemmarna till världskrig, knäcka arbetarresningar och mörda vänsteroppositionella (1914-1919). Skillnaden som blivit, det är att samma rörelse och dess partikropp genomgår ett sönderfall och att ledarskapstomrummet växer i arbetarrörelsens led. – En utveckling som pågått i södra Europa i två årtionden, och gjort om socialistpartierna till ”caucus” som samlar ihop sig inför val, medan basaktiviteten bedrivs av andra krafter.

    Ur dessa två årtionden har det inte vuxit fram några livskraftiga vänsteralternativ. En viktig förklaring till det, anser jag, är att man inte är i stånd att presentera genomförbara program och därför inte kan bygga en rörelse med en långsiktig samsyn.

    Därför tror inte jag att ett nytt arbetarparti kan födas och bildas ur en proklamation eller utan ihållande strider från de maktlösa låginkomsttagarna. Människor som genomskådar SAP och vill se ett partipolitiskt alternativ, som (till skillnad från V) inte svansar efter SAP, behöver utvärdera lärdomar och erfarenheter under tiden som deras strider utvecklas i en samordnande riktning. En sådan uppstart börjar nog lämpligtvis i facken och kommunpolitiken, så länge ingen större frontbildning tar form på något annat samhällsplan

Lämna ett svar till Bo Almunger Avbryt svar