Reflektioner på franska revolutionens 222-årsdag

14 Jul


14 juli… det är franska revolutionens 222-årsdag. Och fortfarande är lärdomarna från då högaktuella.

De lägre klasserna i Frankrike (”tredje ståndet”) kunde inte vänta sig att överheten skulle skänka dem ett bättre liv. När överklassen styr, är det de rika som blir rikare på de fattigas bekostnad.

På 222-årsdagen av franska revolutionen förser oss de svenska moderaterna med ett pinfärskt exempel på detta: Borgarregeringen tar en miljard från biståndet och överför det till finansdepartement, för att ”användas fritt av finansminister Anders Borg” – perfekt inför nästa omgång av skattesänkningar där mest som vanligt går till de rikaste. Det ser ut som om det är framför allt moderaterna som tryckt på för detta.

En annan lärdom från franska revolutionen är denna: Någon grundläggande förändring av samhället, som gav människorna i de lägre klasserna mänskliga och medborgerliga rättigheter, kom inte till stånd förrän de lägre klasserna tog saken i egna händer genom kollektiv handling.

I Egypten går revolutionen vidare. I tisdags marscherade hundratusentals människor från det ockuperade Tahrirtorget och till regeringsbyggnaden. Det pressade fram konkreta eftergifter från de styrande: vice premiärminster Yehia El-Gamal avgick, och 700 poliser som anklagats för övergrepp mot eller mord på demonstranter blev omedelbart avskedade. I gengäld hävde revolutionärerna sin blockad av Mogamma-byggnaden – Kairos största komplex för olika myndigheter. ”Blockaden hävd på order av revolutionen”, står det på stora skyltar som satts upp runt byggnaden.

En annan lärdom från franska revolutionen – liksom från alla revolutioner – är att inte lämna den i händerna på representanter för överheten, och att se upp för ”falska vänner”.

Revolutionärerna i Egypten har nu också fått igenom sitt krav att de inplanerade allmänna valen ska flyttas fram från september till oktober eller november. Därigenom blir det lättare för helt nybildade revolutionära partier. Det är framför allt en motgång för det konservativa Muslimska Brödraskapet, vars etablerade struktur annars skulle ha gett organisationen en fördel. Det blir allt tydligare att den dominerande tendensen i den nya egyptiska revolutionen är politiskt progressiv och skiljer ut sig från det konservativa Muslimska Brödraskapet (vilket inte de dominerande media i väst verkar förstå). Under tisdagens protestmarsch hördes bland annat hånfulla talkörer mot Muslimska Brödraskapet, som pendlar mellan att hålla sig borta från den nya progressiva revolutionen och att opportunistiskt delta litet halvhjärtat. ”Var är de Muslimska Bröderna? Här är torget!” skanderade tusentals.

Den egyptiska revolutionen går vidare. Tahrirtorget fortsätter att vara ockuperat av stora människomassor. Den här gången har revolutionärerna lovat att fortsätta kampen tills de – de själva – har uppnått revolutionens samtliga mål.

En ytterligare lärdom från franska revolutionen är att varje utmaning av överklassens privilegier kommer att mötas med en hätsk motpropaganda och svartmålningar.

”Vill ni ha giljotiner och blodbad?” tjuter överklassen – de som själva bär ansvaret för miljontals människors död genom krig, avrättningar, deportationer, strukturell fattigdom. De har i sina historieböcker påmint oss om massavrättningarna under skräckväldet 1793-1794, då mellan 1 660 och 4 000 människor avrättades med giljotinen. Det var en panikartad och fasansfull överloppsgärning som revolutionärerna själva snart satte stopp för. Ändå blir det i överhetens historieskrivning sinnebilden av franska revolutionen. Att borgarna – under liberalen Thiers – avrättade tiotusentals revolutionärer när Pariskommunen krossades 1871, talas det inte lika högt om i historieböckerna.

Nej, vi vill inte ha giljotiner och blodbad. Det ligger i massornas intresse att undvika sådant.

Intressant nog har det blivit svårare att svartmåla revolutionen – den snabba och radikala omvälvningen av ett samhälle – sedan de senaste europeiska revolutionerna, t.ex. den som fick Berlinmuren att falla, visade sig vara nästan helt oblodiga.

Även det ger oss viktiga lärdomar, så här 22 år efteråt.

Och vi här i Sverige då… ska vi vänta tills systemet låter bostadsbubblan och den nya internationella lånekrisen explodera rakt i ansiktet på oss? För någon gång måste även vi gå ut på gator och torg och tala om att vi inte längre kan styras av ett ekonomiskt system som dömer samhället till våld, otrygghet och obalans, och som hotar vår planet med undergång. Någon gång måste vi samlas i nya organisationer, i ett nytt arbetarparti, för att återföra makten över samhället från det blinda kapitalistiska systemet och till människorna.

När vi är många som invänder ”Vi begär” till den vanliga kommentaren ”Marknaden begär”, har det börjat också i Sverige. ”Marknaden”, som är namnet på det nya enväldet, måste störtas från sin tron.

Tillbaka till bloggens huvudsida

Annonser

3 svar to “Reflektioner på franska revolutionens 222-årsdag”

  1. Jan Wikund 16 juli, 2011 den 11:43 e m #

    Skynda långsamt… Först klasskamp, sen partier. Annars fins det inget för partierna att företräda. Och då blir dom självgoda sekter. Eller som Marx uttryckte det: En riktig folkrörelse är värdefullare än tio perfekta program.

  2. klassperspektiv 19 juli, 2011 den 11:16 f m #

    Men nog behöver klasskampen och arbetarklassen ett parti som ett verktyg för att samlas, samordna och organisera sin intressekamp? Men det måste naturligtvis vara ett ARBETAR-parti, kontrollerat av arbetarklassen. Ett sådant parti måste skilja sig från de borgerliga partierna på samma sätt som marxismen skiljer sig från liberalism och konservatism. Självgoda sekter behövs förstås inte.

  3. Jan Wikund 19 juli, 2011 den 8:27 e m #

    Jodå, inget fel med att arbetarrörelser också organiserar sig som partier – men då måste det finnas rörelse först som kontrollerar det. Annars blir det som sagt bara sekter.

    Massrörelser oberoende av partier är nämligen enda sättet för det du kallar arbetarklassen (och som väl rimligen betyder ”den aktiva arbetarklassen”) att nödtorftigt kontrollera partier. Det tycks finnas något i själva partiformen som gör den till en närmast oemotståndlig magnet för kvartsintellektuella figurer som vill göra karriär i stat och kommun, sak samma hur de organiseras. Därför tror jag att det är relationen MELLAN rörelse och parti som är det viktiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: