Våra källor och källkritiska principer

8 Okt

Syftet med Klassperspektiv är att sammanställa information från olika kritiskt granskade källor om politiska händelser som etablissemangets medier väljer att inte skriva om.

Klassperspektiv arbetar efter den vetenskapliga principen att inte påstå någonting utan att det är väl belagt med tydliga källhänvisningar till uteslutande källor vars trovärdighet i de aktuella sammanhangen svårligen kan ifrågasättas. (Mer om detta nedan.)

Klassperspektiv vinnlägger sig om att fungera som en seriös nyhetsplats dit både vanliga bloggbesökare och nyhetsredaktioner som söker genvägar till lite annorlunda informationssamlingar kan vända sig. Därför finns det också anledning att kommentera en ogrundad beskyllning som Klassperspektiv utsatts för på en svensk vänsterblogg.

Under rubriken ”allt från rena dumheter till mytomani” ifrågasätts Klassperspektivs källanvändning, källkritik och källkritiska omdöme av en annan blogg som gjort sig känd för att från en vänsterståndpunkt försvara NATO:s bombningar av Libyen. Denna blogg skriver så här:

”Det är ett antal bloggare som borde tänka över vilka källor de använder och hur de tolkar verkligheten. Annars kommer de att få stå till svars för de [felaktigheter] som Lehmann och Meyssan sprider och som de torgför på sina bloggar. Det gäller i första hand för följande svenska papegojor för […] Lehmann och Meysson.” Därefter följer en uppräkning av ett antal bloggar, bland annat Klassperspektiv. (Ett antal invektiv på den citerade bloggen har utelämnats i citatet ovan.)

Det är ett helt ogrundat påstående. Klassperspektiv är mycket noggrant med sitt val av källor. Vi som arbetar med Klassperspektiv är rutinerade och kunniga vad gäller källkritik och källkritiska principer.

Vi har lång erfarenhet av bevakning av internationella konflikter, och känner till den roll som spelas av krigspropaganda och över huvud taget partsinlagor. Uppgifter som ställer den ena sidan i en konflikt i relativt dålig dager är alltid mindre trovärdiga när de framförs av denna sidas motståndare, och mer trovärdiga när de framförs av den sida (eller de som sympatiserar med den sidan) som det handlar om (alltså en form av erkännande). Och omvänt – uppgifter som talar till den ena sidans fördel är alltid mindre trovärdiga när de framförs av den sida som det handlar om (eller de som sympatiserar med den sidan), och mer trovärdiga när de framförs av denna sidas motståndare (eller de som är skeptiska till den sidan) – också det en form av erkännande.

Av den anledningen använder sig Klassperspektiv aldrig av sådana partiska inlägg som det påstås.

Så här skriver t.ex. Klassperspektiv i ett inlägg den 30 september:

”Helt klart växer missnöjet med ‘rebellerna’ under ledning av NTC och andra. Enligt den Khadaffi-trogna nyhetssajten Mathaba har det ägt rum stora protestdemonstrationer där Tripolis invånare gått ut på gatorna för att köra ut ’rebellerna’ ur sin stad. Nu är Mathaba en sida i en konflikt, så man måste behandla denna källa med skepsis (liksom man måste behandla alla partsinlagor i denna konflikt). Men att det råder starka stämningar bland Tripolis invånare mot ”rebellerna” som ockuperar Tripoli, bekräftas av utländska journalister på plats. En artikel av Associated Press (AP) den 29 september bar rubriken…”

De källor Klassperspektiv använder i sin bevakning av Libyen är huvudsakligen nyhetsbyråerna AP, Reuters och AFP, samt Al Jazeera, New York Times, the Guardian, brittiska Times, amerikanska Time Magazine och liknande borgerliga nyhetsmedier. Det kan enkelt konstateras efter en genomgång av de källhänvisningar i form av hyperlänkar som Klassperspektiv alltid använder.

Anledningen till detta val av källor är att dessa är representanter för de borgerliga mainstream-medier som på inget vis kan misstänkas ha en dold agenda att försvara motståndarna mot NATO och NTC. Tvärtom visar decennier av medieforskning att dessa borgerliga mainstream-medier i huvudsak har en stark slagsida till förmån för det maktskikt som NATO försvarar militärt och som uppenbarligen gynnas starkt av NTC i Libyen. (Fördjupning och forskning kring detta finns exempelvis hos Antonio Gramsci och dennes analys av ideologisk hegemoni, hos den brittiske sociologen John B. Thompson och dennes ”ideologibegrepp”, eller, i mer tillgänglig form i Maria-Pia Boëthius’ utmärkta Mediernas svarta bok.)

Därför har dessa medier hög trovärdighet när deras reportrar då och då låter framskymta rapporter som är ofördelaktiga för NATO och NTC.

Däremot har Klassperspektiv inte vid något tillfälle använt vare sig Christof Lehmann eller Tierry Meyssan som källa, som det påstås av den kritiserande vänsterbloggen.

Tierry Meyssan kände vi på Klassperspektiv över huvud taget inte till innan en besökare fäste vår uppmärksamhet på att vi på denna andra blogg beskylls för att fungera som ”papegoja” för Lehmann och Meysson.

Christof Lehmanns blogg NSBC håller i sina kommentarer om Libyen, enligt Klassperspektivs bedömning, inte för en källkritisk granskning. Exempelvis hävdar NSBC att dess ”källa inne i Fort Bragg” rapporterat att amerikanska 82:a luftburna divisionen opererar inne i Libyen. Det är ett påstående som, om det är korrekt, är ett första klassens scoop. Emellertid är påståendet som det framförs på NSBC helt oanvändbart för en seriös samling av nyhetsrapporter som Klassperspektiv. En enkel källkritisk analys visar att det helt enkelt saknas belägg för detta NSBC:s påstående – eller sådana belägg presenteras åtminstone inte – liksom i fallet med flera av NSBC:s påståenden. Av den anledningen har Klassperspektiv aldrig kunnat använda något av det som krivs på Christof Lehmanns blogg NSBC.

För oss på Klassperspektiv är det helt obegripligt att det påstås att vi använder Christof Lehmann eller Tierry Meyssan som källor. Vi undrar förstås vad som ligger bakom denna anklagelse. Helt klart leder ett sådant påstående, om det uppfattas som korrekt, till att Klassperspektivs trovärdighet sänks – i det här fallet på grund av en osann beskyllning.

Som en liten kuriositet kan påpekas att Klassperspektiv också finner att det ofta är svårt att använda den kritiserande vänsterbloggen som källa, av samma källkritiska anledning. Den kritiserande vänsterblogen hade t.ex. den 24 september ett långt inlägg om Libyen som skulle ha varit synnerligen intressant att relatera till på Klassperspektiv – om det inte varit för att den källkritiska analysen visar att materialet är oanvändbart.

I det blogginlägget påstås många spännande saker om Tripoli – t.ex. att varje kvarter styrs en folklig kommitté bestående av beväpnad lokalbefolkning. Men hela texten kommer från en politisk organisation (ESSF) som starkt tagit ställning för upproret i Libyen och som därför har anledning att försvara sitt ställningstagande med ”positiva nyheter” från NTC-kontrollerat område; det är dessutom skrivet i politisk polemik som svar till en annan politisk grupp (International Socialist Organisation). Ovanpå detta är hela texten framställd av en anonym källa som påstås vara ”en korrespondent i Tripoli”. Det betyder inte att innehållet i den texten är felaktigt (vi vet t.ex. inte heller om det är felaktigt att USA:s 82:a luftburna division opererar i Libyen, som NSBC hävdar) – det betyder bara att det enligt källkritiska principer inte går att avgöra sanningshalten, varför innehållet är helt oanvändbart ur en vetenskaplig informationsaspekt. Det är elementär källkritik.

Vi rekommenderar personerna bakom den aktuella vänsterbloggen, och alla intresserade, att ta del av och tillämpa de källkritiska principer som finns samlade i t.ex. Torsten Thuréns Sant eller falskt? Metoder i källkritik.

Frånvaron av strikta källkritiska principer leder oundvikligen till sådana pinsamheter som när medierna svalde den numera ökända lögnen om ”irakiska soldater som kastade kuwaitiska spädbarn ur kuvöser”.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

20 svar to “Våra källor och källkritiska principer”

  1. Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 4:16 e m #

    Det är sant att Klassperspektiv inte använder Lehmann och Meysann som källor
    Det var slarvigt av mig att peta in er i listan över bloggar som använder dem i snart sagt varje blogg de presterar.
    Anledningen till att Klassperspektiv (felaktigt) togs med i listan är att ni de senaste månaderna helt ändrat ton och analys på er blogg vad gäller utvecklingen i Libyen.
    Er vackra beskrivning av de ”vetenskapliga” publicisistiska regler som styr ert publicerande inbjuder till ett leende.
    I två månader har er blogg haft en enda vinkling: NTC och ”rebellerna” begår massmord, masslynchningar, är mer rasistisk än någonting sedan Leopold IIs Kongopolitik, etc etc. Inte en enda artikel de senaste månaderna har gått ut på annat än att visa hur vidriga ”rebellerna” är.
    Vad innebär det? Att ni är för att ”rebellerna” lider nederlag i det aktuella inbördeskriget.? Att ni föredrar att Khaddafi lyckas vända på steken? Eller att ni helt enkelt tvår era händer och beklagar allt som en tråkig sörja där socialister inte har någonting att stödja? Om det sista är er linje kan det kanske vara på sin plats att balansera er rapportering från Libyen och inte bara publicera ”negativa” rapporter om rebellernas vedervärdighet.

  2. Erik Svensson 8 oktober, 2011 den 5:12 e m #

    ”Klassperspektiv” är en av de få vänsterbloggarna som går att läsa i Libyenfrågan, sedan bloggen ”Kilden & Åsman” utvecklats till det negativa – i princip en propagandamegafon för NTC-regimen i Libyen. Bloggen ”Kildén & Åsman” har fullkomligt förbrukat det stora förtroende den hade i relativt breda vänsterkretsar innan Libyenkonflikten, eftersom den i princip vinklar alla nyheter till NTC-regimens och ”rebellernas” fördel. I det avseendet är den en skrattspegel av KP och den stalinistvänster den sä gärna kritiserar. Alla de väldokumenterade brott mot mänskliga rättigheter som rebellerna nu har gjort sig skyldiga till (och som rapporterats i amerikanska och europeiska mainstreammedier) gör bloggen ”K & Å” sitt bästa för att släta över och ursäkta.

    Det är exakt som maoisterna på 1960- och 1970-talen när de gjorde sitt bästa för att släta över terrorn i Kina och Kampuchea, eller de moskvatrogna kommunisterna på 1970-talet som ursäkta Stalins politik. [Redigerad genom att invektiv och personanklagelser avlägsnades. /Klassperspektiv]

  3. Erik Svensson 8 oktober, 2011 den 5:15 e m #

    Ovanstående kommentar är alltså inte avsedd att inledde en diskussion med Benny Åsman, utan ska enbart ses som ett beröm till författarna bakom ”Klassperspektiv” för att ni orkar stå emot den massmediala propagandan i Libyenfrågan. [Redigerad genom att invektiv och personanklagelser avlägsnades. /Klassperspektiv]

  4. Björn Blomberg 8 oktober, 2011 den 5:23 e m #

    Jag tycker att Klassperspektiv har en föredömlig källkritisk inställning. Propagandakriget från båda sidor är intensivt i Libyen och källkritik nödvändigt.
    Svar till Benny Åsman: Jag känner mig enbart hedrad över att ha blivit medtagen i er lista över påstått oseriösa bloggar. Jag förstår ingenting av er revolutionsromantik. Jag kan inte finna några bevis för att Gaddafi eller Assad skulle vara värre despoter än vad man finner som ledare i de flesta andra länder i regionen. Är al Khalifa-klanen som suttit vid makten i Qatar i över 180 år och som skickar massor av vapen till NTC-rebellerna demokrater? Är kung Abdullah i Saudiarabien som skickade in saudiska trupper i Bahrain för att krossa den fredliga demokratirörelsen där en demokrat? På vilket sätt blir Syrien mer demokratiskt av att beväpnade salafitiska grupper får hjälp av väst att ta makten i städer och byar och upprätta emirat?

    Libyen hade haft stora framgångar när det gäller att förbättra kvinnors ställning i samhället. Det var det mest välmående landet i Afrika enligt FN:s statistik. Fredliga protester mot brister vad gäller t ex avsaknaden av en fri press eller för att införa ett flerpartisystem måste betecknas som legitima. Men vad som hände var att väpnade grupper redan från början tog över upproret och fick massivt väpnat stöd av NATO-länder om emiraten i Qatar och Förenade Arabemiraten. Ett tidigare trots allt ganska väl fungerande samhälle slås nu sönder av NATO-bombningar, etniska rensningar och strider mellan olika grupper. Möjligheterna för att detta ska kunna mynna ut i en fungerande demokrati är sämre än vad de var innan våldet började i februari i år.

  5. Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 6:05 e m #

    Erik Svensson,
    Jag kan med övertygelse säga att jag inte tål din attityd mot revolutionerna i arabvärlden. Jag ska kanske påminna om din blogg då du undervisade de som gjorde uppror i Bengahzi att ”om man inte är säker på att revolutionen segrar då blåser man av den”. Som om det handlade om ett videogame. [Redigerad genom att invektiv och personanklagelser avlägsnades. /Klassperspektiv]

  6. Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 6:10 e m #

    Vad gäller Björn Blomberg finns det inget att säga. Det ”ganska väl fungerande samhället” under Khaddafi är ett uttalande som inte kräver en kommentar.

    ”Jag kan inte finna några bevis för att Gaddafi eller Assad skulle vara värre despoter än vad man finner som ledare i de flesta andra länder i regionen.”, skriver Blomberg. So what? År det ett argument för att inte göra uppror mot dem? Eller vad menar du? [Redigerad genom att personanklagelser avlägsnades. /Klassperspektiv]

  7. Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 6:12 e m #

    [Inlägget avlägsnat eftersom det enbart var ett (kort) svar på en annan besökares personangrepp som redigerats bort från det inlägget av oss på Klassperspektiv. /Klassperspektiv]

  8. klassperspektiv 8 oktober, 2011 den 6:24 e m #

    Välkommen, Benny Åsman, att debattera den oerhört viktiga frågan om kriget i Libyen på Klassperspektiv!

    Vi uppskattar att du tillstår att det var ett misstag att rikta den felaktiga anklagelsen mot Klassperspektiv att vi skulle använda Lehmann och Meysann som källor. (Det vore önskvärt att ni också tog bort denna felaktiga uppgift om Klassperspektiv från er egen blogg, och inte bara kom med denna rättelse i en kommentar här.)

    Om ni kollade era uppgifter litet bättre på er blogg, och var mer källkritiska mot de uppgifter som ni använder, så skulle den vinna i trovärdighet.

    Vi förstår inte varför de vetenskapliga publicisistiska regler som styr vårt publicerande skulle inbjuda till ett leende. Håller du inte med om de källkritiska principer som vi redovisade?

    Det stämmer att Klassperspektiv den senaste tiden så gott som uteslutande ägnat sig åt situationen i Libyen. Anledningen till detta diskuterade vi i inlägget ”Libyen just nu är ett av de viktigaste länderna för vänstern över hela världen” den 17 september:

    ”Libyen just nu är ett av de viktigaste länderna för vänstern över hela världen. Detta eftersom Libyen kan användas som ett farligt prejudikat – ett exempel – för en ny våg av imperialistiska attacker världen över. Med Libyen har imperialismen skaffat sig något som kan skyla över de negativa exemplen Irak, Afghanistan, Libanon (2006) och Gaza. Nu har en bild av ’den välvilliga imperialismen’, ’det goda bombandet’ skapats och slagit rot i många människors sinnen.Det riktigt farliga är att vi fått en ’bombvänster’ som i falsett skrikit ut att Sarkozys och Camerons bild av ’den välvilliga imperialismens’ ’goda bombande’ är sann – i stora medier som Aftonbladet såväl som i vissa av våra egna vänstertidningar och vänsterbloggar. I likhet med ’Sovjetunionens/Stalins vänner’ på 1930-talet och ’FNL:s vänner’ på 1970-talet har de aggressivt tecknat världen i svart och vitt, där varje ifrågasättande av deras ’älskade rebeller’ brutalt stämplas som ’stöd åt diktatorn Khadaffi’. (Precis som när stalinisterna fördömde Trotskijs kritik av Stalin som ’stöd åt fascism’ eller som när maoisterna med våld fördrev trotskister från Vietnamdemonstrationer.) Detta har urholkat inte bara den antiimperialistiska medvetenheten, utan också debattklimatet inom vänstern.”

    Det stämmer också att Klassperspektiv fokuserar på att sammanställa rapporter om hur NATO och NTC-”rebeller” drabbar libyerna på ett oerhört negativt vis, och inte alls återger rapporter om hur Khadaffi-regimen drabbat libyer. Men syftet med Klassperspektiv är att sammanställa information från olika kritiskt granskade källor om politiska händelser som etablissemangets medier väljer att inte skriva om. Det räcker med att slå upp Dagens Nyheter eller sätta på radio eller TV för att få information om det sistnämnda. Vad kan Klassperspektiv egentligen bidra med där? Däremot ser vi det som en oerhört viktig uppgift att ge spridning åt sådan information som leder till systemkritiska slutsatser – och då är avslöjanden av NATO:s och imperialismens agerande mot Libyen av mycket stor betydelse. I synnerhet som – vilket vi hela tiden påpekar – de omfattande övergreppen mot civila i Libyen systematiskt förtigs av mainstream-massmedia. Kan du inte inse att det finns en viktig uppgift för en kritisk vänster här?

    Åsman, du undrar om det kanske vara på sin plats att ”balansera” rapporteringen från Libyen. Det är litet osäkert vad du menar med det.

    På din egen blogg förebrådde du tidigare idag Klassperspektiv för att i artikel efter artikel skriva t.ex. att ”Nato bombar allt och alla”. Om du med att ”balansera” rapporteringen från Libyen menar att vi även ska skriva om sådant som vi tycker är bra med NATO, så får vi göra dig besviken. Vi ser inget bra med den imperialistiska militärorganisationen NATO, utan är för dess omedelbara avskaffande, av en enkel anledning: Klassperspektiv har inte ambitionen att vara neutral mellan samhällsklasserna. Detta är en socialistisk blogg och vår information har ett tydligt klassperspektiv, ett arbetarklassperspektiv. Till skillnad från mainstream-medierna, som har ett helt annat (men inte mindre påtagligt) klassperspektiv, ett borgarklassperspektiv.

    Om du med att ”balansera” rapporteringen från Libyen menar att vi borde skriva om det positiva som åstadkommits genom upproret i Libyen, så har vi skrivit att störtandet av Khadaffi från makten är odelat positivt. Anledningen till att vi inte skrivit om fler positiva följder av upproret i Libyen, är att vi är så källkritiskt noggranna. Vi skulle aldrig gå på så lösa boliner som ni gör på er blogg (som vi gav exempel på i artikeln ovan). Faktum är att det helt enkelt inte har gått att hitta några från ett arbetarklassperspektiv positiva följder av upproret i Libyen än det faktum att Khadaffi störtades. Vi skulle önska att det var sant som er dubiösa källa påstår, att det finns ett slags lokala kvartersråd som styr i Tripoli, med mera, med mera. Men vi har helt enkelt inte hittat några källor som klarar en källkritisk granskning och som påvisar sådana från ett arbetarklassperspektiv positiva följder av upproret i Libyen. Däremot kan vi hitta massor av positiva följder för imperialismen av upproret i Libyen. Dessutom kan vi till vårt beklagande konstatera att även om Khadaffis fall i sig är positivt, så har förändringen i Libyen varit en försämring ur ett arbetarklassperspektiv.

    Vi kunde kanske ha skrivit om de libyska arbetarna som nyligen protesterade mot bolagsledningens korruption, men det vore en förhastad slutsats att påstå att denna protest var en följd av upproret.

    Du frågar vilken ställning Klassperspektiv intar. Vi är, vilket jag tror framgår tydligt, emot att NATO och imperialismen tar hem spelet. Vi är emot de rasistiska massakrerna som drivit hundratusentals ”svarta” människor i Libyen till den värsta flyktingkatastrofen (i plötslighet) sedan palestiniernas exodus 1948. Vi är emot NTC-regimen och emot attackerna mot städer = civila mål i Libyen. Vi är också emot att Khadaffi återkommer till makten.

    Vi är för det libyska folkets seger. Vi är för de Tripoli-bor som protesterar för att kasta ut de avskydda NTC-”rebellerna” ur sin stad, vi är för de libyska arbetare som nyligen protesterade mot bolagsledningens korruption, vi är för de Benghazi-bor som nyligen protesterade mot de lokala politikernas korruption, vi är för de människor i Sirte och Bani Walid som försvarar sina städer från att invaderas av en armé i vars släptåg följer plundringar, vandalisering, godtyckliga massarresteringar, tortyr och rasistiska lynchningar. Om det är sant som er dubiösa källa påstår, att det finns ett slags lokala kvartersråd som styr i Tripoli, med mera rosafärgade skildringar (tyvärr utan hänvisning till någon källa som håller för elementär källkritisk granskning) som förekommer på er blogg, så är vi för sådant också.

    Och när vi nu pratar om er blogg, skulle vi önska att ni tillämpade samma strikta källkritiska principer som på Klassperspektiv, att ni åtminstone klargjorde grunderna till er ståndpunkt beträffande attackerna mot städerna Sirte och Bani Walid, och att ni redovisade era ståndpunkter beträffande NATO:s bombningar av civila mål.

    Sedan kanske ni också kunde på ett demokratiskt och kamratligt vis tillåta ett fritt och öppet meningsutbyte i kommentarer på er blogg, utan att blockera meningsmotståndare, förolämpa eller klistra påhittade etiketter på folk som är av en annan åsikt. (Du skrev själv i en kommentar till inlägget ”Dyrköpt seger i Tripoli” på er blogg i september så här apropå oss på Klassperspektiv: ”Jag förolämpar gladeligen de som anser det anständigt att lägga ut ett videoklipp som kalllar upprorets folk för ’råttor’. Jag har inga problem med att kalla sådana personer för rövslickare och inte heller dem som tar sådan personer i försvar.” – se vår kommentar till detta här.)

    Om det kan fungera på Klassperspektiv, skulle det kunna fungera på er blogg också. Detta sagt bara av omsorg om er bloggs vid det här laget uppenbarligen ganska skamfilade trovärdighet.

    Välkommen till debatten!

    • Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 7:56 e m #

      Vad gäller vår ”skamfilade trovärdighet” föredrar vi att förlita oss på utvecklingen av antalet personer som läser vår blogg än ert omdöme om vår trovärdighet. Jag tror ni använder samma kriterium. Förlorad trovärdighet borde visa sig i färre fasta läsare. Det är inte vår bloggs situation.

  9. Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 7:20 e m #

    ”Dessutom kan vi till vårt beklagande konstatera att även om Khadaffis fall i sig är positivt, så har förändringen i Libyen varit en försämring ur ett arbetarklassperspektiv.”

    Jaha, det här citatet säger allt i en enda mening och visar vad jag menar med min kriitik. Från ett samhälle där det var förenligt med dödsstraff enlig lagen att skapa politiska partier eller fackliga organisationer till ett samhälle där detta verkar bli möjligt, är en försämring ur er synvinkel. Grattis. Er vetenskapliga källgranskning verkar inte hjälpa till mycket när det gäller politisk analys.

    • klassperspektiv 8 oktober, 2011 den 8:38 e m #

      Benny, vi delar din djupa avsky för dödsstraff, som är helt och hållet barbariskt. Minst 18 personer avrättades i Libyen under 2010, och 200 fångar satt och väntade på sin avrättning, dömda till döden.

      Det är en av anledningarna till att vi på Klassperspektiv alltid har varit så starka motståndare till Khadaffi-regimen.

      Men mot den bakgrunden finner vi ditt omfamnande av NTC-”rebellerna” svårförståeligt. Du känner ju också till att det på NTC-kontrollerat område ägt rum fruktansvärda lynchningar och utomrättsliga avrättningar, ofta på rent rasistiska grunder. Du känner till att det finns mängder av rapporter (vissa av dem har vi återgett; källhänvisningar finns i de aktuella inläggen) om att människor i NTC-kontrollerade områden hängs i lyktstolpar, skjuts ihjäl, bränns ihjäl eller hackas ihjäl. Här är bara ett exempel bland många:

      Enbart på en plats blev i februari, enligt vad BBC rapporterade, uppemot ett hundra ”svarta” gästarbetare mördade på en enda dag i en rasistisk massaker:

      ”Mellan 70 och 80 människor från Tchad arbetade för vårt företag. De hackades till döds med hackor och yxor, och angriparna sa: ’Ni hjälper Khadaffis trupper.’ Sudaneserna blev också massakrerade. Vi såg allt med egna ögon.”

      Benny, på vilka grunder påstår du att Libyen är på väg att utvecklas till ett samhälle där det ”verkar bli möjligt” att skapa politiska partier eller fackliga organisationer? Det är möjligt att du har rätt där, men har det bildats några politiska partier eller fackliga organisationer? Och vilka möjligheter finns det egentligen för exempelvis människorna i Tawergha, staden som tömts på sina mörkhyade invånare av ”rebeller” från Misrata, som fått order uppifrån att se till så att dessa människor inte återvänder hem? Även om det kommer formella rättigheter att bilda politiska partier eller fackföreningar (vilket vi ännu bara kan gissa om, vilket man inte borde göra!) – vad är sådana formella rättigheter värda när hela städer deporteras bort därför att invånarna har ”fel” hudfärg, ”fel” åsikter? (Det vore intressant om du svarade konkret på den frågan.)

      Vi på Klassperspektiv har tidigare förebrått er blogg för att ni så optimistiskt, men utan att redovisa några egentliga grunder till sådan optimism, förutspår att allt möjligt gott ska komma ut av det grymma inbördeskriget i Libyen:

      * Demokratiska val
      * En demokratisk konstitution
      * Demokratiska och fackliga rättigheter
      * Att en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd
      * Ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra

      Vi skrev då, och upprepar det nu:

      ”Det hade ju varit passande om de också underbyggt sitt resonemang med belägg från verkligheten. Annars låter det bara som ett idealiserat önskedrömmande. Kontrasten kunde inte vara större till de rapporter som i allt större omfattning nu kommer ut från NTC-kontrollerat område i Libyen.”

      Som vi redovisade i det inlägget, har utländska reportrar funnit gott om belägg för att rädsla att uttala NTC-kritiska åsikter, rädsla för repressalier, härskar i de NTC-kontrollerade delarna av Libyen.

      Men även om det kommer att bli möjligt att skapa politiska partier eller fackliga organisationer i de NTC-kontrollerade delarna av Libyen, undrar vi hur det skiljer sig från Irak efter Saddam Hussein. Ni känner säkert till att USA:s invasion av Irak ledde till att det blev möjligt att skapa politiska partier eller fackliga organisationer i det landet. Anser ni att USA:s invasion av Irak var berättigad av den anledningen? Anser ni att arbetarklassens positioner har flyttats fram genom USA:s invasion av Irak?

      Vi viftar inte alls bort den eventuella möjligheten att – liksom i det USA-ockuperade Irak – bilda politiska partier eller fackliga organisationer, men finns det inte andra kriterier som bör beaktas när vi ska avgöra om det ur ett arbetarklassperspektiv blivit bättre genom inbördeskriget i Libyen? Naturligtvis måste helheten för människorna vägas in.

      Den eventuella (och inte alls bekräftade!) möjligheten att bilda politiska partier eller fackliga organisationer måste – i Libyen liksom i Irak – vägas samman med andra faktorer. Och då finner vi att det negativa (ur ett arbetarklassperspektiv) överväger i båda dessa länder. I Libyens fall handlar det om det följande:

      * Det mänskliga lidandet har om något ökat på grund av NATO:s bombningar och NTC:s ensidiga betoning av väpnad konflikt på den politiska masskampens bekostnad. Enligt NTC själva har inbördeskriget (som NATO bär det fulla ansvaret för) kostat 50 000 människor livet. Hundratusentals människor har tvingats fly undan det rasistiska våldet på NTC-kontrollerat område i en av de värsta flyktingkatastroferna i historien.
      * Situationen för de mänskliga rättigheterna i Libyen har knappast förbättrats – med den skillnaden att det nu är andra grupper (bl.a. ”svarta” människor) som utsätts för tortyr, godtyckliga fängslanden och mord.
      * Situationen för Libyens arbetande folk har absolut inte förbättrats – kriget har förstås försämrat den sociala situationen, och det finns ingenting över huvud taget som tyder på att libyska arbetare kommer att få större möjligheter att organisera sig under ett NTC som domineras av konservativa och nyliberala NATO-allierade.
      * NTC-regimen kommer uppenbarligen att spela exakt samma roll som EU:s gränsvakt som Khadaffi-regimen gjorde.
      * NTC-regimen kommer av allt att döma att vara en ännu trognare allierad till imperialismen än vad Khadaffi var.
      * Med NTC-regimen kommer imperialismen förmodligen att få ett ännu större inflytande över den Afrikanska Unionen, ifall nu NTC-regimen släpps in i AU.
      * Risken är uppenbar att imperialismen ytterligare kan förstärka sin militära närvaro i Medelhavsregionen och Nordafrika.
      * Med bombkriget i Libyen har imperialismen skaffat sig ett farligt prejudikat för invasioner av andra länder. Krigsrisken har ökat i hela världen.

      Slutligen vill vi gärna upprepa de frågor vi ställde dig i vårt förra svar:

      Skulle du kunna klargöra grunderna till er bloggs ståndpunkt beträffande attackerna mot städerna Sirte och Bani Walid, och era ståndpunkter beträffande NATO:s bombningar av civila mål?

      • Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 9:17 e m #

        Svar till era frågor(jag vet inte vem ”jag” är i svaret ovan) finns redan i det vi skrivit på vår blogg. Det kommer att bli möjligt att utvärdera vad som verkligen förändrats till det bättre eller sämre inom kort. Då kan vi komma tillbaka till ett första bokslut över revolutionen. Likväl som vi kommer att kontinuerligt kunna följa revolutionernas upp och ner i Tunisien och Egypten, för att inte tala om Syrien. Ni har tyvärr redan bestämt er för att bokslutet är negativt.
        En liten detalj vad gäller fakta. Ni säger att NTC bekräftat att det dödats 50 000 i inbördeskriget som Nato bär det fulla ansvaret för. NTC har sagt att det saknas 50 000 personer som de inte vet vad det blivit av, dvs personer som enligt NTC förts bort av Khaddafi från Misrata,Tripoli,Zawiyha och andra städer som nu kontrolleras av ”rebellerna”. Det är inte riktigt samma sak.

        I dag skriver BBCs reporter J.Head följande:

        Civilians have continued to leave Sirte when they can, in cars overloaded with people and their possessions. They’re stopped and searched thoroughly for any evidence of pro-Gaddafi sympathies before they can move on, although many say they have no other place to go.

        They looked terrified. Some said they still loved Gaddafi and would have stayed and fought, but for the welfare of their families.

        They were convinced, they said, that they would be killed when they came out. In an effort to ease those fears, government fighters handed out bottles of water and flags of the new Libya that these dogged supporters of the old regime have so fiercely resisted.

        Inte precis en bekräftelse på deras lynchningsmentalitet.

        Men som sagt, låt oss vänta med en ärlig bedömning av våra analyser några månader.
        Och jag upprepar att det var ett misstag att koppla er blogg till pajasen Lehmann. Det var slarvigt.

      • Benny Åsman 8 oktober, 2011 den 9:23 e m #

        PS,
        Vad gäller bombning från Natos sida har vi redan klargjort vår principiella hållning i den blogg vi publicerade 1a april.

  10. klassperspektiv 8 oktober, 2011 den 9:51 e m #

    Jo, Benny, NTC-företrädare säger faktiskt att 50 000 människor uppskattas ha blivit dödade i det grymma inbördeskriget:

    ”An estimated 50 000 people have been killed since the beginning of Libya’s uprising to oust Muammar Gaddafi six months ago, a military commander of the country’s interim ruling council said on Tuesday.”

    Enligt en annan uppskattning är det minst 30 000 som har dödats och 50 000 som har sårats i inbördeskriget:

    ”Libya’s interim health minister in the country’s new leadership, Naji Barakat said that at least 30,000 people have been killed and 50,000 more wounded, including some 20,000 with serious injuries, during the over six-month conflict that began in mid-February in Benghazi.”

    Utöver dessa ska 4 000 människor, enligt NTC, saknas:

    ”Speaking to the Associated Press on wednesday, the interim health minister said that at least 4 000 people are still missing, either presumed dead or held prisoner in remaining Al Qathafi strongholds.”

    Eller kan du ange en källa till ditt påstående att NTC har sagt inte att 50 000 människor har dödats, utan att det är 50 000 personer som saknas, som de inte vet vad det blivit av, dvs personer som enligt NTC förts bort av Khaddafi från Misrata, Tripoli, Zawiyha och andra städer som nu kontrolleras av ”rebellerna”? (Det är ju en väldigt stor skillnad på 50 000 saknade, som du påstår, och 4 000 saknade, som Libyens interim health minister hävdar.)

    Javisst, BBC:s reporter J.Head har sett hur några NTC-soldater ”handed out bottles of water and flags of the new Libya that these dogged supporters of the old regime have so fiercely resisted”.

    Men din slutsats – ”inte precis en bekräftelse på deras lynchningsmentalitet” – är både förhastad och felaktig. För det första ska man nog inte vänta sig att ens den mest förhärdade rasist bland ”rebellerna” börjar lyncha människor inför närvarande utländska journalister. (I ett tidigare inlägg på Klassperspektiv återgav vi hur en västerländsk journalist råkade bli vittne till hur några NTC-soldater var på väg att lyncha några människor i en bil, men att de hejdades av varningsropet ”journalister, journalister”.) Men därmed inte sagt att just dessa NTC-soldater var blodtörstiga lynchare.

    Emellertid – vår främsta invändning mot ditt sätt att använda citatet är detta: Det säger över huvud taget ingenting! Vi känner redan till att NTC-”rebeller” har deporterat stadsbor och på så vis tömt hela städer på åtminstone delvis rasistiska grunder, att de plundrar, bränner, misshandlar, torterar, mördar och lynchar meningsmotståndare och ”svarta” människor. Ingen har påstått att varje enskild NTC-soldat ägnar sig åt sådant hela tiden.

    Man kan hitta filmbilder på amerikanska soldater i Vietnamkriget som ”handed out bottles of water and flags” till vietnameser. Du förstår säkert att det inte direkt motbevisade alla amerikanska övergrepp i Vietnam, och att kommentaren ”inte precis en bekräftelse på deras lynchningsmentalitet” inte på något vis skulle förändra realiteten i Vietnamkriget. Och här har du amerikanska soldater i Irak… Bevisar det något, anser du?

    Det är glädjande att du kommit till insikt om att det är alldeles för tidigt att dra sådana förhastade glädjeslutsatser över vad inbördeskriget i Libyen kommer att leda till som ni tidigare gjort på er blogg.

    Vi har hela tiden sagt det som du nu kommit till insikt om – det är lönlöst att gissa om sådant som ni tidigare har spekulerat i (demokratiska val, en demokratisk konstitution, demokratiska och fackliga rättigheter, att en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd, ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra). Bravo, Benny, vad som verkligen förändrats till det bättre eller sämre kan vi nog inte veta förrän om några månader!

    Just nu ser det mörkt ut, med alla tiotusentals dödsoffer, hundratusentals flyktingar i eländiga tältläger i öknen (precis som för palestinierna 1948!), tusentals godtyckliga arresteringar, tortyr, plundringar, deportationer av hela städer, rasistiska lynchningar, NATO-bomber över civila, stärkta imperialistiska positioner och ökad krigsrisk i världen. Och samtidigt tyvärr ingenting konkret som ger oss anledning att tro att det ska bli demokratiskt och bra. Låt oss förenas i förhoppningen att det libyska folket raderar bort alla dessa oerhört negativa faktorer under de närmaste månaderna.

    Skulle du kunna klargöra grunderna till er bloggs ståndpunkt beträffande attackerna mot städerna Sirte och Bani Walid? Erkänner du de ”svarta” invånarnas i Sirte rättighet att med vapen i hand försvara sig och sina familjer mot den överhängande risken för att råka ut för massiva rasistiska övergrepp, inklusive deportationer, tortyr och lynchningar?

  11. Benny Åsman 9 oktober, 2011 den 2:08 e m #

    Till att börja med vill jag veta vem/vilka jag diskuterar med. Du/ni heter väl inte Klassperspektiv i förnamn eller efternamn. För det andra undrar jag om ni inser att ni håller en högragen mästrande ton. Tror ni verkligen att jag efter ett par ordväxlingar med er ändrat ståndpunkt om revolutionens karaktär och inte längre stöder den. Att jag skriver att det blir tid nog för ett verkligt bokslut om kanske några månader innebär naturligtvis inte att jag inte kan se skillanden mellan Khaddafis diktatur och det brokiga upprorets sociala sammansättning. Er senaste blogg visar att ni tappat bort er i jakten på ”bevis” för ”rebellernas” bedrövlighet. ‘Sirte blöder ur tusen sår”.. så dramatiskt och källkritiskt korrekt. Falluja, Beirut, ja varför inte Stalingrad, är jämförelser som faller på sin egen absurditet. Ni pratar som om ni visste att det finns massor av civila kvar i Sirte, samtidigt som många media på plats tror att staden i stort sett är tömd på civila och att de som stannat beror på att de är starka anhängare av Khaddafi och deltar i försvaret av staden. Har man bara humanistiska/pascifistiska känslor kan man tycka att det är hemskt med krig och död. Har man politiska känslor då vet man att i ett inbördeskrig finns det alltid en grupp av civila som fanatiskt sluter upp bakom diktaturer, reaktionära regimer och generaler. I finska inbördeskriget var det tyvärr många arbetare som fanns med i de vitas läger. Kom de i vägen för de röda kunde inte vänta sig annat än att skjutas. Och tvärtom. I alla andra inbördeskrig/revolutioner i historien har det funnits fattiga civila människor som fanatiskt slutit upp på reaktionens sida. Många av dem fick betala för det. I Sirte finns det kanske också ”vanliga fattiga” som har ett foto av Khaddafi runt halsen. De har tyvärr valt fel sida. Annars så vet ni lika väl som jag att hela kvarter i Sirte var hem för officerare i Khaddafis elitförband. Staden hade en mycket speciell status i Khaddafis regim.
    För min del är den här diskussionen avslutad för tillfället. Meningsbytet har ägt rum och jag har också annat att göra än att polemisera med dig/er inför en mycket begränsad publik som läser sådan här kommentarer till en blogg.
    Vi kommer säkert att få anledning till en ny debatt inom kort, under förutsättning att jag vet vem jag talar med.

  12. Palma 9 oktober, 2011 den 8:05 e m #

    Har läst igenom denna debatt och har egentligen inte så mycket att tillföra, kan bara konstatera:
    1. Det är oerhörd skillnad på kvalitén på argumenten från Klassperspektiv jämfört med argumenten från BÅ.
    Eftersom BÅ ofta inte ens försöker underbygga sina argument och när han pressas har väldigt nära till nedsättande etiketter och påståenden om dom som inte håller med (vilket är beskrivet i denna tråd). Jag tolkar detta som att han inte riktigt är bekväm med sin egen argumentering och har målat in sig och bloggen i ett hörn som man kanske aldrig kommer att ta sig ur.
    2. Jag håller tyvärr också med Erik S:s konstaterande ”Bloggen K&Å har fullkomligt förbrukat det stora förtroende den hade…………” åtminstone för mej!

    Sen i själva sakfrågan ”skall vänstern stödja LEDNINGEN för ett uppror som består av avhoppade delar av Kadaffis egen regim och andra borgerliga figurer, som inte ens har tron/viljan att den egna rörelsen skall kunna avsätta despoten” vilket BÅ i praktiken gör, så tror jag man är väldigt illa ute, vilket också kan förklara den okamratliga tonen mot opponenter.
    ///Palma

  13. Palma 9 oktober, 2011 den 8:20 e m #

    Kan inte låta bli men BÅ raljerar:
    ”Vad gäller vår ”skamfilade trovärdighet” föredrar vi att förlita oss på utvecklingen av antalet personer som läser vår blogg än ert omdöme om vår trovärdighet. Jag tror ni använder samma kriterium. Förlorad trovärdighet borde visa sig i färre fasta läsare. Det är inte vår bloggs situation”
    Personligen läser jag bloggen K&Å oftare nu än när jag hade förtroende för den, men jag fattar inte varför, kanske för att påminna mig själv om hur snabbt det kan gå utför🙂 //Palma

  14. Erik Svensson 10 oktober, 2011 den 8:20 f m #

    Det är intressant med Åsmans desperata försök att höja sin egen bloggs trovärdighet genom att ta antalet läsare som argument, där ”K & Å” uppenbarligen har fler sådana än ”Klassperspektiv”. Man skulle kunna driva jämförelsen ännu längre, genom att hävda att porrtidningar som ”Lektyr” har högre trovärdighet än ”K & Å”, eftersom de har fler läsare, eller för den delen kvällspressen. Det visar också hur ”K & Å” numera saknar argument, och drivs enbart av sina egna känslor, som kommer till uttryck när de säger sig inte ”tåla” mothugg och argument från bl. a. undertecknad.

    Att ”K & Å” har många läsare kan också bero på att många, inklusive undertecknad, inte läser deras blogg för att vi håller med dem i deras okritiska revolutionsromantik, skönmålande av NTC-regimen och försvar för NATO-interventionen. Utan snarare för att det är fascinerande att en s. k,. ”vänsterblogg”, som inte tvekar att peka finger åt andra bloggar och ifrågasätta om de är ”vänster” (det aktuella inlägget) så fullständigt har förflackats och utvecklats till militaristisk rebellpropganda under ”revolutionär” täckmantel.

    Många av oss följer ”K & Å” inte för att vi håller med, utan enbart i studiesyfte, som ett avskräckande exempel på ett vänsterhaveri. ”K & Å”, med sin bakgrund inom den trotskistiska traditionen, påminner härved i mycket stor utrträckning om t. ex. den gamle ex-trotskisten Christopher Hitchens, som försvarade invasionerna i Afghanistan år 2001 och Irak 2003, och därmed allierade sig med GW Bush och USA-imperialismen. Kanske är det något i den trotskistiska idétraditionen av revolutionsromantik som gör att ”trottar” ofta hamnar på fel sida, och följer de primitiva militaristiska ryggmärgsreflexerna, på bekostnad av kritisk analys?

  15. Erik Svensson 10 oktober, 2011 den 11:38 f m #

    Ytterligare en reflektion är att bloggen ”K & Å” ofta utslungar anklagelser mot sina meningsmotståndare inom vänstern för att agera ”ryggradsreflexmässigt” och följa en slags doktrinär antiimperalism där USA och NATO alltid utmålas som onda. Mot dessa (påstådda) ryggmärgsreflexer ställer bloggen ”K & Å” sin egen ”balanserade” syn, där varje fall ”bedöms för sig” som en ”unik situation”; och där man som vänster ibland kan välja att stödja NATO-interventioner, ibland inte.

    Resonemanget från bloggen ”K & Å” är grundfalskt och lurar förhoppningsvis få. Om det är några som följer sina ryggmärgsreflexer och verkar i en dålig vänstertradition är det just bloggen ”K & Å”. Det är den som har anammat den dåliga vänstertraditionen att producera slagord och pamfletter i första hand, och tänka sedan, och avfärda kritiska frågor och analys. Inläggen på den bloggen vittnar om en total avsaknad av kritiskt tänkande, och blind lojalitet med ”revolutionen”. Vi känner igen detta agerande idag från tidigare vänsterrörelser och misstag genom historien, t. ex. maoister som okritiskt stödde Kulturrevolutionen i Kina, Jan Myrdal som stödde Pol Pot i Kampuchea, och Afrikagrupperna som i det längsta blundade för ”revolutionshjälten” Robert Mugabes repression mot oppositionen i Matabeleland i Zimbabwe. Det är alltså bloggen ”K & Å” som agerar ryggradsreflexmässigt och vägrar föra en diskussion om revolutionens tillkortakommanden och det tvivelaktiga ledarskapet i NTC i Libyen.

    Historien lär oss att många solidaritetsrörelser i det längsta har blundat för övergrepp som skett i ”revolutionens” namn, och av blind lojalitet med ”Saken” har viftat undan kritik mot de styrande. Man kan tycka att trotskisterna som själva drabbades av Stalins utrensningar i Sovjetunionen på 1930-talet, borde veta bättre. Men det tragiska fallet med bloggen ”K & Å” och deras blogg visar att inte ens trotskisterna kan lära sig av historien, inte ens av sina egna nederlag.

    Iställlet agerar bloggen ”K & Å” och vissa av dagens ”trotskister” (eller snarare ex-trotskister?) på exakt samma ideologiskt blinda sätt som stalinister och maoister har gjort tidigare genom historien. De har fullständigt glömt bort den kritisk-analytiska traditionen inom marxismen där man ifrågasätter makten och ledarskiktet, även för revolutionen. Dessutom tycks de inte bekymra sig för de svartas situtation i Libyen överhuvudtaget, vilket visar att de tar lika lätt på mänskliga rättigheter som de stalinister och maoister de så gärna kritiserar. För att citera ordförande Mao: ”Vill man göra revolution får man vara beredd att knäcka några ägg”. Denna tvivelaktiga maoistiska devis tycks ex-trottarna på bloggen ”K & Å” nu ha tagit över.

  16. OldWolf 10 oktober, 2011 den 2:00 e m #

    Det är förmodligen en merit att hamna på bloggen K&Å:s ”svarta lista” (alltså bli utestängd från kommentarsmöjligheter). Den som följer min blogg har säkert märkt att dess grundtema är hur våra politiker och gammalmedia för oss bakom ljuset. Hur det mesta har rapporterats från dag ett av inbördeskriget bygger på lögner och hur dessa lögner följt med sedan dess. Lika lite som Klassperspektiv försvarar jag dödsstraff var det än uppträder, i Libyen, Kina eller USA.
    Jag påpekar också för mina läsare att vara kritisk till alla källor och fundera över vilken agenda vederbörande har.
    Dessutom ställer jag helt andra krav på s k västliga demokratier, än jag gör på diktaturer. När de folkvalda i Sverige med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen ljuger mig rakt i ansiktet med hjälp av gammalmedia, då blir gammelvargen förbannad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: