Vad Juholts avgång visar oss alla

21 Jan

Nej, Juholts avgång kan knappast skyllas på borgerliga journalisters avoghet.

Det socialdemokratiska parti som idag sett sin partiledare avgå med omedelbar verkan, är inte ens skuggan av sitt forna jag som arbetarparti: Det är en cynisk maktapparat där den interna striden om välbetalda positioner blivit huvudsaken.

Socialdemokratins omvandling till ett rent borgerligt parti ägde rum under 1990-talet. Efter omfamningen av det kapitalistiska EU och Perssons världsrekord i nedskärningar av välfärden fanns det inte längre någon återvändo.

För många radikala människor inom och utanför socialdemokratin har detta tidigare varit ganska svårt att smälta. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, och det gäller inte minst dessa människor.

Att det inte längre fanns någon allvarligt menande partivänster blev egentligen tydligt i samband med den förra ledarkrisen, när partihögerns Mona Sahlin avgick. Det fanns då ett bättre tillfälle än på många, många år för en sådan eventuell partivänster att formera sig och driva en vänsterlinje.

Då var det många som hoppades på Lena Sommestad, som uppfattades som ett slags vänsterföreträdare.

Men det som hade krävts hade varit att en sådan person gått ut (och gått ur!) och deklarerat att SAP var slut, och att hon ställde sig i spetsen för ett nytt, radikalt arbetarparti. Ett sådant initiativ hade mötts med bred entusiasm bland arbetare och låginkomsttagare ute i landet. Det hade kunnat leda till en våg av entusiasm och politisering av hundratusentals nedslagna och nedtrampade människor i Sverige; det kunde ha lett till skapandet av ett nytt, brett, kärnfriskt arbetarparti som kunde ha bidragit till att skapa ett helt annat politiskt klimat i Sverige.

Men det perspektivet fanns tydligen inte inom SAP. Verklighetens Lena Sommestad hade i alla fall inte det perspektivet.

Istället baxades en förmodligen motvillig Håkan Juholt fram till partiledarposten. Varför just Juholt kan vi bara spekulera kring, men det fanns säkert skäl som inte kommit i ljuset.

Den interna striden kring Juholt inom socialdemokratin har beskrivits som en kamp mellan partihöger och partivänster – eller åtminstone
”mittensocialdemokrati”. Det ligger säkert åtskilligt i det. Men det som sett ut som om partihögern varit den som befunnit sig på offensiven medan Juholt och ”partivänstern” ute i landet befunnit sig på defensiven, kan mycket möjligt ha varit ett sken. I verkligheten kan partihögerns agerande för att få bort Juholt ha varit defensivt, för att försvara sina positioner.

Vi såg hur Juholt ganska omgående petade bort Sven-Erik Österberg från den tunga posten som partiets gruppledare i riksdagen. Medan Juholt-falangen med stöd av ”partivänstern” ute i landet agerade för att skaffa sig fler betydande platser på partihögerns bekostnad, kan partihögerns attacker på Juholt ses som försvarsåtgärder.

Men har det gällt den politik som ska bedrivas? Nej, uppenbarligen inte. Det kanske vi kan se av Juholts agerande kring a-kassan; det kan vi definitivt se av att allt det ”vänsterprat” som Juholt levererade vid sitt installationstal för snart ett år sedan, i stort sett stannade vid just prat.

Men det kan vi framför allt se genom detta:

Medan högerregeringen fullkomligt skamlöst ägnat sig åt att sälja ut det generationer av arbetare byggt upp, och skapat hur stora öppningar som helst för kritik från vänster, har det socialdemokratiska partiet ägnat huvudkraften åt att slåss internt.

”Politik är vilja”, sa Olof Palme. Det är förstås korrekt. Men om man inte vill, så ägnar man sig inte åt politik. Om politisk retorik bara varit ett betalningsmedel för att med röster i valet skaffa sig välbetalda politiska positioner, då ägnar man sig bara åt politisk retorik där det kan ge sådana platser. Om personer som har en sådan prioritering ser sina platser hotas av andra rivaler, så ägnar man sig åt att bekämpa rivalerna istället för politiska frågor. Det kanske kan ge svar på den fråga som så många förtvivlade socialdemokratiska gräsrötter ställt sig under det senaste halvåret: ”När ska ni äntligen ägna er åt de politiska sakfrågorna?”

Det ”rosornas krig” mellan partivänstern och partihögern som alltid rasat inom det socialdemokratin, verkar av allt att döma ha totalt tömts på sitt egentliga innehåll. Förr handlade det om vilken politik som faktiskt ska bedrivas. Nu verkar retoriken begränsas till just retorik: Ordstriderna blir en tuppfäktning där vinnaren kammar hem just det som striden numera gäller – välbetalda positioner för enskilda företrädare för den ena eller den andra deklarationen i ord. Den förda politiken däremot ligger ganska fast – en alltigenom borgerlig linje.

Politiken verkar inte längre vara huvudsaken för denna organisation, SAP, där de mest aktiva har olika välbetalda positioner som det uppenbarligen gäller att slå vakt om.

Och var är den ”partivänster” som skulle gå i taket över detta? Var är den ”partivänster” som skulle ställa sig i spetsen för hundratusentals människor ute i landet som är förtvivlade, rosenrasande över hur högerregeringen skapar växande klassklyftor och tilltagande modlöshet? Var är den ”partivänster” som borde rasa mot partihögern som så totalt kört detta så kallade arbetarparti i botten?

Den sorgliga sanningen är den att den organiserade, allvarligt menande partivänstern inom SAP är definitivt utslagen, berövad alla möjligheter och visioner som skulle kunna föra framåt. Att hoppas på en ”nytändning” för vänstern inom SAP har, efter 30 år av full fart åt höger, visat sig vara lika hopplöst som att förvänta sig att något sådant skulle kunna inträffa i något av de (andra) borgerliga partierna.

För ett år sedan var det många som satte sitt hopp till Lena Sommestad. På vissa socialdemokratiska bloggar dyker det idag upp några enskilda, desperata entusiaster som klamrar sig fast vid detta sista halmstrå.

Men Lena Sommestad visade redan för ett år sedan var hon stod. Sommestad skriver t.o.m. idag på sin blogg, apropå Juholts avgång, att hon är ”övertygad om att Socialdemokraterna som parti har alla förutsättningar att i konstruktiv idédebatt enas om nya, välgrundade positioner i välfärdspolitiken – liksom inom många andra politikområden”, och hon skriver – förmodligen av rädsla för att det ska komma ett verkligt initiativ till ett nytt arbetarparti:

”Men viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning.”

Tillsammans med den partihöger som står för en alltigenom borgerlig politik, som drivit SAP till dess största kris någonsin, som nu står som odiskutabel segrare, i – bokstavligt talat – orubbat bo…

Nej, SAP är slut. Man kan piska en död häst hur mycket som helst, den kommer ändå inte att dra. De som inte insett detta – av vilken anledning det vara må – har ingenting att bidra med som kan flytta fram vänsterpositionerna i Sverige.

För alla som menar allvar med att vända den politiska kursen i Sverige,

för alla som förstår att det inte längre finns tid att vänta och hoppas på den 180-graders vänstersväng inom SAP som inte kommit på 30 år medan högerregeringen slaktar välfärden och gör att människor förlorar sin tilltro till politiken,

för alla som lyckats behålla sitt socialistiska tänkande obesmittat av cynism,

för alla som har modet att tänka nytt,

för alla som vågar ha visioner, som tror på det mänskliga kollektivets möjligheter,

och för alla som är rosenrasande på den klick av privilegiestinna pampar som kapat och förstört det som en gång var arbetarpartiet i det här landet,

… för oss alla gäller det att samlas kring diskussionen om hur vi ska starta något nytt, hur vi ska samlas – bara vi som menar allvar med en arbetarpolitik värd namnet – för att lägga grunden till det som måste utvecklas till…

ett nytt socialistiskt arbetarparti!

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Upproret mot NTC och ”rebell”-miliserna kommer ut i de första svenska medierna

22 Dec

De folkliga protesterna mot NTC-regimen fortsätter i Libyen. Detta klipp är från Algeriet-torget i Benghazi igår.

Nu kommer nyheter och rapporter om det libyska upproret mot de nya makthavarna ut i de första svenska massmedierna.

I senaste numret av Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv finns en ganska stor artikel med rubriken ”Unga på gatorna igen mot Libyens nya herrar”.

Artikeln inleds med det följande:

”När Gadaffi-diktauren bombades bort av NATO, fylldes maktvacuumet av den västvänliga NTC-regimen samt reaktionära miliser. De olika väpnade milisgrupperna, som kallas ’rebeller’, uppträder som en brutal ockupationsmakt i Libyen. Deras väpnade styre kännetecknas av massiva plundringar, en systematisk rasistiska våldsvåg, terror mot befolkningen, godtyckliga gripanden och tortyr.”

Därefter följer en genomgång av ”Occupy Tripoli”-rörelsen och de senaste massprotesterna mot NTC i Benghazi.

Upsala Nya Tidningar och Hela Gotland publicerade för några dagar sedan en Reuters-artikel om den nya arabiska våren i Libyen. I artikeln, som gavs rubriken, ”Protest mot Libyens nya makthavare”, kan man bl.a. läsa det följande:

”Tiotusentals upprörda demonstranter på Benghazis gator visade sitt missnöje med Libyens nya makthavare på måndagen. Massmötet tros ha varit det största i Benghazi sedan protestvågen som slutade med Muammar Gaddafis fall.”

Detta är sannolikt bara början. Visserligen heter det att ”don’t expect the revolution to be televised”, men erfarenheten lär oss att trycket från de upproriska libyska massorna till slut kommer att tvinga större och större delar av även de motvilliga svenska medierna att spegla revolten mot NTC och de reaktionära ”rebell”-miliserna.

Glädjande nog är det en vänstertidning som Offensiv som går i bräschen – i en situation där stora delar av vänstern har svikit de libyska massorna.

RT rapporterar om ”rebell”-milisernas fortsatta terror mot befolkningen i Libyen. Dessvärre är det inte många utanför Libyen som bryr sig om de många ”försvinnanden” som äger rum i dagens Libyen.

Nu kommer de första rapporterna om att det har använts skarp ammunition mot anti-NTC-demonstranterna i Benghazi.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Demonstranterna i Benghazi formulerar sina krav

20 Dec

Demonstranternas i Benghazi kravlista har översatts till engelska och lagts ut på nätet. Bland kraven finns följande:

* Avskilj alla som på något vis var associerade med Khadaffi-regimen från NTC och övergångsregeringen

* Offentliggör för det libyska folket hur stora de statliga inkomsterna från olja och gas varit från början av revolutionen och fram till idag, samt hur dessa inkomster använts

* Vi kräver priskontroller på livsmedel och andra nödvändighetsvaror.

* Vare sig det internationella samfundet eller något av de vänskapligt sinnade länderna har någon som helst rätt att lägga sig i Libyens suveränitet.

* Löner måste utbetalas i tid och varje månad.

* Vi kräver att minimilönen justeras upp för att försäkra hela det libyska folket, inklusive kontraktsarbetare och låginkomsttagare, om ett anständigt liv, samt att de som saknar inkomst tillförsäkras inkomster.

* Vi kräver statsstyrda nationella massmedier samt att varje stad får en nationell TV-kanal.

* Större uppmärksamhet måste ges våra universitet och våra skolor och våra studenter och elever måste vara fria från några som helst studieavgifter, och studenter måste få bidrag och stipendier utan något som helst favoriserande.

Ungdomar i Benghazi läser upp kraven: ”Against the NTC and against the corruption … Vi kommer att stanna på torget i tusen dagar för att få igenom våra krav!”

Upproret sprider sig. Demonstration i Tripoli den 19 december.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Libyen: Revolution mot ”rebell”-miliserna och NTC

20 Dec

De folkliga protesterna mot NTC-regimen fortsätter i Benghazi, som synes på videoklippet ovan. En av demonstranterna citeras av Steven Sotloff från Time Magazine:

”Vi förväntade oss att NTC skulle använda landets oljerikedomar till att ge oss arbeten… Men allt vi kan se är att bankerna fortfarande är stängda och att vi inte ens kan ta ut våra pengar. Situationen är värre nu än den var förut.”

En libysk professor i statskunskap berättar för Time:

”Allt har förändrats nu. De [NTC-regimen] har inte svarat upp mot folkets krav och våld mot politikerna är en möjlighet nu.”

Hans antagande bekräftas av en av demonstranterna som säger:

” Abd al-Jalil tror att vi är dumma. Men vi kommer att handgripligen få honom att ändra sig. (We will change him by force.) Han vet inte vad Benghazi innebär, men det kommer han att lära sig.”

Benghazi 16 december 2011 – folket mot NTC-regimen.

Missnöjet kokar också på andra håll. Jon Donnison, BBC News, rapporterar från Sirte där människor nyligen har blockerat huvudvägen till Tripoli i protest.

En av Sirte-borna sade till Donnison att de upplever det som att regimen straffar Sirte därför att Khadaffi bodde där.

Protest mot NTC-regimen i staden al-Bayda.

Även i Tripoli har protesten mot ”rebell”-miliserna utvidgats till att även gälla protester mot NTC-regimen.

På olika håll i Libyen fortsätter protesterna mot de avskydda ”rebell”-miliserna. Faktum är att denna protestvåg började i Benghazi, varifrån Steven Sotloff från Time Magazine rapporterade redan i mitten av augusti:

”I dag är [Benghazi-bornas] främsta oro riktad mot de gäng som iförda rebellernas arméuniformer terroriserar invånarna och använder sina vapen till att råna dem.”

En Benghazi-bo som intervjuades i Time sade redan i augusti:

”Vi hade många problem under Khadaffi, men då visste vi åtminstone vad vi kunde vänta oss och han kunde ge oss säkerhet. Idag vet vi inte vad som kommer att hända imorgon, och det oroar människor.”

Då, i augusti, bad denna Benghazi-bo om att få vara anonym av rädsla för repressalier från ”rebell”-miliserna. Idag har de folkliga protesterna mot dessa gäng vuxit till sådan omfattning att rädslan försvunnit. ”Rebell”-miliserna har i stor utsträckning blivit maktlösa mot den folkliga vreden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Uppror mot NTC och ”rebell”-miliserna i Libyen

18 Dec

”Occupy Tripoli”-rörelsens massiva protester mot de reaktionära ”rebell”-miliserna har nu fått tiotusentals människor i andra libyska städer att samla mod och ge luft åt sitt missnöje med det nya styret.

Efter det att NATO bombade sönder Khadaffi-diktaturens styrkor, klev styrkor som var helt oönskade av libyerna in och etablerade sin makt – den imperialist-allierade NTC-regimen och de reaktionära banditgäng som kallas ”rebell”-miliser. Den folkliga kampen mot ”rebell”-miliserna våldsstyre har nu utvidgats till protester mot hela NTC-styret. Den 12 december gick 20 000 människor ut på gatorna i Benghazi för att protestera mot korruptionen, NTC:s hemlighetsmakeri och mot att löner inte betalas ut.

Sedan dess har protesterna fortsatt, och på stadens centrala torg har protesterande människor slagit läger i tält i scener som är nästan identiska med de på Tahritrtorget när den egyptiska revolutionen började.

En Benghazi-bo som citeras i Business Week förklarar varför han deltar i demonstrationen:

”Vi vill ha demokrati!”

Nyhetsbyrån AFP rapporterar om parollerna i demonstrationen:

”Ner med NTC!”

”Ner med regimen!”

Protesterna mot NTC och ”rebell”-miliserna sprider sig över Libyen. Här syns en demonstration från staden Marej.

Tidigare har människor i Benghazi samlats till demonstrationer mot ”rebell”-miliserna med paroller som:

”Nej till väpnade miliser!”

”Vi vill inte ha ett andra Hezbollah!”

Demonstrationerna kombineras med vägblockader, och arbetarna hotar med en generalstrejk ifall inte ”rebell”-miliserna lämnar Tripoli före årsskiftet.

Händelseutvecklingen bekräftar den starkt kritiska hållning som Klassperspektiv hela tiden haft till ”rebell”-miliserna i Libyen. Det är kännetecknande för stora delar av vänstern att de som omfamnat ”rebellerna” och hyllat omstörtningen i Libyen som en ”revolution” som gett massorna frihet, nu iakttar en skamsen tystnad – nu när massorna verkligen, och egentligen för första gången, kliver fram i Libyen. Fast det är klart – vad ska man säga när massorna revolterar mot de man trodde var ”revolutionärer”?

De revolterande massorna i Libyen behöver kontakter med den internationella vänstern för att diskutera erfarenheter som kan vara till hjälp för att föra kampen vidare. Tyvärr tycks viktiga delar av den radikala vänstern vända denna nya arabiska revolutionsvår ryggen. Möjligen kan detta bero på dess uppknytning till mainstream-media, som fortsätter att efter bästa förmåga förtiga upproret mot imperialismens allierade i ”det nya Libyen”.

Medan tiotusentals människor skriker ut sitt raseri mot NTC-regimen och ”Rebell”-miliserna, ägnar sig reaktionära ”rebell”-miliser åt interna väpnade strider där de slåss om krigsbytet.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Väpnat försök att driva bort ”rebell”-milis från Tripolis flygplats, bakhåll mot Libyens arméchef

11 Dec

Ett väpnat försök att driva bort ”rebell”-milisen från Zintan från Tripolis flygplats, som denna milisgrupp håller ockuperad, gjordes under lördagen. Det rapporterar flera internationella nyhetsmedier.

Ett AFP-reportage från i augusti när ”rebellerna” ockuperade Tripolis flygplats.

Det är oklart vad det var för väpnade styrkor som försökte köra bort den avskydda Zintan-milisen från flygplatsen. Enligt en talesman för Zintan-milisen var det ”den nationella armén” som angrep Zintan-”rebellerna” vid flygplatsen.
Men detta förnekas av en talesman för den nationella armén, Samy Kamuka, som istället säger till nyhetsbyrån ADP att det var ”före detta rebeller från Tripoli” som försökte driva bort Zintan-milisen från flygplatsen. Vad nu ”före detta rebeller från Tripoli” kan vara för något…

Enligt nyhetsbyrån Reuters säger en annan talesman för Zintan-milisen att angriparna färdades i den nationella arméns fordon, men ”när vi frågade arméchefen Haftar om detta, sade han sig inte känna till dessa människor.”

Något som gör det hela särskilt mystiskt är att de som angrep Zintan-milisen vid flygplatsen också gick till attack mot ett filmteam från Al Jazeera, som gjort sig hatat bland motståndare till NTC och ”rebell”-miliserna.

Att den nationella armén skulle ha angripit Zintan-milisen vid flygplatsen låter också konstigt eftersom, enligt milischefen Al-Akhdar, Zintan-milisen håller flygplatsen ”på order av NTC-regimen”:

”NTC har gett oss skriftliga instruktioner att ta kontroll över flygplatsen och dess säkerhet.”

En källa närstående det s.k. ”Gröna motståndet” i Libyen – dvs det väpnade motstånd mot NTC och ”rebell”-miliserna som sägs vara lojal med ”Khadaffi-sidan” (om man nu kan tala om någon sådan) – hävdar att det var en gerillagrupp från det ”Gröna motståndet” som genomförde denna attack.

Det kan också ha varit en helt ny väpnad grupp av libyer som på eget initiativ försökte driva bort den terroriserande Zintan-milisen från flygplatsen.

I vilket fall som helst misslyckades försöket, och nu har de libyska luftfartsmyndigheterna beslutat att stänga flygplatsen, som brittiska The Guardian rapporterar:

”Några timmar senare stängdes flygplatsen och Libyen stängde av flygtrafiken över huvudstaden på grund av rädsla för att tre pickup-lastbilar med luftvärnskanoner som stulits av miliskrigare ska komma att användas för att beskjuta inkommande trafikflygplan.”

I en separat incident några timmar efter striden vid flygplatsen, undkom den libyske arméchefen generalmajor Khalifa Haftar med nöd och näppe ett bakhåll i Tripoli.

Det var en grupp beväpnade män som öppnade eld mot den bilkonvoj i vilken Haftar färdades. Enligt en militärtalesman som Al Jazeera talat med, tillfångatogs två av de män som legat i bakhåll för generalmajoren. Militärtalesmannen säger att förhör pågår med de två männen, men att det är oklart vilken grupp de tillhör.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Occupy Tripoli”-rörelsen visar på tillståndet hos vänstern

9 Dec

Det råder en total media-blackout idag, men faktum är att ”Occupy Tripoli”-rörelsen fortsätter sina anti-”rebell”-protester på Martyrtorget i Tripoli idag. Åtskilliga twittrare vittnar om en fantastisk atmosfär, vilket för tankarna till Tahrirtorget under kampen mot Mubarak.

Twittraren AzizBelhaj skrev tidigare idag:

”Dont forget, another protest today in Tripoli. Martyrs sq at 4pm. Lets make it even bigger. I hope other cities join in too #Libya.”

I eftermiddags skrev han:

”Off to Martyrs square. Be there for Tripoli, be there for Libya.”

Sarah Kabar, som twittrar som Gheryaniya, skrev för en halvtimme sedan:

”Just about to leave martyr’s sq. – wonderful atmosphere + a great show of people. Hope we got our message across. #Libya”

Tystnaden är total inte bara i media, utan även inom den svenska vänstern. Vi har gått runt bland de olika vänsterorganisationernas hemsidor. De som brukar vara så snabba med att lägga upp information när massorna går ut på gatorna i Aten, i Kairo, i Santiago eller Seoul – nu verkar de ha drabbats av handlingsförlamning.

Över hela vänstern verkar ett slags förvirring ha lagt sig. Det verkar råda osäkerhet om hur man ska se på ”rebellerna”: Är det inte en ”massbeväpning av befolkningen” trots allt? Är kanske rapporterna om rasistiska övergrepp överdrivna? Hur ska vi ställa oss till ”Occupy Tripoli”?

Vi har aldrig tidigare sett hur en imperialistisk propagandaoffensiv lyckats tränga så oerhört djupt in i sinnena hos även de mest kritiskt tänkande vänstermänniskor, sätta så djupa avtryck även i de mest radikala vänsterorganisationer. Fakta om de reaktionära, rasistiska och kontrarevolutionära ”rebellerna” finns att tillgå: Deras rasism är systematisk, utbredd och fullkomligt karaktäristisk för hela den väpnade ”rebell”-rörelsen. Staden Tawergha är fortfarande tom, etniskt rensad sedan flera månader tillbaka – ett tydligt vittnesmål om att rasismen är karaktäristisk för hela ”rebell”-rörelsen. Vi skulle kunna rada upp dussintals andra belägg för ”rebell”-rörelsens totalt reaktionära karaktär (det finns att tillgå för den som vill gå igenom de senaste månadernas faktasamlingar här på Klassperspektiv), men det bör räcka med detta.

De som envist klamrar sig fast vid den naiva förhoppningen att ”rebellerna” skapat ”öppningar” i libyen, kan kanske spekulera i att ”Occupy Tripoli” möjliggjorts av just dessa ”rebeller” och deras uppror mot Khadaffi. Men det vore ett helt odialektiskt sätt att se på saken.

Som vi på Klassperspektiv har fört fram tidigare, var Khadaffi-diktaturens fall någonting odelat positivt. Uppenbarligen utgjorde Khadaffi-diktaturen – av olika, sammansatta anledningar – ett hinder för de libyska massornas självorganisering för att föra kampen vidare. Khadaffi-regimen föll som ett resultat av imperialismens intensiva flygoffensiv mot hans väpnade styrkor, varefter de väpnade banditgäng som kallas ”rebeller” tillskansade sig makten över den obeväpnade libyska befolkningen. Visserligen var dessa ”rebell”-miliser den förevändning som imperialismen behövde för att bomba bort Khadaffi, men det vore helt uppåt väggarna att föreställa sig att de skapat ”öppningar”.

I själva verket har ”rebell”-milisernas terroriserande aktiviteter varit arbetarfientlig och demokratifientlig. Dessa gäng av plundrare, våldtäktsmän och rasistiska mördare har utan något som helst mandat från befolkningen etablerat sig själva som en ockupationsmakt i det vakuum som uppstod när NATO bombade Khadaffi-staten till småsmulor.

Det är sant att libyer under en övergångsperiod hyste förhoppningar att dessa miliser skulle vara de ”rebeller” och ”revolutionärer” som deras egen propaganda kallade dem. Men det är lika sant att libyerna, så snart de stiftade närmare bekantskap med miliserna och såg vad de verkligen gick för, vände sig ifrån dem, och nu har de libyska massorna rest sig i massiv opposition mot dessa hatade så kallade ”rebeller”.

Att libyska folkmassor nu kan resa sig i den imponerande ”Occupy Tripoli”-rörelsen, är inget som vi kan ”tacka” de reaktionära, rasistiska miliserna för, inte heller har vi anledning att tacka vare sig NATO eller NTC-regimen för detta. Ändå hänger det samman med att Khadaffi-regimen är borta. Orsaken är dialektisk: De nya makthavarna – som i vissa fall (gällande några av de allra värsta miliserna) t.o.m. är värre än Khadaffis förtrycksapparat – har helt enkelt inte samma landsomfattande, centraliserade och effektiva kontroll- och förtrycksapparat som Khadaffi-regimen förfogade över. Vi kan vara övertygade om att många av de reaktionära ”rebell”-milismännen – om de bara hade administrativa, materiella och politiska möjligheter – skulle slå ned ”Occupy Tripoli”-rörelsen med en brutalitet som definitivt inte skulle stå den mest blodsbesudlade diktatur efter. Men ”rebell”-miliserna är alltför splittrade, alltför relativt svaga för att detta ska vara möjligt. Därtill skulle ett blodbad på demonstranter på Martyrtorget vara politiskt total omöjligt i ett läge där imperialismen har investerat så mycket pengar och prestige i Libyen. Även om det kliar i deras ”avtryckarfingrar”, inser även de mest skrupelfria bland de libyska milisernas krigsherrar att den som gick till väga på det viset, skulle själv bli måltavla för bomber från ett NATO som tvingades agera snabbt för att rädda sitt ansikte.

Därför kan de libyska massorna just nu utnyttja en spricka som finns till att ta plats på scenen. Det är ett kortvarigt, unikt ögonblick. Rätt utnyttjat, med rätt paroller och rätt strategi, kan de libyska massorna utveckla kampen på Martyrtorget till en verklig revolution.

Uppgiften för den marxistiska vänstern skulle vara att ge all uppmärksamhet åt kampen på Martyrtorget, att agitera för att de libyska arbetande massorna kan och bör ta kampen för självständig kamp, för självständig organisering. Den marxistiska vänstern borde finnas bland de kämpande libyerna och argumentera för att det nu är dags att bilda sådana lokala kommittéer för befolkningens självstyre som andra inom vänstern fantiserat om tidigare; de borde argumentera för att den nationella armé som demonstranterna på Martyrtorget idag förespråkar, kan byggas upp av dem själva, genom arbetarmassornas egen organisering i självförsvarsgrupper; de borde argumentera för att en äkta folklig makt kan byggas här och nu, på Martyrtorget, som ett alternativ till den reaktionära NTC-regimen.

Därför är det särskilt tragiskt att vänstern i ett slags paralyserande förvirring just nu, i vad som kan vara avgörandets stund, vänder de potentiella libyska revolutionärerna ryggen. Vi ska inte överdriva vänsterns möjligheter i Libyen, men den internationella vänsterns tystnad märks även i Libyen, och det tomrum detta skapar riskerar att fyllas av krafter som är allt annat än progressiva. Förvisso är det ett slags lackmustest på tillståndet hos vänstern snart 100 år efter den ryska revolutionen, och det bådar inte gott för den närmaste framtiden.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Occupy Tripoli” – tiotusentals protesterar mot de avskydda ”rebell”-miliserna

8 Dec

”Folket kräver att milisen ger sig av” – en bild från gårdagens massdemonstration, ”Occupy Tripoli”, i Tripoli igår, mot de hatade, reaktionära ”rebell”-miliserna.

Martyrtorget i Libyens huvudstad Tripoli fylldes igår av tiotusentals rasande människor som samlats för att unisont skrika ut sitt enda budskap till de reaktionära ”rebell”-miliser som ockuperat deras stad sedan i augusti:

”Irhal! – Försvinn!

Den kampvåg på Tripolis gator som började när några hundra modiga människor för ett par månader sedan trotsade rädslan och våldshotet från de totalt reaktionära väpnade band som av imperialismen hyllas som ”rebeller”, har nu vidgats.

Gårdagens massdemonstration, med tydliga paralleller till hur det hela började i Egypten i januari i år, var resultatet av en mobilisering på Facebook. Det har spritts som ett Facebook-event bland annat på denna Facebook-sida.

Demonstranterna associerar sig till ”Occupy-rörelsen” över hela världen. De kallar också sin proteströrelse mot de hatade ”rebell”-miliserna för ”Occupy Tripoli”.

Manifestationen har även spritts på twitter, bland annat genom twittraren ”Occupy Tripoli”.

Mainstream-medier har – liksom vissa (idag förmoldigen väldigt skamsna och rådvilla) inom den vänster som gått på imperialistpropagandan om att de reaktionära miliserna skulle ha varit progressiva på något sätt – gjort sitt bästa för att tona ned eller heölst totalt förtiga denna otroligt betydelsefulla libyska kampvåg. Som vanligt när mainstream-medierna ska beskriva en progressiv kampvåg, används det klassiska uttrycket att ”hundratals” demonstranter samlades på torget. Alltid ”hundratals”, även om det (som synes på filmklipp och bilder) var tusentals eller tiotusentals.

Nyhetsbyrån Reuters är en av få bland mainstream-medierna som över huvud taget nämner denna fantastiska spridning av den arabiska våren till ett nytt land – nämligen Libyen – och citerar faktiskt en av demonstranterna:

”To me they are not revolutionaries anymore, they are gangs,” said 38 year-old Abdurrauf bin Suleiman.”

En annan demonstrant citeras i Magharebia:

”Tripoli har gjorts fattigare, sorgset, är slaget i bojor, befinner sig i hopplöshet, känns förlorat och befinner sig under förtryck. Precis som vi rensade Libyen från den största tyrannen i världen, kommer vi att rensa Tripoli från dessa väpnade grupper.”

I vår moderna värld kan inte mainstream-medier mörklägga ett sådant kamputbrott. Genom twitter och andra sociala medier når nyheterna och bilderna ut ändå. Och arabiska nyhetssändningar som aldrig återges i väst hittar vi på youtube och andra sociala medier.

”Vi vill inte ha främlingar här i Tripoli som kommer med sina tunga vapen, vi vill inte ha väpnade miliser som kallar sig brigader. Vi vill inte ha dem som påstår sig skydda säkerheten i Tripoli!”

- Så sade denna rasande talare, en av många på ”Occupy Tripoli” igår på filmklippet nedan.

Ungdomar delade under demonstrationen ut flygblad som uppmanar ungdomen att ”rädda Tripoli från de beväpnade gängen som kallar sig revolutionärer”.

Det handlar alltså om en öppen konfrontation mot dessa hatade ”rebell”-miliser.

På Facebook hittar vi här ett loggfoto av ”Occupy Tripolis” banners:

Vi får entuisiastiska rapporter från massor av demonstranter som twittrar fram sådant som mainstream-medier och ”rebellernas” fan club inom vänstern försöker tysta ned. En av de som bryter mörkläggningen är twittraren Occupy Tripoli.

En annan demonstrant, twittraren Tripolitanian skrev:

”The size of the #OccupyTripoli protest is bigger than I thought”

Twittraren AzizBelhajs twittrade:

”Today #Tripoli made its point. Great turnout and great demo. By far the best demo I have been to, very civilized”

Många twittrare lade ut bilder som får förhoppningarna att komma på skam hos mainstream-medierna och ”rebellernas” naiva anhängare i väst som velat få det till att ”Occupy Tripoli” egentligen bara var en marginell företeelse:

https://twitter.com/#!/AzizBelhaj/status/144481338458779650/photo/1

https://twitter.com/#!/AzizBelhaj/status/144481338458779650/photo/1

http://twitpic.com/7pxhhc

http://twitpic.com/7py749

http://twitpic.com/7pxyno

http://twitpic.com/7pwtxd

https://twitter.com/#!/4Adam/status/144472619931025408/photo/1

Tripolis massor har rest sig, och de ser ut att vara på väg att lyckas med sin revolution som i första hand syftar till att köra ut de hatade, ockuperande ”rebell”-miliserna”.

Ut med ”rebellerna”! – Rasande folkmassor fyllde Tripolis Martyrtorg igår. Ovan ännu ett filmklipp från denna fantastiska händelse.

Om kampen går vidare, som det ser ut, kommer Tripoli snart att äntligen kunna vara befriat, efter så lång tids ockupation, förtryck, terror och rasistiska övergrepp.

Nej till ”rebellerna”! Martyrtorget i Tripoli igår.

Protesterna sprider sig över Libyen och har även nått Benghazi, som synes på nedanstående dramatiska filmklipp.

En ny Facebook-event kallar till stora feministiska protestdemonstrationer i Tripoli och Benghazi för att skydda de libyska kvinnornas rättigheter.

Dessa protestdemonstrationer är i direkt opposition till de reaktionära ”rebellerna” och deras NTC-regim, som försöker påtvinga det libyska folket sharia-lagar. Massrörelsen är inte ett resultat av ”rebellerna” på något annat sätt än att ”rebellernas” terror har tjänstgjort som de ”reaktionens piskrapp” som så ofta i historien har provocerat fram en kraftfull, revolutionär motreaktion från de förtryckta. Khadaffi-regimen utgjorde, som vi tidigare påpekat, ett hinder för denna massornas rörelse, men den är nu riktad mot de väpnade, reaktionära grupper som med våld tagit makten över libyerna.

Klassperspektiv kommer att återkomma med en fördjupad analys av den libyska revolutionen, som uppenbarligen började igår den 7 december 2011.

Ett av de senast upplagda filmklippen från demonstrationen mot de hatade ”rebellerna” i Tripoli. (det är inte Klassperspektiv som kallar dessa avskydda ”rebeller” för ”råttor”; vi tar avstånd från dylika invektiv.)

Upprörda känslor.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Masskamp på Tripolis gator, planer på generalstrejk mot de avskydda ”rebell”-miliserna ger hopp om revolution också i Libyen

7 Dec

Al Jazeera rapporterar (ovan) från ett Tripoli som präglas av folkets kamp mot de hatade ”rebell”-miliser som terroriserar Tripolis befolkning och arbetarklass:

”Nya barrikader reses över hela Tripoli. Lokalbefolkningen tar nu makten över sin egen säkerhet i egna händer. De säger att de inte vill veta av trakasserande milisgrupper med tunga vapen på sina gator längre.”

Al Jazeera rapporterar också i en artikel att de många barrikader som de protesterande byggt över hela Tripoli orsakade ”enorma trafikstockningar” under större delen av dagen.

Ali Shuaib från nyhetsbyrån Reuters rapporterar från Tripoli om att hundratals jurister och advokater i den libyska huvudstaden anslutit sig till de folkliga protesterna som kräver att ”rebell”-miliserna ska lämna staden.

Juristerna och advokaterna, som tågade till ”Martyrtorget” (f.d. ”Gröna torget”) för att där ansluta sig till massprotesterna, bar plakat som löd ”Nej till vapen” och ”Ja till rättvisa”.

Den utlösande faktorn för juristerna och advokaterna var att en ”rebell”-milis igår genomförde en attack mot åklagarkontoret i Tripoli. Nyhetsbyrån AP redogör för vad som hände:

När chefsåklagaren Abdul-Aziz al-Hassady igår lämnade sitt arbete, blev hans bil stoppad av en grupp beväpnade ”rebell”-milismän i en av deras vid det här laget lika klassiska som fruktade pickup-lastbilar med en kulspruta monterad på flaket. ”Rebellerna” slet ut överåklagaren från hans bil och krävde med vapen i hand att han skulle frige en annan medlem i deras ”rebell”-milis som arresterats misstänkt för mord. Samtidigt som detta ägde rum, omringades åklagarkontoret av ungefär trehundra tungt beväpnade ”rebell”-milismän.

En av de många jurister som deltog i dagens protestdemonstration, Adel M’salati, sade i sitt tal till demonstranterna apropå de allmänt avskydda ”rebellerna”:

”Det här är folk som suttit i fängelse. De lämnade fängelset, satte på sig revolutionsuniformer och har börjat stjäla på gatorna och attackera polisstationer.”

Rapporterna i medierna om de folkliga protesterna i Tripoli idag har, milt uttryckt, varit begränsade. (Mainstream-medierna fokuserar på nyheten att Saadi Khadaffi försökt ta sig in i Mexiko, som om Khadaffi-familjen fortfarande hade något inflytande i Libyen.) Men som vi förstår av Al Jazeeras reportage, är den folkliga kampen för att driva bort de hatade ”rebell”-miliserna omfattande. Dessa revolutionärer – verkliga revolutionärer, till skillnad från de reaktionära banditgäng som imperialismen utropat till ”revolutionärer” – har lovat att kampen för att driva ut ”rebell”-miliserna ska eskalera och den 20 december kommer man att blockera hela Tripoli om inte de avskydda miliserna gett sig av innan dess.

Nu hotar även arbetarna i Tripoli med en politisk generalstrejk ifall inte protestdemonstrationerna lyckas tvinga ut de beväpnade ”rebellerna”.

Vad det handlar om är att de arbetande massorna i Tripoli tar kampen om makten. Uppgiften för revolutionärer (alltså inte reaktionärer och rasister som kallar sig ”revolutionärer”) är att föra fram parollen att de libyska massorna inte bara kan, utan även bör göra som Al Jazeeras reporter säger att de är på väg att göra: Ta makten i egna händer! Nu först finns det hopp om en libysk revolution – frammotad, som så ofta förr i historien, av reaktionens (i detta fall de reaktionära, terroriserande ”rebell”-miliserna) piskrapp.

I den här situationen är det särskilt allvarligt att vissa inom vänstern har spritt illusioner gällande de reaktionära ”rebell”-miliserna. Vi kan för den libyska revolutionens skull vara tacksamma att denna helt absurda politiska propaganda inte har spritts i själva Libyen. Det skulle i så fall ha misskrediterat vänstern för lång tid framöver bland de libyska arbetarmassor som nu går ut i kamp.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

”Irhal!” – Masskamp på Tripolis gator för att köra ut de hatade ”rebellerna”

6 Dec

Nu har libyernas ilska över de reaktionära, maffia-liknande banditgäng som kallas ”rebeller” nått kokpunkten.

Nyhetsbyrån AFP rapporterar om hur stora mängder Tripoli-bor idag blockerade flera av huvudstadens huvudgator för att pressa regimen att tvinga ut de avskydda ”rebell”-miliserna från Tripoli. De rasande människormassorna trotsade även rädslan och försökte köra ut ”rebellerna” från flera av de hus som dessa ockuperat sedan de med våld ockuperade Tripoli i augusti.

Efter flera veckor av växande vrede och protester, förbereds nu för imorgon en jättelik demonstration i centrala Tripoli – på det till ”Martyrtorget” omdöpta ”Gröna torget” – med ett enda budskap till ”rebell”-miliserna:

”Irhal!” – Försvinn!

Nyhetsbyrån AFP rapporterar att den folkliga protestvågen mot de avskydda rebellerna bara väntas eskalera dag för dag från och med imorgon.

Det folkliga trycket är nu så stort att till och med den NTC-regim som kommit till makten på ”rebell”-milisernas bajonetter pressats att agera mot sina forna väpnade allierade. Detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av regimens tidigare inställsamhet mot de rena banditgäng som så länge terroriserat libyerna på alla möjliga vis. Men nu känner sig till och med interims-premiärministern Abdel Rahim al-Kib nödsakad att ta till brösttoner mot sina gamla allierade. Han hotar nu med att, tillsammans med hundratusentals protesterande Tripoli-bor, stänga av all trafik i hela Tripoli från och med den 20 december om inte ”rebellerna” försvunnit från staden förfe det datumet.

Abdul Razzak Abuhajar, som leder Tripolis stadsråd, uttrycker den balansgång som NTC-regimen nu måste gå mellan den press den utsätts för från ursinniga invånare å ena sidan och de sympatier som regimen känner för ”rebell”-miliserna:

”Jag vill uppmana alla miliser som inte kommer från Tripoli att återvända hem. Vi är tacksamma för deras hjälp men nu är det dags för dem att återvända till sina familjer och hem och hjälpa till med att återuppbygga sina egna städer och liv.”

Vanligt folk är inte lika försonligt inställda till dessa härjande ”rebeller”, som många utländska observatörer rapporterat om. Sunday Times’ utsände skriver som så många andra reportrar på plats i Libyen:

”Människorna i huvudstaden är rasande på rebellgängen…”

Nyhetsbyrån AP:s utsände rapporterar att libyerna ”kokar av ilska över vad många av dem ser som interimsregeringens oförmåga att sätta stopp för sina brigader och deras våg av hämndattacker”.

AP-reportern rapporterar om hur ett stort antal människor blivit mördade av ”rebellerna” och beskriver atmosfären som ”bitter” och citerar en libyer:

”Detta är ingen revolution. Det är kaos.”

Gert Van Langendonck, från Christian Science Monitor har mött många människor som beskriver ”rebell”-miliserna som ”maffia”.

Han rapporterar att ”rebellerna” från Zintan har gjort att ordet ”Zintan” på sistone har kommit att bli synonymt med ”tjuv” bland människorna i Tripoli. Ändå, skriver han, är det ”rebellerna” från Misrata som har det värsta ryktet av dem alla.

Karlos Zurutuza från nyhetsbyrån IPS rapporterar från Bani Walid:

”Det är nästan omöjligt att hitta ett enda hus i Bani Walid som inte blivit plundrat eller nedbränt.”

Han citerar en av stadens invånare som säger:

”Kallar de detta ’befrielse’? För mig är det inget annat än en regelrätt ockupation!”

Bradley Hope från the National rapporterar från den libyska huvudstaden Tripoli, som han beskriver som helt i händerna på terroriserande ”rebell”-grupper, som är hatade och fruktade av befolkningen. Rubriken på hans artikel lyder:

”Efter Khadaffi är Tripoli en våldsam stad av väpnade små feodaldömen” (”After Qaddafi, Tripoli is a violent city of armed fiefdoms”)

En kvinna i Tripoli som Bradley Hope intervjuat säger uppgivet:

”Här finns ingen lag. De här brigaderna [’rebell’-miliserna] är överallt och gör vadhelst det behagar dem. Man måste försvara sig själv.”

Borzou Daragahi från Financial Times har rest runt i Tripoli och träffat mängder av människor som trots hoten från de reaktionära ”rebellerna” vågar uttrycka sin opposition. Han sammanfattar:

”Det blir allt fler invånare i huvudstaden som säger att de har fått nog av dessa svärmar av vapenviftande, självutnämnda revolutionärer som drar fram på gatorna och påstår sig beskydda invånarna mot lurande fiender.”

Barry Malone från nyhetsbyrån Reuters rapporterar att han hör invånare i Tripoli skrika efter en ”rebell”-patrull:

”Ni är precis som han var! Den ena diktaturen har ersatts av den andra!”

En man sade till Maria Golovnina från nyhetsbyrån Reuters:

”Det finns ingenstans att vända sig. Jag önskar att någon kunde kunde avväpna dessa gäng, de håller på att bli riktiga kriminella.”

En annan man sade:

”Om det inte slutar här kommer det att bli en reaktion. När ett tryck byggs upp kommer det att leda till en explosion… Det finns massor av ilska…”

Klassperspektiv har tidigare skrivit om den organisation som bildats för att köra ut ”rebellerna” ur Tripoli.

Då och då har mainstream-media rapporterat om hur Tripoli-bor trotsat rädslan och gett sig ut på gatorna för att protestera mot de hatade ”rebellerna”.

AFP rapporterar om en demonstration mot ”rebellerna” mitt i Benghazi.

De paroller som demonstranterna skrek var t.ex:

”Nej till väpnade miliser!”

”Vi vill inte ha ett andra Hezbollah!”

Det ska bli spännande att se hur mainstream-media och ”rebellernas” beundrare i väst kommer att handskas med denna nya libyska ”intifada” som visar upp den folkliga vreden mot de reaktionära, terroriserande ”rebellerna”. Ställer de sig på dessa libyska upprorsmakares sida? Eller klamrar de sig nostalgiskt fast vid sina ”älskade rebeller”? Det mest troliga är nog att de försöker förbigå alltsammans med tystnad samt försöker tona ned den ilska som folket uttrycker mot de hatade ”rebellerna” och istället ansluter sig till den (klassdominerade) syn på ”rebellerna” som ledaren för Tripolis stadsråd gav uttryck för.

Tillbaka till Klassperspektivs huvudsida

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.