Dubbelmoral

11 Aug

Dubbelmoralen hos de stora aktörerna inom massmedia är iögonenfallande när det gäller den kapitalistiska krisen. Ibland tränger sig verkligheten fram och insiktsfulla analyser släpps igenom. Men då handlar det endast om fragmentariska detaljer utan sammanhang. Giriga bankdirektörer visas upp, lata greker hånas, etc – men tanken att arbetarklassen och samhället kan ta kontroll över banker och företag är fortfarande tabu

”Staten kan inte driva företag”. Så lyder det ideologiska testamente som Maud Olofsson lämnar efter sig. Åtminstone inte i Sverige Annat är det med staten i Kina (det kapitalistiska ”kommunist”-partiets stat) som med statligt långsiktigt kapital kan rädda Volvo och kanske också Saab. Tystnaden när det gäller de slavliknade förhållanden som den kinesiske arbetaren lever under är öronbedövande. Regeringarna i de rika länderna är så beroende av att Kina kan fortsätta som ekonomisk motor för den allt knackigare ekonomin i USA, EU och Japan att de är livrädda för att stabiliteten i Kina ska gå förlorad. Kina är på många sätt kapitalisternas våta dröm. En icke fungerande fackförening, en järnhård kontroll av det arbetande folk och oerhört låga löner för majoriteten av arbetarna. Inga hinder finns för att skapa oerhörda förmögenheter.

I längden håller inte detta förtryck. Få tidningar drar dock slutsatsen att en diktatur inte kan bevara social stabilitet hur länge somhelst. Redan idag ökar protesterna i Kina ordentligt. Enligt vänstertidningen Offensiv (för övrigt en av de få tidningar som har relevant information om de sociala och ekonomiska förhållanden i Kina) har det hittills i år varit 180 000 demonstrationer och strejker. Ännu inte så samordnande, men med stor sannolikhet pågår kontakter och diskussion mellan olika protestcentra.

Den kinesiska ekonomin lever farligt och kan inte undgå de problem som resten av världen lever under. Eftersom Kina är en kapitalistisk ekonomi kommer landet att råka ut för samma problem som överallt annars. Inflation, bankkrascher, kreditrestriktioner m.m.

Varför läser man så litet om dessa naturliga följder av det kapitalistiska ekonomiska systemet i Kina?

Inflationen närmar sig en farlig nivå. I juni i år hade den stigit till 6,4 %. Även om tillväxten fortfarande är hög jämfört med OECD-länderna så har den sjunkit fem kvartal i rad.

Kina står också inför en växande skuldkris med ”dåliga” lån. Skulden motsvarar 89 % av BNP (ungefär motsvarande Portugals situation).

Räddningsaktioner på 2000-3000 miljarder genomfördes för att rädda de lokala bankerna.

Men Kina har trots allt varit motorn i den globala tillväxten (lika mycket som G7-länderna)

Och detta har drivit upp inflation, och därmed också räntenivån. Många tvingas vända sig till den grå lånemarknaden där räntorna är skyhöga . Stimulansåtgärder medför att sedelpressarna går för högvarv. Penningmängden har ökat med 20 %, mer än dubbelt så snabbt som BNP. Enligt en av den klassiska nationalekonomin basteorier – den s.k. kvantitetsteorin – innebär det att prisnivån måste höjas. Satsningen på byggsektorn är oerhörd stor. 35 % av all världens produktion av stål går till byggsektorn i Kina . Pengarna från stimulansåtgärderna har inte gått till produktiva investeringar . Större delen av pengarna har använts till spekulation.

Om Kina kan betraktas som en tickande bomb så kan USA och EU ses som övermogna frukter. Även om republikaner och demokrater tillfälligt lyckats sy ihop en kompromiss som innebär att USA måste höja lönetaket med ytterligare 2500 miljarder, så behövdes bara några dagar innan bubblan sprack. I dagarna hände det oerhörda att verkligheten trängde igenom de politiska dimridåerna och att ett kapitalistiska centrum, Standard & and Poor’s, inte längre kunde hålla inne med vad som blivit allt mer uppenbart. Genom att nedgradera den amerikanska dollarn med argument som att det amerikanska politiska systemet inte längre klarade av att lösa de ekonomiska problemen sändes chockvågor genom hela det kapitalistiska systemet. Även om de lösningar som förordades – ännu större nedskärningar – måste avvisas bestämt, så går visar analysen hur stora problemen är. Skillnaden mellan USA:s och Greklands lånekriser är att USA genom att trycka dollar slipper låna utomlands. Detta håller så länge omvärlden accepterar dollar som reservvaluta. Vi kanske har nått vägs ände och allt fler länder med Kina i spetsen anser att det inte längre går att utgå från att USA ska klara upp sin situation. Samtidigt accelererar krisen i Europa när Italien och Spanien allt snabbare närmar sig Greklands situation. Läs mer här.

Allt fler ekonomer närmar sig EU-kritikern Sverker Gustavssons ståndpunkt att ”EU är ett fullskaligt experiment” som tidigare aldrig genomförts. Han jämförde för nästan 10 år sedan EU som en tryckkokare som inte hade någon möjlighet att släppa ut ångan. När räntevapnet inte går att använda återstår bara finanspolitiska åtgärder med social oro som följd. EU kan komma att visa sig vara ett experiment som inte höll för den kapitalistiska verklighetens svåra prövningar.

Den svenska ekonomin tycks enligt Borg vara undantaget i en krisande omvärld. Samtidigt som han håller fram motbilden till det ”välskötta” Sverige. Det grekiska folket har sig själva att skylla menar han. Trots att OECD-siffror visar att den grekiska arbetaren tjänar uselt och har en mycket låg pension. Men är den svenska ekonomin verkligen så stabil som det hela tiden framhålls? Många menar att den svenska bostadsbubblan är oundviklig.

Svenskarnas skulder är också bland de högsta i Europa.

Genom att hela tiden framhålla att den svenska ekonomin i grunden är sund och samtidigt håna det grekiska folket som ensamt ansvarig för problemen i Grekland lockas många människor att tro att Sverige är unikt och att det därför är ofarligt att skuldsätta sig långt över vad deras ekonomi tillåter det. Man har blivit invaggade att trots måttliga löner är lån på villaköp för miljoner rimligt. Det behövs bara en räntehöjning på 3-4% för att många ska hamna i akuta ekonomiska problem.

Så sövs många av ett falskt tröstade budskap som säger: ”Dagens ekonomiska problem är bara krusningar på ytan, kapitalismen kommer att gå stärkt ur krisen. Vad som behövs är bara litet mer regleringar”. Diskussionen om nödvändigheten av en radikal samhällsförändring får aldrig tillträde till de stora mediedrakarna utan får hållas i små vänstertidskrifter. Men verkligheten tränger som sagt på och det blir allt svårare att negligera idéer som hävdar att ett helt annat samhälle både är möjligt och nödvändigt.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: