Att finna sig i allt

12 Aug

Med rasande fart privatiserar alliansen samhälleliga egendomar. Varför denna brådska? Förmodligen är det väl så att borgligheten med denna privatiseringsvåg tror sig skapa ett samhälle som för lång (all) framtid cementerar tingens nuvarande ordning och obönhörligt påverkar människornas tänkande.

Som Marx sade så är det människans samhälleliga tillvaro som skapar hennes medvetande. Den borgerliga hegemonin blir alltmer förstärkt. På många sätt agerar alliansen som marxister. Strategin går ut på att genom att i snabb takt privatisera alltmer av samhälleligt ägande, förändra människornas tänkande . Det ska på så vis bli allt svårare att argumentera för långsiktiga lösningar. Till synes små åtgärder blir som droppen som urholkar stenen.

Hur människorna övertar överhetens tankar beskrivs av Antonio Gramsci i ”En kollektiv intellektuell” . Med Gramcis ord blir den styrande klassens världsåskådning upphöjd till ”sunt förnuft”. RUT-avdraget är ett tydligt exempel på hur många människor ändrar uppfattning.

Men det räcker inte med ekonomiska fördelar för att medelklassen ska svälja RUT. Människorna måste också teoretiskt övertygas om det ideologiskt riktiga i en förändring. Även vissa som, åtminstone tidigare, tillhörde den allmänna vänstern använder feministiska (!) argument för att rättfärdiga RUT. Det här beskrivs med all önskvärd tydlighet av Andreas Berg i Aftonbladet 21 juli.

Här har nog borgerligheten (här avseende inte bara alliansen utan även stora delar av socialdemokratin) ett övertag i denna debattfråga just nu. De s.k. ”förnyarna” inom socialdemokratin återkommer hela tiden till att ”vi måste värna om storstadsmänniskornas livspussel om vi ska ha någon chans i nästa val”. (Att deras parti sedan historiskt rasar därför att det vänt ryggen åt arbetarklassen, ser inte dessa välbärgade ”förnyare”.) Enligt en Sifo-undersökning anser 68 % av stockholmarna att RUT-avdraget är bra. Sådana siffor väljer ”förnyarna” selektivt ut som argument för att fortsätta föra (s) närmare (m).

Ibland ger väljarna dessa ”förnyare” smärtsamma uppvaknanden. På socialdemokraternas extrakongress inför valet av partiledare var de flesta av inläggen kritiska mot den alltför snabba privatiseringen av samhällelig egendom. Även Håkan Juholt uttryckte skepsis inför marknadens utbredning inom allt fler områden. Det lät nästan som om (s) kanske skulle återta den reformistiska socialismen. Men naturligtvis finns det för många privilegier att bevaka inom detta parti för att något sådant ska hända. Några månader senare är står klart att allt blir vid det gamla. Det var bara ord.

Men om borgerligheten tycks ha ett tillfälligt övertag i debatten när det gäller RUT/ROT-avdrag, är folkflertalet betydligt mer skeptiskt till andra privatiseringar – speciellt den världsunika privatiseringen av den svenska skolan får alliansen allt svårare att försvara. På den utmärka bloggen Martins diagram visas att en överväldigande andel av det svenska folket dels anser att välfärden ska finansieras med skattemedel och dels att skola, vård och omsorg bäst drivs av en offentlig arbetsgivare.

Även inom mainstream-media börjar funderingar om det egentligen är så klokt att släppa den samhälleliga kontrollen över skolan märkas.

Under några månader fanns det ett hopp bland radikala socialdemokrater om att en förändring var möjlig. Många diskussioner inom socialdemokratin utmynnade i att privatiseringen av offentlig egendom inte är bra . I de praktiska förslagen tar det sedan slut. Den nya socialdemokratiska ledningen kan låta mycket kritisk mot vissa delar av privatiseringarna. Några förslag till förändringar presenteras dock inte.

Ta privatiseringen av den svenska skolan som exempel. På extrakongressen inför partiledarvalet, på många bloggar, i Tvärdrag m.m. framfördes en hård kritik mot privatiseringen. Men förändringar har sedan dess lyst med sin frånvaro. Några kosmetiska förslag har antytts. Inte så att privatiseringen skulle stoppas. Den kan vi inte göra något åt. Det säger Tomas Bodström, själv med båda händerna i syltburkern i egenskap av styrelseledamot i friskolan Pysslingen. (S)-toppen tycks mena att det gäller att ”gilla läget”. Det antyds att man ”möjligen” göra något för att minska ”orimliga” vinster. ”Vi” måste dock acceptera ”skäliga vinster”! Ett sådant modest förslag som att förbjuda vinstdrivande skolar är alldeles för radikalt –

Många frågar sig varför den ”nya socialdemokratin” inte skjuter mot öppet mål och följer folkopinionen och kräver att skolor inte ska vara vinstdrivande. Tja, ledningen inom partiet står helt enkelt för den totalt felaktiga nyliberala dogmen om att vinst är nödvändigt för att driva på förändring av skolan. Det motsvarar klassintresset hos de välbärgade herrar och damer som numera styr detta parti.

Det som gentemot medlemmarna kallas ”att gilla läget” har segrat. Det är meningen att alla ska tro på mantrat om att ”utvecklingen inte går att ändra”. Uppgivenheten är märklig och djupt ohistorisk. Tänk om arbetarrörelsens pionjärer skulle ha resonerat på samma sätt och accepterat den tidens samhälle. Bara det visar att det är ett helt annat (s)-parti idag än när det bildades.

Det är istället upp till alla oss andra att agera och göra oss hörda i samhällsdebatten. Tänk om t.ex. lärarkollektivet inte bara argumenterade för högre lön och olika pedagogiska metoder. Privatiseringen av skolan ändrar hela fundamentet för en samhälligt styrd skola. Marika Lindgren Åsbrink beskriver utmärkt farorna med privatiseringen av välfärdssektorn på sin blogg i inlägget BREAKING- incitament fungerar.

I många länder, t.ex. Chile, tar lärarna till gatan för att protestera mot privatisering, låga löner och dåliga arbetsvillkor (se tre inlägg om Chile på den här bloggen). I Sverige är dock lärarna för det mesta tysta. De deltar sällan i den skoldebatt som förs i media. Att demonstrera på gatorna är inte att tänka på. Även om det är mycket sällsynt med lärare som verkligen tycker att privata skolor är bra, så är det ett långt steg för många lärare att öppet visa sin åsikt. Tyvärr är facket ”neutralt” vilket innebär att de accepterar privatisering. Ändå är jag övertygad om att en mobilisering av lärarna är möjlig och skulle väcka en stor entusiasm.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: