Lärdomar av upproret i Libyen

5 Jul

”Vi måste lära oss att älska bomben”, sjöng nya vågen/post-punk-bandet Dom Dummaste på 80-talet.

Det var kul. Det är mindre kul när det blir fler och fler röster som på allvar vill få oss att älska bombkrig.

Bombälskarna misslyckades med att vinna anhängare under Vietnamkriget, men de kom igen när ”koalitionen” med FN:s goda minne bombade Irak och Saddam Husseins styrkor i Kuwait 1991. Några år senare gick det ännu bättre i ”älska bomber”-kampanjen när det gällde att få oss att älska bombandet av Jugoslavien.

Förvisso var Saddam Hussein en vidrig och blodsbesudlad diktator och förtryckare. Att det förekom propagandalögner mot hans regim (t.ex. den om att irakiska soldater kastade kuwaitiska spädbarn ur kuvöser) förändrade ingenting. Och serbiska nationalister begick fruktansvärda övergrepp i Bosnien och Kosovo.

Men på den tiden levde fortfarande insikten inom hela vänstern om att imperialistiska bombningar inte leder till något positivt. Vi vet att USA:s bombningar gav Saddam Hussein manöverutrymme för att med fruktansvärt brutala metoder slå ned upproret i södra Irak.
Bombkriget 1999 gav Serbiens president Slobodan Milošević möjlighet att sitta kvar ännu en tid.

Den brittiske generalen Michael Rose, tidigare chef för FN-styrkorna i Bosnien, skriver i sin bok Washington’s war:

”Inget kan vara mer falskt än påståendet att Nato:s bomber fällde Milošević … Bomberna över Serbien innebar inte bara att broarna över Donau kollapsade utan det gjorde även den inhemska oppositionen. Det var folket som slutligen såg till att sparka ut Milošević 2001.”

De allra flesta visste att Saddam Hussein var en av världens värsta tyranner. Men denna insikt hindrade inte miljontals människor världen över från att i början av 2003 gå ut i världens största samlade demonstrationer för att försöka stoppa George W. Bushs planerade krig mot Irak. Bombhögern tjöt om att vi ”svek det irakiska folket” och så vidare, men vi visste att vårt motstånd mot det planerade imperialistiska angreppet faktiskt var ett stöd till det irakiska folket och upproret mot Saddam.

Men nu är plötsligt är dessa insikter som bortblåsta hos vissa delar av vänstern, inte minst bloggvänstern.

Vi har nu sett mer än 100 dagars bombningar av Libyen, med 12 000 flyguppdrag mot sammanlagt 2 500 bombmål, och otroligt nog är det inte nog för vissa inom vänstern! Vänsterdebattören Anders Svensson menar på Zaramis-bloggen att vi ”bör vara för att bombningarna från NATO pågår tills rebellerna kan sköta saken själva”!

Här är en bild som visar resultatet av ett enda NATO-bombanfall mot Tripoli den 7 juni:

En annan välkänd vänsterdebattör, Andreas Malm, gick i Aftonbladet 30 juni återigen till storms mot vad han kallar ”vänsterns svek mot Libyen”.

Nu vill jag inte kalla Malm eller Svensson för ”bombälskare” – det är bara inom högern som det finns sådana extremister som förtjänar det epitetet – men det har verkligen gått långt när vänsterdebattörer öppet kräver fortsatta NATO-bombningar, förordar stridsinsats av svenska JAS-plan eller kan formulera sig så här: ”i väst gnäller vänstern över Nato”.

Gnäller? Eventuellt använder NATO bomber med utbränt uran mot Libyen. (Varför skulle de inte göra det i just Libyen?) Flera rapporter tyder på att så är fallet. I Irak har USA:s användning av dessa radioaktiva bomber medfört att 15% av de barn som föds i utsatta regioner har missbildningar – jämfört med det normala 2-3 % i Irak.

Vad jag förstår, anklagar Malm dem inom vänstern som kräver ett stopp för NATO:s bombningar för att ”ta ställning mot revolutionen”.

Den i övrigt ganska utmärkta vänsterbloggen Kildén & Åsman har anslutit sig till i stort sett samma linje som Andreas Malms.

Anders Svensson, Andreas Malm, Kildén & Åsman är alla medlemmar av Socialistiska Partiet – men de går emot sitt parti i denna fråga. Partilinjen är en annan:

”Medan några av SP:s bloggare och skribenter manat till militär intervention på upprorets sida, även med svensk JAS-insats, är Socialistiska partiets linje att bekämpa alla imperialistiska försök att ta kommandot över händelserna, liksom den svenska riksdagens beslut att ansluta sig till Natos krig.”

Att vänsterpartiets partistyrelse tidigt godkände insatsen av svenska JAS-plan i NATO:s militära operationer mot Libyen, är inte särskilt förvånande men har förstås bidragit till att utså ytterligare förvirring.

Debatten är i full gång.

Tyvärr blir det ofta en pseudodebatt – eller en debatt på gungfly. Malm och vissa av hans motdebattörer – som Dan Josefsson – har fastnat i en debatt om huruvida Khadaffi-regimen begått så stora övergrepp som påstås. Malm avvisar med emfas kravet på att alla illdåd ska vara bevisade, och drar i Aftonbladet den 30 juni paralleller till Kambodja, Srebrenica, Gaza.

Men det är ett stickspår. Liksom det 1991 inte spelade någon roll för vår bedömning av Saddam att historien om spädbarn utkastade ur kuvöser var ett påhitt, behöver vi inte belägg för vartenda övergrepp begånget av Khadaffis säkerhetsstyrkor. Vi vet att Khadaffis regim är en blodsbesudlad förtryckarregim som måste störtas genom ett folkligt uppror. Punkt slut.

Malm kunde dock börja fundera över sina egna paralleller till Kambodja, Srebrenica, Gaza: Förespråkade han att USA skulle återuppta sina bombningar av Kambodja under de Röda khmerernas styre? Har han plötsligt ändrat sig och börjat gilla NATO:s bombningar av Belgrad 1999? Och Gaza – är Israels blockad av Gaza berättigad därför att Gaza styrs av reaktionära förtryckare? Nej, säkerligen hyser han ingen av dessa åsikter. Men vad menar han egentligen med sina paralleller?

Erik Svensson på bloggen Biology & Politics skriver ofta något av det mest klarsynta jag sett på svenska bloggar om Libyen. Men i sitt senaste inlägg känns det som om han är ute på gungfly när han ger sig in i spekulationer om att ”Khadaffi har ett starkt folkligt stöd i åtminstone Tripoli, och kanske även andra delar av västra Libyen.”

Att spekulera i hur stort folkligt stöd en diktator har i en så totalt genomkontrollerad stat, tror jag är helt omöjligt.

Det Erik Svensson åberopar som stöd för sin tes känns litet svagt: ”För hur ska man annars tolka den jättedemonstration om 100-tusentals deltagare som nyligen gick av stapeln i Tripoli, där deltagarna utropade sitt stöd för Khadaffi och sitt fördömande av NATO-bombningarna?”

Att arrangera en ”jättedemonstration” med hundratusentals deltagare är förmodligen en smal sak för en sådan diktatur som den som härskar i Tripoli. Det har vi i alla fall sett förr.

Som Mellanösternexperten Hamid Dabashi säger i intervjun som ligger uppe på denna blogg (se inlägget ”Nya perspektiv på konflikten i Libyen” längre ned), finns det mycket som tyder på att Khadaffi faktiskt inte har något egentligt stöd alls, att han bygger sin makt nästan uteslutande på en säkerhetsapparat finansierad genom oljemiljarder.

Men allt detta leder bort från huvudpunkten – nämligen att ge ett verkligt stöd åt den libyska revolutionen.

Det förtjänar att upprepas igen: När vi 2003 försökte stoppa George W. Bushs planerade krig mot Irak, innebar vårt motstånd mot det planerade imperialistiska angreppet ett stöd till det irakiska folket och upproret mot Saddam. Det libyska folket kan inte segra när imperialismen tagit över krigföringen – lika litet som det irakiska folket kunde segra när Bush väl satt igång sitt krig.

Den nuvarande arabiska revolutionsvåren kunde mycket väl ha startat i Bagdad och inte Kairo, långt tidigare än som nu skedde, om det inte varit för att USA:s krigföring trasat sönder och atomiserat det irakiska samhället. Det är förstås inte annorlunda med Libyen.

Patrick Cockburn skrev i tidningen Independent den 22 maj:

”En dyster följd av det som började som ett libyskt uppror är att Libyens framtid [efter Natos militära insats] inte längre kommer att bestämmas av libyerna själva. Den utländska interventionen har tagit sig formen av ett stormaktsäventyr av gammalt snitt. Vi såg detsamma i Irak 2003 och i Afghanistan.”

Intressant att Cockburn nämner Afghanistan. Kom ihåg debatten om Sovjetunionens militära närvaro i Afghanistan på 1980-talet. Den anständiga vänstern vägrade – till skillnad från maoister – att ge något som helst stöd till de reaktionära grupper som, i allians med imperialismen, bekämpade de sovjetiska trupperna i Afghanistan. Det är nog en parallell som är i högsta grad relevant idag.

Det tragiska med den libyska revolutionen är att det som från början var ett folkligt uppror uppenbarligen har kidnappats av högerledare med band till imperialismen.

Time Magazine beskriver den 23 mars den nuvarande libyska ”rebelledningen” som ”ett svårdefinierbart ledarskap, varav många är affärsmän och jurister vilka nu omvandlat den byggnad som hyser Benghazis Högsta domstol till sitt högkvarter… de flesta av dessa ledare tycks ha väldigt liten koppling till de som kämpar i öknen, eller har sagt sig vilja kämpa”.

Peter Dale Scott har en mycket intressant artikel – Who are the Libyan Freedom Fighters and Their Patrons? – på Global Research. Den borde alla som är intresserade av ämnet läsa noggrant.

Nu kanske någon kan invända att denne antikrigsveteran och före detta diplomat skulle kunna vara helt felunderrättad gällande de libyska rebellerna. (Knappast troligt dock.) Men borde i alla händelser inte de inom vänstern som kallar det ”förräderi” att inte okritiskt stödja de libyska rebellernas styrande råd åtminstone försöka ge en beskrivning av det som de tycker att vi ska stödja?

Joakim Bröms tar i ett svar till Andreas Malm i Aftonbladet den 4 juli upp rapporter om övergrepp begångna av grupper inom de libyska rebellerna: ”horribelt rasistiskt våld, inklusive tortyr och lynchningar, riktat mot svarta libyer och gästarbetare”. Bröms fortsätter angående de libyska rebellernas styrande råd:

”Toppnamnen i rådets styrelse är Dr Mahmoud Jibril, tidigare ansvarig för privatisering och liberalisering av ekonomin, och Dr Ali Al-Issawi som innehar något så märkligt som en doktorsgrad i privatisering (se rebellrådets hemsida).”

Bröms’ slutsats är att ”de folkliga obeväpnade protester, som Gaddafis regim slog ner, snabbt kidnappades av en reaktionär milis som nu självsvåldigt har utsett sig till hela Libyens företrädare.”

Det är svårt att förstå hur andra inom vänstern kan få detta till ett uttalande som vittnar om ”förräderi mot revolutionen”. Fast det kanske inte Malm & Co menar? Vad är det då de menar? Håller de med om att de folkliga obeväpnade protesterna har kidnappats av reaktionärer i allians med imperialismen? Om de inte håller med om det – hur vill de då karaktärisera det libyska rebelledarskapet? Och framför allt – vad bygger de sina ståndpunkter på?

Joakim Bröms ställer en annan mycket viktig fråga – som jag inte sett besvarad av Malm & Co:

”Varför är Västvärlden hårdnackade motståndare till vapenvila och förhandlingar? Fortsatt inbördeskrig kan bara leda till fler civila dödsoffer samt en sönderbombad infrastruktur. Knappast någon bra grogrund för demokrati, frihet och självbestämmande. Om Gaddafis regim bluffar om förhandlingar, syna bluffen.”

Sedan när har folkliga krafter varit emot vapenvila och fredlig kamp? Skulle de spanska revolutionärerna 1937 ha sagt nej till en vapenvila som innebar möjlighet för dem att kampanja med fredliga medel över hela Spanien? Vad är det som gör att det styrande rådet i Benghazi och imperialismen är så överens i sina avvisanden av vapenvila?

Konflikten i Libyen ger oss många lärdomar. Vänstertidningen Offensiv bidrar med en klarsynt analys av hur det kunde gå som det har gjort:

”Oförmögna att organisera en arbetarmilis, ett demokratiskt folkförsvar likt det som slog tillbaka Francos väpnade kontrarevolution i Spanien 1936 och utan ett program för verklig samhällsförändring som kunde appellera till Gaddafis soldater och utan vädjan om stöd från främst de revolterande massorna i de angränsade länderna, valde ledarna i Benghazi istället att sätta hoppet till Väst.
Därmed slogs benen också undan för de inslag av självorganisering som funnits i början av det libyska upproret och som har mött en sådan sympati i regionen.”

Joakim Bröms, Dan Josefsson, Offensiv och andra inom vänstern som resonerar på det viset, viftas undan av företrädare för det som nu tyvärr kommit att kallas ”bombvänstern”. Men vad säger de sistnämnda till de arbetarkämpar som stod i spetsen för den egyptiska revolutionen – som Mamdouh Habashi från Egyptiska socialistpartiet och Kamal Abouaita från skattetjänstemännens fackförening i Egypten – som är emot ”interventionisterna”? Anser de att de egyptiska revolutionärerna ”tagit ställning mot den libyska revolutionen”?

Det vore trevligt med en litet mer nyanserad debatt. Jag förstår inte att dessa paroller kan vara liktydigt med att ”ta ställning mot den libyska revolutionen”:

* Inga svenska soldater, flyg och vapen i Natos tjänst.
* Att störta Gaddafi är det libyska folkets sak – stöd revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika.
* Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
* Kamp mot den globala kapitalismens plundring och nykolonialism.
* För en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern och Nordafrika.

COSATU – den mäktiga sydafrikanska fackföreningsfederationen – går i ett upprop ut och uppmanar till anslutning till demonstrationer imorgon 6 juli i Storbritannien, Frankrike och USA i protest mot bombningen av Libyen.

Så här skriver COSATU:

”Syftet med demonstrationen är att protestera mot imperialismens bombningar mot folket i Libyen.
COSATU klargör att det stöder kravet på demokrati i Libyen genom kamp av det libyska folket, och inte genom utländska invasionsstyrkors militärhelikoptrar.. […]
Främmande ockupationsstyrkor kommer aldrig att ge frihet utifrån, eftersom de endast är intresserade av att säkra sina egna snäva geopolitiska, strategiska och ekonomiska intressen i denna instabila del av världen som är så rik på naturtillgångar.”

COSATUS:s upprop avslutas med:

”Vi vill ha solidaritet och demokrati, inte bomber och främmande ockupation i Libyen!”

Tillbaka till bloggens huvudsida

Annonser

16 svar to “Lärdomar av upproret i Libyen”

  1. Erik Svensson 9 juli, 2011 den 3:33 e m #

    Tack för intressant inlägg, inklusive tänkvärd kritik av mitt senaste blogginlägg. Jag borde kanske ha varit ännu tydligare, men jag vill betona att jag inte har något till övers för Khadaffi’s regim. Jag håller också med om att i en diktatur kan ”massorna” kommenderas ut på gatorna – med hot om våld eller tvång, och vi inte säkert kan veta hur stor/litet folkligt stöd Khadaffi har i Libyen. Dock vill jag betona att även de vidrigaste diktatorer – Stalin och Saddam Hussein inräknade – tyvärr ofta har haft en ansenlig del av befolkningen bakom sig. Vilket inte är något försvar för dessa regimer, men som komplicerar bilden och möjligheterna till progressiva och revolutionära demokratiska revolutioner.

    Kamratliga hälsningar/Erik

    • klassperspektiv 9 juli, 2011 den 11:48 e m #

      Tack själv, Erik. Din egen blogg är alltid inspirerande. Hur det är med Khadaffis eventuella ”folkliga stöd” vet vi inget om; jag ville bara flika in att det kan vara så att han inte har något egentligt stöd.

  2. Nicklas Eriksson 9 juli, 2011 den 3:58 e m #

    Alltså, det det handlar om när en stor del av oss från Socialistiska Partiet tar ställning för intervention mot Khadaffi så handlar det enbart om att revolutionen ska kunna fortgå.

    Vi är alla såpass bevandrade och luttrade socialister att vi mycket väl vet att i NATO:s utsträckta hand gömmer sig en knuten näve. Men vi ser samtidigt att Khadaffi inte bara sträcker ut en knuten näve, den är även beväpnad med de grymmaste av vapen och intentioner. Hade inte NATO intervenerat hade vi haft ett nytt Srebreniza och ett nytt Saba och Shatila i Bhengazi. Han hade slaktat hela staden till sista man, Khadaffi är inte den som lägger fingrarna emellan.

    Tro inte att vi har fått solsting, vi är medvetna om vad vi stöder och vad som ligger i vågskålen.

    • klassperspektiv 9 juli, 2011 den 11:51 e m #

      Absolut – det här är en mycket komplicerad fråga och det finns inga enkla svar, så jag förstår att det blir en stor debatt i Socialistiska Partiet. Själv tror jag dock inte att det netto kommer ut något positivt av att imperialismen har blandat sig i med bombningar. Jag undrar mycket över rebelledningens och NATO:s vägran att hörsamma erbjudandena om vapenvila; kan det bero på att med en vapenvila skulle NATO bli helt överspelat? Borde inte socialister kräva att alla parter går med på en omedelbar vapenvila, så att revolutionärerna kan föra kampen på den nivå där de är överlägsna – nämligen den politiska?

      • Jan Wikund 16 juli, 2011 den 11:30 e m #

        Ånej, så komplicerat är det väl inte… Med en segrande allians av NATO, Senussiklanen och qaidakrigare stödda på saudimiljoner lär det bli ytterst svårt för det libyska folket, hur man nu vll definiera detta, att göra sig hört. Qaddafi är åtminstone inhemsk och kan följaktligen störtas av inhemska krafter. Detta omöjliggörs, precis som den här bloggen hävdar, av interventionen.

        För inte är väl Nicklas så illa korkad att han tror att USA, Frankrike, UK och Saudi gör något gratis?

  3. Jan Wikund 16 juli, 2011 den 11:36 e m #

    Tack för en intressant blogg. Vad jag har svårt att förstå är att dess författare å ena sidan redan i bloggens namn hänvisar till klassperspektivet och sen å andra sidan ägnar hela analysen i den här artikeln åt en rent ideologisk kategori, nämligen ”vänstern”.

    Att vänsterns folk hamnar på helt olika sidor i vilken konflikt som helst är väl inte konstigare än att kristna gör det. Det handlar ju bara, i båda fallen, om ett visst sätt att strukturera information. Vilken sida man hamnar på i en konflikt beror på något helt annat, nämligen intressen. Malm, Kildén m.fl. identifierar sig väl som väst-intellektuella som har ett upplevt intresse av fortsatt väst-dominans som gör att de kan leva gott även i framtiden. Därav deras ställningstagande.

  4. Kerstin 16 juli, 2011 den 11:56 e m #

    Nu har faktiskt Khadafi erbjudit sig att organisera allmänna val med internationell övervakning men detta vill ”rebellerna” inte höra talas om. Är detta inte lite konstigt? Om ”rebellerna” är så övertygade om att de representerar majoriteten varför vägrar de att gå med på detta då?

    Det andra är att man väl kan ställa sig frågan om bomkaderns, Natos ledarstat, USA, verkligen är i position att fördöma andra staters ledare för deras blodtörst. Man kan inte med bästa vilja i världen hävda att en stat som torterar människor, kidnappar sådana och sätter dem i tortyrkammare utan rättsliga prövningar av offren, som bombar människor i andra länder för att vinna egna militärstrategiska och ekonomiska fördelar, en stat där ledaren lagstiftar om rätten att döda även egna medborgare om dessa anses störa statens säkerhet, verkligen har moralisk rätt att fördöma andra likadana ledare.

    USA har, räknade någon ut, dödat c:a 6 miljoner människor, direkt och indirekt, vilket man kan läsa om här ex.:
    http://www.informationclearinghouse.info/article4068.htm

    Så visst Ghadafi är säkert en skurk på många sätt, men var hittar man den moraliskt verkligt högstående politiske ledaren?

  5. Nicklas Eriksson 18 juli, 2011 den 5:35 e m #

    Jan Wiklund är väl inte så illa korkad att han inte begrep det jag skrev i det första inlägget?

    ”Vi är alla såpass bevandrade och luttrade socialister att vi mycket väl vet att i NATO:s utsträckta hand gömmer sig en knuten näve.”

    Det trodde jag täckte, men hej vad man kan bedra sig.

    • Jan Wikund 19 juli, 2011 den 8:41 e m #

      Nej, det räcker inte, det låter alldeles för likt ”inte för att jag är antisemit, men..” och liknande kullerbyttor. Alltså en undanflykt.

      Nato spelar alltid och överallt en destruktiv roll, nu när Sovjet inte längre finns och Nato i alla fall kunde hänvisa till att det upprätthöll terrorbalansen. Det är nordvästmakternas vapen för att få kontroll över resten av världen med våld, vilket har visats i Irak och Afghanistan och nu också visas i Libyen och i morgon kanske i Iran. Genom att på den svenska scenen applådera Nato uppträder du som en försvarare av ett kolonialsystem, av öppen plundring/”ursprunglig ackumulation” istället för bara vanlig kapitalistisk verksamhet. Genom att applådera Natos bombningar försvagar du motståndet mot brutalisering i världen och bäddar för allehanda krig. Du har blod på dina händer, Nicklas, även om du tycks ha dåligt samvete för det.

  6. Kerstin 19 juli, 2011 den 12:22 f m #

    Niklas Eriksson:
    Var har du beläggen för att Ghadafi hade anställt ett blodbad på alla i Benghazi, förutom ett uttalande av en person tillhörande i Benghaziklanen?

    Endast den som har en tillförlitlig kristallkula kan hävda att han vet vad som hade hänt om inte OM hade varit. Du tror att Ghadafi hade bombat ihjäl varenda Benghazibo, jag tror inte att detta hade hänt, och det bombande som propagandan talade om tycks aldrig ha inträffat. Det har aldrig presenterats ett enda belägg för de illdåd som propagandan har tillskrivit Ghadafi. Varför ska man då tro på påståenden om sådana? Varför trodde en massa amerikaner att Saddam hade massförstörelsevapen? Hur mycket lyckligare är de flesta irakier idag, med mängder av irakier dödade, mängder av dem torterade och lemlästade och omkring en miljon flyktingar, med en sönderbombad infrastruktur, med brist på rent vatten och på arbeten att försörja sig på? Kriget mot Irak har nämligen dödat ofantligt många fler människor än Saddam hade hunnit göra under resten av sitt liv, och sannolikt torterat minst lika många människor och dessutom har andra kunnat lägga beslag på en stor del av Iraks olja. Varför anser man i Sverige att detta är en bra framtid även för Libyens folk?

    Och en revolution som leder till att USA skaffar sig militärbaser i Libyen, som leder till att Libyens tillgångar tas om hand av Västvärldens multinationella företag och landets valuta underställs IMF, vad kommer den att innebära för det libyska folket? För att inte tala om en revolution som med Natos hjälp vinns av grupper som bl.a. ägnar sig åt att lyncha svarta libyer och svarta gästarbetare, hur bra verkar den? Och en revolution som stoppar ett utvecklande av ett mer oberoende Afrika, varför skulle den vara bra?

    Den där knytnäven som du är medveten om – skulle du vilja smaka på den själv?

    • klassperspektiv 19 juli, 2011 den 11:29 f m #

      Jan, jag förstår hur du tänker, men är det inte så att en diskussion utifrån ett klassperspektiv (arbetarklassperspektiv) på konflikten i Libyen svårligen kan undvika att ta upp de (som jag ser det) allvarliga misstag som begåtts av vänsterfolk i den hör frågan, nämligen att ställa sig bakom imperialistiska militära attacker mot ett land i tredje världen?
      Hoppas du kommer att tycka att bloggen är fortsatt lika intressant.

      Kerstin, jag delar helt din förvåning över att rebellerna hittills så kategoriskt vägrat att gå med på vapenstillestånd. Det kan mycket väl vara ett tecken på att NATO har betydligt större kontroll över upproret än vad som framkommit. Det ska bli intressant att läsa Nicklas Erikssons svar till dig.

      • Jan Wikund 19 juli, 2011 den 8:45 e m #

        Jodå, postningen om kinesiska uppror var väldigt intressant, liksom länken till Chinaworker.

  7. erik 20 juli, 2011 den 1:59 f m #

    Jan Wiklund:
    Huruvida västmakterna kommer ”få betalt” för sin intervantion eller inte har väl inget att göra med de intentioner som ligger bakom den? Exakt vad är det som avgör att den Libyska arbetarklassen skulle berövas all motståndsförmåga om Kaddaffi ersätts med NATO-marionetter? Låter som antiimperialistiskt mumbojumbo i mina öron.
    Ifall man ska hävda att Kildén-Åsmans ställningstagande kommer från att de identifierar sig som ngn sorts intelligentsia så bör ju ett ställningstagande för att Kaddaffi-regimen ska lämnas ifred inte innebära något mindre än en identifikation med klassfienden (nu är det ju dock ett fult och skitkorkt argument, i båda fallen).

    Kerstin:
    Vi ska alltså tro på Kaddaffis löfte om att organisera allmänna val, men inte på dokumentationen av övergrepp han begått? Det är en mycket märklig selektion från någon som menar sig vara vänster och ha någon sorts klassperspektiv.

  8. Kerstin 1 augusti, 2011 den 4:57 f m #

    Erik:
    Nu var nog min tanke att det skulle gå att pressa Ghadafi att anställa dessa allmänna val och se till att han verkligen gör det också. Annars tycker jag nog att du skulle informera dig lite mer om läget i Libyen, så jag rekommenderar denna artikel, som är bland det mest informativa om Libyenkriget som jag läst

    http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25637

    Om du går in på min blogg, så har jag ganska många länkar till artiklar om Libyen som kan ge en annan bild av vad som händer där än den som vi serveras i våra media. Det skadar ju aldrig att informera sig allsidigt. Jag kan inte säga att jag vet allt och helt säkert, men en sak vet jag, våra media ger en väldigt ensidig och Nato-propagandistisk bild av vad som sker där – och varför.

    • erik 28 augusti, 2011 den 11:43 e m #

      Väldigt sent svar, men missade att du hade svarat:
      Jag förstår ganska väl hur borgerlig media fungerar, och jag köper självklart inte deras framställning av kriget. Men jag har faktiskt läst din blogg förut Kerstin, och tyvärr verkar du ju vara väldigt dålig på det här med källkritik.

  9. Kerstin 29 augusti, 2011 den 4:38 f m #

    Erik:
    Kan du precisera lite mer, så att jag vet exakt vad du syftar på – tack. Vilken källa är inte bra nog för dig, och varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: