Upprop till vänstern i Sverige angående bilden av Libyen

9 Nov

SVT 1 inledde i tisdags en mycket intressant källkritisk dokumentärserie om hur medierna kan förvränga verkligheten, Medialized.

Ingenstans kan man hitta ett bättre exempel på detta än gällande konflikten i Libyen, som blivit förvrängd bortom alla proportioner genom en oerhört välorganiserad och påkostad psyop-operation. Effekten har till och med påverkat den annars så kritiskt analyserande vänstern i Sverige.

Fortfarande en månad efter de reaktionära ”rebell”-milisernas upprättande av sitt oinskränkta terrorvälde över den libyska befolkningen i de städer som de ockuperat, kommer den svenska radikala vänstern med påståenden som är helt och hållet ogrundade och inte kan vara något annat än resultatet av att man okritiskt svalt de borgerliga mediernas förmedling av massiv krigspropaganda. Exempel på sådant är:

”Många libyer, särskilt ungdomen, känner att de har en en möjlighet, och kraften, att bestämma över sin egen framtid.”

”Nu öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen.”

”I befriade områden inrättades lokala folkråd.”

”Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning.”

”Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt.”

Det finns förmodligen inga som helst belägg för något av dessa påståenden. Varför då göra sådana påståenden?

Den enda kända oberoende forskningsstudien och analysen av upproret i Libyen har gjorts av en grupp internationella forskare från instituten CIRET-AVT (Centre international de recherche and et d’études sur le terrorisme et d’aide aux victimes du terrorisme, dvs Internationella centret för studier och forskning beträffande terrorism och stöd till offer för terrorism) och CF2R2 (Centre Français de Recherche sur le Renseignement, dvs Franska centret för underrättelsestudier), med stöd av Forum pour la paix en Méditerranée (Forum för fred i Medelhavsområdet). Dessa besökte tidigare i år både östra och västra Libyen och genomförde en grundlig undersökning.

Forskningsdelegationen bestod av följande personer:

* Mrs Sayda Benhabylès (Algeria), ex-minister i Solidarity, grundande medlem av CIRET-AVT, tilldelad FN:s pris för Civil Society
* Mrs Roumiana Ougartchinska (Frankrike/Bulgarien), skribent, undersökande journalist
* Prefekt Yves Bonnet (Frankrike), tidigare fransk parlamentsledamot, tidigare chef för den franska säkerhetstjänsten DST, ordförande för CIRET-AVT
* Mr Dirk Borgers (Belgien), oberoende forskare
* Mr Eric Denécé (Frankrike), ordförande för CF2R
* Mr André Le Meignen (Frankrike), oberoende forskare, vice ordförande för CIRET-AVT

CIRET-AVT presenteras här.

CF2R2 presenteras här.

Deras forskningsresultat presenterades i en rapport med titeln ”LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE: Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict”.

Rapporten finns tillgänglig i pdf-format här.

Denna rapport har blivit effektivt förtigen av massmedia, vilket är mycket synd.

Forskningsgruppen betonar sitt stöd för demokrati och sitt avståndstagande från Khadaffi-diktaturen:

”Ingenting är mer legitimt än längtan efter mer frihet och demokrati. Författarna till denna rapport är övertygade om ärligheten hos libyska demokrater som motsätter sig regimen och som önskar avsluta Khadaffis styre.”

Emellertid kunde forskningsgruppen inte finna något som gav anledning att knyta några större förhoppningar till de som ledde och genomförde upproret mot Khadaffi. De skriver:

”Emellertid leder ett studium av fakta oss att dra slutsatsen att ’revolutionen varken är spontan eller demokratisk.”

De konstaterar att upprorsledningen domineras av f.d. medlemmar av Khadaffi-diktaturen, islamister och monarkister.

De fann också att den trafficking-maffia i Benghazi som undertrycktes av regimen för ett år sedan, spelat en viktig roll i både finansierandet av upproret och rekryteringen av aktiva ”rebeller”:

”Ett stort antal banditgäng och medlemmar av den undre världen dök fram ur skuggorna…”

De hänvisar också till en rapport av den amerikanska regeringen där det konstateras att just det område i östra Libyen där upproret började – regionen mellan Benghazi och Derna – har ”en av de största koncentrationerna av terrorister i världen, med en krigare som åkt till Irak per 1 000 till 1 500 invånare.”

De beskriver vad de såg av hur upproret yttrade sig redan från de första dagarna:

”Alla offentliga byggnader plundrades, vandaliserades och brändes […] Överallt fanns spår av förstörelse och plundring (vapen, pengar, dokument), utan några spår av strider. […] Affärer och apotek plundrades och droger stals. Det förekom även våldsamma attacker mot befolkningen (kvinnor våldtogs, en del ensamma polisofficerare dödades) och andra civila dödades […] Offren mördades med samma metoder som de algeriska GIA-terroristerna använder (avskurna halsar, ögonen utpetade, armar och ben avhuggna, kroppar brända).”

De skriver att det är ”mycket viktigt att understryka den rasistiska karaktären hos det libyska upproret.”

De konstaterar att från allra första början har ett mycket stort antal ”svarta” människor – såväl gästarbetare från Afrika söder om Sahara som ”svarta” libyer – utsatts för mord och rån. Detta har lett till att 1 miljon afrikaner flytt från Libyen.

Undersökningsgruppens slutsats är att upproret kan leda till att en regim som är ännu mindre demokratisk än Khadaffis installeras.

Deras omfattande undersökning gav följande resultat:

”Trots det som det gav sken av i början, representerar det libyska upproret inte majoriteten av det libyska folket.”

Att denna rapport inte alls använts av den vänster som annars bemödar sig om att vara systemkritisk, kan inte bero på annat än att vänstern den här gången låtit sig duperas av imperialismens krigspropaganda, till den grad att man inte längre anstränger sig för att söka sådan information.

På Klassperspektiv har vi ansträngt oss för att söka relevant information från relevanta källor, och vi avvisar metoden att göra grundlösa påståenden eller påståenden utan hänvisning till vilka belägg vi har för påståendena. Vi skulle inte referera till den ovanstående forskningsstudien, om det inte vore för att händelsernas gång på ett övertygande sätt massivt bekräftar riktigheten i forskningsgruppens ovanstående slutsatser.

Faktum är att de västliga journalister som fortfarande finns i Libyen i huvudsak är överens om att teckna en bild som stämmer överens med huvuddragen i det som forskningsgruppen ovan kom fram till och varnade för.

”Kaos och okontrollerat våld i Libyen efter NTC:s maktövertagande.”

Så lyder rubriken på en artikel av Arab Monitor, News Agency on the Middle East and Arab world.

Andrew Malone har en artikel i Sunday Times med rubriken ”Fred i Libyen? Du skämtar!”

Malone rapporterar om hur ”rebeller” nu ställer krav som, om de realiseras, kommer att resultera i ”masshängningar över hela Libyen”. Han rapporterar att läkare och sjuksköterskor som vårdat sårade Khadaffi-soldater under kriget nu spärras in ”under fruktansvärda förhållanden”, anklagade för att ha varit ”sympatiskt inställda” till dessa soldater.

Sunday Times’ utsände skriver som så många andra reportrar på plats i Libyen:

”Människorna i huvudstaden är rasande på rebellgängen…”

Nyhetsbyrån AP:s utsände rapporterar likaledes att libyerna ”kokar av ilska över vad många av dem ser som interimsregeringens oförmåga att sätta stopp för sina brigader och deras våg av hämndattacker”.

AP-reportern rapporterar om hur ett stort antal människor blivit mördade av ”rebellerna” och beskriver atmosfären som ”bitter” och citerar en libyer:

”Detta är ingen revolution. Det är kaos.”

Tidningen the Australian publicerar en artikel som speglar en av de drabbade familjerna:

”En libysk familj kurar förskräckt i sitt hem i utkanten av Tripoli. Deras fasa är att en knackning på dörren ska komma från rebellmiliserna som fällde Muammar Khadaffi. Situationen är verkligen anmärkningsvärd. För bara några veckor sedan var de här människorna entusiastiska anhängare av resningen mot Khadaffi-regimen.”

Trots att en ung man i familjen kunde visa en legitimation som visade att han deltagit i kampen mot diktaturen, blev han en dag bortförd av en ”rebell”-milis. Det hela rörde sig om en dispyt om pengar. Han lyckades fly. Men då kom rebellerna tillbaka och förde med sig en annan familjemedlem som de sade att de skulle behålla tills den man de sökte överlämnade sig själv. De hotade till och med att föra med sig barnen. Den eftersökta mannen är själv alltför rädd för att själv överlämna sig till ”rebellerna”, eftersom han vet hur de har misshandlat folk till döds.

En av familjemedlemmarna beskriver ”rebellerna” som en ”maffia, precis som den i Colombia eller Ryssland” och säger:

”Khadaffi var hemsk, men jag har aldrig hört att han ska ha fört med sig en familjemedlem ifall de inte hittade den person de sökte. De fortsatte bara att leta. Och jag har aldrig hört att de ska ha hotat att föra bort barn!”

The Australians utsände berättar att kvinnan i familjen börjar gråta när han lämnar dem, och han skriver:

Den här situationen är mångfaldigad över hela Libyen.”

Nick Meo från the Telegraph har också mött åtskilliga libyer som råkat ut för liknande händelser.

En man, ”som stödde revolutionen och var full av förhoppningar för en månad sedan”, berättade för the Telegraphs utsände hur hans svåger Omar fördes bort av ”rebeller” från Misrata:

”De agerade på uppdrag av en rik affärsman från Misrata med vilken Omar hade haft en dispyt för flera år sedan.”

Omar trodde att det var ett missförstånd som snart skulle redas ut eftersom det var känt att han stödde upproret mot Khadaffi, men han tog miste, som hans svåger berättade:

”När de kom till Misrata kastade rebellerna honom i sitt privata fängelse och sade att de skulle piska hans fotsulor tills han erkände. Det är en gammal turkisk tortyrmetod som kallas falakha. Han var vettskrämd men lyckades fly genom att förmå en av vakterna att låta honom undkomma. Nästa dag dök rebellerna upp vid hans hus och hotade hans hustru och barn.”

En libyers omdöme om ”rebellerna” återges i the Telegraph:

”Det är inte klokt, nu har vi hundratals små-Khadaffis, och det finns ingen som kan stoppa dem!”

Nick Meo från the Telegraph har också träffat många libyer som vittnar om hur ”rebellerna” ägnar sig åt systematisk, organiserad rånverksamhet på massiv skala. En man blev bortförd av ”rebellerna”, som kastade honom i ett av sina privata fångläger och vägrade att släppa honom förrän han överlämnade nycklarna och ägarbeviset till hans fina kontorslokal i centrala Tripoli, som ”rebellerna” ville åt. Han beskriver sig själv som ”lyckosam” som undkom fattigare på sina ägodelar – inklusive även de 5 000 dinarer (motsvarande ca 25 000 kronor) som ”rebellerna” stal ur hans bil – men slapp den så vanliga och tortyren i ”rebellernas” fruktade privata fånganstalt.

The Telegraphs utsände rapporterar att han hört mängder av vittnesmål om hur ”rebellerna” stoppar vanliga människor vid vägspärrar bara för att ta ifrån dem deras bilar och bilnycklar. Han återger ”ett skämt som cirkulerar på Tripolis caféer” om ”rebellerna”:

”När de sade ett ’free Libya’ menade de bilarna, kylskåpen och TV-apparaterna…”

Nick Meo rapporterar också om hur ett helt bostadsområde har blivit ockuperat av en milisgrupp ”rebeller” från Zintan:

”Nu ger bostadsområdet ett kusligt, övergivet intryck. Dörrar och fönster har slagits sönder så att plundrarna kan ta sig in lättare, och milismännen har sprayat sin graffiti på väggarna. De enda bilar som finns kvar är sådana lyxbilar som har säkerhetskoder som gör det svårt att stjäla dem. Många av dem har fått sina hjul stulna.”

Ett vittne berättar om Zintan-”rebellernas” plundringståg:

”De körde omkring i sina pick-up-lastbilar med stora kulsprutor och sökte igenom alla hus och tog med sig kylskåp och TV-apparater.”

Nick Meo skriver också om de gängstrids-liknande sammandrabbningar som förekommer mellan de olika ”rebell”-miliser som slåss om krigsbytet – eller, snarare, rånbytet:

”Det har varit tre stora strider bara i huvudstaden enbart under den senaste veckan – eldstrider vid ett sjukhus, vid Martyrtorget och vid militärflygfältet, som krävt många döda och dussintals sårade.”

Gert Van Langendonck, från Christian Science Monitor har också mött många människor som beskriver ”rebell”-miliserna som ”maffia”.

Han rapporterar att ”rebellerna” från Zintan har gjort att ordet ”Zintan” på sistone har kommit att bli synonymt med ”tjuv” bland människorna i Tripoli. Ändå, skriver han, är det ”rebellerna” från Misrata som har det värsta ryktet av dem alla.

Gert Van Langendonck har också talat med en aktivist för mänskliga rättigheter i Libyen. Karaktäristiskt för frånvaron av yttrandefrihet, organisationsfrihet och demokratiska möjligheter över huvud taget i det ”rebell”-kontrollerade Libyen begär denne aktivist för mänskliga rättigheter att vara anonym av rädsla för repressalier från de nya makthavarna.

Van Langendonck berättar att tre framstående libyer, som alla spelade en betydelsefull roll i upproret mot Khadaffi, har bildat en organisation för mänskliga rättigheter som dokumenterar brott mot de mänskliga rättigheterna i det nya Libyen, men arbetar under ytterst svåra omständigheter. Den representant för organisationen som Van Langendonck intervjuade, berättar:

”Om jag har problem med dig, behöver jag bara ringa Misrata, och så kommer du att bli bortförd från ditt hem och tagen till Misrata.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter gav flera exempel på illegala bortföranden, till exempel studenten som angav sin professor, eller ordföranden för en sportklubb som anklagades av någon som ville åt hans plats. Han sade:

”Varje dag får vi telefonsamtal från människor som letar efter saknade anhöriga.”

Christian Science Monitor skriver:

”Han tvekar inte att jämföra situationen med 1980-talet, när Khadaffi-regimens förtryck var som allra värst.”

Den intervjuade aktivisten för mänskliga rättigheter säger:

”Nu härskar samma klimat av rädsla, där människor inte vågar protestera eftersom de fruktar att de i så fall kan bli anklagade för att vara Khadaffi-anhängare.”

Den svenska vänsterns lika naiva som ogrundade förhoppningar att ”rebellernas” maktövertagande med våld i Libyen ska innebära ”öppningar” gentemot demokrati, emotsägs inte bara av alla dessa konkreta exempel, utan också direkt av Christian Science Monitors utsände, som konstaterar att ”rebellerna” som nu kontrollerar Libyen ”visar oroväckande tendenser som helt klart går emot de demokratiska ambitioner som finns bland libyerna.”

The Guardian har publicerat ett långt reportage som tydligt visar hur ”rebell”-miliserna håller arbetarstadsdelen Abu Salim i ett järngrepp, hur de terroriserar befolkningen, griper dem godtyckligt, förödmjukar dem, torterar dem. Vi på Klassperspektiv rekommenderar en läsning av hela det reportaget – se länken här.

De vänsterskribenter som – utan att ange källa till sitt påstående – hävdar att det här och var vuxit fram lokala kvarterskommittéer som tagit över det politiska styret i bostadsområdena, borde istället begrunda den verklighet som kommer till uttryck i exempelvis the Guardians reportage ovan. Det finns över huvud taget inget utrymme för något dylikt arbetarklassbaserat självstyre så länge inte dessa mordiska ”rebell”-miliser störtats från makten genom en genuin folklig resning mot ”rebellerna” och NTC.

Det finns över huvud taget ingen anledning för någon inom vänstern att uttrycka stöd eller sympati för dessa mordiska, rasistiska, reaktionära ”rebell”-miliser. Där sådant stöd uttalas, bör vi avkräva dem som uttalar dylikt att förse oss med sakliga grunder – konkreta, väl belagda sådana – till ett sådant stöd. Sentimentala, ogrundade förhoppningar hör inte hemma inom vänstern. Alla som går emot en diktator är inte förtjänta av vårt stöd – såvida vi inte ska hylla de liknande banditgäng som exempelvis trängde in i Kabul och lynchade diktatorn Najibulla 1996, eller de mordiska Röda khmerer som 1975 tågade in i Kambodjas huvudstad för att påbörja sina massmord.


Talibanerna lynchade diktatorn Najibulla 1996. Deras uppror mot diktaturen lyckades, men det innebar inget framsteg för de afghanska massorna.

Karlos Zurutuza från nyhetsbyrån IPS rapporterar från Bani Walid:

”Det är nästan omöjligt att hitta ett enda hus i Bani Walid som inte blivit plundrat eller nedbränt.”

Han citerar en av stadens invånare som säger:

”Kallar de detta ’befrielse’? För mig är det inget annat än en regelrätt ockupation!”

Klassperspektiv har tidigare beskrivit de libyska ”rebellernas” kvinnofientlighet. Vi har beskrivit tortyr, mord och massakrer som begås av ”rebellerna”. Vi har beskrivit hur ”rebellerna” uppträder arbetarfientligt.

Vi har också gjort en ganska omfattande beskrivning av de tydliga belägg som finns av en systematisk och omfattande rasistisk terrorverksamhet som präglar ”rebellerna” i Libyen.

Karlos Zurutuza från IPS berättar i ett annat reportage om en annan sida av rasismen bland ”rebellerna”:

Några hundra ”svarta” gästarbetare trotsade dödshotet och lämnade sitt gömställe och tog sig till centrala Tripoli, där de höll en modig protestdemonstration mot den massiva rasism som de utsätts för av de nya makthavarna:

En kvinnlig ”svart” gästarbetare berättade om rasistiska mord och terror samt hur ”rebellerna” våldtar ”svarta” kvinnor. Hon sade:

”Jag föredrar att bli mördad här [på torget]. Jag skulle varken vara den första eller den sista.”

Nyhetsbyrån IPS’ utsände noterade hur en grupp ”rebeller” i närheten reagerade med aggressivitet, och han hörde en av dem ropa åt kvinnorna:

”Jag borde döda er alla för vad ni gjorde i Misrata!”

Det ovanstående utgör inget selektivt urval, ingen ”designad bild”, utan är representativt för vad dessa utländska reportrar som fortfarande befinner sig i Libyen berättar. Som synes, tecknar de en ganska entydig bild av ett Libyen kontrollerat av fullständigt reaktionära ”rebell”-miliser som inte ger oss någon anledning att karaktärisera dem som ”befriare”, ett Libyen där det knappast finns några ”öppningar” för demokrati eller folkstyre.

Snarare än att naivt jämföra de libyska ”rebellerna” med revolutionärerna i Spanien på 1930-talet eller de röda i Finland 1918 (vilket skett på sina håll), kan ”rebellernas” maktövertagande i Libyen jämföras med den reaktionära Mujahedin-milisens våldsamma maktövertagande i Kabul, och det åtföljande lynchandet av diktatorn Najibulla, i september 1996.

Allt detta ger stärkt trovärdighet åt forskarrapportens slutsats att det libyska upproret aldrig stöddes av majoriteten av det libyska folket – att libyerna på ett tidigt stadium vände sig ifrån upprorsmakarna.

Denna slutsats finner även stöd hos Mellanöstern-experten Jeremy Salt som den 2 november skrev i Palestine Chronicle:

”Störtandet av Tripoli-regimen var en västlig operation från början till slut, där de så kallade ’rebellerna’ och ’revolutionärerna’ på marken spelade en understödjande roll.”

Jeremy Salt menar att det finns inte någon som helst tecken på att mer än ett relativt litet antal libyer stödde upproret.

Vi på Klassperspektiv har alltid noggrant understrukit vår fientlighet till Khadaffi-diktaturen.
Men vårt socialistiskt motiverade avståndstagande gentemot Khadaffi-diktaturen innebär inte att vi per automatik sympatiserar med samtliga Khadaffis motståndare, eftersom vi anser att det skulle innebära en allians med alltigenom reaktionära och arbetarfientliga, rasistiska krafter. Vi vill därför uppmana företrädare för den svenska vänstern att rannsaka sina egna föreställningar och påståenden om situationen i Libyen, att göra sig av med uppfattningar som det inte går att finna saklig grund för, och att noggrant ta del av det källmaterial som vi på Klassperspektiv redovisat i både denna artikel och flera andra under den senaste tiden.

Vi är övertygade om att ett uppriktigt och förutsättningslöst granskande kommer att leda till följande slutsatser:

a) Uteslutande reaktionära krafter har, framför allt genom NATO:s massiva bombkampanj, lyckats upprätta sin våldsmakt i Libyen. Deras aktiviteter visar att de står för en alltigenom arbetarfientlig, kvinnofientlig, rasistisk och totalt reaktionär politik.

b) Dessa reaktionära krafter har ingenting annat att erbjuda arbetarklassen än förtryck, lidande och misär.

c) Den förtryckande Khadaffi-regimen innebar uppenbarligen ett hinder för Libyens massor att enas mot och slå tillbaka dessa reaktionära krafter, och därför var det positivt att Khadaffi-diktaturen undanröjdes. En eventuell återkomst av ”Khadaffi-sidan” till makten skulle inte innebära något annat än en återvändsgränd för de libyska massorna.

d) Massorna i Libyen gjorde tidigare (före upproret) ganska stora sociala landvinningar, och dessa sociala landvinningar befinner sig nu under ett dödshot från de reaktionära krafter som upprättat sin våldsmakt i Libyen.

e) För att det ska bli möjligt med demokratiska öppningar skulle massorna i Libyen behöva organisera sig självständigt för att resa sig mot de reaktionära miliser som upprättat sin våldsmakt och ta makten från dessa reaktionära grupper.

f) Därför är det nödvändigt att avslöja och avlägsna alla illusioner som en skicklig mediaapparat skapat kring dessa reaktionära krafter.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

15 svar to “Upprop till vänstern i Sverige angående bilden av Libyen”

  1. Kerstin 10 november, 2011 den 5:56 f m #

    Tack för det här inlägget. Jag beundrar ert gedigna arbete för att få fram sanningen om rebellerna och NTC-regimen, samt om kriget mot Libyerna.

    Och nej, jag har heller aldrig stött Ghadafi, men idag måste man ändå konstatera att han under alla sina 42 år inte lyckades döda och tortera lika många människor som rebellerna och Nato har dödat, misshandlat och torterat under dessa 8 månader.

    Vidare så ska man veta att det i praktiken pågått ett lågintensivt inbördeskrig i Libyen hela tiden, där Benghazi-grupperna/maffian alltid velat störta Ghadafi, och att det nog i huvudsak var dessa grupper som Ghadafi slog till stenhårt mot. De har dessutom samarbetat med både CIA och MI6 tidigare, i sina försök att mörda Ghadafi. Så han visste precis vilka det var som startade upproret. Inte blev man gladare i Benghazi när Ghadafi satte stopp för flyktingtraffickingen till Italien, på EU:s och Italiens begäran. Det var mycket pengar de förlorade där, och en hel del av denna maffia hamnade då också i fängelse. Man kan tycka illa om Ghadafi, men man kan ändå inte förneka att han hade rätt vad gällde upprorsmakarna, att de var råbarkade och totalt hänsynslösa sällar.

  2. Kerstin 10 november, 2011 den 6:09 f m #

    PS: Ska vi kanske gissa att många har gått på Twitter- och Facebookpropagandan?

  3. OldWolf 10 november, 2011 den 10:01 f m #

    Jag håller med Kerstin. Ert arbete att hitta källor till det som pågår i Libyen är beundransvärt. Synd bara att ingen inom MSM vågar ta upp vad som händer. Genom att läsa er blogg har de ju en outömlig källa att ösa ur.

  4. Pierre 10 november, 2011 den 10:04 f m #

    Tack för ett gediget inlägg.

    Håller till mångt och mycket med. Delar, för att inte säga stora delar, av den svenska vänstern stödde NTC och den s.k libyska revolutionen. Att det finns en generellt positiv inställning till revolutioner mot diktaturer kan man lätt förstå. Men att utifrån detta sen inte kunna ifrågasätta eller sätta ting i sitt rätta perspekktiv är smått oförsvarbart.

    De väljer alltså att helhjärtat och oförblommerat stödja en revolution i ett land som:
    1. är ett av, om inte det mest, egalitära på hela kontinten.
    2. är det som har bland de högsta inkomsterna per capita och som till skillnad från de flesta u-länder väljer att dela med sig av inkomsterna från landets naturresurser.
    3. ett land där kvinnor förefaller ha mer att säga till om och också betydligt fler rättigheter än vad som när normen i såväl arabiska länder såsom resten av afrika.

    Detta i ett land som i decennier varit på västvärlden svarta lista över s.k. regimer som behöver ”västerniseras” d.v.s inkorporera landets naturresurser och ekonomi i den globala ekonomin. d.v.s utförsäljningar och privatiseringar.

    Att sen de flesta ”revolutionärer” förefaller ha en minst sagt tvivelaktig syn på demokrati gör inte saken bättre.

  5. klassperspektiv 10 november, 2011 den 11:32 f m #

    Kerstin, har du fler källor till Benghazi-maffian?

    Det är förvånande vilket grepp den totalt omarxistiska reflexen att ”fiendens fiende per automatik bör vara god” har inom stora delar av den svenska vänstern; hur sentimentalitet och desperat sökande efter några ”good guys” som man kan stödja tränger ut kritiskt tänkande; hur prestige tillåts ta plats på det intellektuella meningsutbytets bekostnad. Och framför allt – förstår inte de delar av den svenska vänstern som det handlar om, att tolerans gentemot sådana ohälsosamma tendenser urholkar deras politiska möjligheter? Varför sätter man inte ned foten mot sådana kontraproduktiva tendenser? Inser man inte att för att störta kapitalismen och bygga ett nytt samhälle behövs att vi håller huvudet kallt och sinnet öppet, att det inte finns något utrymme för sentimentalitet och önsketänkande?

    Vi har t.ex. tagit del av Socialistiska partiets tre olika resolutioner om Libyen (finns på bloggen Kildén & Åsman). Ingen av dem håller för en kritisk granskning. Samtliga innehåller påståenden som förmodligen saknar grund i kontrollerade fakta som håller för en källkritisk granskning. Är det ingen som har ställt den enkla frågan: Var har du fått det ifrån?

    Popper behöver återupplivas inom delar av den svenska vänstern! Falsifiera mera!

    Old Wolf: Vad är MSM?

    Pierre: tack själv för ett bra inlägg! Vi vill bara understryka att det samtidigt är viktigt att betona att Khadaffi-regimen inte alls var något alternativ för de libyska massorna. Men det håller du nog med om.

    • OldWolf 10 november, 2011 den 3:48 e m #

      MSM= main stream media, eller gammalmedia, som jag brukar kalla det:-)

  6. Pierre 10 november, 2011 den 5:24 e m #

    Skulle vilja finna någon form av litteratur som kritiskt beskriver Khaddafi och Libyen pre revolution. Helst då inte skriven av någon blåfärgad stolle på en tankesmedja långt bort från mig. Tips någon?

    Men åter till diskussionen. Initialt så hamnar ju alltid vänstern i ett försvarsläge i fall som Libyen. Ett påstått nödläge, en stundande massaker, något måste ske. Att då försöka (som politiker, eller bara allmän debattör) att argumentera för att historien visar att detta har skett förut, att krig alltid alltid med en lögn, och att vi bör hålla våra huvuden kalla är ett medialt självmord (tyvärr). Men det kan mest förklara vänsterpartiets hållning. Att sen socialistika partiet som torde stå ytterligare till vänster (och i en medial jätteskugga) i stort sett har samma åsikt är för mig oförståeligt.

    Men påstår man att revolutionen var planerad utifrån, och mycket tyder på just det, så blir man kallad konspirationsteoretiker, och då dör både Popper och debatten.

  7. klassperspektiv 10 november, 2011 den 6:38 e m #

    Pierre, du har helt rätt – att döda en debatt genom att klistra etiketter (t.ex. ”konspirationsteoretiker”) på dem som för fram andra åsikter, är definitivt inte kännetecknande för marxismens metoder. Och inte heller för andra hederliga intellektuella som Karl Popper.

    Vi på Klassperspektiv instämmer i att det kunde vara bra om våra läsare delade med sig av tips på bra litteratur om Libyen, både före och under Khadaffi.

  8. Erik H 10 november, 2011 den 7:38 e m #

    Klassperspektiv:
    Tack för ert gedigna arbete! – Det ger oss alla med hjärtat till vänster upprättelse och hopp efter bombvänsterns katastrofala felbedömning som gjort att de inte bara utplånar sig själva och SP från den politiska arenan för deras villfarelser har skadat förtroendet för hela vänsterflygeln under lång tid framöver.

    Ett litet lästips från Gaddafitiden kan vara UD’s rapport om mänskliga rättigheter 2010.

    Ett stort tittartips om tiden före Gaddafi är givetvis filmen ”Afrikas Lejon” med Anthony Quinn och Oliver Reed från 1981. Mycket i den lärorika berättelsen återspeglar på ett kusligt sätt vad som händer nu 80-100 år senare.
    http://vimeo.com/20487716

    Och dagläget ser ut så här: http://goo.gl/dE7ng

  9. klassperspektiv 10 november, 2011 den 8:12 e m #

    Tack för de värmande orden, Erik H. Och stort tack för filmlänken!

    Fast det är inte säkert att NATO-bombanhängarna inom SP kommer att göra så att SP sopas bort från den politiska arenan – det kan istället bli så att det gör att SP släpps in ännu mer i ”stugvärmen” hos Juholt-folket. Dock påskyndar de säkerligen den politiska urartning som SP befinner sig i. Den ömkliga kompromissen på SP:s partiråd om Libyen som redovisades på bloggen Kildén & Åsman bådar inte gott för SP:s politiska själ.

    I ett större perspektiv är det viktigt för arbetarklassen och de vänsterintellektuella att lära av de katastrofala misstagen som det innebar att vissa inom vänstern inte bara hyllade NATO:s bombningar utan även helt grundlöst – och byggt på ingenting annat än sentimentalt önsketänkande – omfamnade Nordafrikas motsvarighet till Afghanistans reaktionära Mujahedin.

  10. Bo Almunger 11 november, 2011 den 4:55 f m #

    Ett par synpunkter bara (jag hade tänkt hoppa över den här rondan av en lång kontrovers, som bara passerar sin inledning året 2011, tror/ser jag):

    • Det sägs att filosofen Seneca hade mottot: ”det finns två slags folk, ett som går före genom att handla, ett annat som kommer efter genom att kritisera”. KLASSPERSPEKTIV har gått i bräschen i vårt land, på svenska språket, och tillfört vår medvetandeprocess absolut nödvändiga insikter (och med tydliga källhänvisningar). Själv hade jag stått mycket mer naken utan dessa faktaleveranser.
    • Men bloggen Kilden&Åsman har också visat handlingskraft…åt andra hållet. Där KLASSPERSPEKTIV handlat motströms och i kollision med mediadrevet, har bloggen Kildén&Åsman i ALLA sina analysdelar och ALLA sina ställningstaganden handlat medströms: tagit rygg bakom pakten EUSA-TNC. Trycket som det skapar mot en mycket liten politisk organisation, ett ”embryo” som Kildén kallade SP tidigare i höstas, blir närmast oemotståndligt – förkvävande!

    Det finns många fullödiga revolutionsgener och -reflexer lagrade i SP:s verksamhetsbana. Jag vill tro att dessa kommer aktiveras i revolterande form, som frigör deras verksamhet från ett politiskt skamgrepp. Samma förhoppning kan jag inte hysa om SAP-ledningen, V-ledningen eller de grupperingar som med rötter i de kommunistbyråkratiska samhällsverken (SKP, KP och figurer likartade tidningen Gnistans chefredaktör på 70-talet, Stefan Lindgren) ägnar sig åt idel bortförklaringar av det verkliga händelseförloppet.

    • Jan Wiklund 12 november, 2011 den 10:30 e m #

      Parallellen med gamla SKPs hattande i världspolitiken på 70-80-talen är slående… Men jag undrar vad sånt beror på? Önskan att komma in i stugvärmen? Njae… stugan är faktiskt stor nog att rymma några seriösa kritiker också. Snarare undrar jag om det inte är deras konstitution som jävlas med dem. Dvs att de – utan att ha några som helst resurser för det – upphäver sig till Partiet som måste ha förklaring på allt. Och att de sen, när bevisen för att de hade fel hopar sig, av prestigeskäl måste stå fast vid sina misstag som vilken Reinfeldt som helst.

      Det vore fantastiskt välgörande om folk kunde sluta upp med att spela allvetande partier med anspråk på att ”leda arbetarklassen” när man bara är några hundra personer utan särskilt stora hävstänger. Det vore fantastiskt välgörande om folk som vill ha stora förändringar istället kunde delta i, och för all del sätta igång att organisera, lite bredare mobiliseringar mot uppenbara vansinnigheter som det finns alltför många av i nyliberalismens Sverige. Dock utan att sätta sig på några höga hästar – de flesta av dessa ”parti”medlemmar är duktiga aktivister men alls inga övermänniskor, och alla som deltar är faktiskt likvärdiga.

  11. Kerstin 11 november, 2011 den 8:19 e m #

    Klassperspektiv frågar:
    Kerstin, har du fler källor till Benghazi-maffian?

    Jag har läst om detta på flera siter men just nu hittar jag bara den här:
    http://www.countercurrents.org/mountain220311.htm

  12. Kerstin 11 november, 2011 den 8:43 e m #

    Och här hittar jag en YouTube-video om saken:
    Rebel Militias Include the Human Traffickers of Benghazi

  13. klassperspektiv 12 november, 2011 den 11:24 e m #

    Jan Wiklund, tack för en helt underbar kommentar!

    Javisst, grundproblemet är att vissa gör som du säger – ”upphäver sig till Partiet som måste ha förklaring på allt. Och att de sen, när bevisen för att de hade fel hopar sig, av prestigeskäl måste stå fast vid sina misstag som vilken Reinfeldt som helst”!

    Det är helt enkelt ett teoretisk renhållningsarbete att se till så att sådana gamla unkna, anti-marxistiska attityder vädras ut från vänstern. Annars skrumpnar denna till små inbundna frikyrkor med religiös liturgi – vilket vore helt utmärkt för ”vilken Reinfeldt som helst”, i synnerhet i dessa tider, när socialistisk klarhet kommer att vara viktigare än på många decennier.

    Klassperspektiv har en ganska stor anstormning av nya besökare på sista tiden, men är det någon som vet om det som läggs ut här om Libyen med adress till vänstern, når fram till ledande företrädare för denna vänster?

    Det pågår dock en ganska intressant debatt om Libyen med åtminstone en företrädare för Arbetarmakt på socialism.nu:

    https://www.socialism.nu/showthread.php?t=1489&page=99

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: