Libyen – en balansräkning

28 Aug

Ingen konflikt har skapat större förvirring inom vänstern än upproret och kriget i Libyen. Klassperspektiv ger här ett bidrag till denna viktiga debatt.

Borgare har stött den libyske diktatorn Khadaffi, stalinister har uttryckt sitt stöd för honom, liksom vissa regeringar i Afrika och t.o.m. somliga vänsterregeringar i Latinamerika. Det är bara åtta månader sedan EU-kommissionen belåtet konstaterade att Libyen eftersträvade att ”fördjupa relationerna med EU”, och för tio månader sedan reste folkpartisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström till Libyen och skrev ett avtal om att den blodsbesudlade diktatorn i Tripoli skulle få 50 miljoner euro under tre år för att stoppa flyktingar. Jesús Alcalá skrev i februari i år om hur de ”flyktingläger” Khadaffi upprättade åt EU mest av allt liknade koncentrationsläger. En av EU-staternas utrikesministrar deklarerade så sent som för ett halvår sedan att det skulle vara ”en katastrof” om Khadaffi störtades.

För konsekventa revolutionära socialister som utgår från arbetarklassens intressen har det alltid varit helt omöjligt att befinna sig någon annanstans än i total opposition till Khadaffi. Den libyske diktatorns fall är odelat positivt.

Ändå är det omöjligt att som revolutionär socialist utifrån arbetarklassens perspektiv okritiskt hylla den senaste händelseutvecklingen, med undantag alltså för just Khadaffis fall. Imperialismen har nu skaffat sig ett rejält och farligt inflytande i Libyen, och har politiskt flyttat fram sina positioner i världen. Men vi måste samtidigt konstatera att Khadaffis fall enbart har undanröjt ett hinder, eller ett stickspår, i de libyska massornas frigörelsekamp. Situationen är mycket komplex. Den motsatta händelseutvecklingen – att Khadaffi skulle ha krossat upproret – skulle sannolikt ha fördröjt de libyska massornas verkliga frigörelse, samtidigt som imperialismen ändå skulle ha kunnat flytta fram sina positioner i världen.

Ändå finns det egentligen ingenting som säger att Khadaffi skulle ha lyckats att underkuva upproret. De syriska massornas hjältemodiga kamp, trots oupphörliga massakrer från regimens sida, tyder på motsatsen. (Dessutom nådde den libyska revolutionen före Natos intervention en nivå som syrierna ännu är mycket långt ifrån.)

Det är tyvärr inte särskilt sällsynt att folk inom vänstern (i vid bemärkelse) tror att Natos bombkrig mot Libyen har varit något slags undantag från imperialismens allmänna agerande. I själva verket är det tvärtom – Libyen är ett skolboksexempel på imperialistiskt agerande.

Vissa menar att eftersom imperialismen redan hade goda politiska förbindelser med Khadaffi, och dessutom att den libyska oljan redan kunde exploateras av imperialistiska storbolag, så kan det inte ha funnits några imperialistiska ”baktankar” med att bomba Libyen – att det den här gången uteslutande handlade om en ”humanitär insats”. (Nåja, bombkrigets hyllare inom t.ex. Socialistiska Partiet – där de utgjorde en liten men högljudd minoritet – var inte riktigt så naiva, utan här handlar det mer om socialdemokrater och andra; jag skrev ju att jag avser vänstern i vid bemärkelse.)

Det räcker med att studera de imperialistiska reaktionernas kronologi för att se vad det var som fick imperialismen att ta steget till att de facto ingripa i kriget på rebellernas sida.

När den libyska folkresningen började den 15 februari, hördes knappast några jubelrop från Khadaffis imperialistiska vänner – snarare lät det tvärtom.

Vi minns nog alla hur Sveriges utrikesminister Carl Bildt den 21 februari, inför EU:s utrikesministermöte, förklarade för media att EU inte stödjer protesterna mot Khadaffi. En reporter på Sveriges Radio Ekot frågade vad Bildt sade om kritiken mot att EU varit lamt med att stödja demonstranterna, och Bildt svarade:

– Nu är det inte det vi gör, utan vi ägnar oss framför allt åt att fördöma våldet. Det kan finnas våld från båda sidor. Det handlar inte om att stödja den ena eller andra sidan, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.

Lyssna på intervjun här:

I efterhand har vissa velat få det till att Bildt utryckte en privat åsikt, men det finns ingenting som stöder versionen att andra inom EU skulle ha haft en annan uppfattning. Den 19 februari hade t.ex. Italiens premiärminister Berlusconi – känd för sina goda personliga relationer med diktatorn i Tripoli – fällt sitt nu ganska ökända uttalande om att han inte ville ”störa Khadaffi”. Samma dag uttalade Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg att det skulle innebära en ”tragedi” om Khadaffi föll, och sade: ”Ingen skulle tjäna på att vi intervenerade högljutt bara för att bevisa vår egen betydelse.” I själva verket har pratet om att Bildt uttalade en privat åsikt snarare tjänat att rädda ansiktet åt EU och Nato.

Redan dagen efter Bildts uttalande om de facto neutralitet mellan Khadaffi och revolutionärerna, demonstrerade upprörda exil-libyer tillsammans med bl.a. folk från Rättvisepartiet Socialisterna utanför riksdagen med bl.a. parollen ”Avgå Bildt” i talkörer och på plakat. Se:

I samma Aktuellt-sändning som detta visades – alltså dagen efter Bildts klargörande på mötet för EU-staternas utrikesministrar – svarade Carl Bildt på Aktuellts fråga om vad han hade att säga om den skärpta kritiken mot uttalandet:

-Vi tog ställning mot våld och för frihet och för en nationell dialog. Vi tar inte ställning för enskilda personer i det här sammanhanget.

Men några dagar senare såg allt annorlunda ut. Revolutionen i Libyen hade framgångar som imperialisterna uppenbarligen inte hade väntat sig. Den 21 februari – samma dag som Bildt gjorde sitt välkända klargörande av EU:s position – tog revolutionärerna kontroll över gatorna i Benghazi. Den 23 februari – alltså dagen efter det att Bildt för andra gången försvarat EU:s vägran att ”ta ställning” – rapporterade den brittiske utrikesministern att det fanns ”många tecken på att den libyska statsstrukturen håller på att kollapsa” – dvs att revolutionen var på väg att segra. Den 24 februari segrade revolutionen i Tobruk och flera andra libyska städer. Nästa dag demonstrerade tusentals revolutionärer i Tripoli.

Sedan gick allt snabbt.

Den 25 februari – när större delen av Libyen rapporterades befinna sig under revolutionärernas kontroll, och journalister vittnade om att libyska trupper gick över på revolutionärernas sida – uttalade den franske premiärministern Sarkozy som första västlige ledare att Khadaffi ”måste avgå”. Tre dagar senare föreslog den brittiske premiärministern Cameron en ”flygförbudszon” över Libyen. Wikipedia har en bra tidslinje, med tydliga källhänvisningar.

Vad det handlade om var att imperialismen ville se till att hamna på den segrande sidan i detta oljerika land, och då kunde man kosta på sig att dumpa sin gamla allierade Khadaffi. Till detta kommer förmodligen vad Svenska Dagbladets Jan Blomgren i ett ögonblick av klarsyn uttalade:

– Det utländska intresset handlar framför allt om att få vara med när nya oljekällor exploateras och det är en förklaring till vissa staters stora hjälp till rebellerna.

Det kanske allra mest märkvärdiga i den libyska kampen för att störta Khadaffi är den totalt oväntade och dramatiskt framgångsrika motoffensiven från Khadaffis sida. Efter att ha varit på gränsen till att kollapsa – Khadaffi hade redan den 25 februari i ett TV-tal pratat om att ”dö som en martyr” – lyckades regimen helt otroligt åstadkomma en total vändning. Den 6 mars gick diktaturens styrkor till motoffensiv från Sirte – dit den trängts av revolutionärerna – och ryckte på några dagar fram 600 kilometer i en blixtoffensiv som skulle ha fått Rommel att blekna av avund. Den 17 mars röstade FN:s säkerhetsråd igenom resolution 1973 och två dagar senare inledde imperialisterna sin bomboffensiv mot Libyen.

Det sägs att bomboffensiven hindrade Khadaffis styrkor från att gå in i Benghazi. Det finns ingen anledning att tvivla på att det är sant. Men två frågor kräver ett svar:

* Hur kunde det komma sig att en regim som uppenbarligen höll på att kollapsa – och där dess trupper i stora skaror gick över på revolutionärernas sida – så plötsligt lyckades vända alltsammans så att det såg ut som om regimen skulle vinna en snabb och avgörande seger?

* Reducerade Natos bombningar verkligen totalt sett lidandet för civilbefolkningen i Libyen, vilket är syftet med FN-resolution 1973?

Den första frågan kommer säkert inte att få ett uttömmande svar på många år. Men den andra frågan är intressant, eftersom den utgör grunden för alla illusioner om imperialismens ”goda” bombningar av Libyen.

Helt visst räddade Natos bombningar livet på många människor i Benghazi, som annars troligtvis skulle ha blivit skådeplatsen för bittra gatustrider och regimstyrkornas mord på oppositionella. Men hur ser nettoresultatet ut?

Erfarenheten av Khadaffis metoder säger oss att obeväpnade civila i Benghazi skulle ha blivit torterade och avrättade om Nato-bombningarna inte hindrat regimens styrkor från att tränga in i staden i mars. Men hur omfattande sådana övergrepp skulle ha blivit, vet vi inget om. Det har säkert förekommit övergrepp från regimens sida i de andra städer som Khadaffis styrkor återtog i mars – t.ex. Brega och Ajdabiya – men även om de sedan dess åter befriats från diktaturens grepp, har det hittills inte förekommit några rapporter om riktigt så omfattande massmord som de som försvarar Nato-bombningarna hävdar att Benghazi skulle ha utsatts för.

Det finns heller ingenting som talar för att regimens styrkor verkligen skulle ha lyckats erövra Benghazi – en stad med 700 000 invånare, tydligen nästan samtliga starkt fientliga till diktaturen. Det troliga är att ett sådant försök skulle ha misslyckats.

Det mest sannolika är att utan en Nato-intervention skulle Benghazi ha drabbats av ett öde liknande det som Tripoli nu råkat ut för.

Den libyska huvudstaden befinner sig efter månader av flygbombningar och nu också hårda gatustrider i ett katastroftillstånd. Även om vissa västliga journalister försöker tona ned vidden av det mänskliga lidandet – som rapporten från Sveriges Radio Ekot som säger att ”det kaos många väntat sig har inte utbrutit” – så är invånarna i Tripoli allt annat än glada över det helvete de hamnat i. Svenska Dagbladet rapporterar inifrån den plågade staden:

”Det råder skriande brist på nästan allt, och få myndigheter och samhällstjänster fungerar. Ett makabert bevis är att det fortfarande ligger ruttnande kroppar på gatorna efter striderna mellan rebeller och Gaddafi-trogna.”

Tusentals människor har dött, det finns inget vatten, ingen elektricitet, och sjukvården har lamslagits. Dagens Nyheter rapporterar från ett av huvudstadens största sjukhus – ”i fredstid välfungerande, med 450 bäddar och specialist­avdelningar för akutsjukvård och kirurgi”. Nu citeras Muhammad Suleiman, sjukhusets administratör:

– Det finns ingen regering här, ingen som beslutar om åtgärder eller resurser. Vi har ingen medicin, ingen elektricitet och vattnet är tidvis avstängt. Hur ska vi kunna bedriva någon vård, säger Suleiman bakom det munskydd han bär för att nödtorftigt skydda sig från likstanken.

Dagens Nyheters reporter berättar också om omfattande övergrepp från båda sidor:

”Vi ser med egna ögon kulhålet i sjukhusväggen och blodstänken på väggen, och de identitetshandlingar som ligger på de döda kropparna bevisar att Haidar Ali Abdullah Garjani, som han hette, stred för Khaddafi och dödades i sin sjukhussäng.”

”Rapporter om kallblodiga mord från bägge sidor har framkommit de senaste dagarna, vilket bidrar till dystrare stämning i staden där många hälsat Khaddafis fall med glädje.”

Det troliga är att sådana scener skulle ha utspelats i Benghazi om det inte varit för Nato-bombningarna.

Det ironiska är att det är Nato som har bidragit till den katastrofala humanitära situationen i Tripoli. Nato har nämligen tryckt på under hela det libyska inbördeskriget för att rebellerna ska avvisa varje förslag om vapenvila. Detta trots att FN-resolution 1973 har ett omedelbart eldupphör som första krav:

”1. Demands the immediate establishment of a cease-fire.”

Ett eldupphör – vilket den alltmer pressade Khadaffi-regimen gång på gång föreslagit – har hela tiden avvisat av det rebellstyre (med stark närvaro av nyliberaler) som alltmer etablerade sig efter de första dagarnas rent folkliga uppror i Libyen. Det kan tyckas oförklarligt – den sida som har det största folkliga stödet har mest att vinna på ett eldupphör och en fredlig kamp. Men ett eldupphör skulle ha inneburit att Nato och imperialismen blivit helt och hållet bortspelade i Libyen. Det kan inte finnas någon annan förklaring till att rebellstyret – i nära allians med Nato – hela tiden så hårdnackat höll fast vid att konflikten de facto skulle lösas med våld.

Ironiskt nog har en FN-resolution som syftade till att skydda civila fört in en aktör som gjort så att kriget fortsatt, och att det civila lidandet ökat.

Tusentals bombanfall mot Libyen, och månader av krig, har förstört landet så grundligt att det beräknas ta mer än tio år att återuppbygga den förstörda infrastrukturen.

Nu går kriget in i sin sista, helt absurda fas. Nu förbereder sig rebellarmén för att – med ledning av Nato, med hjälp av militära specialstyrkor från Storbritannien och Frankrike, och med direkt taktiskt flygunderstöd som kallas in via radio, anfalla den sista stora stad som ännu inte befinner sig under deras kontroll, Sirte.

Sirte är Khadaffis födelsestad, och befolkas huvudsakligen av folk ur den folkgrupp som han tillhör. Flera internationella observatörer uttalar att majoriteten av Sirtes befolkning av olika skäl troligen är Khadaffi-anhängare.

Nu beskjuter – enligt den brittiske diplomaten Craig Murray – rebellerna Sirte med tungt artilleri och tunga raketer, och de samlar ihop stridsvagnar för att storma staden. Hur det ser ut, visas i denna nyhetssändning:

Förvisso är detta en del av kriget, men Natos samtidiga bombningar av Sirte kunde inte avslöja Natos hyckleri och bomb-anhängarnas naivitet tydligare.

Enligt logiken i bomb-anhängarnas tidigare resonemang borde Nato ha bombat rebellernas artilleripjäser, raketer och stridsvagnar som hotar staden Sirte. Enligt tidigare praxis och följande lydelse i FN-resolution 1973 borde flyganfall mot dessa rebellstyrkor ha varit nästan obligatoriska:

”4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack.”

Men så sker förstås inte. Och ingen kommer att begära Nato-anfall mot de rebellstyrkor som bombarderar staden Sirte. Inte heller vi på Klassperspektiv – om ingen har upptäckt det tidigare, har vi hela tiden varit emot Nato-bombningarna.

Däremot ger vissa av de inom vänstern som försvarat Natos bombningar nu ett häpnadsväckande prov på dubbelmoral. Exempelvis bloggen Kildén & Åsman. Denna, skriven av två medlemmar i Socialistiska Partiet som revolterat mot partilinjen gällande Libyen, har under de gångna månaderna förmodligen ägnat Libyen mer uppmärksamhet än något annat. Klassperspektiv har tidigare tagit upp övergrepp som begåtts av rebeller i kriget i Libyen, och har vänt sig mot att moralisera över detta, eftersom sådana övergrepp faktiskt hör till bilden i krig. ”Varför skulle Libyen vara ett undantag?” skrev vi: ”Trodde någon att varje individ på rebellsidan var ett under av självbehärskning? Det KAN faktiskt ha varit fråga om engångshandlingar, överloppsgärningar av enstaka frustrerade rebeller som kanske blev bestraffade efteråt. Det vet vi inte.”

Det blir något helt annat när Natobombnings-försvarare som Kildén & Åsman i sitt inlägg den 28 augusti 2011 tar upp samma övergrepp begångna av rebeller och skriver:

”De som ställer sig vid sidan av på grund av humanistiska och pacifistiska skäl ska inte klandras. Men de bör i så fall klargöra att de är emot alla krig OCH alla revolutioner som historien känt till. Inte en av dem har genomförts fredligt utan civila offer och övergrepp.”

Till skillnad från Klassperspektiv har Kildén & Åsman nämligen hela tiden fört fram linjen att Natos bombningar är berättigade ur just ett humanitärt perspektiv, alltså för att skydda civila. Att då plötsligt byta fot säga att ”civila offer och övergrepp” hör till bilden – dvs att plötsligt lämna sin tidigare så dominerande humanitära retorik och börja prata politiska och militära realiteter, är ingenting annat än dubbelmoral och avslöjar den politiska förvirringen hos Kildén & Åsman.

Klassperspektiv har i en tidigare artikel beskrivit rebellsidans systematiska rasistiska övergrepp mot ”svarta” afrikaner. Vi har refererat till källor som visar att det inte finns några som helst belägg för att ”svarta” afrikaner har använts som legoknektar av Khadaffi-sidan. Kildén & Åsman visar en häpnadsväckande selektivitet i sin medkänsla när de publicerar en bild på tre uppenbarligen vettskrämda, civilklädda ”svarta” afrikaner som tillfångatagits av beväpnade libyska rebeller, och tillfogar bildtexten: ”Rebellerna tar fångar i Abu Salim. Oskyldiga civila eller legoknektar?” Har det inte slagit Kildén & Åsman att de ”fångar” som de här visar bild på, faktiskt är människor med egna liv? Man måste vara utrustad med en litet väl stor ”distans” till människor som inte automatiskt uppfattas befinna sig på ”den egna” sidan för att sätta en så cynisk bildtext. Vilken grund har Kildén & Åsman till att offentligt framkasta teorin att dessa tre människor skulle kunna vara ”legoknektar”? Det vore klädsamt om Kildén & Åsman refererade till de källor som Klassperspektiv hänvisar till i artikeln om rebellsidans rasistiska övergrepp mot ”svarta” afrikaner, t.ex. denna artikel i Somaliland Press.

För att återgå till FN-resolution 1973 och bombardemanget av Sirte, ger den brittiske försvarsministern Liam Fox ett strålande exempel på orwellianskt nyspråk när han försvarar bombningarna av Sirte:

”Regimen måste inse att spelet är över och att den måste sluta angripa sitt eget folk. Men så länge den fortsätter att angripa sitt eget folk, kommer Nato att fortsätta att agera som vi gjort enligt FN-resolution 1973 för att degradera ledningsstrukturen och de militära resurser som de använder.”

Hela detta blodiga kaos bär imperialismen ansvaret för. Ansatser till en vapenvila, ett slut på striderna, har brutalt krossats – med det tysta medgivandet t.o.m. bland vissa inom den ”vänster” som försvarat bombningarna.

Det förödande kriget har inte bara sopat bort de libyska massornas självständiga organisering och gjort det enklare för det högerstyrda ”provisoriska rådet” att ta makten på rebellsidan – det har också, som sagt, flyttat fram imperialismens positioner.

Mellanösternexperten Phyllis Bennis, chefen för New Internationalism Project vid IPS, ger i nedanstående videoklipp några intressanta perspektiv på konsekvenserna av Natos seger i Libyen.

Förutom det att imperialismen genom kriget fördjupat sitt politiska inflytande i Libyen och skaffat sig argument för fler militära interventioner, kan Libyenkriget användas för att förstärka de repressiva delarna av statsapparaten i de imperialistiska länderna. Liksom kravallerna i London gett högern argument för att undanta polismakten från de stundande nedskärningarna, används nu Libyenkriget på samma sätt för att freda krigsmakten från nedskärningar och således vältra över ännu mer av bördan på arbetarklassens axlar. Ledaren i brittiska Telegraph sätter idag rubriken:

”Libya: Nato must learn from its success – The campaign in Libya demonstrates that Nato cannot afford to reduce its military capability any further.”

För massorna, alla som inte tillhör eliten – i såväl Libyen som annorstädes – innebär Nato-kriget i Libyen nya utmaningar.

Fredsrörelsen måste hitta tillbaka till sin konsekventa anti-imperialistiska hållning om inte Libyen-kriget ska visa sig bli startpunkten för en hel serie imperialistiska väpnade aggressioner. (Vad diskuteras härnäst? Iran? Gaza? Nordkorea? Kuba? Venezuela?)

I Libyen måste – som tidningen Offensiv konstaterar – massorna hitta vägar tillbaka till självorganisering och kamp mot imperialism och kapitalism: ”Det är ett absolut villkor för att säkra att Libyen utan Gaddafi också blir ett fritt och demokratiskt land, ett land där de enorma rikedomarna används för att skapa jobb, bostäder och utbildning.”

Tidningen Internationalen rapporterar om starten för en oberoende facklig federation i Benghazi. Sådana organisationer är nu helt enkelt livsviktiga för den libyska arbetarklassen. Som Internationalen också skriver, ”torde den libyska elitens främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som juniorpartner till västimperialism själv lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet”.

Tillbaka till bloggens huvudsida

http://www.dn.se/nyheter/varlden/rebell-50-000-har-dott

Annonser

5 svar to “Libyen – en balansräkning”

  1. Martin 29 augusti, 2011 den 4:09 e m #

    Libyens folk, vänd bössan emot skyn!

  2. Alexander 29 augusti, 2011 den 7:48 e m #

    Suverän bloggpost om Libyen!
    Att delar av vänstern ställer upp för NATO:s inblandning i Libyens inre angelägenheter tror jag beror på den formidabla propagandan som väst-media vräker över oss. Vi har väl aldrig blivit så överösta med samstämmig propaganda någon gång tidigare (vad jag vet).

    Att vissa då faller till föga och förvirring uppstår är kanske inte så konstigt. Sedan kan det kanske vara svårt för vissa som målat in sig i ett hörn att erkänna att de haft fel, Kildén&Åsman, t.ex.

    Nu väntar jag bara på att NATO-vänstern propagerar för humanitära bombningar av Bahrain, Qatar och Saudiarabien till stöd för deras frihetsrörelser!

    Ännu en gång, tack för en bra genomgång av händelserna i Libyen!

    • klassperspektiv 29 augusti, 2011 den 9:21 e m #

      Alexander, jag håller med om att den formidabla propagandan som väst-media vräker över oss till viss del förklarar att delar av vänstern ställer upp för NATO:s bombningar. Men det beror nog i lika stor utsträckning på den urvattning som drabbat många av vänsterns organisationer under de senaste 15-20 åren. Det behövs en uppryckning där. Det är därför det är så viktigt att fler läser klarsynta vänstertidningar och deltar i den socialistiska idédebatten. Jag menar inte att vi behöver mer ”propaganda”, utan att motrösterna måste bli starkare och (i vissa fall) klarare.

    • Röda Lund 1 september, 2011 den 7:46 e m #

      Fast Kildén & Åsman (och även jag) har inte ansett att flygunderstödet rebellerna fick skulle vara primärt av humanitär art. Det handlade för oss, och för upproret i Libyen, att se upproret gå under eller ta emot hjälp.

      Om en väldig upprorsvåg skulle dra in över ex. Saudiarabien och de skulle behöva militärt stöd för att störta diktaturen så vore det önskvärt att denna hypotetiska demokratirörelse fick det stöd de behövde. Men varje fall måste så klart analyseras för sig.

      Jag är glad över att Khaddafi nu störtats. Det hade med all säkerhet inte hänt utan NATO:s hjälp.

      Men den där debatten har ju gått några rundor vid det här laget.

  3. Erik Svensson (@ErikSvensson) 1 september, 2011 den 7:58 e m #

    Bra! Har tappat allt förtroende för skrivbordsrevolutionäreran Kildén & Åsman, deras urskuldande av rebellernas övergrepp och smutskastning av oss som motsatt oss NATO-operationen från det att den inleddes. K & Å kommer att få äta upp detta för resten av sina liv. De har totalt spelat bort det förtroendekapital de hade från början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: