Chile – ungdomar och arbetare mot nyliberalismen

10 Jul

Till imorgon måndag 11 juli kallar det chilenska gruvarbetarfacket till en landsomfattande 24-timmars gruvarbetarstrejk i protest mot högerregeringens planer på att privatisera landets största koppargruvföretag, Codelco – världens största enskilda kopparproducent.

Strejken inträffar på 40-årsdagen av den socialistiske presidenten Salvador Allendes nationalisering av koppargruvorna.

Tre dagar efteråt, den 15 juli, kommer Chiles varvsarbetare att gå ut i strejk för liknande krav.

Detta kommer mitt i en flodvåg av allt radikalare studentprotester i landet.

Allt riktas mot den katastrofala nyliberala politiken. Nu faller alltså även Chile som bastion för nyliberala drömmar. Nyliberala dogmatiker har länge vänt sig till Chile som en modell för deras vision om löstyglad kapitalism. Efter hand som nyliberalismen kraschat i land efter land världen över, har exemplet Chile blivit allt viktigare för de nyliberala profeterna.

Allt tycktes vara ”frid och fröjd” för nyliberalerna när Fredrik Reinfeldt besökte sin chilenska kollega, högerpresidenten Sebastián Piñera, i mitten av maj. ”Chile har en mycket intressant näringslivsstruktur”, sa ”vår” statsminister inför besöket.

Nyliberaler och övrig höger jublade när Piñera förra året vann presidentvalet och sopade golvet med sin ”vänsterutmanare” – kristdemokraten (!) som godkänts att företräda ”socialister”.

Men Piñeras seger var bara resultatet av den ideologiska konkurs som det byråkratiserade vänsteretablissemanget gjort i Chile, och hans triumf blev kortvarig. Hans allt hårdare nyliberala politik har radikaliserat Chiles arbetarklass och ungdomar, som nu positionerat sig till vänster om samtliga etablerade partier.

”Folket marscherar utan partierna!” (“el pueblo unido se avanza sin partido”) skanderar tiotusentals ungdomar och arbetare när de tågar i väldiga protestmarscher på gatorna i landets städer.

Som så ofta är det ungdomarna som går i täten för kampvågen. Det började i april i år när studenter på Universidad Central de Chile började protestera mot landets liberala utbildningspolitik. Det som utlöste protesterna var att studenterna fått reda på att ledningen för universitetet genomfört en stadgeändring som skulle medföra att ett privat fastighetsbolag skulle börja tjäna pengar på att ta ut lokalhyra av universitetet.

Ganska snart vidgades både kraven och protesterna till att omfatta Chiles nyliberala utbildningspolitik. Exempelvis har årsavgiften för högre studier i år höjts från redan skyhöga tre miljoner pesos (motsvarande drygt 41 000 kronor) till 3,2 miljoner pesos. Det motsvarar tre – fyra normala månadslöner för en arbetare.

Den 12 maj organiserade studenorganisationen CONFECH en protestmarsch med mer än 15 000 deltagare i huvudstaden Santiago. Därefter har rörelsen radikaliserats. Studenternas krav är:

Gratis utbildning
Lika tillgång till högre utbildning
Utökade offentliga anslag till offentliga universitet
Minskning av studieavgifterna
Åtgärder för att undvika att studenter skuldsätter sig för sina studier
Avskaffa alla privata vinstintressen i utbildningsinstitutioner som uppbär statsbidrag
Återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning
Inkludera studenter och personal i beslutsfattande inom universiteten

På denna plattform genomfördes den 1 juni en landsomfattande studentstrejk. Till den dagens protestdemonstration i huvudstaden Santiago anslöt sig även de offentliganställdas fackförening ANEF samt ett par organisationer för universitetsprofessorer.

Ett par dagar senare utvecklades rörelsen till ockupationer av universitet, och detta spred sig snabbt till landets gymnasieelever, som ytterligare har radikaliserat rörelsen. Den 6 juni hade tre gymnasieskolor ockuperats av protesterande elever – den 25 juni var antalet ockuperade gymnasieskolor omkring sexhundra.

Till nästa protestmarsch, den 15 juni, anslöt sig strejkande gruvarbetare från koppargruvan El Teniente. Dessa gruvarbetare befinner sig ute i lönestrejk sedan den 25 maj.


Gruvarbetare från koppargruvan El Teniente markerar 45:e dagen av sin strejk i Santiago den 7 juli.

Redan nästa dag, den 16 juni, kallade studentorganisationen och lärarfacket till en ny protestdemonstration. Det blev den största demonstrationen sedan diktatorn Pinochets fall 1990. Bara i huvudstaden uppgick antalet demonstranter till uppemot 100 000, och över hela landet förekom protestmarscher. Nästa protestmarsch ägde rum den 23 juni – se filmklippet:

För de nyliberaler och konservativa som hade hoppats att luften snart skulle gå ur proteströrelsen var torsdagen den 30 juni en mörk dag: Då samlade den utlysta protestdagen rekordmånga 200 000 demonstranter bara i Santiago, samtidigt som folkmassorna på gatorna i städer runtom i landet tydligt visade att kampen både radikaliserats och sänkt djupa rötter i hela Chile.


30 juni 2011, Santiago/Chile.

Utbildningsminister Joaquin Lavin från det konservativa partiet UDI gick desperat ut i media med att ”de som demonstrerar på gatorna representerar inte alla studenter”. Han försökte också vinna politiska poäng på att påpeka att ”proteströrelsen leds av grupper som står till vänster om kommunistpartiet”.

Det sistnämnda är förvisso sant – rörelsen mot den nyliberala politiken står som sagt till vänster om det chilenska kommunistpartiet (som i fråga om eftergifter kan jämföras med det svenska vänsterpartiet). Det var den nybildade redikala vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” som lanserade och fick rörelsen att anta kraven på att återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning.

Att utbildningsminstern däremot hade fel i sitt påstående att demonstranterna inte var representativa för landets alla studenter erkändes indirekt av president Piñera när han den 5 juli gick ut i landets TV och lovade eftergifter till studenterna. Bland annat lovade han att utöka de offentliga anslagen till studenterna.

Men de kämpande studenterna ställer sig avvisande till den konservative presidentens utspel.

”Det innebär en fortsättning på samma politik, med bara några dollar mer”, sade Camila Vallejo, ordförande för CONFECH, och kallade till en ny studentstrejk nästa vecka.

Laura Ortiz, talesperson för gymnasieelevernas organisation ACES, sa:

”Vi uppmanar våra kamrater på universiteten att inte acceptera de smulor som regeringen ger med syfte att avbryta kampen. Vi kommer att fortsätta kampen för en genuint fri utbildning!”

Samtidigt blir högern alltmer isolerad. De senaste opinionsmätningarna ger inte president Piñera mer än 30 procents stöd i landet. Att ungdomar och arbetare samtidigt marscherar och radikaliseras – mot bakgrund av en allmän radikaliseringsvåg i Latinamerika i allmänhet och Chiles två norra grannländer Bolivia och Peru i synnerhet – väcker nya hopp för landets fattiga.

Det som behövs är att hela arbetarrörelsen tar tillvara det momentum som nu ges. Den radikala vänstern trycker på för att den chilenska fackliga landsorganisationen CUT ska utlysa en landsomfattande 24-timmars generalstrejk mot den kapitalistiska politiken. De har lyckats pressa ledningen för CUT till detta, men tyvärr har CUT-ledningen – med gamla band till de trötta socialist- och kommunistpartierna som misslyckades med att stå emot Piñera i valet förra året – förlagt den politiska generalstrejken till så sent som den 24 augusti.

I vilket fall som helst står det klart att den chilenska arbetarklassen återigen behöver vårt internationella stöd. Vi lärt snart få ta upp de gamla talkörerna från 1970-talet på våra demonstrationer:

”Chile, Chile, solidaritet!”

Tillbaka till bloggens huvudsida

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: