Libyen: ”Rebellerna” terroriserar civilbefolkningen och slåss om krigsbytet

1 Nov

Simba Russeau från nyhetsbyrån IPS rapporterar om ett Libyen i händerna på NTC och ”rebell”-miliserna som verkar vara på väg ned i en spiral av kaos, våld och förtryck:

”Rasistiskt hat ökar nu dag för dag.”

Russeau konstaterar att ”krav från organisationer för mänskliga rättigheter att NTC ska skydda svarta libyer … verkar nå döva öron, och detta kan visa sig varsla om vad som komma skall.”

Barbara Hardinghaus från tyska Der Spiegel rapporterar om hur ”rebeller” nu, efter det att striderna upphört, ger sig av på jakt efter ”svarta” människor från Tawergha, för att ”jaga bort eller döda dem”. Den tyska journalisten kommenterar:

”De jagar Tawergha-borna och förlänger blodbadet med de enda verktyg de känner till, krigets verktyg.”

Vi har hört många rapporter om övergrepp och massakrer begångna av ”rebell”-miliser i och i närheten av Sirte, i Tripoli, i Bani Walid, i Tawergha, i östra Libyen och på många andra ställen. Antagligen är det bara toppen på ett isberg, de fåtaliga rapporter som sipprar ut. Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters besökte i måndags en libysk stad som det hittills inte rapporterat något om, Jemel. Även där fann hon att ”rebell”-miliserna upprätthöll samma skräckvälde som annorstädes:

”Dussintals unga män har ’försvunnit’ och fyra har blivit dödade i [rebellernas] fångenskap.”

Reuters’ utsända i staden Jemel rapporterar om det gravtal som hölls av morbrodern till en av dem som dött i fångenskap:

”I sitt gravtal skakade han av sorg när han höll upp dödsattesten som visade ’elektrisk chock’ som dödsorsaken. Han sade att kroppen hade dumpats utanför fånglägret med tungan och könsorganen avskurna.”

Det påminner mest av allt om situationen i någon av de centralamerikanska republikerna El Salvador eller Guatemala på 1980-talet, när liknande dödsskvadroner härjade på samma sätt mot oppositionella utan att några myndigheter ingrep – ofta i hemligt samförstånd med de reaktionära myndigheterna.


De reaktionära dödsskvadronerna spred död och skräck i El Salvador på 1980-talet. (Varning för mycket starka bilder!)


Samma reaktionära krafter som stödde dödsskvadronerna i El Salvador, stödjer de reaktionära ”rebell”-miliserna i Libyen. Metoderna är ofta desamma. (Varning för mycket starka bilder!)

Bradley Hope från the National rapporterar från den libyska huvudstaden Tripoli, som han beskriver som helt i händerna på terroriserande ”rebell”-grupper, som är hatade och fruktade av befolkningen. Rubriken på hans artikel lyder:

”Efter Khadaffi är Tripoli en våldsam stad av väpnade små feodaldömen” (”After Qaddafi, Tripoli is a violent city of armed fiefdoms”)

En kvinna i Tripoli som Bradley Hope intervjuat säger uppgivet:

”Här finns ingen lag. De här brigaderna [’rebell’-miliserna] är överallt och gör vadhelst det behagar dem. Man måste försvara sig själv.”

Borzou Daragahi från Financial Times har rest runt i Tripoli och träffat mängder av människor som trots hoten från de reaktionära ”rebellerna” vågar uttrycka sin opposition. Han sammanfattar:

”Det blir allt fler invånare i huvudstaden som säger att de har fått nog av dessa svärmar av vapenviftande, självutnämnda revolutionärer som drar fram på gatorna och påstår sig beskydda invånarna mot lurande fiender.”

Financial Times’ utsände beskriver ”rebellernas” attityd mot civilbefolkningen:

”Istället för att visa hänsyn, kör rebellkrigarna omkring i staden i högsta fart. Ofta kör de hänsynslöst rakt in i andra fordon som inte flyttar på sig tillräckligt snabbt. En 20-årig arkitektstuderandes bil blev påkörd tre gånger inom loppet av en vecka av olika krigare. När hon klev ur sin bli för att klaga vid ett av dessa tillfällen, manade rebellen i pickup-lastbilen henne hotfullt att gå och sätta sig i sin bil igen.”

En läkare på Tripolis centrallasarett uttalar sig i Financial Times:

”Alla dessa revolutionära krigare uppträder som om de skydade staden och lasarettet, men vi känner oss inte ett dugg säkra. Jag är utled på att se dem varje dag.”

En annan läkare säger:

”Till och med under de värsta dagarna under kriget kom vi till arbetet. Men nu känner jag mig hotad.”

Situationen på Tripolis centralsjukhus är verkligen helt oemotsvarad. Borzou Daragahi från Financial Times berättar att ”rebeller” vid tre olika tillfällen tryckt en vapenmynning mot en läkares huvud och krävt tillträde till operationsrummet eller för att få veta var en viss patient befinner sig. Financial Times fortsätter:

”En grupp läkare sände ett brev till övergångsmyndigheterna för flera veckor sedan och hotade med att gå i strejk om de inte satte stopp för rebellernas övergrepp.”

Barry Malone från nyhetsbyrån Reuters rapporterar att han hör invånare i Tripoli skrika efter en ”rebell”-patrull:

”Ni är precis som han var! Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

Men sådana protestyttringar kan vara mycket farligt. Vi har hört många rapporter om hur ”rebellerna” godtyckligt tränger sig in hos folk och för bort dem, ofta till egenhändigt upprättade koncentrationsläger där de utsätts för svårt tortyr. Flera tusen människor uppges sitta i dessa koncentrationsläger. Det verkar som om ”rebellerna” också öppet mördar människor som försöker hindra dem i deras smutsiga verk – t.o.m. sådana som själva varit aktiva i kampen mot Khadaffi. Bradley Hope från the National rapporterar om ett sådant fall, som rörde två bröder som stridit mot Khadaffi. Men när de försökte ingripa för att hindra några ”rebeller” från att arrestera en helt oskyldig granne, ”försvann” de båda bröderna. När systern senare ringde den ene av brödernas mobiltelefon, svarade en okänd mansröst:

”Det är game over för dina bröder!”

När nu det väpnade motståndet bombats sönder av NATO, har de reaktionära ”rebell”-miliserna börjat vända vapnen mot varandra i en blodig maktkamp om krigsbytet. Borzou Daragahi från Financial Times rapporterar:

”I synnerhet huvudstaden har förvandlats till ett lapptäcke av väpnade små furstendömen där wannabe-maktmänniskor stödda av sina hemstäders miliser som består av tidigare kontorsanställda, studenter och ingenjörer strider med varandra och med Tripolis invånare om krigsbytet, en skiva av landets rikedomar och en del av makten över landet… Kidnappningar och ’försvinnanden’ är den nya trenden i denna växande konflikt, med regelrätta skottväxlingar som den sista utvägen.”

Financial Times rapporterar om den senaste incidenten, som inträffade vid Tripolis centrallasarett igår:

”Tidigt på måndagsmorgonen hamnade krigare från Zintan i gräl med andra krigare om en patient som misstänktes vara Khadaffi-sympatisör. En ung man drog sitt vapen och fyrade av ett skott som efterlämnade ett kulhål i en vägg. Patienter och läkare skrek, och männen tog striden utomhus framför huvudentrén till lasarettet, där respektive grupp använde sina mobiltelefoner till att tillkalla allierade med lastbilsmonterade tunga vapen. Eldgivningen fortsatte utanför lasarettet, och det lämnade sjukhusfasaden genomsållad med kulhål.”

Även om västliga medier av någon anledning inte gärna beskriver sådana händelser, rapporterades faktiskt denna incident även i brittiska the Telegraph, som citerade en krigare från den ena av de ”rebell”-miliser som gjorde upp vid Tripolis centrallasaratt igår:

”Hundratals män från Zintan anlände utanför lasarettet med tunga vapen och skjutandet började. Vi fick tillkalla förstärkningar från överallt i hela Tripoli. Vi kunde inte tro att de sköt på oss. Jag var tvungen att säga till dem att ni skjuter på ett lasarett, inte på Muammar Khadaffis 32:a brigad. Först efter flera timmar, när en schejk kom från moskén och övertalade dem att sluta, upphörde det…”

Denna krigare från ”Tripoli-brigaden” berättade att en Zintan-krigare och en förbipasserande dödades i denna incident, medan sju man från ”Tripoli-brigaden” sårades.

Den säkerhetsansvarige på Tripolis centrallasarett kommenterade sorgset:

”Jag tror att det kommer att hända igen. De kommer tillbaka för att hämnas.”

En västerländsk diplomat i Tripoli som önskar vara anonym erkände för Financial Times’ utsände att ”det verkar finnas ett växande motstånd i Tripoli” mot vad den västerländska diplomaten kallade ”den vänskapliga ockupationen”.

Motståndet mot ”rebellerna” växer i synnerhet bland Libyens kvinnor, som dominerat de gatudemonstrationer som förekommit mot ”rebellerna”, och som även nu kommer att drabbas av att kvinnofientliga lagar införs som en av de första åtgärderna i det ”nya” Libyen. En ung kvinna på universitetet i Tripoli uttalar sig för Taiwan News om NTC-ledaren Jalils uttalande att sharia-lagar ska införas och att månggifte för män ska legaliseras:

”Alla flickorna är rasande över att han sade så!”

En kvinnlig advokat säger:

”Kvinnorna fick sina rättigheter på 1970-talet och vi vill inte förlora dem nu!”

Missnöjet med de reaktionära ”rebellerna” och deras sätt att ostraffat bete sig hur som helst pyr över hela Libyen. En man sade till Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters:

”Det finns ingenstans att vända sig. Jag önskar att någon kunde kunde avväpna dessa gäng, de håller på att bli riktiga kriminella.”

En annan man sade:

”Om det inte slutar här kommer det att bli en reaktion. När ett tryck byggs upp kommer det att leda till en explosion… Det finns massor av ilska…”

Från Bani Walid rapporterar nyhetsbyrån AFP:s Imed Lamloum, som träffat många invånare som är ursinniga på ”rebellerna” som påstod sig ”befria” staden. En av stadens invånare citeras:

”Det är en revolution av tjuvar. De förstörde allt, de stal allt.”

En annan invånare berättade:

”När thwar (revolutionskrigarna) misslyckades med att hitta Khadaffi-brigaderna som de hade väntat sig, var de rasande. De sköt mot hundar, de plundrade och brände lägenheter och offentliga byggnader.”

I söndags vågade sig Tripoli-bor åter ut på gatorna för att protestera mot de hatade ”rebellerna”.


Denna protestdemonstration mot ”rebellerna” i en av Tripolis arbetarstadsdelar den 14 oktober slogs ned med våld. (Klassperspektiv ställer sig inte bakom hyllningarna till Khadaffi i denna video, utan bäddar in den från youtube därför att den visar storleken på demonstrationen.)

För att Libyen ska bli fritt från det gissel NATO har påfört landet, skulle den arabiska våren behöva spridas även till detta land. De tappra gatuprotesterna mot de hatade, reaktionära ”rebell”-miliserna skulle behöva utvidgas till en massrörelse för demokrati och folkstyre över hela Libyen. Tragiskt nog vill mainstream-medierna, makthavarna i väst och t.o.m. några individer inom vänstern få oss att tro att denna revolution redan redan har ägt rum, att det är på dessa ”rebell”-miliser som friheten kommer att byggas i Libyen. T.ex. är Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (moderat) just nu i Libyen; hon skriver i dagens Expressen att ”vanstyre och skräckvälde är till ända” i Libyen.

Vi hör nästan dagligen libyer uttala sig i radio och TV om att de är nöjda med sakernas tillstånd. Låt oss påminna om att sådana röster även hördes i Khadaffi-regimens medier, då gator och torg fylldes av människor som sade sig hylla Khadaffi-regimen. På den tiden stod det klart för envar att det kunde vara gynnsamt för människor att uttrycka stöd för regimen, även om de inte gjorde det innerst inne. Låt oss i sammanhanget påminna om vad nyhetsbyrån Reuters’ utsända hört folk säga i Tripoli:

”Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

3 svar to “Libyen: ”Rebellerna” terroriserar civilbefolkningen och slåss om krigsbytet”

  1. Bo Almunger 2 november, 2011 den 12:40 e m #

    Situationer som utlöser befolkningsaktivitet, som skjuter fart inom jättelika zoner av direkt sammanhängande internationellt omfång, är ofta förenade med slutliga kraftmätningar med djupt omdanande funktioner. Likaså förenar de revolutionära avancemang med motrevolutionära framstötar, inom ramen för den samhälleliga lagundenheten med ojämn och sammansatt utveckling.

    • En sådan zon tog form i Centraleuropa, mot slutet av 1:a världskriget, vilken i sin slutända och vändpunkt, manifesterade den motstridiga och ytterst polariserade klasskampsmatrisen, med å ena sidan den tyska (fjärde) stora revolutionära framryckningen 1923, parallellt med vilken Mussolinis svartskortor med bara 7 månaders tidsskillnad sablade ned generalstrejken som följde på fabriksokupationssrörelsen 1921.

    • En sådan zon tog form, om än inte lika sammanängande, mellan de befolkningar som rest sig mot den fascistisk stålpakten (1943 o f), vars slutända manifesterade likaväl Jugoslaviens oberoende partisansegrande befolkning, som de gav upphov till den infernaliska attacken som malde sönder det grekiska folkets motstånds- och befrielsekamp.

    • En sådan zon tog form bland Comecon/Warszavapakts ländernas befolkningar, 1989-91, som utan imperialistisk inblandning fällde kommunistbyråkratin, men som likaså aktiverade en Storserbisk offensiv och de sovjetbyråkratiska kuppmakarna.

    • En sådan zon hyser sedan januari 2011 befolkningsmassor i revolt, som siktar på revolution, bland 330 miljoner arabbefolkningar. Framåtrörelse (Egypten, Tunisien) och bakåtrörelse (Libyen, Syrien) dominerar, men är överallt en oavgjord kraftmättning.

    De oavgjorda resultaten och de statsbyggande ledarskapens oförmåga att stabilisera situationen, framvisar att både revolutionära och motrevolutionära krafter förbereder ytterligare kampanjer för makterövring. Inte bara samhällsorganismerna, utan även befolkningsaktiviteten (revolution versus kontrarevolution), följer inte en linjär ordningsföljd och använder inte samma kampformer: det hela ingår i ojämn och sammansatt utveckling.

    EUSA-TNC pakten har inverkat åt det motsatta hållet, jämfört med Egypten och Tunisien. Bara en storhet har de gemensamt – som kan bli nog så viktig på redan medellång sikt – och det är att striderna mot tidigare regimer medfört stora makttomrum och att befolkningsmassorna erövrat insikten om motmaktsmobiliseringar som en effektiv, om än kostsam, väg för att undanröja alla statsorganiserade bålverk för politiska reaktion.

    Lät oss se och verka solidariskt i konsekvens med, inte kombinationens aviga (reaktionära) resultat i Libyen, utan med den all-arabiska revolutionära situationen, vars nästa stora test verkar bli Syrien. Den syriska oppositionen blandar f n egyptiska aspirationer med libyska dito. Flera omständigheter tyder på att Libyen kan befinna sig närmare ett inåtvänt inbördeskrig än de syriska befolkningens slutliga resning. Anti-khadaffi pakten har inneburit en tungt motverkande kraft till ”en sista strid” mot de kontrarevolutionära makthavarna. Använder man analogins mycket begränsade användbarhet (och är medveten om just det, därför att dess innebörd inte går att överföra från en klasskampsmatris till en annan), står EUSA-paktens Libyen i samma förhållande till ett vidare egyptiskt avancemang, som Mussolinis Italien 1922 stod till den tyska arbetarrörelsens under dess väg från det tredje revolutionsförsöket 1921 till fjärde och slutliga 1923/solidariska hälsningar, Bosse A

  2. Andreas Eriksson 3 november, 2011 den 10:17 e m #

    Håller fullständigt med Gunilla Carlsson (moderat) om Libyen; ”vanstyre och skräckvälde är till ända”. Jag hoppas verkligen att även Syriens befolkning snart blir fria från sin vänsterinriktade despotiske diktator!

  3. Kerstin 7 november, 2011 den 11:24 e m #

    Fick in en intressant länk på en kommentar på min blogg ikväll, om hur kriget mot vissa MÖ -och asiatiska stater redan förs på nätet:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: