”Occupy Tripoli”-rörelsen visar på tillståndet hos vänstern

9 Dec

Det råder en total media-blackout idag, men faktum är att ”Occupy Tripoli”-rörelsen fortsätter sina anti-”rebell”-protester på Martyrtorget i Tripoli idag. Åtskilliga twittrare vittnar om en fantastisk atmosfär, vilket för tankarna till Tahrirtorget under kampen mot Mubarak.

Twittraren AzizBelhaj skrev tidigare idag:

”Dont forget, another protest today in Tripoli. Martyrs sq at 4pm. Lets make it even bigger. I hope other cities join in too #Libya.”

I eftermiddags skrev han:

”Off to Martyrs square. Be there for Tripoli, be there for Libya.”

Sarah Kabar, som twittrar som Gheryaniya, skrev för en halvtimme sedan:

”Just about to leave martyr’s sq. – wonderful atmosphere + a great show of people. Hope we got our message across. #Libya”

Tystnaden är total inte bara i media, utan även inom den svenska vänstern. Vi har gått runt bland de olika vänsterorganisationernas hemsidor. De som brukar vara så snabba med att lägga upp information när massorna går ut på gatorna i Aten, i Kairo, i Santiago eller Seoul – nu verkar de ha drabbats av handlingsförlamning.

Över hela vänstern verkar ett slags förvirring ha lagt sig. Det verkar råda osäkerhet om hur man ska se på ”rebellerna”: Är det inte en ”massbeväpning av befolkningen” trots allt? Är kanske rapporterna om rasistiska övergrepp överdrivna? Hur ska vi ställa oss till ”Occupy Tripoli”?

Vi har aldrig tidigare sett hur en imperialistisk propagandaoffensiv lyckats tränga så oerhört djupt in i sinnena hos även de mest kritiskt tänkande vänstermänniskor, sätta så djupa avtryck även i de mest radikala vänsterorganisationer. Fakta om de reaktionära, rasistiska och kontrarevolutionära ”rebellerna” finns att tillgå: Deras rasism är systematisk, utbredd och fullkomligt karaktäristisk för hela den väpnade ”rebell”-rörelsen. Staden Tawergha är fortfarande tom, etniskt rensad sedan flera månader tillbaka – ett tydligt vittnesmål om att rasismen är karaktäristisk för hela ”rebell”-rörelsen. Vi skulle kunna rada upp dussintals andra belägg för ”rebell”-rörelsens totalt reaktionära karaktär (det finns att tillgå för den som vill gå igenom de senaste månadernas faktasamlingar här på Klassperspektiv), men det bör räcka med detta.

De som envist klamrar sig fast vid den naiva förhoppningen att ”rebellerna” skapat ”öppningar” i libyen, kan kanske spekulera i att ”Occupy Tripoli” möjliggjorts av just dessa ”rebeller” och deras uppror mot Khadaffi. Men det vore ett helt odialektiskt sätt att se på saken.

Som vi på Klassperspektiv har fört fram tidigare, var Khadaffi-diktaturens fall någonting odelat positivt. Uppenbarligen utgjorde Khadaffi-diktaturen – av olika, sammansatta anledningar – ett hinder för de libyska massornas självorganisering för att föra kampen vidare. Khadaffi-regimen föll som ett resultat av imperialismens intensiva flygoffensiv mot hans väpnade styrkor, varefter de väpnade banditgäng som kallas ”rebeller” tillskansade sig makten över den obeväpnade libyska befolkningen. Visserligen var dessa ”rebell”-miliser den förevändning som imperialismen behövde för att bomba bort Khadaffi, men det vore helt uppåt väggarna att föreställa sig att de skapat ”öppningar”.

I själva verket har ”rebell”-milisernas terroriserande aktiviteter varit arbetarfientlig och demokratifientlig. Dessa gäng av plundrare, våldtäktsmän och rasistiska mördare har utan något som helst mandat från befolkningen etablerat sig själva som en ockupationsmakt i det vakuum som uppstod när NATO bombade Khadaffi-staten till småsmulor.

Det är sant att libyer under en övergångsperiod hyste förhoppningar att dessa miliser skulle vara de ”rebeller” och ”revolutionärer” som deras egen propaganda kallade dem. Men det är lika sant att libyerna, så snart de stiftade närmare bekantskap med miliserna och såg vad de verkligen gick för, vände sig ifrån dem, och nu har de libyska massorna rest sig i massiv opposition mot dessa hatade så kallade ”rebeller”.

Att libyska folkmassor nu kan resa sig i den imponerande ”Occupy Tripoli”-rörelsen, är inget som vi kan ”tacka” de reaktionära, rasistiska miliserna för, inte heller har vi anledning att tacka vare sig NATO eller NTC-regimen för detta. Ändå hänger det samman med att Khadaffi-regimen är borta. Orsaken är dialektisk: De nya makthavarna – som i vissa fall (gällande några av de allra värsta miliserna) t.o.m. är värre än Khadaffis förtrycksapparat – har helt enkelt inte samma landsomfattande, centraliserade och effektiva kontroll- och förtrycksapparat som Khadaffi-regimen förfogade över. Vi kan vara övertygade om att många av de reaktionära ”rebell”-milismännen – om de bara hade administrativa, materiella och politiska möjligheter – skulle slå ned ”Occupy Tripoli”-rörelsen med en brutalitet som definitivt inte skulle stå den mest blodsbesudlade diktatur efter. Men ”rebell”-miliserna är alltför splittrade, alltför relativt svaga för att detta ska vara möjligt. Därtill skulle ett blodbad på demonstranter på Martyrtorget vara politiskt total omöjligt i ett läge där imperialismen har investerat så mycket pengar och prestige i Libyen. Även om det kliar i deras ”avtryckarfingrar”, inser även de mest skrupelfria bland de libyska milisernas krigsherrar att den som gick till väga på det viset, skulle själv bli måltavla för bomber från ett NATO som tvingades agera snabbt för att rädda sitt ansikte.

Därför kan de libyska massorna just nu utnyttja en spricka som finns till att ta plats på scenen. Det är ett kortvarigt, unikt ögonblick. Rätt utnyttjat, med rätt paroller och rätt strategi, kan de libyska massorna utveckla kampen på Martyrtorget till en verklig revolution.

Uppgiften för den marxistiska vänstern skulle vara att ge all uppmärksamhet åt kampen på Martyrtorget, att agitera för att de libyska arbetande massorna kan och bör ta kampen för självständig kamp, för självständig organisering. Den marxistiska vänstern borde finnas bland de kämpande libyerna och argumentera för att det nu är dags att bilda sådana lokala kommittéer för befolkningens självstyre som andra inom vänstern fantiserat om tidigare; de borde argumentera för att den nationella armé som demonstranterna på Martyrtorget idag förespråkar, kan byggas upp av dem själva, genom arbetarmassornas egen organisering i självförsvarsgrupper; de borde argumentera för att en äkta folklig makt kan byggas här och nu, på Martyrtorget, som ett alternativ till den reaktionära NTC-regimen.

Därför är det särskilt tragiskt att vänstern i ett slags paralyserande förvirring just nu, i vad som kan vara avgörandets stund, vänder de potentiella libyska revolutionärerna ryggen. Vi ska inte överdriva vänsterns möjligheter i Libyen, men den internationella vänsterns tystnad märks även i Libyen, och det tomrum detta skapar riskerar att fyllas av krafter som är allt annat än progressiva. Förvisso är det ett slags lackmustest på tillståndet hos vänstern snart 100 år efter den ryska revolutionen, och det bådar inte gott för den närmaste framtiden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

8 svar to “”Occupy Tripoli”-rörelsen visar på tillståndet hos vänstern”

  1. Bo Almunger 10 december, 2011 den 6:17 f m #

    De senaste dagarnas uppgifter på KLASSPERSPEKTIV är mycket viktiga och inger förhoppningar om en vändpunkt i Libyen. NU, först, kan en revolution vara i framväxande. Men stormakterna (främst USA, England, Frankrike, Italien och det hyperaggressiva Israel) kommer agera, OM befolkningsmassorna håller i och vidareutvecklar sin stridande aktivitet. Vad gör dessa stormakter i detta NU?

    • Annika Blomberg 10 december, 2011 den 11:39 e m #

      Enligt Klassperspektivs egna källor så är ”Occupy Tripoli” helt lojala med TNC, premiärministern har till och med uppmanat dem att fortsätta och kraven som ställs är att TNC ska stärka sitt grepp över staden, så stormakterna kanske är ganska nöjda?

  2. Kerstin 11 december, 2011 den 3:27 f m #

    Men, jag som är en osedvanligt skeptisk typ kan inte låta bli att undra igen. Jag tror nämligen inte att libyer kommunicerar med varandra på engelska, i synnerhet som ganska få av dem talar engelska. Med tanke på den förra Twitterkampanjen, i början av rebellernas uppror, som uppenbart styrdes av libyer, och ev. andra, som satt i USA, också den sammankallade till uppror mot Ghadafi – på engelska, så blir jag alltså misstänksam.

    Vad handlar de nya demonstrationerna om alltså – vilka ligger bakom organiserandet av dem, vart vill demonstranterna och organisatörerna komma? Att folk som demonstrerar i Tripoli, hur de än har kallats samman och vem som än kallat samman dem, vill bli av med de skjutvilda galningarna tror jag man kan ta för givet, men vilka organiserar det hela vad har de för syften och inte minst vad vill demonstranterna för övrigt?

    Jag kan ha helt fel här, men anar att det kan vara väst och NTC som är i farten igen och bara vill avväpna de rebeller som nu förstör för NTC. Och jag betvivlar starkt att det här handlar om en vänsterrevolution sådan vi Sverige föreställer oss en sådan. Med tanke på hur valen har gått i både Egypten och Tunisien och att Libyen också är ett muslimsk-religiöst samhälle, om än bara en del (huvudsaskligen i Benghaziområdet) av sträng shariatyp, så vad har man för anledning att anta att resultatet av ett val i Libyen inte blir ganska likt dem i Egypten och Tunisien?

    • klassperspektiv 11 december, 2011 den 12:53 e m #

      Annika och Kerstin, ”Occupy Tripoli”-rörelsen ”är” ingenting, men ”blir” något. Vad vet ingen idag. Den kan utvecklas till vad som helst. Men det är otvetytigt positivt att de libyska massorna för första gången aktiverar sig självständigt, för krav som är djupt och brett förankrade.

      Sammanfaller Tripoli-befolkningens krav på att de hatade ”rebellerna” ska ge sig av med imperialismens och NTC:s önskemål om en enad ”NTC-stat”? Ja, absolut. Men inte minst därför är det så viktigt att vi i vänstern stödjer och – efter förmåga – uppmuntrar de libyska massorna i ”Occupy Tripoli”-rörelsen att utveckla sin rörelse och att genom denna rörelse upptäcka sin egen styrka och sin egen förmåga att ta makten över sitt eget öde i egna händer.

      Utan ”Occupy Tripoli”-rörelsen skulle NTC och imperialismen själva avväpna och driva bort de odisciplinerade banditgängen. Det skulle bara förstärka de illusioner som vissa libyer har beträffande NTC-regimen.

      Om däremot libyerna ser att det är de själva som genom deras egen aktivitet har drivit bort banditgängen, kommer otvivelaktigt deras politiska självförtroende att stärkas. Det bör redan ha stärkts av att de (förmodligen) uppfattar det som att det är deras (de libyska massornas) aktivitet som har pressat NTC-regimen att bryta med ”rebell”-miliserna.

      Därför måste vi idag ge allt stöd och uppmuntran åt ”Occupy Tripoli”-rörelsen.

      (Och en sak till: Liksom det var odelat positivt att diktatiorn Khadaffi föll, kan det inte vara annat än odelat positivt att dessa maroderande, rasistiska banditgäng som kallas ”rebeller” fördrivs från Tripoli.)

      • bo almunger 11 december, 2011 den 2:33 e m #

        Jag kan inte se annat än att KLASSPERSPEKTIV siktar åt rätt håll. Efter drygt två årtionden med en ovanligt tät politiskt diktatur, 6 månader med massakrerande anfallskrig och 2 (eller fler) månader med sk ”rebell”-aktivitet, kan befolkningsmassorna svårligen göra mer och annat än att ta ett steg i taget: pressas rebellaktiviteten åt sidan, öppnas större handlingsrum och kampperspektiv//boa

  3. Kerstin 11 december, 2011 den 9:13 e m #

    Jag tycker också att man kan stödja dem i Libyen som vill ha slut på det ohejdade skjutandet, fängslandet och plundrandet och alla övergrepp på oskyldiga, men däremot inbillar jag mig inte att detta skulle leda till en marxistisk revolution. Det tror jag nämligen inte att det gör.

    • klassperspektiv 11 december, 2011 den 9:23 e m #

      Det är nog alldeles för tidigt att ge sig in på gissningar vad ”Occupy Tripoli”-rörelsen kommer att leda till. Det finns en potential att den kan utvecklas till något revolutionärt, det måste vi inse.

  4. Kerstin 11 december, 2011 den 9:36 e m #

    Inte inse, möjligen hoppas, skulle jag vilja säga.
    Sen undrar jag vad en ”riktig revolution” ska leda till. Hur ska samhället se ut sedan en sådan har genomförts? Det måste ju finnas några kriterier att bedöma den saken utifrån, och hittills har vi ju aldrig sett ett sant kommunistiskt samhälle. Så kriterierna måste konstrueras upp som teori.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: