Upproret i Syrien – perspektiv och analys

18 Jul


En demokratisering av Syrien skulle leda till en helt fundamental förändring av den geo-politiska situationen i hela regionen. Det säger en av de främsta Mellanösternexperterna, Hamid Dabashi. (Se även inlägget ”Nya perspektiv på konflikten i Libyen”.)

Assad-regimens retorik mot USA och Israel, och de imperialistiska staternas fördömande av denna regim, har skapat viss förvirring om vad kampen i Syrien gäller och vilka de olika positionerna är.

Men låt oss inte glömma att när det syriska upproret började, möttes revoltörerna med kalla handen av USA. Utrikesminister Hillary Clinton kallade diktatorn Bashar al-Assad en ”reform-man” och sa att det inte skulle bli tal om någon amerikansk intervention som i Libyen. Sedan dess har USA skärpt tonen, men det är knappast fråga om någon förändrad politik. Snarare har revoltörerna i Syrien visat USA att Assad kan komma att störtas, och då gäller det förstås för USA att försöka påverka utgången så att det gynnar imperialismen.

En socialist i Syrien som vill vara anonym reder ut begreppen: ”Borgerligt nationalistiska regimer (åtminstone arabiska, och i synnerhet den syriska) bör vi inte ge vårt stöd – de kommer alltid, avsiktligt eller oavsiktligt, att hamna i en position där de gynnar imperialistiska intressen. Det syriska Ba’ath-partiet, t.ex., har orsakat den arabiska saken stor skada, vilket gynnat imperialistiska intressen – bland annat, men inte begränsat till: Genom att förstöra den Förenade Arabrepubliken (och därigenom förstördes alla panarabiska enhetssträvanden för lång tid framöver); genom ett omfattande mixtrande med de väpnade styrkorna (vilket förvandlade dem till enbart en sekteristisk milis), vilket resulterade i den katastrofala och förödmjukande förlusten av territorier 1967; genom att införa en kompradorkapitalism; och genom att inte ge något åt bönderna och arbetarklassen (vilket är anledningen till att landsbygden är nästan helt och hållet anti-Ba’ath).”

Syrien styrdes under en kort period av vad som har kallats ”proletär bonapartism”, och det är från den tiden som imperialismens fientlighet mot regimen härstammar. Men under Hafez al-Assad – den nuvarande diktatorns far – förändrades detta, som ett resultat av fraktionsstrider inom Ba’ath-partiet. Det började i september 1970 när Jordaniens kung Hussein i samarbete med imperialismen satte in sin krigsmakt för att krossa den palestinska motståndsrörelsen i landet. Den syriska regimen beslöt att skicka väpnad hjälp till palestinierna, men Hafez al-Assad – som då var försvarsminister – saboterade detta genom att vägra förse den syriska styrkan med det nödvändiga flygstödet. Resultatet blev att palestinierna massakrerades i vad som blev känt som ”Svarta september”. Strax efteråt, i november 1970, grep Hafez al-Assad makten i Syrien i en militärkupp.

1975 bröt inbördeskriget i Libanon ut mellan å ena sidan högern – grupperad kring kristna falangister med stöd av Israel – och å andra sidan en bred vänster som i huvudsak grundade sig på fattiga shiiter och druser samt palestinska flyktingar. Hafez al-Assad sände då in den syriska armén – i praktiken på falangisternas sida. Detta ledde inte bara till vänsterns nederlag i inbördeskriget, utan gav också falangisterna möjlighet att utföra massakern i flyktinglägret Tel al Zaatar.

I februari 1982 slog Assad ned upproret i den syriska staden Hama, med över 25 000 dödsoffer som följd. Syrien drogs in i kriget i Libanon senare det året, när Israel invaderade det landet. Men Assad-regimens sanna natur kom i dagen några år senare, när Amal – en religiös milis som stöddes av Syrien – gick till attack mot de palestinska flyktinglägren Sabra, Shatila och Burj el-Barajneh i Beirut. Under det imperialistiska kriget mot Irak 1990-1991 ställde Assad upp med syriska trupper i den USA-ledda anti-irakiska koalitionen.

1998 utvisade Syrien kurdiska PKK:s ledare Abdullah Öcalan, som året därefter greps av turkiska agenter i Kenya.

Två år senare avled Hafez al-Assad och hans son Bashar al-Assad blev ny diktator, som i vilken monarki som helst. Hillary Clinton har förstås helt rätt i att kalla Bashar al-Assad för en ”reform-man” – från imperialismens utgångspunkt. Under hans styre har landet fortsatt kursen åt höger.

Bland annat har det framkommit att Bashar al-Assads torterare utvecklat ett samarbete med CIA när det gäller ”tortyr på export”. (Liksom Mubaraks egyptiska torterare gjorde, exempelvis i fallet med Ahmed Agiza och Muhammed Al-Zery som den svenska S-regeringen tillät CIA att kidnappa 2001.) Ett av de mest kända och dokumenterade fallen är samarbetet mellan CIA och Assads torterare när det gällde kidnappningen av den syriskfödde kanadensiske medborgaren Maher Arar under en mellanlandning på JFK-flygplatsen i New York i september 2002.

Under Bashar al-Assad styre har även nedmonterandet av det tidigare statliga styret över ekonomin accentuerats. Genom omfattande privatiseringar har ett nytt skikt privatkapitalister – ofta släktingar till diktatorn – gjort sig allt bredare i det syriska samhället. Dessa har i sin tur tryckt på för en ytterligare liberalisering av ekonomin.

2006 genomfördes, i samverkan med IMF, en ny omgång omfattande nyliberala ”reformer” i Syrien. Bland annat avskaffades subventionerna på basvaror samtidigt som den tidigare priskontrollen på ”livsnödvändiga varor” upphävdes. Resultatet blev kraftigt stigande priser på nödvändighetsvaror, samtidigt som inflationen dämpades genom att arbetslösheten ökade. Sedan dess har regimen genomfört omfattande nedskärningar på utgifterna för hälsovård och utbildning, och reallönerna har sjunkit.

År 2008 avskaffades de tidigare bränslesubventionerna, vilket gjorde att dieselpriserna tredubblades i ett slag.

Resultatet av allt detta är drastiska försämringar för majoriteten av landets befolkning. År 2008 var t.ex. priset för ägg – den viktigaste källan till protein för merparten av de syriska familjerna – 300 % till 400 % högre än bara två år tidigare, när den nya omgången nyliberala reformer infördes.


Arbetarkvarter i Syriens huvudstad Damaskus.

Förra året tog Assad-diktaturen ytterligare steg för att närma sig imperialismen i ekonomiskt avseende. Banksektorn öppnades för utländskt kapital och en syrisk aktiebörs öppnades. Detta ledde till att Syrien belönades med observatörsstatus i världshandelsorganisationen WTO, ett steg ifrån fullt medlemskap. Vidare liberaliserade regimen arbetsmarknadslagarna förra året, så att arbetsgivare nu har rätten att avskeda anställda utan att behöva ange någon anledning.

Samtidigt har den nya kapitalistiska överklassen blivit allt rikare.

En rapport från den syriska fackföreningsfederationen 2009 anklagade regimen för att ha vidgat klyftan mellan fattiga och rika och konstaterade:
”De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Låginkomstfamiljer – som utgör 80 procent av Syriens befolkning – letar efter ytterligare arbeten för att kunna försörja sig.”


Växande fattigdom tvingar många syrier att leva under miserabla förhållanden.

Det är detta som utgör grunden till den revoltrörelse som vi ser i Syrien idag, och som kostat över 1 400 människor livet medan tusentals aresterats. Den av nyliberalismen framkallade nöden, och den auktoritöra regimens arroganta förtryck, har helt enkelt blivit outhärdligt för de syriska massorna. Det är därför massakrer och massarresteringar inte kan kväsa detta uppror som i Hama 1982. Det är ingen slump att protestvågen började i Daraa, en av landets fattigaste regioner.

Regimen påstår att den är utsatt för en utländsk komplott, att oppositionen finansieras av utländska makter. Men i det virrvarr av motstridiga intressen som Mellanöstern har hamnat i, har olika utländska makter länge finansierat sina små allierade grupper i olika arabländer. Syrien är inget undantag. Den syriske socialist som vi tidigare citerade, kommenterar:

”Talet om denna utländska finansiering är kraftigt överdrivet. USA:s ganska svaga agerande i fråga om Syrien och det faktum att Assad ständigt kallas ’reform-man’ verkar tyda på att USA:s och Israels strategi går ut på att se till så att Assad-regimen överlever, om än försvagad och isolerad.
Något som USA/Israel/Saudiarabien verkligen vill undvika är att Syrien tas över av den sekulära oppositionen – eftersom det omedelbart skulle leda till avskaffandet av det religiösa sektsystem som infördes av Assad – och en omfattande omstrukturering av armén.”

Gällande oppositionen i Syrien, säger den syriska socialisten:

”Merparten av oppositionsgrupperna är mycket radikala – PCA (Party Of Communist Action), People’s Party, SDPP (Social Democratic People’s Party) och National Party – vägrar att kompromissa i fråga om [de av Israel ockuperade] Golanhöjderna (och kan med största sannolikhet förväntas göra något åt saken), och de lokala arabnationalistiska/nasseristiska organisationerna står för en sammansmältning av den syriska staten med Egypten. Mot den bakgrunden är det inte svårt att dra slutsatsen att ett maktskifte i Syrien nästan helt säkert kommer att leda till större motstånd mot USA:s och Israels intressen i regionen (vilket förstås motsvarar folkets vilja).”


Upplagt på youtube igår: Videon sägs visa hur syriska soldater går över på revoltörernas sida i staden Abu Kamal den 16 juli.

Vissa i väst har låtit sig förblindas av att att ett par gamla övervintrade stalinistiska sekter stödjer Assads regim. Men sådana arbetarfientliga ställningstaganden är ingenting nytt i den stalinistiska rörelsens historia och säger ingenting om Assad-regimens verkliga natur. De socialistiska grupper som diskuteras i citatet ovan, visar däremot prov på en riktig socialistisk hållning mot diktaturen.

Det radikala PCA – som tidigare kallades Communist Action League – genomförde ett väpnat uppror mot Assad-diktaturen redan 1976, när Assad intervenerade mot vänstern i Libanon, och har varit föremål för järnhård repression sedan dess.

En annan progressiv grupp som utsatts för hård förföljelse i Syrien är antiglobaliseringsrörelsen AGAS (Antiglobalization Activists in Syria, även kallad ”Al-badil”, alternativet), som organiserar protester mot de nyliberala ”reformerna” i landet. AGAS bildades 1 januari 2003 och flera av dess ledare har suttit i fängelse i många år. Organisationen deltar också i World Social Forum.

I fråga om de konservativa religiösa grupperna – som var drivande vid upproret i Hama 1982 – säger den syriske socialisten: ”Muslimska Brödraskapet har i huvudsak hållt sig borta från protesterna. I vilket fall som helst är de konservativa inte drivande bakom protesterna.”

Detta betyder inte att den syriska revolten just nu är medvetet socialistisk. Hassan Khaled Chatila, medlem av PCA, säger:

”Dessa revolterande ungdomar för inte fram sociala krav; de tror att politisk demokrati och frihet kan lösa alla problem som de möter i sina dagliga liv. Deras främsta mål, vid sidan av att störta Assad, är att förändra konstitutionen. De vill särskilt få bort Artikel 8, som slår fast ’det Arabiska socialistiska Ba’ath-partiets’ ledning av staten…”

Men andra källor vittnar om hur den syriska revoltens paroller utvecklas:

”De protesterandes krav har blivit bättre formulerade och utvecklade, och sträcker sig nu bortom det enkla kravet på frihet. De begär, t.ex., frigivandet av alla politiska fångar… att säkerhetstjänstens inflytande ska upphöra, och demokrati baserad på ett flerpartisystem. Det förekommer även socio-ekonomiska krav, exempelvis på en transparent plan för att avskaffa fattigdom och arbetslöshet i Syrien.”

I den här situationen borde det inte förvåna någon att USA och andra reaktionära aktörer i regionen försöker påverka händelseutvecklingen med syfte att kidnappa revolutionen. För socialister runtom i världen är det desto viktigare att ge våra kamrater i Syrien ett internationalistiskt stöd och solidaritet.

Den anonyme socialist i Syrien som citerats tidigare berättar om internationalismen under de syriska massdemonstrationerna mot regimen:

”Solidaritetskänslan är helt fantastisk! Det stöd som vi får från egyptiska, tunisiska, jemenitiska, libyska och till och med bahrainska kamrater är enormt – ni skulle se hur det ser ut på demonstrationerna: I varje syrisk protestmarsch deltar ett stort antal icke-syriska araber för att visa sitt stöd, och mångfalden av olika flaggor i demonstrationerna är otroligt inspirerande.”

Här följer en intervju om situationen i Syrien med Hamid Dabashi för the Real News:

Tillbaka till bloggens huvudsida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: